Slškt och Bygd 06:2
Omslaget

Kusken var finast

- Hans Tedin -

Det var mitt livs första riktiga slagsmål. Det ägde rum i en tom spilta, bland strö och hästatollar.

I början höll jag på att få stryk och låg ganska mosad i halmen. Så småningom lyckades jag vältra mej överst och började enligt ritualen:
Ger du dej, ger du dej. . .

Då åkte vi ut. Stalldrängen Sandberg lyfte ut oss på stallbacken. Det tyckte jag var ovanligt orättvist. Jag hade ju sett hur han förnöjt betraktat spektaklet i början. Det var, tror jag nu många år efteråt, min första direkta beröring med klasskänslor. Jag var sex år liksom min motståndare. Han var statarunge. Jag var borgarglytt. Fast det visste jag inte.

Mina föräldrar hade några månader tidigare flyttat hit. Till den övergivna mangårdsbyggnaden på Heleneborgs gård i Svalöf. Året var 1935. Vi hyrde alla rum på 200 kvadratmeter. Statarna hade kök och kammare på sammanlagt kanske 50 kvadratmeter. Alla hade inte sex à åtta barn.

Jag upplevde ingen skillnad, än mindre begrep jag den. Det kom inte förrän många år efteråt. Det talades inte om skillnader hemma – tvärtom. Det var på sätt och vis radikalt och bra hemma. Jag fick leka och slåss med de andra glyttarna på gården och ta hem dem; utan restriktioner. Det var inte helt vanligt på 30-talet. Men skillnaderna fick jag inte veta mycket om.

Finast av alla

Det kunde vara plågsamt ibland. Kompisarna – det hette inte så då – hade fäder som var smed, snickare och t o m något så fint som förste kusk. Det var det finaste som fanns. Ju finare desto fler hästar det fanns på gården. På Heleneborg fanns det 12 par och tre löshästar 1935.

Farbror Gerner var det finaste som fanns i min värld. Han körde alltid först ut från gården på mornarna och var först hem i ledet på kvällarna. Han hade ett par ljusbruna halvardenner. Han var förste kusk. Han hade en snäll och trevlig tant som var hans fru och som gick och mjölkade klockan fem varje morgon.

Far var docent. Va’ e’ de – nåt jobb e’ de i alla fall inte. Mor var fröken. Det var ju lite lättare att begripa.

Men kanske var farbror Sjöberg ännu finare. Den modigaste var han i alla fall. Han var ryktare. Han skötte alltså kostallet. Han tog hand om korna, men mest om tjurarna. Den ene hette Jonte. Han var svart-vit och grym. Farbror Sjöberg var liten och mager. Han promenerade Jonte ut till bete. Och tog honom till betäckning i specialfållan utanför kostallet. Han behandlade besten ömt men nonchalant.

Kung på gården

När det var tid för mardrömmar handlade de nästan alltid om Jonte. Jonte jagade mej. Jag sprang för livet. Så – mitt i steget, förvandlades jag till en tändsticksfigur och benen trummade bara upp och ner, på stället. Jag vaknade, Gud ske lov, varje gång precis sekunden innan Jonte hann fram. Jag går fortfarande inte frivilligt närmare tjurar än vad yttersta försiktighet bjuder.

Heleneborg på 30-talet var ett litet, tättbefolkat, hierarkiskt väldisciplinerat samhälle på feodal botten. Förvaltaren styrde på avstånd och visade sig ibland i all sin makt. På gården var lafogden kung, fruktad och – kanske – hatad. Långt där uppe i töcknet fanns någon som kallades direktören. Honom såg jag aldrig.

Min värld var inte mina föräldrars värld. Mina värderingar fick jag som sexåring, av de starka upplevelserna i stallet och på åkrarna. Där var jag varje ledig minut tillsammans med dem som arbetade där och deras barn. Jag levde i en spännande värld där det mesta verkade tillrättalagt för mitt höga nöjes skull.

