Olyckor med och utan dödlig utgång- Bengt Nordahl -Kyrkoböckernas dödsnotiser anger ju ofta som dödsorsak något dåtida namn på någon sjukdom, ålderdomsbräcklighet, okänd barnsjuka eller liknande. Någon gång kan dödsorsaken vara en olyckshändelse, vilket vi släktforskare oftast finner intressant, eftersom vi gärna vill ha lite dramatik att krydda vår släkthistoria med. Jag har här under olika rubriker sammanställt några dylika notiser från kyrkoböcker och enstaka andra källor som exempel på vad som kunde drabba våra förfäder vid olika tillfällen. Tyvärr är det ju huvudsakligen olyckor med dödlig utgång som vi får reda på, men många andra olyckor kunde få svåra konsekvenser i form av handikapp och åtföljande fattigdom. Man reagerar för alla ”krymplingar” som upptas i mantalslängderna. Samtidigt som man känner medlidande med människorna, är man nyfiken på vad de råkat ut för. Det är inte ofta mantalslängderna ger lika mycket upplysningar som i följande notering från 1699 om min förfader Sven Persson och hans hustru i Simmelsberga i Kågeröd: ”Utfattiga. Mannens högra arm aldeles borta.” När han dör samma år noterar prästen kortfattat ”begrafwed Swen Persson i Simmelsberga”. Vad hade han månntro råkat ut för? EldsvådorDen dramatiska branden av Konga prästgård har beskrivits i tidigare artiklar, trots att den inte finns upptagen i någon kyrkbok. Flera andra bränder där människor fått släppa livet till har också tidigare omnämnts, men jag väljer här en notis från 1729 i P R Klercks kyrkobok. ”Dom 8 post Trin begrofs linnewäfwaren Hans Jörgen Brestoria Silenius, 70 år gl, som om natten mellan d 7 o 8 Aug af en uthi Fårahuset upkommen wådeld blef lefwandes innebränd, så att allenast några för brända been war till jorden att befordra.” (Fårahuset var här inget uthus utan ett torp i Kågeröds socken.) Olyckor på hästryggenAtt dö på hästryggen behöver inte nödvändigtvis innebära att man råkat ut för någon olycka. Den svenske tronföljaren Karl August dog i maj 1810 när han till häst åsåg militärövningar på Kvidinge hed, men det var slaganfall som ändade hans liv.
En tragisk olycka ändade en ynglings levnad 1729. Den 17-årige arvtagaren till Knutstorp, Karl Gustaf Ehrensköld, skulle söndagen den 27 juli rida till Kågeröds kyrka för att höra kyrkoherden P R Klerck predika. Då han red ut ifrån Knutstorp, råkade han vrida hästen så, att den med sin tyngd föll baklänges över honom. Hans ena fot sönderkrossades, och vid en undersökning av kvarlevorna 1949, kunde man tydligt se, att det var den vänstra foten som brutits vid själva ankeln. Eftersom såret blev illa skött, uppstod det snabbt kallbrand, och under svåra plågor avled den unge Karl Gustaf den 8 augusti på Knutstorp. Jöns Joensson i Björkebacken i Kågeröds socken kunde inte infinna sig till tinget i Annelöv d 26 juni 1766, eftersom han den 23 maj varit ute och ridit i skogen på en häst som stupade. Han hade därvid skadat sig i högra knäet, så att han var sängliggande och inte förmådde resa utom socknen. Denna uppgift är hämtad från Onsjö härads dombok. Jöns Joensson dog dock ett par år senare men då av ”hitsig feber”. Hans sonson med samma namn och på samma hemman dog emellertid den 17 september 1816 på följande sätt enligt kyrkboken: ”dödde på resan ifrån Fagerhults marknad, enligt syne förrättning, deraf att genom Hästens fall der på han red blef skadad till Bråk”.
