Slškt och Bygd 06:2

Omslaget

 

 

Barndop, barnsöl och kyrktagning

- Bengt Nordahl -

Enligt 1686 års kyrkolag skulle barnet ”in om thet ottonde Dygnet, til then helige Döpelsen befordras”. Dopet skulle alltid förrättas i kyrkan, ”när icke nödfall, eller andre, skiälige Orsaker äro, som fordra, att Barnet skal döpas hemma”. Dopet skulle således enligt kyrkolagen förrättas senast åttonde dagen efter barnets födelse, och det skulle ske efter sammanringningen (tredje ringningen) före gudstjänsten.

Gamla katolska seder

Enligt den katolska kyrkans föreställningsvärld var den nyfödde före dopet i djävulens våld. Den katolske prästen hade vid kyrkdörren utfört en särskild ceremoni, primsigningen, varvid den onde drevs ut ur barnet. Efter reformationen 1536 hade den danska kyrkan kvar detta synsätt, och dopakten inleddes med utdrivning av djävulen ur barnets kropp, s k exorcism eller djävulsbesvärjelse. Denna ceremoni borde egentligen utövas innan barnet bars in i kyrkan, men eftersom dopfunten var placerad i västra ändan av kyrkan nära kyrkdörren, tilläts det att exorcismen skedde vid dopfunten. Det uppstod emellertid en häftig debatt bland de danska teologerna om exorcismen, och det kan nämnas, att Tyge Brahe lät avsätta en präst på Ven för att denne hade utelämnat ceremonin vid ett dop. Exorcismen kvarstod som en del av dopritualerna i Danmark ända fram till 1783.

Medeltida dop med neddoppning.

Under den tidigare katolska tiden nerdoppades barnet naket tre gånger i dopvattnet, och bredvid stod gudmodern beredd att ikläda barnet den vita dopdräkten. Under senmedeltiden övergick man till att enbart ösa vatten på barnets huvud, och det var då man började införskaffa grunda dopfat att placera på funten. 1539 års danska kyrkoordning föreskrev emellertid att barnet vid dopet skulle blottas åtminstone på överkroppen. Lundabiskopen Niels Palladius (1552-1560) motiverade kravet att barnet skulle blottas med att trollkvinnor annars skulle kunna smuggla in en vaxdocka vid dopakten för att få den döpt och sedan med dess hjälp utöva svartkonster.

Den ursprungliga placeringen av dopfunten medförde att församlingen hade svårt att följa dopakten från sina kyrkbänkar. Man började därför att flytta dopfuntarna upp mot koret, det heligaste kyrkorummet, vilket är märkligt med tanke på exorcismen. Vid ett prästmöte 1695 antogs slutligen den ordningen att ”funten eller dopstället” skulle flyttas upp i koret i de kyrkor där man inte tidigare gjort det.

Kyrktagningen

Mycken vidskepelse florerade kring en nyförlöst kvinna. Hon fick inte komma till kyrkan förrän hon genom en kyrklig ceremoni som kallas kyrktagning eller kyrkogång på nytt togs upp i kyrkans gemenskap. Den ”orena” modern betraktades helt enkelt liksom det odöpta barnet som en hedning efter barnafödandet, och att ha samlag med sin hedna kvinna före kyrktagningen ansågs som en mycket svår synd.

1686 års svenska kyrkolag föreskrev: ”Barnaföderskor skola hålla sig inne wid pass sex Weckor efter Födslen, emedan en Christelig sedwahna, Tucht och Ärbarheet, så och deras egen hälsa, sådant befordrar”. Detta innebar, att modern inte heller var tillåten att arbeta utomhus under hela sex veckor, och det var mycket annat som hon inte fick göra. I fattiga hem kunde kvinnan inte vänta så länge att börja arbeta igen, och 1866 förkortades tiden av orenhet till fyra veckor. Sex veckor var i överensstämmelse med katolsk uppfattning och hade sin förebild i de 3000-åriga föreskrifter som finns i Gamla testamentet om 40 dagars orenhet (3 Mos. 12). I gamla almanackor kallas 2/2 för Jungfru Marie kyrkogångsdag och senare kyndelsmässodagen, vilket dagen fortfarande benämnes, och den kyrkliga högtiden firas denna dag om den är en söndag, annars nästföljande söndag.

