Släktforskarfundering

- Per Olov Ganrot -

Bland släktforskare hör man ibland att vi svenskar ska vara tacksamma, som har så bra dokumentation och kan spåra förfäder så långt tillbaka. Socknar i våra trakter har oftast kyrkböcker från mitten av 1700-talet, ibland från slutet av 1600-talet och undantagsvis från 1646, som i Halmstad och Sireköpinge. Mantalslängder kan vara till hjälp, men den som inte har adliga anor får acceptera att det finns en gräns ungefär där Skåne blev svenskt. Det är dock ingen naturlag, som gäller överallt. I vårt geografiska och kulturella grannskap kan även vanligt folk gå längre tillbaka.

Island

I Island (islänningar anser att det ska heta så) är hela befolkningen mer eller mindre släkt med varandra och de flesta kan redogöra för eller skaffa fram uppgifter om ett stort antal anfäder och släktingar. Island är därför idealiskt för att utreda ärftliga egenskaper och sjukdomar. Hur det är att släktforska där har jag inte försökt tränga in i, men jag tror inte att deras kyrkoarkiv är bättre än här. Ett stort vulkanutbrott på 1780-talet, det största som inträffat på jorden i historisk tid sägs det, höll på att driva alla därifrån. Ändå har de väl reda på sina släktförhållanden.

I modersmålsämnet på gymnasiet fick vi läsa Egill Skallagrimssons saga. Den handlar om en viking på 900-talet, samtida med kung Gorm den gamle i Jellinge, far till Harald Blåtand, han som ”vann sig hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna”. Egills far Skallagrímur hörde till en liten grupp vikingar, som just koloniserat Island. Bland Egills bravader kan nämnas att han med en grupp gelikar i två skepp gjort ett strandhugg och då besökt och plundrat Lund. Möjligen rörde det sig om Lunds föregångare i det vi kallar Uppåkra. Det då cirka tusenåriga kulturcentrat raserades vid den tiden. Sagan är troligen nedtecknad i början av 1200-talet av en ättling till Egill, den berömde historieskrivaren och skalden Snorre Sturlasson. Jag kan inte garantera att Egill stod för plundringen, men han har bevisligen existerat och bott i en gård vid Borgarnes på isländska västkusten. Snorre bodde också där en del av sitt liv, men senare bodde han i Reykholt ett par mil inåt landet. Rester av hans gård finns kvar och har grävts ut av arkeologer. Jag har själv sett den, i storlek som en vanlig bondgård i våra trakter. Jag har också sett den varma källa mitt på gårdstunet, som han påstås ha badat i. När jag var där hade dock saker hänt i jorden, som gjorde att vattnet sedan några år höll cirka femtio grader. Alla islänningar känner till Egill och Snorre och är väldigt stolta över dem.

Snorre har även skrivit den s.k. yngre Eddan, Ynglingasagan (”Heimskringla”) och en rad andra stora verk, som islänningar i gemen är väl förtrogna med. Han är vår främsta källa till information om tidig nordisk kultur och historia. Han var förvisso hövding, Alltingets lögsögumaður (lagsageman) och hade varit i Norge, men han var också fårbonde på en kall ännu skogklädd ö långt ute i Atlanten. Hur kunde han skriva en saga om sin anfader Egill, hedningen som levt nästan tre hundra år tidigare? Varför och för vem skrev han? Svaren blir: Muntlig tradition och tio generationers släktintresse hade givit honom information, som han med skrivkonsten ville föra vidare till efterkommande.

Kulturintresse genomsyrar hela den isländska nationen. En befolkning som i Malmö, spridd över en yta som Götaland, håller sig med ett eget språk (det alla i Norden talade på Snorres tid), en levande litteratur och ett utbildningssystem. Staden Akureyri vid ishavskusten, med en befolkning lite större än Svalövs, har universitet dit även inuiter från Grönland kommer för att studera. Denna stolta och starka kultur är inte orsak till släktintresset utan sambandet är det omvända.

