Glimtar från Axelvolds historia

- Bengt Nordahl -

De flesta tar väl för givet att Axelvold ligger i Svalövs socken, men så lär det inte alltid ha varit. De som släktforskat på Axelvold har väl också reagerat på att en del av Axelvold såsom Axelvolds mölla och hus, som går under namnet Boden, ligger i Kågeröds socken. Studerar man en lämplig karta finner man att Skipadrätten och Bjärnarp, som tillhör Kågeröd, ligger som en enklav helt avskuret från övriga delar av Kågeröds socken, och man börjar undra över anledningen. Det kan också tyckas förvirrande för släktforskarna, att Axelvolds mölla tillsammans med torpen Brödlösa, Ruttenborg och Todarp fr.o.m. 1891 är överförda från Kågeröds till Svalövs socken.

Möllarp

När jag under min barn- och ungdomstid cyklade mellan Axelvold och Kågeröd, fick man enligt mitt tycke färdas en lång omväg runt gårdens många ekonomibyggnader, medan man nätt och jämt skymtade huvudbyggnaden. Numera händer det att jag med bil susar fram på den ”nya” landsvägen utan att se något av gårdsanläggningen som gömmer sig bakom den fyra hektar stora parkens täta grönska. Snabbt närmar jag mig inkörsporten till Kågeröd, där Möllarps gamla men ganska anspråkslösa herrgårdsbyggnad speglar sig i den nyrestaurerade dammen. Det äldsta kända namnet Møllethorp från 1390 tyder på ett nybygge, där man drev kvarnrörelse. Senare från slutet av 1400-talet fram till den svenska tiden skrevs namnet som sig bör Møllerup. Under slutet av 1400 och början av 1500-talet nämnes Jens, Påvel och Gjord Kjörning som herrar till Møllerup, och det var från denna gård som Axelvold avstyckades.

Axel Viffert och hans efterträdare

Grundläggaren av Axelvold, riksrådet Axel Tønnesen Viffert, var född 1519 på Aalborghus slott. Hans fader hette Tönne Tönnesen Viffert och modern Christine Jensdatter Ulfstand. 1559 förlänades han huvudlänet Landskrona, och 1564 erhöll han Svalöv som pantlän, troligen som säkerhet för att han lånat ut pengar till kungen. Axel Viffert var gift med Anna Jernskägg till Skottorp i Halland, och han ärvde senare halva detta gods och köpte den andra halvan av hustruns brorson Severin Axelsen Jernskägg, som genom giftermål med Kirstin Körning blivit ägare till Möllarp. Intressant är att en annexgård till Skottorp fick namnet Axelvold.

Enl Skånes ortnamn nämnes Axelvold första gången 1578 i Axel Viffert paa Axeluol i Kancelliets Brevbøger. Axel Viffert bytte till sig det gamla godset Møllerup eller Möllarp mot Skottorp i Halland. Genom utbrytning ur Möllarps ägor upprättade han den strax söder derom belägna nya egendomen, som han således uppkallade efter sig själv. Om där redan då fanns någon gård med ett annat namn är okänt. Tydligen hade han funnit ett nytt bra läge för att anlägga sitt Axelvold, men frågan är om det blev någonting av det, innan han dog 1580. Enligt vissa källor betyder namnet Axels välde, men Skånes ortnamn uppger slutleden i namnet vara en dansk skriftform av ordet vall. Detta skriver också Bengt Pamp i ”Skånska orter och ord” men tillägger: ”Här har nog ordet ingen exakt betydelse; man har förmodligen valt det därför att det såg snyggt ut.” (Se även Släkt och Bygd 2004:2)

Från ett av konung Fredrik II år 1579 utfärdat brev framgår, att ”Axel Wiffert till Axelwold” mot en del arvegods på bl a Fyn bytte till sig följande kronogods, som utgjorde nyförvärvade f d ”klostergårdar” i Svalövs socken i Rönnebergs härad: Schouffnebbe (Skognäbben), bebott av Anders Nielsen, Store Schouffgaard (St Skogsgård), bebott av Peder möllare, Lilla Schoffgaard, bebott av Rasmus Jude, uti Källstorp 1 gård, vilken beboddes av Anders Aagesen, i Karatofta 4 gårdar, vilka beboddes av Hans Pedersen, Söffren Lauritzen, Peder Hvid och Jens Pedersen, i Munkagårda 4 gårdar, vilka beboddes av Gudmund Nielsen, Troels Olsen, Oluff Truelsen och Michell Rasmusen, i Lönstorp 1 gård, vilken beboddes av Espern Andersen och Lönstorps vädermölla som då var öde. (Namnen är väl av föga glädje för släktforskarna, eftersom kyrkböckerna börjar drygt 100 år senare.)

