Hanna Jönsdotter den kloka Annnelövskvingan

- Bengt Nilsson -

När man i förförra seklet behövde bota sjukdomar hos folk och fä, men också få tillbaka tjuvgods eller fördriva råttor och möss ur hemmet, anlitades ofta s.k. kloka gubbar eller gummor. Dels var det kanske dyrt men även långt att gå till doktorn, dels ansågs ”di kloge” besitta en övernaturlig förmåga och vidskepelsen bland allmogen var vid denna tid vida utbredd.

I våra trakter var Kloka Anna i Vallåkra, Vebykvinnan och Norskan på Råå kända som undergörare.

I vår bygd verkade en av de märkligaste, Annelövskvingan, i folkmun kallad Rantan. Ett öknamn som betyder den högväxta, men som Hanna Jönsdotter, som hon hette, aldrig kunde förlika sig med.
Hon var född 1816 och bosatte sig med sin man Jöns Olsson i Annelöv 1847. Därifrån flyttade de 1855 till Södra Möinge i ett litet hemman intill häradsgränsen alldeles utmed Billebergavägen. Flytten berodde troligen på att kunderna skulle få lättare att uppsöka Rantan, för trots att hon inte tog mer betalt än vad patienterna vill ge henne, bedrev hon en lukrativ rörelse och blev med tiden ganska förmögen.

Enligt traditionen fick Rantan sin makt, genom att en man kom och gav henne en bit bröd mot ett löfte. Åt hon upp brödet skulle hon kunna bota sjukdomar. Utan att veta vad brödet bestod av åt Rantan upp det och fick den utlovade gåvan.

Rantan botar mänskliga åkommor.

Tandvärk, blodstörtning, blodbrist, dövhet, reumatism eller skador efter olycksfall, inget var för stort eller för smått för Rantan.

En gång kom en man till henne med en skjorta, som var hans pojkes. Pågen hade elakartade utslag och otaliga besök hos doktorer hade inte hjälpt honom. Modern bad då mannen i huset att uppsöka Rantan. Under protester och förklenande tillmälen om Rantans förmåga gav sig fadern iväg. Väl framme visade han upp skjortan och berättade om pågens besvär. Rantan tittade på honom och sa:
- Ja, hade det varit du själv, så hade du fått gå härifrån utan hjälp, men barnen ska inte få lida för föräldrarnas missgärning, så gå därför hem och pågen blir snart bra. Hon visste att mannen baktalat henne innan besöket!
1862 blev Hanna Jönsdotter änka. Sin andra man, den 25 år yngre Ola Larsson, träffade hon först som sin patient. Han hade vid några tillfällen fått sitt huvud vridet vint av en kvinna i Dagstorp och varje gång satt Rantan det åter på sin rätta plats. Så småningom uppstod tycke mellan dem.
Trädgårdsmästare Jöns Andersson var i barndomen sömngångare och för detta söktes bot i Annelöv. Han gavs rådet att ta några kreaturshår och kasta dem på gödselhögen. Efter detta slutade Jöns att gå i sömnen.

Rantan botar djur.

På Anders Olssons gård i Burlöv på mitten av 1860-talet hade djuren blivit sjuka. De trivdes inte och stod och hängde. Bud gick efter Rantan som genast konstaterade att det var en allvarlig sjuka och om hon inte hade kommit, hade den gått på människorna också. Drängarna fick order om att bryta upp stengolvet och sen strödde hon ett pulver på golvet innan stenarna las tillbaka. Därefter läste hon en ramsa för sig själv och kreaturen blev friska.

Hos Kristen Pärs i Värpinge stod hästarna i stallet och riste och ingen visste varför. Så man for upp till Rantan i Annelöv som gav följande råd:
- När ni kommer in i stallet och tittar under bjälken, ser ni att där sitter en ruska med alla sorters hår. Den ska ni bränna upp. Och sen kommer jag dit och rökar stallet, så blir djuren bra.
Hon rökte med glödande kol, som hon hade på en järnplåt i handen.

Narrförsök och elakt tal

Många försökte att driva med henne, men det skulle man akta sig för.

En man kom till henne med en ”lase”. Den hade varit bunden runt benet på hans sjuka ko, påstod han. Nu sökte han bot för kon. Men lasen hade varit ombunden runt spisbenet, vilket Rantan anade ögonblickligen och blev så arg att hon satte värk i benet på mannen. När han kom hem skickade han bud med en granne och fick till svar:
- Hälsa den mannen att bara han lägger in duktigt när det är kallt, så går värken bort.