Bornholm

I min egen släktforskning har jag i Ystad och på Bornholm hittat en gren med sex, möjligen sju, generationer anfäder med namnet Kofoed. Det har gjort mig avundsjuk. Det finns omfattande genealogiska sammanställningar, bl.a. en tryckt på 1780-talet, ett par från 1800-talet och flera från 1900-talet, som beskriver anor och släktskap för de olika bornholmska familjerna, var de bodde och vad de sysslade med. De första är kanske inte trovärdiga i sina äldsta uppgifter, men sådant har efterhand rensats bort. Det finns även sammanställningar på nätet, som fortlöpande uppdateras (spec. Norman Madsen’s Danish and Swiss Genealogy Home Page).

Min mf fm fm mm mf ff hette till exempel Peder Poulsen Kofoed (1548-1610) och hans andra hustru (min anmoder) hette Inger Pedersdatter. De var självägande bönder (frimand) i Kofoedgaard i Østermarie socken. Deras son Mads tog över och han dog 1646. Bouppteckningen lär ha bevarats och därför vet man att gården var av högst ordinär storlek och faktiskt i rätt dåligt skick. Den finns fortfarande kvar och det bor en maskinoperatör med familj där, men jorden har lagts till en granngård.

Peders far hade anlagt gården och hans farfar, som också hette Peder, var den förste med namnet Kofoed på Bornholm och han kom dit från Lübeck strax före 1510. Han var handelsman i Rønne och anledningen var att danska kronan pantat bort hela Bornholm på femtio år till Hansan. Peder blev borgmästare, vilket ju låter fint, men staden hade högst ett par hundra invånare. I stort sett alla infödda bornholmare är ättlingar till honom och inte så få bär ännu namnet Kofoed. En sonsons sonson till honom hette Jens Pedersen Kofoed och är känd som Bornholms befrieren. Det var han som 1658 ledde upproret mot svenskarna, som gjorde att Bornholm återgick till Danmark.

Till Østermaries sevärdheter hör idag en jättestor flerhundraårig ek, som står just vid Kofoedgård. Tidigare fanns en ek till, men den blåste omkull och klövs av en svår storm för ett par årtionden sedan. Ut ur trädets ihåliga innandöme föll resterna av en dansk soldat, troligen från befrielsekriget eller Horns krig. Antagligen var han bondemilisman från trakten och kände till att eken var ihålig redan då. Kanske var han sårad och dog i gömslet av sina skador. Möjligen var han en avlägsen släkting?

Andra bornholmska släkter har lika lång historia och de är förstås invävda i varandra. Hur i all världen har informationen kunnat bevaras? Christian IV:s påbud att föra kyrkböcker kom vid samma tidpunkt där som hos oss i Skåne. Ett par bra jordebøger fanns dessförinnan. Förklaringen är att större delen av befolkningen haft släktnamn, som följt dem genom generationerna, utöver patronymikon. Släkterna har haft speciella ”vapen” eller märken och prytt sina kyrkor med dem och sina initialer. En sammanställning av dessa märken finns från mitten av 1700-talet, släkten Kofoed hade en kofot (benet av en ko). Gravar har bevarats längre där än hos oss och på vissa kyrkogårdar har släkten Kofoed nästan en egen avdelning. Det har säkert bidragit till att man kunnat hålla reda på sina anor och allt visar på ett stort släktintresse.

Sensmoral

Islänningar och bornholmare har i själva verket varit släktforskare. De har samlat in, dokumenterat och fört vidare uppgifter om sina förfäder, var och hur de levt och hur de varit släkt med varandra. Det är synd att våra anfäder inte gjort detsamma. Eller har deras krönikor glömts bort eller förstörts? I våra dagar har vi upptäckt att släktforskande är ett trevligt pensionärsnöje. Men det är också en viktig kulturuppgift. Det gäller att väl dokumentera det man får fram och se till att det bevaras. Skriv det i Släkt och bygd! Efterkommande kommer att vara tacksamma – både egna ättlingar och andra – och uppskattningen ökar med tiden. Om tusen år kan vi vara lika berömda som Snorre. Eller åtminstone som Ragnar Odhnoff.