Axel Viffert dog 1580 som länsherre på Malmöhus och begravdes i Lunds domkyrka. Han hade i sitt andra gifte med Anne Krabbe tre döttrar, som alla var omyndiga vid faderns död. Axels yngre bror Corfitz efterträdde brodern som länsman på Malmöhus och fick även överta Möllarp och Axelvold som förmyndare för Axels barn. Vid arvsskifte 1582 tillföll gårdarna dottern Else, som senare gifte sig med Melchior Ulfstand, sonson till Holger Ulfstand (Rige Holger) på Häckeberga. Denne utvidgade betydligt Axelvolds ägor genom att 1607 byta till sig ytterligare 10 gårdar i Svalövs socken och bl.a. Bångstorp i Halmstad. Deras son Axel Ulfstand dog 1634 som den siste manlige medlemmen av sin ätt, men hans dotter Anne gifte sig först med Fredrik Below och sedan med Knud Axelsen Urne. Knud dog 1670 och begravdes i Kågeröd. I slutet av århundradet ägdes gårdarna av sönerna Jöran och Axel Urne, om vilka J C Barfod skriver, att de ”voro så släta hushållare, att de sålde all egendomen och den siste dog i största fattigdom i ett gatuhus, det s.k. Vebäckshuset i Kågeröds by, vilket herrskapet på Knutstorp av nåd och barmhärtighet lät honom bebo”. Något hus med det namnet är dock inte bekant, och det är troligen en felskrivning av Viborgshuset. Där dog nämligen ”Cap. Axel Urnes son” 20/1 1716 (namn och ålder saknas).

Genom att majoren Isak von Linde och hans hustru Margaretha Norsten av Jörgen Urne i början av år 1699 inköpte Axelvold med underlydande hemmman i Svalövs socken och 1702 efter Jöran Urnes död även Möllarp, kom de bägge gårdarna i den nuvarande släktens ägo. Isak von Lindes liv skildras i boken ”En karolin och hans ättlingar”. Isak Linde antas ursprungligen ha varit en bondson från Östergötland född i början av 1650-talet, som 1672 antogs som volontär vid Änkedrottningens livregemente till häst. Redan följande år var han korpral, och efter att ha utmärkt sig i ett slag söder om Halmstad i Halland d 17 augusti 1676 befordrades han till löjtnant. Även i slaget vid Lund utmärkte han sig för sin tapperhet men blev senare tillfångatagen och hållen i dansk fångenskap, tills han i november 1677 blev utlöst. Han gifte sig med Margaretha Nordsten och hade i början av 1690-talet Dragesholm i Stenestad som sin bostad och från 1699 kungsgården Månstorp som ryttmästareboställe. 1695 adlades han till von Linde, och han stupade 1708 under Karl XII:s ryska fälttåg. Därefter flyttade änkan Margaretha von Linde från Månstorp till Möllarp (se även ”Krogar och krogrättigheter” i Släkt och Bygd 2004:2).

1752 blev godset fideikommiss, vilket upphörde 1860, och 1891 frånsåldes Möllarp. Axelvolds corps de logi befann sig enligt Barfod i så dåligt skick, att ”ingen utan livsfara kunde gå under dess tak”. Under slutet av 1700-talet företogs därför en betydande upprustning av byggnaderna, och huvudbyggnaden fick sitt nuvarande utseende 1848 efter ritningar av C G Brunius.

Varför hör Axelvold till Svalöv?