En ung hustru från Herrestads härad i Skåne väntar på sin kyrktagning i vapenhuset där en klädd knäfallspall är framställd. (Kopparstick av Forssell i Ett år i Sverige, 1862.)

När tiden var inne begav sig mannen till prästgården och anhöll om hustruns kyrktagning. Denna förrättades liksom dopet vanligen före gudstjänsten i samband med söndagens högmässa, och den kvinna som skulle kyrktagas brukade infinna sig åtföljd av en annan kvinna, oftast den som varit gudmor vid barnets dop. Från mitten av förra århundradet skriver Eva Wigström från västra Skåne, att ”kyrkogångskvinnan kom med sin med silverspännen prydda bruddräkt och vitt förkläde – ingen kunde misstaga sig på hennes värdighet”.

Om kyrktagningen, som enligt gammal tradition utfördes vid kyrkporten, berättar Eva Wigström: ”Kyrkogångskvinnan stod blyg och allvarsam i vapenhuset, väntande på prästen. Hon talade ej till eller tilltalades av någon, fast hela menigheten skred förbi henne och gick in i kyrkan. Klockaren satte fram pallen i kyrkdörren, prästen skred från sakristian över kyrkgolvet, och alla huvuden vändes mot dörren för att se, om kvinnan genomgick den enkla ceremonin, som det henne hövdes”. Kvinnan knäböjde alltså på en särskild klädd kyrktagningspall, och därefter läste prästen en kyrktagningsbön, tog kvinnan i hand och uttalade en lyckönskan. (Före kyrktagningen hade hon inte fått ta någon främmande mansperson i hand.) Efteråt fick kvinnan intaga sin plats på den vänstra sidan i kyrkan för att åhöra mässan.

Ceremonin flyttades senare under 1800-talet till altaret. I början var det dock blott prästfruarna och folk från de övre skikten som kyrktogs vid altaret. Det betalades en avgift för kyrktagningen fram till 1860- och 1870-talen, men då skulle det inte dröja länge förrän sedvänjan med kyrktagning började försvinna, och i samband därmed förekom det livliga debatter i pressen och protester från prästerskapet.

Det ska påpekas, att ogifta mödrar inte kyrktogs utan att först undergå ”uppenbar skrift”, dvs offentligt bekänna sin skuld. De fick knäböja direkt på det kalla stengolvet i kyrkan eller på en oklädd ”horpall”, och prästen tog inte heller dessa ”kvinnfolk” i sin hand. ”Gå i frid och synda icke mer”, uppmanade han den ogifta kvinnan. Från 1700-talets mitt skedde dock en viss lättnad i dessa kvinnors förödmjukelse, genom att skriftningen flyttades till sakristians enskildhet, ”enskild skrift”.

Om det första barnet föddes innan nio månader från bröllopet var gångna, fick makarna böta för ”otidigt sängelag”. ”The som befinnas wara häfdade af theras Män, dock icke föda Barn före Bröllops Dagen, skola som andre ährlige Hustrur intagas, och för otijdigt Sängelag gifwa til Kyrckian twå Daler Silfwermynt”.

Under vissa perioder antecknades i kyrkboken alla hustrur som kyrktogs. I Kågeröd skrev prästen att de ”introducerades”. 1698 står det för en söndag: ”efter barnsäng introducerat Hindrick Hacksons Hustru i Calmar.” Bortsett ifrån att hustrun inte namnges tycker jag nog att det är fullt tillräckligt med denna korta notis efter kyrktagning, men däremot kan jag inte låta bli att reagera när samma hustru vid sin död 1714 fick följande korta notis: ”Juhldag begrofs Mäster Hindrich Hacks hustru från Calmar.” (Calmar var ett gatehus tillhörande Knutstorp.)

