Ädla skuggor, vördade fäder!

- Per Olov Ganrot -

Släktforskande leder till många tankar. Ibland har jag funderat över varför man sysslar med sådant. Lite trendigt har det blivit, men för mig började det i 10-årsåldern med att jag skrev ner vad gamla släktingar berättade i en skrivbok. Det blev inte så mycket. Lite fick jag av en kusin till morfar. Han var mormon och kom från Amerika på 40-talet för att släktforska. Jag bestämde att jag också skulle släktforska när jag blev stor, men det blev av först när jag blivit pensionär.

Att man bör ha reda på sitt ursprung hade jag lärt i skolan. Jag minns att jag tyckte det var viktigt men inte varför jag tyckte så. Som bondpojke hade jag väl fattat att bra kreatur var stambokförda och att en hund utan stamtavla ansågs som ”byracka”. Det kändes kanske torftigt att inte veta vilka jag själv var fallen efter och den känslan behöll jag. Allt annat från min skoltid till studenten är borta, men skrivboken har jag kvar. Allmänt har jag inte varit filosofiskt lagd, men när jag nu vid mogen ålder försöker förstå mig själv så väcker det underliga frågor: Vem är jag? Varför finns jag här? Om det har intresse hur jag tänkt vet jag inte. Jag inser att tankarna färgats av vad jag sysslat med. Kanske går de ändå att följa.

Som de flesta släktforskare har jag främst sökt mina rötter, eller anor som det numera heter i branschen. När jag var barn var anor något bara kungligheter och grevar hade. Jag har haft tur och blivit ganska ”anrik” med över 450 individer i antavlan. Alla är någorlunda säkert släkt med mig och nästan alla var hedervärd skånsk allmoge. Relationen till dem känns lite speciell och slarvigt tänker jag ibland på dem som min släkt. Jag vet att det är galet. När de levde var det få av dem som kände eller var släkt med varandra.

Att som Ragnar Odhnoff spåra upp alla ättlingar till funna anor har jag inte gett mig på, det har fått räcka med anornas syskon. Avlägsna släktingar ”i sidled” har inte den mystiska koppling till mig, som jag tycker att personer i anlinjerna har. Jag kan också tänka mig hur mycket arbete Odhnoffs sammanställningar krävt.

Hellre forskar jag då kring vilka människor som helst i anfädernas miljö, bara de lämnat många spår. Alla belyser de den kultur jag föddes till. Dess historia tycker jag är lika viktig som genealogiska rötter. Att finna att människor i trakten tänkte, handlade och uttryckte sig på samma sätt för 2-300 år sedan, som de gjorde i min barndom, känns positivt på något vis. Möjligen beror det på att så mycket förändrats sedan jag var barn.

Odds och kaos

Vad ger min mystiska relation till anorna? Bara fyra av dem har jag upplevt och alla är nu döda och påminner mig om att även jag kommer att bli en ana. Relationen är inte ömsesidig, de kunde inte veta vilka ättlingar de skulle få och att jag skulle bli en av dem. ”Anträdet” är mitt urval ur ett tätt sammanflätat nätverk, som utgjort traktens befolkning de senaste seklerna.

Trädliknelsen haltar också och många talar om rötter. Men träd försörjs både av krona och rötter och det går strömmar i båda riktningarna. Mer tycker jag därför att anor liknar rännilar, bäckar, åar och floder, som förenar sig i mig. Antavlan gör mig till slutpunkt och mål för deras liv. Jag kan till och med tänka på dem som mina anor, trots att jag delar dem med många andra. Ett så egocentriskt perspektiv kan förleda mig att tro att min identitet kommer av min genealogiska historia.

Naturligtvis är jag beroende av anorna och på något sätt en konsekvens av deras levnad. Hade inte alla de funnits, hade inte heller jag gjort det! Sett från deras håll är jag en ganska rimlig figur. Hade de några barn och barnbarn kunde de nog tänka sig att släktet skulle fortleva och att ättlingar skulle komma även i tionde led. Någon föreställning om just mig kunde de inte ha och de tänkte säkert sällan på oss. Såg de släktet som ett flöde var vi små rännilar längst ut i ett delta eller ingick vi i det stora folkhavet.

Sett från mitt håll ter det sig annorlunda. Det kan tyckas att en ytterst osannolik rad av händelser medfört att jag finns. Sannolikhet kan uttryckas som odds. De flesta vet nog vad som menas med odds för att en viss häst ska vinna en tävling. Vilket var då oddset för att jag skulle bli till, jämfört med att jag inte skulle blivit det? I oddset bör ha ingått oddsen för att mina föräldrar skulle gifta sig med varandra och att mina farföräldrar och alla kända anor också gifte sig som de gjorde. Detsamma gäller okända anor, ända tillbaka till den utgångspunkt jag tänker mig för oddset.

När mina föräldrar föddes bör det ha funnits många rimliga alternativ till vem de så småningom skulle gifta sig med. För att förenkla räknandet antar jag att oddset var ett på tio att de skulle göra som de gjorde (rimligen var det mycket lägre). Gör jag samma antagande för deras föräldrar blir oddset ett på tusen för att mina sex närmaste anor gifte sig ”rätt”. Antar jag likadant för övriga kända anor blir oddset ett på ett tal med en etta och 225 nollor. Sannolikheten var så nära noll man kan komma. Sedan kommer mina okända, tidigare anor.

