Slškt och Bygd 06:2
Omslaget

Frihetstid

- Per Olov Ganrot -

I Sverige brukar perioden 1720-1772 kallas Frihetstiden, vilket låter som en positiv värdering. Landet styrdes av ”Riksens maktägande ständer” och två partier med de lustiga namnen Hattar och Mössor konkurrerade om makten. Ändå var det inte så idylliskt. Hårda partistrider, intriger, korruption och mutor präglade epoken, men i släktforskandet har jag knappt stött på något av detta.

Vad visste folk på skånska landsbygden om politiken och vad tyckte de om partierna? Var de hattar eller mössor? För vilka var friheten större då än under andra perioder?

Partiernas uppkomst

Partier var inte organisationer med medlemmar ute i landet. De var i stället grupper av riksdagsmän med samma politiska syn. Vad som förenade dem var dock mer psykologi än ideologi. Partierna kom till efter hand, utan att någon bestämt det. Före 1764 kände vanligt folk utanför Stockholm knappt till dem. Vilket parti en riksdagsman stödde avgjorde han själv, väljarna ställde inte sådana frågor. Det var viktigare om han kunde tänka sig sänka arvodet.

Karl XII:s krig och vanstyre hade kört landet i botten. Han var 18 år när han gick i krig och han återkom till huvudstaden som 36-åring, sedan han fått en kula genom skallen. Hela tiden hade han styrt landet enväldigt, under fem år från Bender i Moldavien. Att Sverige inte gick under efter hans död berodde på att England och Frankrike båda ville hindra Ryssland att ta över Sverige och Östersjön. Under flera år betalade de subsidier för att stärka svenska försvaret.

Landet fick ny författning 1720, den förra hade bara gällt ett år. Riksdagen skulle sammanträda vart tredje år och fick nästan all makt och Rådet skulle sköta löpande ärenden mellan riksdagarna. Kungen, Fredrik I, fick nästan ingen makt. I grunden var detta adelns sätt att återta privilegier, som förlorats genom Karl XI:s reduktion. Bönderna blev förlorarna.

Arvid Horn (1664 - 1742)

De första kritiska årtiondena hade Sverige en erfaren och försiktig ledare, Arvid Horn, f. 1664. Han var lantmarskalk, talman i Riddarhuset och därmed för hela Riksdagen. Samtidigt var han kanslipresident, ledare för Rådet.

Horn lyckades i stort hålla landet utanför allianser och konflikter och ekonomin främjades genom tullar och förbud mot utländska varor, främst kläder. Restriktioner och förbud var hans sätt att styra. Annat han gav sig på var brännvinsbränning och frireligiösa sammankomster. Jag har svårt att tro att folk kände sig leva i Frihetstiden, men troligen var de glada att de levde i Fredstiden. Industriell utveckling av spinnerier, färgerier och väverier främjades. Jonas Alströmer och Christoffer Polhem hör till tiden, liksom grundandet av Ostindiska kompaniet.

När landet började återhämta sig tyckte många riksdagsmän att den 70-årige Horn var alltför konservativ och försiktig. De kallade honom och hans medarbetare ”nattmössor”. Sig själva kallade de ”hattar”. Det var skämt i debatten och inte partinamn före 1738, då Horn förlorade makten. Inom varje stånd bildades ”partier” eller kotterier av övertygade hattar och mössor, men gemensam partiorganisation fanns först de sista åren av epoken.

Röstköp, maktväxling och korruption

Riksdagar var tänkta att pågå bara några månader, men riksdagsmännen lade sig alltmer i styrandet, vilket förlängde sessionerna till långt över året. Adelsmän fick inget arvode, de företrädde sig själva och sin ätt. Många nyadlade ämbetsmän med låg lön var fattiga. De ofrälse stånden valde sina riksdagsmän. I varje härad hade självägande bönder rätt att utse en riksdagsman och skulle betala hans arvode. För att minska kostnaderna utsåg flera härader gemensam riksdagsman. Bland präster och borgare var det på liknande sätt. När sessionerna drog ut på tiden hade många riksdagsmän inte råd att delta. De fick då tillstånd att återvända hem och lämna fullmakt åt någon annan att rösta för dem. Det utvecklades till att partierna betalade för fullmakter och företag uppstod som köpte dem för att sälja till högstbjudande.