Det var säkert inget kvinnoförakt som låg bakom detta märkliga sätt att behandla och omnämna kvinnorna, utan orsaken var en föråldrad och trångsynt kvinnosyn med sitt ursprung i Gamla testamentet och medeltida kyrkofäders uppfattning. Det fanns ingen feministisk rörelse, och den tidens oupplysta kvinnor liksom deras män accepterade det som tingens ordning, men kanske kan man ana att det var protester som resulterade i att prästfruarna började kyrktagas vid altaret. Man motiverade det med omsorgen om kvinnornas hälsa, eftersom det var kallt och dragigt vid kyrkdörren, men den främsta anledningen var nog, att mödrarna uppfattade det som en skam att bli kyrktagna på samma plats i kyrkan, där de dömda satt i stocken och sonade sina straff.

Dopseder och faddrar

Modern tilläts således inte att deltaga i sitt eget barns dop, och här i Skåne stannade fadern hemma hos sin hustru. I stället anlitades faddrar. Efter det att föräldrarna kommit överens om barnets namn, skulle det hållas hemligt. Då gudmodern mottog barnet, frågade hon tyst vad barnet skulle heta, varvid namnet viskades, eller möjligen fick hon det nerskrivet på en papperslapp. Namnet skulle tillkännages först under dopakten för att barnet inte skulle bli skvalleraktigt. Få kyrkliga handlingar har som det heliga dopet varit föremål för övertro, och ur varje liten omständighet i samband med ceremonin utläste man tydor och varsel. Gudmoderns blick skulle under dopakten vara riktad mot prästen, men hon skulle även noga följa barnets beteende.

Vid återkomsten från kyrkan kunde gudmodern stilla och ödmjukt knåböjande överlämna barnet till modern med orden: ”Se här får jag glädjen att i Jesu namn lämna Dig en kristen i stället för en hedning.” Troligen var det en flicka, för om det var ett gossebarn brukade det överlämnas till fadern. Hela denna scen är präglad av djup vördnad för det heliga; fadern med händerna knäppta om psalmboken, far- och morföräldrarna försjunkna i bön. Det med vit duk täckta bordet är dukat till barnsöl; längst till höger ses en ”grötspann”, i vilken förning medtagits av någon av gästerna. (Oljemålning av Bengt Nordenberg.)

Vattnet som man under medeltiden hällde i funten var vigt, och det byttes därför sällan ut. När det tappades ut hälldes det på vigd jord, och ett fåtal kyrkor som Felestads har en s k piskina i kyrkmuren, genom vilken man bl a tros ha tömt dopvattnet. Detta ansågs besitta magiska egenskaper, och det berättas om folk som trängdes kring funten för att hälla vatten på flaskor. Det skulle användas som medicin vid hudåkommor och vid sängvätning. Enligt en av medeltidslagarna skulle klockaren ”vakta funten”, och för att försvåra dylikt missbruk lär man ha försett dopfuntarna med lock, vilket kanske främst förhindrade att skräp föll ner i funten.

Vid ett prästmöte hade man enats om att bibehålla den gamla skånska seden att gudmodern skulle hålla fram barnet, så att prästen inte tog det i famn när han döpte det. Det är väl därför prästen ofta skriver t.ex. ”höls wid thett heliga dopet af änkan Boel Knutsdotter”, men det kan också stå ”burit af Pär Swenssons hustru” i dopnotisen.

Att stå fadder betraktades som en heder. Även om faddrarnas främsta uppgift var att garantera dopbarnets andliga fostran, skulle de också kunna vara ersättare för föräldrarna i händelse av deras frånfälle. Med den låga medellivslängd som var rådande i gamla tider var detta befogat. Faddrarna valdes därför med omsorg bland släktingar, grannar och bland folk som stod något högre på den sociala skalan, såsom präst- och klockarefruar eller adliga personer, och särskilt gudmodern utsågs med eftertanke. Antalet faddrar kunde variera, även om tre tycks vara det dominerande. Man ville ofta göra dopet festligare genom att inbjuda fler, men Kristian III förbjöd 1559 att man hade fler än tre eller fyra faddrar. Detta förbud överträddes dock ofta.