Men oddset var mycket lägre än så! Den gången jag blev till, kunde resultatet lika gärna blivit någon annan än jag, en flicka eller en pojke med andra gener än mina. Biologiskt var oddset för att det skulle bli just jag och inte någon annan högst ett på miljonen. På samma sätt var det för var och en av mina föräldrar och för alla mina tidigare anor. Det beror på att vi har dubbel uppsättning av alla gener, en från mor och en från far. Men könsceller har bara enkel uppsättning. Vilka gener de innehåller avgörs av ett ”lotteri” och de är alla olika.

Räknar jag in alla dessa låga odds, blir chansen att jag alls skulle bli till oändligt liten och helt oförutsägbar. I naturvetenskapliga sammanhang kallar man sådant för kaos. Allt följer enkla naturlagar, men helheten i längre perspektiv är fullständigt oförutsägbar. Hela universum, evolutionen, ekosystemen, sjukdomsspridning och väderleken är exempel på företeelser som beter sig kaotiskt och vi kommer alla ur kaos.

Gåta eller nonsens

Anor är en gåtfull ström och ofta talar man också om själva tiden som en ström. Det får mig att tänka på Viktor Rydbergs Tomten, som grubblar över en gåta medan ”Midvinternattens köld är hård”:

…
”Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick – men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter.”
…

Vore jag religiöst lagd skulle jag säkert konstatera att jag finns till, därför att en högre makt hela tiden styr allting. Nu är jag inte religiös, och hela mitt resonemang är förstås nonsens. Nonsens betyder ej mening och felet i resonemanget är att det är oklart vad jag menar med ordet jag, när jag tänker på oddset för att jag skulle bli till. Ordet ”undandrar sig absolut tydning” i sammanhanget, som det uttrycks i Nationalencyklopedin. Innan jag blev till var jag ingenting. Jag var inte förutbestämd eller togs från ett lager av ”ämnen” och därför är det nonsens att diskutera oddset för att just jag skulle bli till.

Poeter och författare använder ibland nonsens för att få läsare att tänka i viss riktning. Lewis Carroll’s ”Alice i Underlandet” bygger mycket på nonsens och Tage Danielssons tankar om kärnkraftolyckan i Harrisburg var också nonsens. Det får vara min ursäkt för att ha lurat läsare att läsa detta. Att vi kommer ur kaos är ändå obestridligt.

Jaget och generna

Vilka vi blir, inåt och utåt, bestäms av gener och miljö. Alla upplever en personlig identitet, ett jag; även enäggstvillingar, som har exakt samma gener och varit en individ. Vad vi själva upplever som jaget är mjukvara och program, utvecklade av hjärnan som resultat av upplevelser och impulser vi fått genom sinnesorganen. Generna är hårdvara och systemprogram, för att låna fler termer från datortekniken. Mitt jag när jag föddes eller var fem år eller kanske blir en senil 95-åring, kan inte rimligen vara det samma som mitt nuvarande jag. Jaget är unikt, men måste vara något som uppkommer successivt och förändras och som bara vi själva upplever. Att skilja mitt jag från någon annans är inget problem. Men om jag inte blivit till utan i stället någon annan, så skulle denne också kallat sig jag. Vem skulle då kunna konstatera skillnaden och sakna mig? Den frågan är nog också nonsens! Jaget är något för filosofer, jag tror inte jag klarar det.

Vår genuppsättning är också unik (utom för enäggstvillingar). Att undersöka DNA-mönstret är bästa sättet att identifiera någon. Generna påverkar starkt vår personlighet och vi har dem från anorna. Det kunde vara ett skäl att ha speciell relation till dem. Går man långt tillbaka bland anorna blir ”utspädningen” dock stor. De gener jag specifikt fått från en viss ana tio generationer tillbaka utgör statistiskt mindre än en promille av alla mina gener. Jag kan också helt sakna sådana gener, eftersom gener hanteras i stora paket (kromosomer). Vilken relation har jag då till denna ana? Samtidigt är cirka 99 procent av mitt DNA-mönster identiskt med mönstret hos vilken annan människa som helst och 95 procent är identiskt med mönstret hos vilken schimpans som helst. Det betyder inte att de små skillnaderna saknar betydelse, men den genetiska samhörigheten med anorna bör inte överbetonas. Den kulturella känns viktigare.

I mitt yrke har jag haft kontakt med något som kallas cellbiologi. Idag är det ett jättestort vetenskapsfält, som helt kommit fram under de femtio år jag något följt utvecklingen. DNA hör dit. I cellbiologiskt perspektiv är det inte vi som äger våra gener och för dem vidare från generation till generation. I stället är det generna som äger oss! Allt liv handlar om ett flöde av gener med förmåga att reproducera sig och att bilda celler i en oändlig rad av cellgenerationer. Då och då kombinerar gener om sig och byter partners. Mellan dessa tillfällen kan de som skydd och för sin försörjning bygga upp anhopningar av celler utan förmåga till oändligt liv. Vi är sådana dödliga cellhopar och min antavla är en bild av flödet. Att vi fått förmåga att tänka och utveckla ett jag är en följd av evolutionen. På den väg, den fört oss, har jaget gynnat genernas fortlevnad och vår egen.
Denna insikt och mitt funderande borde ha botat mitt ankomplex. Men icke! Jag tror därför att mitt sätt att se på mig själv och mina anor är medfött och format av evolutionen. Möjligen är jag – som Alice i Underlandet – ”fortfarande förvirrad, men på en något högre nivå”. Det är skälet till rubriken för denna självbetraktelse. Den har jag lånat från librettot till operan Gustaf Vasa av Johan Henrik Kellgren 1782.

Om någon läsare stått ut så här långt så tackar jag för uppmärksamheten.

I Nationalencyklopedin finns korta notiser om nonsens, kaos och jaget.