Svalövbygdens äldsta byar och ortnamn

- Bengt Nordahl -

Jag vågar påstå, att flertalet av våra östdanska förfäder har varit sysselsatta inom jordbruket, och före skiftesreformen bodde merparten i gårdar samlade i byar, utom i skogsbygderna, dit den norra delen av Svalövs kommun måste räknas. Hur länge hade det varit så? Hur länge hade dessa byar funnits på samma plats.

Vad anser arkeologerna?

Visserligen har man funnit lämningar av bebyggelse i St Uppåkra (staden Lunds föregångare) från tiden före Kristi födelse, men undersökningar av medeltida bymark tyder inte på någon kontinuitet längre tillbaka än till vikingatidens slutskede. Att en stor del av de skånska ortnamnen skapades långt tidigare verkar ju då motsägande, men man förklarar det med att det under järnåldern eller kanske tidigare utvecklades ”resursområden”, som befolkades av en grupp familjer. Dessa flyttade från plats till plats inom detta område, varvid de gamla boplatserna övergavs när jorden sugits ut. Ny skog svedjades, och nya hus uppfördes i en ny by.

Vilka är då de äldsta ortnamnen?

De anses vara de som har slutlederna -löv, -lösa, -inge och -hög. De kan ha tillkommit under perioden 200-800 e Kr, således före vikingatiden. Slutleden -löv (lev) brukar översättas med arvegods, och ordet är detsamma som engelskans leave (lämna) eller danskans levne. Förleden utgör förkristna vikingatida personnamn. Det forndanska mansnamnet Hasten i Håstenslöv (i Norrvidinge socken) men först och främst Svale i Svalöv är exempel härpå. Det var under folkvandringstiden, kanske på 400-talet, som bondehövdingen Svale härskade här över ett ”resursområde”, som blivit uppkallat efter honom. Det är okänt hur stort detta var, men troligen sträckte det sig längs med den bäck, som även bär hans namn, medan han knappast kunde blicka ut över ”Svalövssjön”, som är en nutida skapelse. Han är den förste icke anonyme invånaren i denna bygd. Så småningom byggde hans ättlingar den permanenta by som också kom att kallas Svalöv, och där det även byggdes en kyrka. Det är okänt när byn delades i Norra Svalöv, som utgjorde kyrkbyn, och Södra Svalöv, platsen för våra dagars kommuncentrum. Redan 1120 nämnes Swalleue i skrift, men det är inte förrän omkring 1600 som namnen Nørre Svallø respektive Sønder Sualdøe dyker upp. Socknen kom också att kallas Norra Svalöv efter kyrkkbyn, men 1915 bestämdes det att den skulle benämnas enbart Svalövs socken.

Slutleden -tofta i Karatofta tyder på att denna utraderade by härstammar från vikingatiden och inom Svalövs socken bör den komma närmast efter (norra och södra) Svalöv i ålder. Slutleden, som också finns i närbelägna Rävatofta i Torrlösa socken, betyder tomterna, och förleden är mansnamnet Kari.

Enligt Forslid finns det i Skåne 64 byar med namn på -löv och dessutom tre gårdar. Det är osäkert om det finns fler ”äkta löv-namn” än Svalöv och Håstenslöv inom kommunen. Det är tänkbart att namnet på den gamla försvunna gården Västerslöv i Kågeröds socken är en av de tre gårdarna på -löv. Namnet kan nämligen vara bildat av mansnamnet Westar och löv. Källs Nöbbelöv är däremot ett falskt löv-namn, eftersom det är bildat av det fornskånska namnet Kældor och ordet nybøle (nybygge).

