Skogsök

- Per Olov Ganrot -

I Göinge fanns förvildade hästar. Linné berättar 1749 att ”Skogsök kallades här vilda hästar, som bönderna tillförne haft i myckenhet, men voro nu få, sedan vargarna ödelagt de mesta”. Min gissning är att de flesta var avkomma till hästar, som släppts när svenska stormakten föll ihop. Det gick åt mycket hästar i krig och för att ständigt stampa fram nya arméer. Även i fredstid gick de åt genom att ”kasseras” vid generalmönstringarna, som brukade hållas varje år. När Karl XII var i Turkiet hade man slarvat med dem. 1716 återkom kungen. Efter ett misslyckat fälttåg mot Norge hade han i två års tid sitt högkvarter i Lund och ägnade sig då åt att bygga upp armén. Hälften av hästarna kasserades vid mönstringarna och uppfödningen måste kraftigt ökas, speciellt i Skåne, där bästa avelsmaterialet fanns.

1720 upphörde krigen och mönstringarna, inga hästar behövde ersättas. Kavalleriöverstarna i Skåne klagade förgäves hos Riksdagen över förfallet och uppfödarna hade ingen att sälja djuren till, man åt ju inte hästkött. Hästarna hade lågt värde och krävde mycket foder. Därför lämnades de i skogen att klara sig själva. Det lyckades de bra med, förökade sig och blev helt vilda efter några generationer. I Australien finns idag massor av vildhästar, över miljonen tror jag. Engelska armén fick kavallerihästar därifrån, men kavalleriet upphörde när kulsprutan kom under första världskriget. Farmarna släppte de värdelösa hästarna som förvildades. Av liknande skäl finns vildhästar i vissa trakter av USA.

Att skogsök förekommit också på Söderåsen framgår av nedteckningar av Mårten Sjöbeck 1924, publicerade i S&B 98:2. Onsjö härads dombok (VT 1729, nr 9) beskriver också en tvist mellan trädgårdsmästare Nils Flink på Wrams Gunnarstorp och bonden Boo Bengtsson i Lilla Åkarp i Konga. Tvisten gällde en ”rödbläset skogsfölja” (rödfärgat skogssto med bläs), som skulle ha ägts av Flinks hustrus förra man, trädgårdsmästare Jöns Bengtsson. De hade stämt varandra ”vice versa”, men tvisten som sådan är ointressant. Många vittnen hördes och det framgår att en ”rödstrimmed följa” gått i skogen och ”satt sig i ett kärr” och dött 1721 eller 1722. Hon hade tillhört Kongaö, där Boo kom ifrån, och han hävdade att han tagit hand om hennes föl. Jöns Bengtsson hade haft en brun ”hoppa” (sto), som kommit till skogen vid samma tid med en ”rödbläsed följa på andra året”. Följan hade sedan försvunnit i Kvärkaskogen och Flink hävdade att Boo tagit den. Vittnena berättade att följan i flera år stadigt hållit till på åsens sydvästsluttning. Man hade sett henne vid Teglaröd, Bohus, Oregården, Gryteröd, Orröd och ända upp vid Lökagården. Ibland hade hon haft föl med sig. Ingen av de tvistande tycks under denna tid ha fångat in henne. Man lät tydligen hästarna gå för sig själva, men försökte åtminstone några år hålla reda på vem de tillhörde och var de fanns. Enligt Linné krävdes mycket folk för att fånga dem och de var synnerligen svåra att tämja.

Året innan hade Flink drivit en liknande process mot Mårten Olsson i Orröd (Luggude DB ST 1728 nr 8 och 37). Mårten och kronoskytten Bengt Gustavsson i Konga skulle ha lagt beslag på tre ”skogsfålar”, som var avkomma till ett sto, ägt av samme salig trädgårdsmästare. Möjligen hade andra ägare av skogsök fångat in hans herrelösa hästar när han avlidit. Vittnena övertygade rätten om att Flink hade rätt. Mårten hävdade dock att han i 16 år haft tillstånd att ha hästar i kronans skog och att han ägt ett sto som fött de fålar man tvistade om. Troligen såg kronan skogöken som en hästreserv, som man månade om.

De förvildade hästarna levde vintertid på samma sätt som älgen. De gnagde bark av vissa träd och åt kvistar på buskar och träd. Fossilfynd visar att deras vilda stamfäder levde i Skåne för sjutusen år sedan. I Göinge hade det faktiskt funnits förvildade hästar redan före 1720, kanske redan på dansktiden. Generalguvernören, som 1680 försökte ordna hästuppfödningen, hade mycket problem med ”vildhorsen”, som betäckte stona när de gick i fäladerna. De var mycket skygga och ingen ägare fanns att ställa till svars.