Hanna Jönsdotter tyckte inte om sitt öknamn och den som nämnde det kunde hon straffa. Även om hon inte själv hört det sägas, visste hon när någon sagt Rantan om henne.

Det berättas att en västgöte, som körde omkring och sålde varor, sa till bonde, att nu skulle han köra till Rante-jävelen. När han kom dit ville hon inte handla av honom och då han skulle köra därifrån, kunde inte hästen röra sig. Han fick då gå in och be Rantan att lösa den, mot att han inte mer skulle säga Rante-jävelen.

Att få hästar att stå stilla och inte lyda kuskens order belyses och i en berättelse när Rantan skulle till tings för att ha brutit mot kvacksalverilagen. Hon tog plats i vagnen, men så länge hon satt kvar ville inte hästarna röra sig. Målet blev nedlagt, då man inte kunde få henne till Åkarp.

Tjuv och tjuvgods.

Rantan kunde också avslöja tjuvar och på så sätt återskaffa stulet gods. Den bestulne fick titta i en spann med vatten och där visades tjuvens anletsdrag.

Fördriva ohyra

Karna Boström i Stehag har berättat följande historia:
- När jag var liten fick vi fasligt med råttor, så vi visste inte vad vi skulle göra. De åt upp allt vi hade och om nätterna var där en femtio stycken som dansa på golvet. Vi förstod ju vem som hade skickat dem på oss. Det var Ronnskan, grannen. Vi försökte på alla vis bli av med dem, men inget hjälpte. Så mor reste till Rantan, som lovade att skicka tillbaka råttorna.

Mor fick med sig något sorts frö, som hon strödde i råtthålen och efter några dagar var de försvunna. Sen kom Måns Ronn och frågade, hur vi hade blitt av med råttorna. Men vi vågade inte säga att vi varit hos Rantan.

Hanna Jönsdotter dog i cancer den 20 februari 1880. Hon, som hjälpt så många andra till liv och hälsa, blev offer för en obotlig sjukdom. På Billeberga kyrkogård vilar hon, men gravplatsen är okänd.

Källor:

Onsjöbygden 1959 och 1965, Ingemar Ingers
Sydsvenska Medicinhistoriska sällskapets årsskrift 1986

Hanna Jönsdotter föddes 8 juni 1816 i Stävie som utomäktenskaplig dotter till pigan Karna Rasmusdotter. Karna var född 1790 i Brandstad. Karna födde en dotter Elna 1818 och var då trolovad med husaren Jöns Söderqvist, kanske var han även fader till Hanna, men därom finns inga bevis. Karna kom från Stävie till Särslöv, Södervidinge 1831 och flickan Hanna året efter. Karna gifte sig 1834 i Södervidinge med Knut Nilsson, en änkling från Nr.12, Dagstorp vart de flyttade sedan.

Hanna bodde hos modern 1840 då hon gifte sig med Jöns Olsson som var född i Annelöv men då kom från Nr.7, Gissleberga. De bosatte sig efter giftermålet på Nr.10, Dagstorp för att året efter flytta till Västra Karaby där de 3 första barnen föddes. 1847 flyttade familjen till Annelöv nr.19 och 1855 till Södra Möinge nr.2.

Hanna födde 10 barn varav 5 nådde vuxen ålder. Jöns Olsson dog 12 maj 1862 och Hanna gifte om sig med Ola Larsson den 24 juli 1863, Ola var född 1841 i Västra Hoby och dog 1887. Hanna dog 20 februari 1880.
Alla barnen och barnbarnen utom sonen Nils, f 1849, flyttade till Amerika. Nils Jönsson levde med hustru i Rönneberga år 1900, de hade en son vars öde är okänt.

Äldsta dottern Karna, f 1841, var barnmorska i Asmundtorp och gift med Gunnar Andersson på Nr.1. Efter att mannen dog och alla fem barnen åkt till Amerika packade även Karna sina väskor och åkte iväg 1894.
Ola, f 1853, var sjöman och flyttade 1884.

Kerstin, f 1855, var gift med urmakaren, senare juveleraren och danska medborgaren Alfred Wissing och bodde i Sireköpinge innan de 1889 med tre barn flyttade till Amerika. De fick senare tre barn till i Iowa, USA.
Anders, f 1857, var ogift när han flyttade 1884.

Stig Pettersson