Karl Gustaf Tessin (1695 - 1770)

Frankrike ställde stora subsidier i utsikt om Sverige ville ingå i dess allianssystem. Hattarna ansåg att Horn och hans mössor hindrade landet att utnyttja sina möjligheter. 1738 fick hattarna majoritet i riksdagen och till lantmarskalk utsågs Karl Gustaf Tessin, f. 1695. De styrde sedan landet till 1765 och hann ställa till ryska kriget 1741-43 och pommerska kriget 1757-63, båda lika misslyckade. De uträttade en del gott också för näringsliv, kultur, vetenskaper och utbildningsväsende. Storskiftet, Jonas Alströmers många projekt och Linné och hans resor kan nämnas (Tessin var Linnés främste beskyddare och sponsor). Liksom Horn införde de många förbud och i fråga om brännvinet gick de längre än han. Hade det inte varit för krigen kunde deras betyg blivit godkänt.

Valet 1764 var det första då väljarna var någorlunda informerade om hur illa landet skötts. Censuren hade inte lyckats stoppa kritiken mot kriget och inflationen det medfört. Väljarna ställde därför politiska krav på kandidaterna, vilket var nytt. Tidigare hade riksdagsmän inte setts som representanter för sina väljare. När de väl utsetts var det de som bestämde; att kritisera dem var att ifrågasätta konstitutionen. Valet gav storseger för mössorna.

De ”yngre mössorna” hade sedan makten från 1765 till 1769, då hattarna tog över igen för att våren 1772 förlora majoriteten till mössorna. Korruptionen i landet ökade kraftigt genom att båda partierna delade ut statliga tjänster och belöningar till sympatisörer utan krav på kompetens eller arbetsinsats. Båda partierna genomförde politiska rättegångar och dömde åsiktsmotståndare till hårda straff för att de hävdat sina uppfattningar. Mot slutet splittrades partierna och ett tredje parti uppkom, det rojalistiska ”hovpartiet”. Kungen använde flitigt sin enda maktbefogenhet, att adla folk han ville gynna (ex. de som 1766 inokulerade kronprinsen med smittkoppor, se S&B nr 1 2005). Systemet urartade. Både Ryssland och Frankrike mutade mössorna för att de inte skulle utlösa kaos efter sista valsegern. I augusti 1772 tog epoken slut genom nye kungens statskupp, initierad och betald av Frankrike.

Skillnader mellan partierna

Alla riksdagsmän värnade i första hand om riksdagens makt och ställning. En enskild riksdagsman företrädde därnäst sitt stånd och dess intressen. I tredje hand företrädde han sin hembygd. Inom varje stånd fanns sedan företrädare för de båda partierna och skillnaderna mellan dem var mest psykologiska.

Hattar var optimister och opportunister utan klar ideologi. De ville pröva nytt och modernisera landet på alla områden, jordbruk, gruvdrift, industri, sjöfart och handel. De hade kvar drömmen att vid rätt ”konjunktur” kunna återta vad man förlorat i Balticum. Landet måste upprustas militärt och för det behövdes utländska subsidier. Frankrike var det land de helst samarbetade med. Länderna hade varit i allians sedan westfaliska freden 1648. Hattar beundrade allt franskt och tog gärna emot pengar av franska diplomater för att bekosta röstköp. Att subsidier till landet medförde förpliktelser och risker tog de lätt på. Hattar var inte sällan storvulna spekulanter och chanstagare och deras planer var ofta luftiga och orealistiska. Deras honnörsord var Frihet, som de använde för att beskriva sin principlösa opportunism. Sedan gammalt hade man talat om ständernas frihet som motvikt till kungens och rådets makt. Hattarna började 1755 utge Sveriges första politiska veckotidning, ”En ärlig svensk”. I den lanserades beteckningen ”Frihetstiden”, som snart blev använd även av motståndarsidan. Vad de avsåg var Riksdagens frihet, inte undersåtarnas. Ständerna var ofelbara och det var brottsligt av en undersåte att kritisera deras beslut, något som senare patriotisk historieskrivning glömt bort.