Det var säkert inte unikt, att faddrarna övertog föräldrarnas roll, men det bästa exemplet som jag erinrar mig är från vårt nordliga grannlandskap. 1841 föddes i Hallingeberg i Tjust en flicka som vid dopet fick namnet Johanna. Några år senare dog hennes utfattige far, och modern kom ”på socknen” och senare fattighuset. Barnen hamnade i olika fosterhem, och Johanna blev fosterdotter hos löjtnant Palmaer och hans hustru Ida Mathilda Rosin på gården Rispetorp, vilka visar sig vara Johannas gudföräldrar. Här växte hon upp tillsammans med parets enda barn, dottern Sophia Eleonora, som var jämnårig med Johanna. Att det sedan inte gick särskilt bra för Johanna, genom att hon råkade i olyckliga omständigheter, när hon i 20-års åldern flyttade till sin fostersyster, som var gift och bodde i Skåne, är ju en annan sak.

Som bekant varierar prästernas sätt att föra kyrkoböckerna i gamla tider. För kyrkan var dopet viktigare än födelsen, och de äldre notiserna var vanligen enbart dopnotiser utan uppgivet födelsedatum, vilket kan förorsaka att dopdagen av släktforskare ibland anges som en persons födelsedag. Som regel räknas både gudmoder och alla övriga faddrar upp, men P R Klerck i Kågeröd är i början väldigt kortfattad. Som nybliven kyrkoherde skriver han i en notis 1726 enbart: ”Christnades Hinse Holgersons barn i Kågeröd ne Hanna”. Ganska snabbt uppdaterade han sina notiser, och 1727 står det: ”Bebådelse dag Christnades Påhl Assersons barn ifrån Simmelsb ne Asser, burit af Olufs Hustru i Trumpahuset”. En vecka senare skriver han: ”Långfredag Christnades Måns Assersons barn från Tongen ne Bengt, föddes d 4 martij, burit af Erics Hustru dersammestädes”. Senare namnger han som regel även alla faddrarna, men det dröjde över ett decennium innan han insåg att även hustrurna hade ett namn, och att modern var delaktig i barnet, även om hon inte fick närvara vid dopet.

Som exempel på kortfattade präster kan nämnas kyrkoherden Olaus Harman i Reslöv, som 1702 anger faddrarna så här kortfattat: ”S. Swen Ingelssons Hustru af Trää. T. 12 M 8 Q af Skyldeskapet och byalaget”. (S står för suscepte, den som bar barnet, T för testes, dvs dopvittnen eller faddrar, M män och Q kvinnor, och skyldeskapet avser släktingar. Byalaget är här Åkarps by.) 1704 skriver han: ”Giertrud Oluf Larssons. T. 14 M 11 Q af byalaget och skyldeskapet”. Förutom vem gudmodern var får man alltså bara veta hur många som var bjudna till barnsölet.

Sven Olsson i Kågeröd uppges född i Landskrona, eftersom han tydligen kom till världen och döptes under en stadsresa, som föräldrarna företog sig 1785. I Landskrona födelsebok står det: ”Den 2 aug. blev husmannen Ola Nilssons från Kågeröds socken och dess hustru Gertrud Bonnesdotters son Sven döpt, född den 1 dito”. Hela notisen finns dock även införd i Kågeröds kyrkobok i överensstämmelse med föreskriften för förande av födelse- och dopbok, där det står att ”om dopet förrättades av annan präst eller i annan församling än den som modern är kyrkskriven i, skall attest om detta sändas till den församling där modern är kyrkskriven så att dopet kan föras in i födelse- och dopboken”.