Axelvold låg liksom Möllarp ursprungligen i Kågeröds socken, och professor Gustav Ljunggren påpekar i ”Skånska Herrgårdar” (1852-1863), att gården ligger närmare Kågeröds kyrka än Svalövs, och att ”herrskapet på Axelwold nu, såsom i alla tider brukats, bevistar gudstjänsten i Kågeröd”. Varken tidpunkten för ändringen eller anledningen är säkert känd, men Ljunggren uppger följande orsak: ”Då pesten en gång hemsökte gården, skall bud hava blivit avsänt till pastorn i Kågeröd med anmodan att komma till herrgården för att giva nattvarden åt en dödssjuk. Denne nekade att komma; men pastorn i Svalöv, därom anmodad, skyndade att infinna sig. Ägaren av Axelvold skall då, av erkänsla för denna oförskräckta plikttrohet, hava utverkat, att säteriet därefter räknades till Svalöv. Efter en annan utsago skulle detta ombyte vara föranlett av ägarens önskan att bekomma insocknefrihet för några till ägendomen hörande, i Svalöv belägna hemman. Denna grund har man ansett vara sannolikare, förmodligen emedan den är egennyttigare. Varför icke slå båda skälen tillsamman och antaga att pastorns feghet erbjudit säteriägaren en välkommen anledning att föreslå ett för honom fördelaktigt utbyte?”

Inga personnamn nämnes och inte heller vilken pest det är fråga om. Redan som barn hörde jag den första förklaringen, som jag personligen håller för troligt är en passande skröna. Att Bjärnarp och Skipadrätten blev kvar i Kågeröd, beror säkert på att dessa hemman sedan gammalt hörde till Möllarp i Kågeröds socken, varför de redan var insockne frälse. Att frälsehemmanen blev insockne frälse innebar, att de fick samma skattefrihet som säteriet hade. Man slapp betala den danska ”kungsskatten”.

Vad fanns före Axelvold?

Man kan undra vad som fanns före 1578. Inga namn i Svalövs socken, bortsett från Svalöv och Munkagårda är dokumenterade tidigare, men i Kågeröd finner vi både närbelägna Knutstorp och Möllarp omnämnda på 1300-talet, Västerslöv 1402 och Blekeskära (Blægeskær) 1483. I grannsocknen Halmstad har vi Duveke (Vestræ Dweeghe och Østre Dweeghe) som omnämnes 1390, och 1488 talas det om ”den Vej, som løber midt igennem Dweges eghe og Sonarppe eghe” (Kan någon av dagens åldriga ekar vid Duveke vara en reminiscens från denna skog?) Vad detta namn beträffar säger traditionen, att det betyder Dues ägor eller egendom, och att Due ägde det på 1380-talet. Detta stämmer inte med uppgiften i ”Skånes ortnamn” enligt vilken namnet är bildat av fågelnamnet duva och eke (ekdunge, ekskog).

1503 granskades och utlades de gamla ”alminingsweye, som er och har varit af Arilds tid (i urminnes tid)” och som menige man obehindrade borde kunna fara på. Där nämnes samma väg som 1488, nämligen en allmän väg, som går genom Zireköpinge, väster om Halmstad fram om Duveke, från Duveke till ”Alstens wad” väster om Kågeröd över ”lidenn” till Abillebo (Abullabo), där ifrån till Smörmöllan och in i ”allmenningen”. En annan väg som nämnes går fram om Tirup och ”Attheröds wad” genom Munkagårda fram om Torpe (Knutstorp) till Blegeskere. Den senare lär då ha varit en stor by som avhystes av Otto Brahe någon gång efter att han 1551 hade byggt Knutstorps borg. (Enligt traditionen skedde denna avhysning genom att Otto Brahe lät bränna Blekeskära by.)

Dessa två är tydligen de allmänna vägar som 1503 gick närmast platsen för det som 75 år senare kom att kallas Axelvold, och det dröjde en tid innan det ansågs nödvändigt med våra dagars landsväg mellan Kågeröd och Svalöv. Det är väl omöjligt att avgöra vad som då fanns inom detta område. Man kan gissa att det var en mestadels skogbevuxen och vattensjuk utmark till Möllarp, men fanns det någon bebyggelse? Möjligen låg här någon mindre okänd gård. Kanske utgjorde Bjärnarp och Skipadrätten de första gårdarna i denna bygd, fast namnen är inte skriftligt dokumenterade förrän 1558 respektive 1624. De kan ha ungefär samma ålder som närbelägna Skognäbben och Skogsgård, som dock tydligen varit ”klostergårdar” i Svalövs socken.