Mössor var försiktiga och konservativa och ville bevara allt som det varit. På flera sätt blev de ”den lille mannens” företrädare. Deras honnörsord var Lag. De insåg att landet inte på nytt kunde bli militär stormakt och ville undvika farliga allianser. I stället ville de utveckla landets inre styrka. Det ville hattar också, men mössor misstrodde hattarnas fallenhet för äventyrligheter. Mössor beundrade England, men kunde inte få motsvarande ekonomiskt stöd därifrån. Under hattväldet var också förbindelserna med England avbrutna. Mössorna fick i stället pengar av Ryssland, trots att de egentligen inte var ryskvänliga. Ryssland var det stora hotet. Pengarna krävde politiska eftergifter, såsom att verka för nedrustning. Mössornas förhoppning var att grannen skulle lämna landet i fred om det lät bli att utmana och tänka på revansch.

Hattar och mössor fanns i alla riksdagsstånd, men hattar brukade dominera hos adel och borgare och mössor bland präster och bönder. För beslut fordrades majoritet i tre stånd. Det kunde hattarna uppnå genom att köpa fullmakter, i första hand av adelsmän och bönder, som ofta var hemma under sessionerna. Hattarna hade också störst kassa. När mössorna fick majoritet berodde det på att hattarnas åtgärder skadat landet och hattarnas återkomst berodde på att mössornas åtgärder för att sanera ekonomin inte såg ut att lyckas.

Riksdagsmän från Svalövtrakten

För att minska kostnaderna utsåg bönderna i Luggude, Rönnebergs och Onsjö härader gemensam riksdagsman till flertalet riksdagar under 1700-talet. I början roterade uppdraget mellan häraderna och den utsedde fick tre fullmakter och tre röster i Bondeståndet. Före 1723 ingick även Bjäre samt N. och S. Åsbo härader eller Färs och Frosta härader. Valen skedde indirekt via häradstingen och de flesta utsedda var nämndemän eller häradsdomare.

Troligen fanns inte många dugliga kandidater att välja på och samma person återkom ofta när häradet på nytt stod i tur. Ett exempel är rusthållare Oluf Jönsson i Tunneberga i Jonstorp, som var häradernas riksdagsman 1731, 1740-41, 1742-43 och 1746-47.

Född

Död

Nämndeman

Riksdagar

Ole Poulsen

ca 1640

1719

1686-1704

Förekom knappt. Skåne

generalguvernement

Påhl Ohlsson

1676

1760

1705-1746-?

1726-27, 1738-39

Ohla Påhlsson

1719

1786

?-1749-1786

1755-56, 1760-62

1769-70, 1771-72

Sista end Lugg. o Rbg.

Hans Olsson

1745

1806

1786-1806

1789 end. Rbg o Onsjö

1792 alla tre hd.

I en klass för sig själva står dock en nämndemannasläkt från byn Hellstorp i Billeberga (Hans Olssons riksdagar var dock efter frihetstiden, se tabell). När Ole Poulsen avgick stod han näst i tur att bli häradsdomare, alla de tre övriga uppnådde denna ställning. Familjen är värd att utforska ifall det inte redan är gjort. Ole Poulsen och hans hustru Aase Moensdatter är mina anfäder. Aase var möjligen född i Hellstorp och fadern hette då Mogens Pedersen. Om någon har upplysningar om familjen är jag tacksam för kontakt.

Nämndemannen Per Assarsson i Ask nr 7 (f. 1720 i Slättåkra, Riseberga, d. 1773; nämndeman HT 1750-VT 1771) var riksdagsman för samtliga tre härader 1765-66 och för Onsjö härad 1771-72. Efter frihetstiden var Ola Jönsson i Hultahus i Stenestad riksdagsman för S. Åsbo 1778-79 och 1789 och Nils Eskilsson i Klåveröd i Konga var det för N. och S. Åsbo 1786 och för N. Åsbo 1789. Båda var nämndemän och Nils Eskilsson var son till Per Assarssons äldre bror, nämndemannen Eskil Assarsson (1709-1768) i Slättåkra.