Hemmadop och nöddop

Om det inte var möjligt att barnet döptes i kyrkan, kunde det döpas hemma. Orsaken anges oftast i dopnotisen vara barnets svaghet. Den 12 mars 1760 ”Christnade Pastor i Gategården (Simmelsberga i Kågeröd) Bengt Nilssons och Karna Tykesdotters twillingar för deras swaghet och woro födde natten förut”. Bägge tvillingarna dog några dagar senare.

Eftersom modern inte fick närvara vid dopet i kyrkan, är följande anledning till hemmadop 23/12 1761 hos Ola Olsson i Åkersberg i Kågeröd något överraskande: ”Detta barndop skedde hemma af orsak at Modern till barnet war dödsiuk”. Barnet dog men modern överlevde och födde ytterligare fem barn.

Prästerna döpte ofta sina barn hemma, och det gäller P R Klercks första barn fött 29/7 1727: ”Hemma döptes Kyrkoherden Mag. Klercks lilla dotter ne Anna Maija, som samma dag om morgonen blef född. Fru Baronessan och Amiralinnan Ancarstierna på Knutstorp hölt henne öfwer dopet.” Man får väl anta att barnet var svagt, och att det utgick ett hastigt bud till Knutstorp. Av de 15 födda barnen döptes dock vad jag kan se fem i kyrkan.

Man menade att barnet fick sin själ först vid dopet, då det upptogs i den kristna församlingen. Den katolska kyrkan tillät inte att dödfödda eller odöpta barn begrovs på kyrkogården. En Nationalsynod i Köpenhamn 1555 fastslog emellertid, att odöpta barn fick begravas på kyrkogården men utan präst och klockringning. Samma regel gällde även enligt svensk kyrkoordning. Om det fanns uppenbar risk att prästen inte skulle hinna fram innan ett svagt barn dog, förrättades nöddop av lekman, oftast av fadern, någon annan manlig anhörig på platsen eller jordemodern. Bengt och Karna i Simmelsberga fick första barnet 1740, alltså precis 20 år före tvillingfödseln, och det döptes av barnets morfar innan det dog: ”d 3 feb begrofs utan ringning Bengt Nelses barn ifrån Simmelsberga, som för dess swaghet blifwit hemma döpt af Tyke Swenson ibd, blef kallat Nels.”

Det finns exempel på att barnet fått dopet av en kvinna. Det var ju bara kvinnor närvarande vid födseln. I Blinkarpshus i Röstånga föddes den 16 mars 1766 ”Får Hyrens och Sissela Larsdotters lille Son och för dess swaghet strax döptes hemma af inh änkian Pärnilla ibid. Dopet confirmerades i Kyrkian Marie bebådelsedag som firades d 22 Martij.” Man får inte veta om Pärnilla fungerat som jordemoder, och fårherden själv var kanske inte hemma..

1571 års svenska kyrkoordning beskriver hur ett nöddop i hemmet skulle gå till. Där står det bl a att den man eller kvinna som förrättar dopet ”faller först på knä … och beder överljutt Fader vår”. Det viktigaste var inte att barnet fick ett namn utan att det blev döpt i faderns, sonens och den helige andes namn. Om det svaga barnet överlevde, konfirmerades dopet senare i församlingens närvaro i kyrkan. Detta finns bekräftat beträffande ett barn fött i Kågeröds by 1733: Dom 7 p Trinit (8/7) confirmerades i församblingens närwaro ett nöddop, som Ola Möller i Kogered förrättat wid sitt nyfödda barns siukliga tillstånd. Och som han rätteligen döpt barnet i namn Faders och Sons och then H Andes, men ej gifwit thet namn, så fick thet namn i Kyrckan och kallades Anna. Det blef född d 29 Junij …

En liknande uppgift finns från Kågeröd 1762, då det den 2 april utan ringning begrofs ett barn, som war af Mankönet som dess fader strax efter födslen för dess swaghets skull sielf döpte utan namngifwande natten emellan d 26 och 27 Martij hwarefter det strax genom döden afgick.

