Slškt och Bygd 06:1
Omslaget

Pottaskebränning

– Anders Svensson –

Av de händelser som uppmärksammades i en skogssocken i början av detta sekel (1900-talet) intog bränning av pottaska en framskjutande plats. Skrivaren av dessa rader hade nöjet att bevittna ett sådant skådespel och skall försöka ge läsaren en bild av hur det hela gick till vid ett sådant tillfälle.

Magnus: alias ”Askemagnusen” hade av en lantbrukare i Svenstorp, Norra Rörums socken, köpt en del grov bokskog på rot, som skulle användas till att bränna pottaska av. På nyåret 1913 startade Magnus avverkningen. Med hjälp av några vanda skogsarbetare fick den ena bokjätten efter den andra lägga sig till vila i snön för att sedan sågas och klyvas upp i lämpliga klampar. Vid den tiden fanns ingen maskinell hjälp i skogsbruket, allt fick göras med handkraft. Det var ingen sinekur att dra den stora stocksågen genom stammar, som ibland var över en meter i diameter.

På vårkanten var avverkningen slutförd och all veden transporterad till en plats i skogen som var lämplig som bränningsplats. Här började nu Magnus och hans mannar att göra i ordning en brännugn eller ”bränna”, som den helt enkelt kallades.

I en backslänt grävdes ett urtag omkring 2,5 meter brett och 3,5 meter långt. Botten i urtaget var vågrät och vid ytterkanten i plan med marken utanför. På så sätt uppstod en omkring meterhög vägg vid innerkanten i urtaget. En stenmur omkring 80 cm hög byggdes upp vid gavlarna och innerväggen. På stenmuren placerades kraftiga bokstockar intill varandra, i gravens längdriktning som täckte hela gravytan. Endast en springa på 25 cm lämnades öppen vid innerkanten på graven. Stockarna täcktes med jordtorvor och jord fylldes även intill och utanför stenmuren vid gavlarna och brännugnen var färdig.

En morgon hade Magnus tänt brännan. Nu blev det liv bland socknens ungdom, ryktet spred sig från gård till gård, så att när det blev kväll hade de flesta sockenborna reda på nyheten.

I skymningen kom den ena ungdomsskaran efter den andra, för att leta sig ut i skogen till brännan, vilket var lätt gjort då ljusskenet syntes vida omkring i nejden.
Magnus och hans mannar hade börjat redan vid 6-tiden på morgonen. Detta arbete måste göras i en följd och ännu återstod en hel del. Stora vedtravar förkunnade den saken.

Det var ett storslaget skådespel man fick se när man kom till platsen! Flammorna från ”bålet” (I folkmun kallades bränning av pottaska för ”Vällebål”) som utgingo från den förut omskrivna springan i innerkanten på brännugnen var 5-6 meter höga och förorsakade ett öronbedövande dån, vilket blandades med sång av Magnus och hans medhjälpare.

Magnus själv stod ett stycke ifrån brännan. I högra handen höll han lilländan av en lång fuktig stång.. Med särskilda tekniska vågrörelser fick han storändan av stången att dansa ovanpå fyren, där den var som mest nerbränd. Sedan tog han kvickt ut stången och begöt den med vatten för att den inte skulle brinna upp. Mannarna lade ny ved på fyren, där Magnus hade packat den och Magnus fortfor att packa på ett annat ställe i brännan. På så sätt fortsatte bränningen timma efter timma och asklagret i brännugnen blev tjockare alltefter som tiden led.

Vid tolvtiden på natten var veden slut och dagsverken för Magnus och hans mannar fullbordade. De hade i 17—18 timmar haft ett varmt och ansträngande arbete. Det fordrades vana, styrka och uthållighet för att kunna klara ett sådant dagsverke, men dåtida lantbefolkning var van vid lång arbetstid och tungt arbete. Det var även ”Askemagnus” och hans medhjälpare.

För oss som varit åskådare och njutit av det ovanliga skådespelet hade det varit en angenäm omväxling i vardagslivets enahanda. Vid denna tid som vår berättelse avser, fanns det mycken ungdom på landsbygden. De tog alltid sådana här tillfällen i akt för att träffas. Sedan behövdes inga stora anordningar för att ha det gemytligt och trevligt, sång och musik var alltid på programmet. Så var det även nu. När ungdomarna i stora grupper begav sig på hemvägen kunde man höra dem stämma upp en och annan vacker visa, i den stilla vårnatten. - Vi var ett vackert minne rikare!

Denna historia som skildrar en företeelse under föregående sekels andra årtionde har välvilligt ställts till förfogande av Sigvard Karlsson och har här ordagrant återgivits.

Pottaska och dess användning.

- Bengt Nordahl -

När Anders Svensson i mitten av förra seklet skrev sin artikel om pottaskebränning, kände troligen alla till vad pottaska är, vilket väl knappast är fallet i våra dagar. Många äldre erinrar sig kanske att det har att göra med byk, asklut, såpa och kanske soda. Det sistnämnda är inte helt riktigt, men man lär förr ha haft svårigheter att skilja på pottaska (kaliumkarbonat – av landväxter) och soda (natriumkarbonat – av havsväxter, tång). Namnet kommer förresten ifrån att man långt tillbaka använde lerpottor när man skulle laka ur träaskan.

Pottaska var förr råvara i tvål och såpa, men även i glas och porslin, krut, färg och hudläkemedel. Den började brännas så smått på 1200-talet i Norden, och under 1600- och 1700-talen var Sverige en av Europas storproducenter. Man fick då pottaska genom att bränna lövträ, och i större delen av Sverige var det björk som gällde, men i södra Sverige använde man bok. Den finaste pottaskan kom länge från nordöstra Skåne, varifrån Linné från sin skånska resa 1749 ger en liknande beskrivning av pottaskebränning som Anders Svenssons. Eftersom pottaska också användes vid glastillverkningen, gick det åt mycket av den råvaran i Småland, där de sista småländska bokskogarna försvann på 1800-talet. Till ett kilo pottaska behövdes nämligen tre ton bokved. Samma sak höll väl på att ske i våra bygder i början av 1700-talet efter att Skånska glasbruket i Perstorp grundats av Adlersteen, som förutom hemman i Perstorp även ägde bl.a. Kongaö.

Man tvättade sig i gamla tider med aska, som var en symbol för rening och förgänglighet. Första dagen i fastan kallades ju också askonsdagen (dagen efter fettisdagen, dagen då vi skåningar äter fastlagsbullar, om vi håller oss till traditionen). Redan de gamla grekerna använde pottaska i badet för dess rengörande effekt. Som bekant har man länge använt tvål och främst såpa vid rengöring, men de var förr lyxvaror. Istället för att köpa tillverkade kvinnorna egen såpa genom att koka ben från slakten tillsammans med aska och fårfett.

Vid tvätt användes asklut som man fick genom att laka ur eller koka aska. Efter att de oerhört nersmutsade kläderna först legat i blöt i flera dagar för att smutsen skulle lösas upp, gnuggades de i varm, frätande lut. Sedan värmdes vatten som upprepade gånger hälldes över byken. Det var efter denna arbetsamma procedur som sköljningen och klappningen vidtog, som bekant ofta vid någon iskall sjö eller å.

Omslaget