Bondeståndets riksdagsprotokoll har givits ut flera gånger, senast av Sten Landahl 1945-1978. De omfattar många tusen sidor, men det finns bra kommentarer och utmärka sak- och namnregister. Det är därför lätt att se vad traktens riksdagsmän uträttade och i vilka utskott de satt. Ingen av dem var riktig tungviktare på riksplanet och inte heller stortalare. Man kan undra hur bra uppsvenskarna förstod deras tal. Vad riksdagsmännen gjorde efter epokens slut 1772 har jag lämnat därhän.

Påhl Ohlsson

Ohlsson debuterade 1726 och var då 50 år. Han valdes in i Justitiedeputationen och fick värdera kollegernas fullmakter och syssla med kyrkoherdeutnämningar. Kanske inte så roligt, men han försvarade församlingarnas frihet att utse präst.

1738 var Ohlsson 62 år, veteran och hade blivit häradsdomare. Han fick ingå i deputationen som skulle uppvakta övriga stånd och sedan i Allmänna besvärsdeputationen och Sekreta deputationen. Det var nog bättre. Besvärsdeputationen formulerade de krav ståndet skulle foga till riksdagsprotokollet och Sekreta deputationen granskade råds- och kabinettsprotokoll. Riksdagen lade sig i Rådets arbete och det var denna riksdag som utmanövrerade Horn. Ohlsson fick även ersätta avlidne Anders Månsson från Bjäre samt N och S Åsbo, tills ersättare hunnit utses. Han föreslog att rusthållare i Skåne skulle befrias från kravet att återställa alla gårdar som blivit öde under krigen och vars jord de brukade. Alternativt skulle de fritt få köpa ”Timber och Träwahror” från Norrland och Finland, som de kunde betala med ”Spannemåhl”. Om det fanns hinder för handeln eller om han önskade att staten skulle stå för fartygstransporten framgår inte. Det var nästan 30 år sedan det varit krig och 60 år sedan det stora kriget, men en del i trakten var tydligen fortfarande i ruiner.

Under tre riksdagar på 1740-talet var Oluf Jönsson från Jonstorp riksdagsman för häraderna och 1751-52 var det Påhl Olofsson från Bårslöv.

Ohla Påhlsson

1755-56 utsågs Ohla Påhlsson från Hellstorp. Han var 36 år och hade varit nämndeman flera år. Liksom fadern kom han i Allmänna besvärsdeputationen. Riksdagen blev dramatisk. Nästan genast fick han följa en deputation som inbjudits av överhovmarskalken Eric Brahe att träffa kungligheterna. De bodde sedan mindre än ett år i det nya slottet. Kungen var Adolf Fredrik, men det var nog drottning Lovisa Ulrika och Brahe, som ville träffa bönderna. De planerade en kupp för att störta det politiska systemet och återge kungen makt. Riksdagen hade just ersatt honom med en namnstämpel och Brahe hade missat att bli lantmarskalk, trots att han var huvudman för landets högst rankade adelsätt. Allt avslöjades, Brahe och några till dömdes till döden och halshöggs medan riksdagen pågick. Mot slutet fick Påhlsson ingå i Stora deputationen, som förhörde och klandrade kungaparet för tilltaget.

Riksdagen 1760-62 blev lång på grund av det olyckliga pommerska kriget. Påhlsson ingick i Landt- och sjömilitie deputationen och hörde till dem som röstade ja till att riksgälden skulle ta ett lån på en miljon Rd. Liksom gången förut valdes han in i Stora deputationen och 1762 blev han en bland Bondeståndets deputerade i Sekreta utskottet. Bönderna fick inte vara med på riktigt. I januari 1761 var han ende skåning bland cirka 20 ur Bondeståndet, som fick gå till slottet och träffa de kungliga på kronprinsens 15-årsdag.

Han tog ett par egna initiativ också. Han ansåg att man borde diskutera med övriga stånd att upphäva hembränningsförbudet. Han föreslog även ”en chemie professions inrättande vid Academien i Lund” och föreslog till denna en Adjunkt Doktor Wollin. Efter lite mothugg fick han till sist ståndet med sig på detta.