Förutom att barnet var svagt kunde anledningen till hemmadop vara svåra väderleksförhållanden vintertid, vilket framgår av följande notis från Kågeröds kyrkobok 1762: 15 jan. christnade Pastor uti Båhus Ola Lassessons och Sissa Bengtsdotters barn ne Jöns, dymedelst at wägelaget war så swårt at barnet utan fara ej kunde föras till kyrkian. Barnet var fött den 12, så det var ju endast tre dagar gammalt. Det var vinter och lång väg till kyrkan, och dessutom ska vi komma ihåg, att kyrkorna på den tiden var oeldade, och dopvattnet var nog ofta dåligt uppvärmt. Linné noterade 1733: ”De små nyfödda bondbarnen föras i kyrkan några dagar gamla att döpas i iskallt vatten.”

På 1800-talet var man emellertid inte längre så noga med, att den nyfödde kristnades i kyrkan, utan dopet företogs ofta i hemmet eller i prästgården. Vid biskopsvisitation i Kågeröd och Stenestad 1862 meddelades: ”Barndopen förrättas i Kågeröds Socken oftast i prestgården, i Stenestad Do i Skolhuset. När föräldrar så önska förrättas barndopen äfven hemma i föräldrahusen. Porcelains skål nyttjas både i kyrkan och i prestgården till dopvattnet.” (Det verkar ju överraskande, att man använde poslinsskål vid dop i kyrkan.) Samma förhållande uppges vid visitation uti Halmstads pastorat, där barnen således döptes i ”Zireköpinge skola”. Där står det även: ”Kyrkotagning tillåtes ej hemma, såvida ej sjukdom så bjuder.”

1864 infördes föreskriften att dopet kunde uppskjutas ända till sex veckor efter födelsen. Då kunde det förekomma att kyrktagning och dop ägde rum vid samma tillfälle, varvid modern först kyrktogs, så att hon sedan kunde deltaga även vid dopet.

Barnsöl eller ”barsel”

Efter hemkomsten från kyrkan hade man dopgille med mat och dryck, barnsöl,”barsel”, eller kristnagille som det också kunde heta. Barnsölet var i första hand en bjudning för faddrarna som tack för sitt bistånd och för faddergåvor, men ett barns födelse och dop var också ett tillfälle i livet då man tog chansen att anordna fest. Ett annat tillfälle att fira var när modern fick gå i kyrkan igen efter förlossningen, då man hade kyrkogångsöl eller kyrkogångsgille. På den skånska slätten, där man var glad för kalas med mat och dryck, väntade man gärna med barnsölet i sex veckor och slog då ihop det med kyrkogångsgillet, och dessa gillen kunde under 1700- och 1800-talen anta stora proportioner med ibland över hundratalet gäster. När många människor samlades till fest med både öl, vin och brännvin kunde det bli bråk och oroligheter. För husfridens skull fick man under medeltiden enligt Magnus Erikssons stadslag bjuda in högst 24 gäster på ett barnsöl, liksom vid kyrkogångsölet, men frågan är om man höll det.

Fakta till denna artikel har hämtats från:
Gösta Johannesson: Kyrka mitt i byn, Carl-Herman Tillhagen: Barnet i folktron, Nils-Arvid Bringéus: Livets högtider, Bo Swenson: Från vaggan till graven, K Arne Blom, Jan Moen: Kyrka och kultur, Biskopsvisitationer i Skåne 1698-1880, Kågeröds mfl socknars kyrkoarkiv samt diverse artiklar på webben.


Tillika med dess späda barn

Vid sök i Kågeröds dödbok på Skånes Demografiska databas fick jag följande träff:
1732-12-16, (den dödes namn och ort saknas), anhörig Nels Kopparstierna, make.