Vad visste jag om skillnaden mellan statare och daglönare? Vad begrep jag om mjölkningsplikt, statarliv och lantarbetarnas organisering? Inte ett skit , uppriktigt sagt. Vad jag visste var, att alla var snälla mot mej. Jag fick va med. Jag fick rida på ardenner. Jag fick låtsas köra självbindaren. Jag fick hålla till hos farbror Andersson i smedjan och en och annan gång dra en träbit över den elektriska hyveln inne hos farbror Hansson i snickeriet. Bandsågen skrämde han bort mej från genom att visa upp sin trefingrade högerhand.

Varje morgon, jag kunde, ställde jag upp med dom övriga ute på gården för den s k utsättningen. I god tid före sju på morgonen samlades alla drängar och daglönare vid bänkarna utmed alhäcken på gårdsplanen. Man drog historier, diskuterade och spottade snus i avspänd stämning. Tills lafogden kom. Alla upp med mössan i hand. Order gavs till var och en i turordning. Gerner och Bengtsson fortsätter plöja vid Sjuan, Stråhle kör till Kågeröd och hämtar singel. Etc.

Långa arbetspass

I god tid före klockan sju var utsättningen klar och lagfogde Larsson ställde sig med klockan i hand vid linan till vällingklockan. Prick sju skrällde klockan och drängarna tågade in i stallet för att sela på. Sen kom de ut med sina hästar. Alltid i samma rangordning klapprade de iväg till vagnsskjulet eller redskapsbodarna innan de spridde sig över Heleneborgs 1000 tunnland.

Förmidagspass sju till tolv med en kvarts kafferast. Eftermiddagspass: halv två till halv sju med kafferast. Tio timmars arbetsdag. Till fots bakom plogen, med grepen i betfälten, med tjugan i höet, livsfarligt vinglande på självbindarens eller hästräfsans järnsits. Sådd på våren, plöjning på hösten, bärgning på sensommaren, tröskning på vintern. Det gick hela tiden runt med solen, med årstiderna i en rytm som ännu inte var bruten.

Ibland kom ett avbrott i det vardagliga. Som en singelhämtning vid stenkrossen i Kågeröd. Elva kilometer dit, elva kilometer hem. Två sävliga ardenner framför en kistevagn på järnhjul. Matsäck för hela dagen. Jag fick åka med. Det är nog fortfarande ett av mitt livs mest spännande resor.

Det blev en chock

Det här låter som om det var bättre förr. Det var det väl också – för mej. Som inte hade riktig del av detta liv och som kunde lämna det då de flesta av mina jämnåriga växte fast i det.

I varje fall är det en chock att återvända. Trots att upplevelsen är väntad. Jag vet väl vad 40 års utveckling betytt för lantbruket. Häststallet är tomt. Kostallet är tomt. Gårdsplanen är livlös. Man hör dimman droppa från träden.

1935 var här folk till 12 hästpar och tre enspännare, stalldräng, ryktare och extrakarlar, ett hundratal kor och ett tiotal mjölkerskor, kanske 25 ungar. Ivar Korv kom då och då och lagade seldon, Skitaugust körde genom gården på sin trehjuling på väg hem till Bolsahus; det stod nästan alltid hästar och väntade på skor utanför smedjan; Gert och Kjell boxades; Karl Nilsson hjulbent och med benskydd hade alltid ett glatt ord. Statarkärringarna tände hos korna klockan fem på morgonen och släckte där hemma i längan sist sen alla glyttarna kommit till ro.

På somrarna badade vi i Jönsolsahålet – en märgelgrav med kräftor i. På vinter pulsade vi isflak i sköljedammen.

Nu är Bolsahusen borta, Sjuan riven och Raskahusen brända. Kalle Kroon och Ivar Korv begravda, märgelgraven och sköljedammen igenfyllda. Sex lantarbetare sköter Bolagets alla fyra gårdar och 200 hektar med elva enspända traktorer och ingen häst. Smedjan är nerlagd. det står en traktor där chaufför Jönsson bodde och snickarverkstaden luktar inte längre färskt trä. Vällingklockan är borta. Order ges per kommunikationsradio. Jontes bås är tomt.

Omslaget