I juni 1761 hade man debatt om hur omröstning skulle ske i ståndet. Riksdagsordningen föreskrev röstning med sedel, men Bondeståndet hade behållit en gammal ordning. Alla ropades upp och fick säga ja eller nej till talmannens proposition och svaret antecknades i protokollet. Påhlsson och övriga skåningar tyckte att man gott kunde ha kvar gamla ordningen, men det förefaller som den ändå försvann vid senare riksdagar.

Vid riksdagen 1769-70 var det lite strul innan Påhlsson accepterades som riksdagsman (se nedan). Han blev på nytt invald i Landt- och sjömilitie deputationen och i Besvärsdeputationen. Som egen fråga förde han fram att det borde finnas fler städer i Skåne så att bönderna hade fler stadsbor att sälja till. Han ville speciellt att Trelleborg skulle få stadsrättighet, men fick mycket motstånd. Många tyckte att en bonde inte skulle argumentera för stadsbor. Vid en senare session hade de förstått och ståndet instämde, men det hjälpte nu inte och det tog ytterligare cirka 100 år innan Trelleborg återfick stadsrättigheter orten tidigare haft.

1771-72 var det strul igen och Påhlsson blev riksdagsman för bara Luggude och Rönnebergs härader, medan hans konkurrent och opponent Per Assarsson fick Onsjö härad. Adolf Fredrik hade avlidit och Gustaf III skulle avge kungaförsäkran. Både Påhlsson och Assarsson var bland dem som utformade den.

Per Assarsson

Till riksdagen 1765-66, som skulle avgöra skulden till kriget, blev Ohla Påhlsson ersatt av Per Assarsson i Ask. Bakgrunden till det har jag inte lyckats utforska, men säkert låg politiska konflikter bakom. Till nästa riksdag 1769-70 infann sig både Assarsson och Påhlsson. Båda ansåg sig valda, men Assarsson saknade fullmakt och Bondeståndet bestämde att Påhlsson skulle svara för häraderna.

Till riksdagen 1771-72 hade Rönnebergs och en del av Luggude härader valt Påhlsson, medan Onsjö och resten av Luggude valt Assarsson. Båda infann sig igen. Inför ståndsplenum 15 juni riktade Assarsson en dramatisk vädjan om skydd. ”Slottsbetienter” (hovpoliser) var på jakt efter honom för att med tjänliga medel återsända honom till Skåne. Han antydde att de väntade utanför möteslokalen. Flera ståndsbröder stödde honom och det blev en upprörd debatt. Det framkom att landsfiskal Krook anmält att Assarsson väl blivit vald, men inte fått häradshövdingens fullmakt och ändå givit sig av till Stockholm. Bondeståndet beslöt att båda skulle ha säte i riksdagen, men Assarsson enbart för Onsjö härad, som menades ha högst mantal.

Ståndet utredde saken. Assarsson var ovän med häradshövdingen för de tre häraderna. Han hette Gustav Zimmerberg och hade vägrat betala arvode till Assarsson för riksdagen sex år tidigare. Denne hade klagat hos Göta hovrätt och framfört att häradshövdingen var jävig som ”hans uppenbara wederdeloman”. Hovrätten hade beslutat att landshövdingen ur Lantränteriet skulle betala ut arvodet 1.036 Rd. Det hade dock inte blivit gjort. Bondeståndet skrev till Kongl. Maj:t om saken, men nye kungen funderade väl mest på hur han skulle göra en kupp. Assarsson hann kanske aldrig få sitt arvode, kanske inte heller för riksdagen 1771-72. Han dog året därpå och hemmanet häftade då i skuld med 1.500 Rd, vilket var mycket, eftersom det köpts 1747 för 300 och såldes 1779 för 666 och 1780 för 333 Rd. Äldste sonen ärvde gården och skulderna. Han hette Assar Askulin, blev präst och dog drygt 20 år senare som nybliven kyrkoherde i Hörby, fortfarande med större skulder än tillgångar.