Vid närmare koll finner jag att datumet avser dödsdagen, och på övrigt står det: ”dog i kyrkian efter sin börd, tillika med dess späda barn”. Självkklart dog inte barnet i kyrkan, utan det begravdes förstås samtidigt med modern, men vad står det då i P R Klercks kyrkoboken?
2dra dag Juhl begrofs Nels Kopparstiernas Hustru, som dödde innom Kyrckia efter sin barns börd, tillika med dess späda barn, som blef Christnad Dom 1 Adv. ut supra. Hon dödde d. 16 Dec.
Vad menar egentligen den gode Klerck? Det visar sig att barnet föddes den 23 nov och kallades Ola vid dopet 1 sönd i adv (3/12). Betyder kanske ”inom kyrka” något annat än vad vi väntar oss, för inte vanhelgade väl hustrun kyrkan lördagen den 16 dec endast 23 dagar efter nedkomsten. Hon var ju fortfarande ”oren”.

Vi kan konstatera i notisen ovan, att det ännu inte gått upp för Klerck, att hustrurna också hade ett eget namn. Ibland namnges de dock, och på samma sida i kyrkoboken finner vi följande dödsnotis: 2 adv begrofs OlaLundstedts Hustru Brita Bengtsdotter Berg, född i Stockholm, 45 åhr. Men var hon egentligen född i Stockholm eller i ett gatehus i Kågeröd kallat Stockholm (eller Stockholmshuset) beläget vid Uppsala smedja väster om Knutstorp? Eftersom hon var född ungefär 1687, lär det inte gå att kontrollera.


Ett barnsöl i Vittskövle 1698

Drycken under 1600-talet bestod nog mest av öl, men det var väl alltid några gäster som blev överförfriskade. Då började olika oförrätter att ventileras, och ibland blev det handgripligheter, ett dåtida fylleslag, även om det sällan slutade lika illa som hos Nils Christenson i Vittskövle i Torrlösa socken onsdagen den 16 mars 1698. Nils Christenson och Pernilla Andersdotter vigdes fjärde pingstdagen 1697, och deras första barn, dottern Hanna, föddes den 12 mars följande år. Det står i kyrkoboken, att barnet blev döpt ”om Onsdagen d 16 ditto”, men det uppges inte om det var hemma eller i kyrkan.

Om aftonen efter dopet eller ”mässoparten” som det står i tingsprotokollet, hade de flesta av gästerna lämnat gästabudsgården och begett sig hem till sitt. En av de sista var Oluf Pehrsson, som innan han gick ut hade åsett hur slagsmålet hade börjat, och vid hemkomsten till sin gård hade han hört Nils Christensons hustru skrika. Då låg tre personer nerslagna, och en av dem reste sig aldrig mera.

Trumpetaren Arvid Ekeborg, ryttaren Löfgren, drängen Nils Tuhleson och värden Nils Christenson satt ensamma kvar inne i stugan. Anders Christenson kom då in från en kammare tillsammans med brodern Måns. Han gick fram till Nils Thuleson som satt på bänken framför långbordet och gav honom en örfil, samtidigt som han yttrade:”Det ska du ha för du har baktahlat mig.” Lars Löfgren som satt bredvid uppmanade Nils Tuhleson: ”Slå igen om du är en karl, dhet du tar skam.” Nils Thuleson reste sig, och han och Anders stod och drog varandra i håret. Även Löfgren reste sig och fortsatte: ”Jag tror dhesse karlarna är inkombne för dhet de wilia göra klammerij eller slagsmål.” När trumpetaren Arvid Ekeborg ville resa sig, hade Nils Christenson tagit honom på axlarna för att få honom att ”sitta stilla och göra sig glad såsom tillförne”. Han hade emelletid istället tagit en rund trebent stol och slagit sin värd i ansiktet så att denne föll omkull och blev liggande på golvet. Samtidigt hade Löfgren tagit en annan stol, troligen med avsikt att slå till Anders Christenson. Om han träffade honom är osäkert, men Nils Thuleson fick ett slag och föll genast omkull på golvet, medan Anders segnade ner upptill ett ölkar som stod innanför stugdörren.