En liknande olycka drabbade tydligen kronolänsman Eric August Gyllensvärd å N:o 10 Sonnarp i Ask den 30 juli 1876. ”Vådlig händelse i följd af fall från häst under ridt”, uppger Christian Callmer som dödsorsak. Olyckor på vägar och järnvägarFrån hästryggen är steget kort till olyckor i samband med färd på vägarna. (Vi kan väl knappast kalla det för trafikolyckor.) Som exempel väljer jag några olyckor från olika tider. Den första är från 1709 och omnämnes i Kågeröds kyrkobok. ”Nils Kiälsons son i Stockholms huset som tiente i Räfwatofta och då han skule köra derifrån til Blekeskiära mölla med et Möllelass har han olyckel i Trånhem wång wäldt lasset uppå sig.”
Från Kågeröd E 3 hämtar jag följande anteckning i samband med ett dödsfall 29/1 1874: Nästa är från 1881 och finns i Konga kyrkobok. Notisen är ganska kortfattad, och omtalar endast, att Ola Larsson dog den 17/12 genom att vagnen välte under körning nedför den s.k. ”Klintalien”. Denna olycka tilldrog sig inte längre tillbaka i tiden, än att den fortfarande lever kvar i den muntliga traditionen. Vägen mellan Knutstorp och Konga gick ju förr över Långaröd, och Ola Larsson som är min farmors far och bodde i Långaröd, var tydligen på väg till Konga, varvid ena vagnshjulet gick över en då utskjutande sten i den skarpa kurvan. Huruvida hästarna skenade även här är okänt. Två år senare omkom min svärsons mors morfars morfar Nils Andersson Fastberg vid en tågolycka. Han var skräddare och bodde i Balsby utanför Kristianstad. Onsdagen den 12 december 1883 hade han varit gående i något ärende till stan, och vid hemfärden efter mörkrets inbrott gick han den första sträckan på järnvägen, vilket var brukligt under järnvägarnas barndom. För att få det kunde man längs vissa sträckor köpa särskilda biljetter, men huruvida Nils hade gjort det är inte känt. I kyrkoboken står det endast ”Olyckshändelse. Öfverkörd af järnvägståg”. I tidningen ”Nyaste Kristianstadsbladet” får vi dock veta, att han mötte kvällståget från Sölvesborg till Kristianstad. Här återges ordagrant slutet av tidningsnotisen: ”... varsnade ej i mörkret tåget förrän han af detta greps och kastades vid sidan af spåret, der han fans död med spräckt hufvudskål. Fastberg var en äldre man och befann sig i goda ekonomiska omständigheter.” Olyckor vid byggen
Åren 1876-1960 existerade en järnväg mellan Landskrona och Billesholm. Vid Ottarp fanns en bro där denna järnväg övergick både den tolv år äldre järnvägen Helsingborg - Billeberga och Råån. Dylika brobyggen krävde ofta sina dödsoffer, och det gjorde även detta, vilket framgår av ett järnkors vid Ottarps kyrka med följande inskription: Varje kyrkbygge kräver minst ett människoliv, skriver Stig Pettersson i artikeln om sin farmors morfar Anders Nilsson Nyman i Släkt och bygd 1996:2. Med anledning av Anders Nilssons död den 25 augusti 1876 skriver kyrkoherden Christian Callmer: ”Vådlig händelse genom följderna af slag från hissverket vid gråstensupptagande vid byggandet af Asks Kyrkotorn. Slaget träffade vid venstra sidan så att magsäcken brast och efter 4 timmars förlopp följde döden.” Andra olyckor i arbetet