Troligen var ovänskapen också skälet att han inte fått fullmakt 1769 och därför blivit utesluten. Inför valet 1771-72 hade Påhlsson anklagat honom för förgripliga uttalanden om olika personer, bland dem tidigare riksdagsmän. Han ville ha Assarsson förklarad olämplig och hade även krävt att han skulle ställas till svars för sina uttalanden innan han kunde få fullmakt. Häradshövdingen hade då ”tagit sig anledning at utesluta Per Assarsson från rättighet at warda wald”. Allmogen i Onsjö och en stor del av Luggude härader valde ändå Assarsson och förklarade ”sig de ingen annan wilja arfwode bestå såsom deras riksdagzman”. Fullmakt fick han dock inte, i stället skickade landsfiskalen arresteringsorder.

Vid sin första riksdag 1765 deltog Assarsson i en deputation med talmannen Olof Håkansson för att möta de övriga stånden. Han fick sedan överta Ohla Påhlssons plats i Allmänna besvärsdeputationen och kom också in i Justitiedeputationen. Liksom Påhlsson fick han gå till slottet och spisa med kungen.

Han väckte åtminstone en egen fråga: Han ville att ståndet genom Sekreta utskottet skulle verka mot ”olagliga skattekiöp av stenkålwärksintressenter”. Om det ledde till något vet jag inte. Kolbrytning hade förekommit på 1500- och 1600-talen, mest för att bränna kalk till befästningsbyggen. Hattriksdagen 1741 hade beviljat pengar för att återuppliva näringen, initiativet var Jonas Alströms. Viktigaste gruvan fanns enligt Martin Weibull i Bosarp (trol. i Strövelstorp, där E6 korsar Vegeån), där han uppskattar att cirka 15.000 tunnor kol bröts under perioden 1746-56.

Vid riksdagen 1771-72 fick Assarsson plats i Handels och manufakturdeputationen och han aktualiserade en fråga om missförhållanden vid Börringe kloster.

Partitillhörighet

Vilka åsikter de lokala riksdagsmännen hade – ifall de var hattar eller mössor – kan jag bara spekulera över. Påhl Ohlsson deltog i riksdagen som störtade Horn och hans ”nattmössor”. Möjligen var han hatt. Möjligen var Oluf Jönsson i Jonstorp det också, han var riksdagsman mest under hattperioden.

Ohla Påhlsson deltog i riksdagarna, som fattade de olyckliga besluten om pommerska kriget och han satt i Militiedeputationen. När ny riksdag skulle väljas 1764, för att utkräva ansvar för kriget, ersattes han av Per Assarsson. Mössorna fick stor majoritet, som de förlorade till hattarna i 1769-70 års riksdag. Påhlsson återkom då. I riksdagen 1771-72 fick mössorna på nytt majoritet. Uppenbart var Påhlsson och Assarsson antagonister och häraderna hade inte kunnat enas om riksdagsman. På denna grund drar jag slutsatsen att Påhlsson var hatt och Assarsson mössa och att politisk medvetenhet styrde valet. Påhlssons intresse för ”chemie professionen” och för fler städer i Skåne var typiska hattidéer. Stenkolsbrytningen var också en hattidé och att Assarsson var emot den talar för att han var mössa.

Häradshövdingen (f. i Simrishamn 1726, d. i Stockholm 1783) hade fått sitt ämbete av hattregimen 1762 och kan väl misstänkas vara en sympatisör. Som ofrälse ämbetsman tillhörde han inget av de fyra stånden och var varken valbar eller röstberättigad till Riksdagen. Många i hans situation använde sina ämbeten till att verka politiskt. När han fråntog Assarsson rätten att bli vald var det hattarna som styrde och de kan ha tryckt på för att han skulle hindra en mössa att bli vald.

Litteratur

Ludvig Mårtensson: Förteckning över bondeståndets ledamöter vid riksdagarna 1710-1800, Stockholm 1937.
Sten Landahl: Bondeståndets riksdagsprotokoll, Stockholm 1945-78. Finns på Universitetsbiblioteket.
Michael Roberts: Sverige under frihetstiden, Prisma 2003

Omslaget