En förändrad bygd

Det måste ha varit ett naturskönt landskap som genom vallar skapades med ett sammanhängande system av dammar. Så här beskrives det i Skånska Herrgårdar (1852-1863): ”Gården är belägen på ett upphöjdt näs, på tre sidor omgifvet af en mindre sjö, som är bildad genom fördämningar. En krans af ek- och bokskogar, dels nära inpå gården, dels på något afstånd, omgifver den och bidrager att höja täckheten af dess belägenhet.”

Genom torrläggning och uppodling försvann detta landskap. Många småbruk växte upp och gav försörjning åt en växande befolkning. Ingenting av detta småskaliga finns längre kvar, och många gårdar existerar inte längre. Skognäbben som omnämnes 1579 är utraderat och en del av arealen planterad med energiskog. Hela Bjärnarp är ett stort hjorthägn, och en del av markerna där Sveriges första skördetröska rullade, importerad av Albert Berg von Linde från Amerika 1928, är omställningsmark. Som en parentes utanför ämnet kan här pekas på vilken betydelse olika framsynta personer i Svalöv, såsom Albert Berg von Linde, Birger Welinder och Per Bondesson, haft på utvecklingen av vår modernäring, både vad gäller maskiner, växtförädling och djuravel.

Axelvolds järnvägsstation

Enligt kungl. resolution av 15/10 1760 tilläts överstelöjtnanten Berg von Linde att ”tillbyta sig jus patronatus till Svalufs pastorat mot hans innehavande patronrättighet till Konga pastorat”. Därmed blev ägaren till Axelvold kyrkans patronus i Svalöv, och som sådan ägde han att uppbära kyrkans inkomster, svara för dess underhåll och tillsätta (och avlöna) präst. Denna patronatsrätt upphörde 1881 efter långvarigt processande om underhållet av Svalövs kyrka, vars förfall 1875 var så stort, att församlingen vid vite ålades att bygga en ny. 1886 invigdes järnvägen, och stationen, som självklart fick namnet Axelvold, kom att på flera olika sätt betjäna ett stort omland. Axelvolds nuvarande by växte upp, och bygden fick ett betydande uppsving. Alla tåg utom snälltågen stannade, och ofta var det möteståg. Det fanns nästan all service i byn, som numera sover sin ”törnrosasömn”. Den vackra stationsbyggnaden är bevarad och järnvägen ligger också kvar. Man planerar att öppna banan för pågatågstrafik, och järnvägsövergångar ska därvid stängas, men inga tåg ska stanna för resande till eller från Axelvold.

Vissa gränsjusteringar har genomförts, så att hemmanens jord antingen ligger i Svalöv eller Kågeröd, och det minsta hemmanet i Skipadrätten har överförts till Svalövs församling. Efter kommunsammanläggningen 1969 fick det dock inte längre så stor betydelse, att Skipadrätten tillhör Kågeröds församling. Annat var det när jag var barn, då jag upplevde hur mina närmaste grannar och lekkamrater fr.o.m. årskurs 3 fick cykla förbi min skola och fortsätta ytterligare fyra km för att komma till Kågeröds, fast de fick ju åka tåg på vintern.

Källor:

Skånska Herrgårdar, av Gustav Ljunggren. En karolin och hans ättlingar, av A U Isberg. Skånska ortnamn, del 12 och 16. Föredrag hållet av Albert Berg von Linde. Historik om Axelvold och Möllarp på ”nätet”.

Torrlösa kyrka liksom Felestads och Stenestads kyrktorn är också skapelser av professorn och domkyrkoarkitekten Brunius. Professor C. G. Brunius i Lund hade anslagit på sin dörr: ”Träffas i kyrkan alla dagar utom söndagarna.” Man höll nämligen på med att restaurera domkyrkan i Lund, och han hade överinseendet över detta arbete 1833-59. Sedan övertogs arbetet av Helgo Zettervall, som lät riva hela kyrkans västparti och bygga de nuvarande tornen.