Det var säkert i det vardagliga arbetet de flesta olyckorna hände, även om långt ifrån alla medförde döden. I Kågeröds kyrkobok finner vi flera sådana: Bengt Bengtsson övertog 1712 hemmanet Assartorp i Kågeröd, vilket året förut blivit manlöst sedan föregående åbo med hela sin familj dött i pesten. Efter första hustruns död lystes det första gången den 5 okt 1735 för änklingen Bengt Bengtsson och pigan Kirstina Jöransdotter. Vigseln var planerad till den 16 nov. men blev inte av, vilket framgår av följande notis: ”Dom 24 post Trin (16/11) begrofs Bengt Bengtsson ifrån Assertorp som d 4 nov. då han skulle fälla ett trä till Knutstorps Herregårds förnödenhet, blef slagen af en gren hwaraf han d följande natten emot dagningen efter gudelig beredelse i Herranom afsomnade, sedan han lefwat 49 år här i werlden. Så framt detta dödsfall ej händt honom, hade han utsedt denna Söndagen at blifwa wigd med sin trolofwade fästemö Kirstina Jöransdotter.” En liknande olycka drabbade 68 år gamle inhysesmannen Rasmus Månsson i Ylmesåkra i Kågeröd 1729, ”som d 13 Maij blef död funnen af Bengt Åkesson i Byröd på Hiällare Hallen i Skogen derest en gren, då han wille hugga sig wed, har slagit till hans bröst, som tecken dertill på kroppen fants.” En notis i Torrlösa kyrkobok återger något mer kortfattat en liknande dödsolycka från 1727: ”Dom Judica begrofs Måns Håkansson ifrå Gryttinge. Denne Sl (=döde) Mannen blef olyckel ihiälslagen af et Träd i Skogen.” Olyckan tilldrog sig i mars, eftersom begravningen skedde den 19 mars. Att få ett träd över sig eller att bli slagen av en gren vid arbete i skogen var tydligen inget ovanligt. Något ovanligare var det kanske att falla ner från ett träd, vilket Börge Nilsson på Bökenäs i Vånga socken råkade ut för. Han dog på juldagen 1752 ”sjuk 7 dagar efter det han nedfallit utaf ett trä”. Helt unikt var det dock inte, för en liknande olycka drabbade 1798 tydligen smeden Mårten Sjöbeck i Balleja vid Sjöbo: ”d 2 October dog Smeden Mårten Sjöbeck i Balleja fallen af ett träd i skogen, begrofs d 7 Oct.” Många dödsolyckor inträffade utan något vittne till händelsen. Om det då fanns misstankar om självmord, fick begravning inte ske, innan undersökning av kroppen ägt rum. Detta var förhållandet vid Sven Månssons död i Kågeröd 1774: ”d 8 Aug begrofs Swän Månsson som warit en hederlig åbo uti Heagården, född uti Kågeröd sn och Simmelsberga 1710. Då han d 29 July war gången uti Skogsmarken at afskära Hasbindningen på några sina Swinkreatur, har Knifwen slintet in uti armen och afskurit några ådror, så at blodet ut lopp och strax blef dödd liggande på stället utan at någon war närwarnde, des dödda Kropp blef begratwen enligt kongl Maijts förordning af d 4 aug 1727, hwar om Herr wise Häradshöfdingen C. M. Monthe gifwit sit utlåtande uti bref af d 2 aug.” (Sven Månsson var 64 år.) Att brygga och bränna var kvinnogöra, och arbetet var inte helt ofarligt. Kvävningsolyckor i samband med jäsningen har konstaterats. Destilleringen skedde över öppen eld, och sprit kan ju antändas. Detta fick hustrun Karna Clasdotter och hennes man i Skärsnäs i Vånga socken erfara 1732: ”Denna saliga hustru råkade i olycka då hon hade Brenne Wijn at brenna som tog eld och hon teraf blef förbrend d 7 Junij och teraf dagen efter blef död af hwilken olycka des man fått skada och är illa krank.” Dödsolycka i arbetet får väl även följande dödsfall från Kågeröd 1838 anses vara.”26 juli vaktgossen Nils Jönsson i Hökatången 14 år, förgiftning, fanns död på marken, efter hållen medico legal besiktning befanns dödsorsaken vara förtärt vegetabiliskt gift.” Det var väl även i samband med arbete som följande dödsolycka inträffade, fast det var ett litet barn som drabbades. Uppgiften står att läsa i Felestads husförhörslängd och gäller ett barn på Felestad nr 3 år 1860: ”Rusthållaren och kyrkovärden Per Jönssons och dess hustru Hanna Persdotters son Ola dog den 22 jan 3 år 11 månader 18 dagar. Ljutit döden genom slag i hufvudet af en häst som gick vid tröskverket.” DrunkningsolyckorSimkunnigheten