Drängen Anders Gunnarson och pigan Else, som varit ute i fähuset för att sköta om djuren, hade kommit in och funnit tre personer ligga nerslagna på golvet. Anders Christenson stod visserligen upp vid väggen innanför stugdörren, men han var så yr att han började falla omkull. Anders Gunnarson hjälpte honom utanför dörren till stugan, men där blev han sedan liggande utan att säga något mer. Anders Gunnarson hade sedan gått in i stugan och yttrat: ”Gudh beware mig, hwem har slagit detta folket?” Löfgren hade då svarat: ”Håll du din mun! Hwar är dhen andre långe kettle tiufwen, som skulle hafwa lijka mycket som dhen andre fick.” Därmed avsåg han Måns, som hade gått in i kammaren och gömt sig bakom en stor tunna som stod där, och när Löfgren gick mot dörren till kammaren, hade värdinnan hindrat honom att gå dit in.

Hustrun Bengta Nilsdotter, halvsyster till Nils, Anders och Måns, var troligen den ”Bengta Pehr Swens” som bar barnet vid dopet. Hon hade lämnat gården men återvände, när hon fick bud att hennes halvbror var ihjälslagen. Hon fann då Anders ligga död i förstugan med huvudet utanför stugdörren och kallade på drängen Anders och pigan Else, vilka hjälptes åt att bära in den döde i stugan. Trumpetaren och Löfgren stod där inne, och Bengta beklagade sig för dem över hennes döde bror. Lars Löfgren svarade då: ”Han sofwer”, varpå han och trumpetaren gick ut genom dörren till ”haven” (trädgården). Nils Tuhleson låg slagen och med blodigt ansikte på stuggolvet, och hennes bror Nils låg blodig i sin säng i kammaren, och han sade att trumpetaren slagit honom.

Nils Thuleson erkände vid tinget att han hade hårdragits med Anders Christenson. Bägge stod på golvet och höll vandra i håret, när han fick ett slag i huvudet, varav han svimmade och föll omkull på golvet. Han sa att när han föll stod fortfarande den andre upp och kunde omöjligt ha dött av att han höll honom i håret. Anders Christenson var mycket drucken, och rätten fann det troligt att han fick sitt dödliga sår av att han ramlade omkull och slog sig i huvudet, antingen mot karet eller kistan som stod bredvid. Länsmannen hade konstaterat, att han hade fått ett slag i pannan över det vänstra ögat, så att huvudskålen var sönderbräckt. Skinnet var helt fast rött och blått, och när man tryckte där, kunde man känna hålet.

I protokollet från det urtima tinget hållet uti Annelövs gästgivargård den 26 mars 1698 står det, att adelsryttaren Lars Löfgren och drängen Nils Thuleson i Vittskövle blev gripna strax efter dråpet, ”men adelsryttaren uthur arresten bort werken”. Trumpetaren och Nils Tuhleson anhöll om uppskov till nästa ordinarie ting som var den 3 juni, men då infann sig varken Nils Tuhleson som ”låg illa sjuk” eller Lars Löfgren. Den senare befann sig i Helsingør, och häradshövdingen uppläste ett brev från honom, enligt vilket han från hovrätten väntade svar på en begäran om fri lejd. Därför uppsköts målet till den 29 oktober. Trumpetaren var vid samma tillfälle instämd för att han slagit Nils Christenson i ansiktet med en stol, men dessa var redan förlikta. Nils Christenson sade, att han fullkomligt övervunnit skadorna, så att ”om något dödsfall honom åkommer uthij denna siukliga tijd, kan han intet säga, att dhet slaget wara dher till orsaken”. Trumslagaren fick dock plikta 1 daler till vardera konungen och häradet.

Vid kommande rättegångstillfälle hade ryttaren infunnit sig, men rätten ”prövade skäligt” att trumpetaren Arvid Ekborg, ryttaren Lars Löfgren och drängen Nils Tuhleson vardera bör befria sig med ed. Den som inte kunde avlägga eden skulle ge full mansbot samt undergå kyrkoplikt. ”Warder allt Höglofliga Kongl Hofrättens omdöme underställt.

Drängen Nils Tuhleson dömdes senare att plikta för att han ”förledet åhr hårdragits med dhen afledne drengen Anders Christenson 3 daler smt till treskifte”.

Omslaget