var ju obefintlig, varför drunkningsolyckor var vanligt förekommande både bland barn och vuxna. Det behövdes inte mycket vatten för att barn skulle förolyckas. I Gödstorp i Kågeröd förolyckades den 29 juli 1747 ett 2-årigt barn ”genom den olyckeliga händelse, at barnet gådt ut på gården, hwarest stod en så med litet watn uti, hwaruti det fölt och blef strax förquefdt.” Att artillerikarlen Kiell Trulssons och hans hustru Ingeborg Sörensdotters lilla 3½ åriga dotter Anna drunknade i augusti 1754 ”uti den bäcken som löper igienom Fillestad under stark ström” förvånar ju inte. Lite överraskad blir man kanske, när man läser: ”1775 d 21 maij drunknade i Fillestas å af wåda Jöns Jönssons nykomna piga Metta Olofsdoter ifrån Dagstorp, 34 år.” Någon misstanke mot henne riktades tydligen inte, eftersom det påpekas ha skett av våda. I en mortalitetslista vid Onsjö häradsrätt står det följande om ett dödsfall i Ask 1801: ”(Begravd) 12 Julii Pig. Anna Andersd., som fants d 8 wådeligen drunknad i en torfgraf, 39 år”. Troligen stod det mer i den försvunna kyrkoboken, men man kan gissa, att olyckan skedde i samband med arbete på mossen. I Långaröd församlings död- och begravningsbok finner jag följande dödsorsak till min morfars far soldaten Pehr Andersson Blom död den 8 juli 1874: ”Drunknad under badning i en å”. Tydligen förekom det trots allt att vuxna ibland badade kallbad. En provinsialläkare skriver så sent som 1934: ”Bad i öppet vatten sommartid förekommer ej bland förståndigt folk utan endast bland barn, ungdom, skollärare och med dem jämställda.” I en annan rapport står det dock: ”Man badade möjligen vid höbärgning då det var hett.” Det skulle kanske kunna passa in på den 8 juli, för jag tror inte, att soldat Blom var att jämställa med en skollärare?
Barn har ju alltid tyckt om att leka vid isar, och dessa lekar slutade ibland illa. Det gjorde det för min anfader Lars Carlssons 8-årige son Pehr, som söndagen den 17 april 1785 tillsammans med andra barn med käppar förde på drivande isstycken vid Kågeröds bro. Han hamnade därvid på ett isflak i ån och fördes med strömmen bort till Brohuset, där han efter två timmar blev funnen och upptagen. Då var han enligt vittnen död, men den innehållsrika men svårlästa notisen i kyrkoboken beskriver noggrant, hur man gick tillväga för att försöka återuppliva honom. Trots att man frotterade och rullade honom under ett par timmars tid samt försökte öppna hans ådror, var det inte möjligt att få liv i honom. (Den utförliga notisen är återgiven i Släkt och bygd 1996:2.). Ibland söker man förgäves efter uppgifter, som bör finnas i kyrkboken. Efter den kända tragiska drunkningsolyckan vid Torups slott 1775 restes vid platsen för olyckan en sten med texten: ”Här drunknade den 21 Maj 1775 Cornet Fredrik Trolle, Fröknarna Brita Sophia och Augusta Trolle samt deras Moster Fredrica Harmens.” De omkomna kom från Klågerups gård i Hyby församling, men sidorna med dödsnotiser från den aktuella tiden saknas i kyrkoboken. Däremot berättar Barfod ingående om händelsen i Märkvärdigheter rörande den skånska adeln. Händelsen finns naturligtvis även skildrad i boken om Bara kommun. Vanligast är förstås drunkningsolyckorna i församlingar med sjömän och fiskarbefolkning. Som exempel har jag valt följande kortfattade dödsnotis från den 16 juni 1836 i kyrkoboken från Mjällby i Blekinge:
Att det var på havet som olyckan hände framgår i bouppteckningen som hölls den 30 juli ”hos Enkan Inga Svensdotter i Hosaby efter dess afl Mann Murgesällen Nils Angelin som drunknat i uppna Sjön”. |