Gravhögar och kultplatser

Gravhögar och kultplatser var ofta belägna inom området där människorna flyttade omkring, innan byarna var etablerade. C P Hartelius, kyrkoherde i Svalöv, skriver 1729 om förekomsten av gravhögar belägna mellan Södra Svalöv och Torrlösa. Av dessa fornminnen som han benämner de tre Tingshögarna, Hatthögen och Kämpagravarna, återstår i våra dagar knappast några synliga bevis. Inte heller lär några utgrävningar vara gjorda. Det enda kända fyndet från vikingatiden uppges vara en romersk glaspärla. Forslid tolkar detta fynd som ett vittnesbörd om att Svalövsbygdens unga män även deltog i vikingatågen söder- och västerut. Glaspärlan är funnen inom Baremosseområdet, resterna efter Baresjön, där det hade vistats människor långt före Svales tid. Från detta område och dess omgivning finns rikligt med fynd av stenåldersredskap, av vilka även jag har några i min ägo.

Märkligt nog är det ofta förekomsten av tre gravhögar som nämnes, antingen de är bevarade eller ej. Ortnamn på hög anses vara bland de äldsta, men de kan vara svåra att känna igen, eftersom slutleden ibland ”slipats ned” till ett -ie.

Trä (Trää) i Norrvidinge socken är ett omdiskuterat bynamn, inte minst vad gäller stavningen med ett eller två ’ä’. 1256 förekommer ”iuxta Thræhøa” (vid tre högar) som lokalisering av orten. Buhrmann skriver 1684 Trää, på Skånska rekognosceringskartan står det Träby och på generalstabens karta Trä.

Ordet lösa lär betyda äng, glänta eller öppning. Ramlösa betyder kärräng, men vad betyder Torrlösa? Namnet skrevs i gamla tider Torlösa, varför det ibland blivit uttytt som Tors ängar. Torrlösa ligger ju i Onsjö härad, och eftersom både häradsnamnet och ortnamnet Odensjön anses innehålla gudanamnet Oden, är det frestande att knyta namnet Torrlösa till guden Tor. Namnet är liksom Svalöv förvikingatida, men eftersom man menar, att -lösa aldrig har ett personnamn som förled, bör det väl vara uteslutet, och förleden lär väl avse torr.

Namnet på byn Gryttinge i Torrlösa socken bör vara av samma ålder som sockennamnet, och det betecknar från början inbyggarna, ”de som bor på den steniga marken”. På samma sätt betecknar namnet på grannsocknen Norra Skrävlinge, ”de som bor vid Skræpil”, (bäcken med det rasslande ljudet), vilket är namnet på ett utdikat biflöde till Saxån, där den gamla byplatsen låg. I Norrvidinge (liksom Södervidinge) ingår samma ändelse. Dessa två bynamn kan syfta på var man bodde i förhållande till en sjö, men de kan också vara bildade till två sjöar, ”Norhvittingær” respektive ”Syndærhvittingær”. Möinge i Norra Möinge (Asmundstorps socken) och Södra Möinge (Billeberga socken) lär också anknyta till ett sjönamn, Myinger.

Förutom -tofta är namn med slutleden -stad och kanske även -by sannolikt från vikingatiden. Slutleden -by finns i Norraby i Sireköpinge och Östraby i Torrlösa, där namnen betecknar belägenheten till respektive kyrkby. För övrigt är ordet, som är bildat till verbet bo i dess äldre betydelse ’bruka jord’, inte så vanligt förekommande i kommunen. Samma gäller namnen på -stad i betydelsen ’plats, ställe’, som vi har i Felestad, Halmstad, Stenestad och Tarstad (i Tirups socken). Namnet Tarstad beskrev att byn låg i en inte särskilt djup dalsänka. Halmstad har ingenting med halm att göra, utan förleden betyder ’säv, vass’, som det tydligen fanns rikligt av när namnet började användas, varför det troligen fanns en sjö i närheten, och troligen var det Baresjön.

De vanligaste ortnamnen i Skåne slutar på -torp, som i vissa fall blivit -arp och i andra -erup. Betydelsen är egentligen ’nybygge’, och de äldre namnen kan dateras till vikingatiden eller medeltidens första hälft. Ortnamnsändelsen -erup utvecklades på Själland, och under den danska tiden ’översattes’ de skånska namnen på -arp till -erup i skrift. Tågarp skrevs således Thogerup i decimantboken 1651, men på Buhrmanns karta 1684 står det Tågarp. Skåningarna sa dock troligen inte Tågerup under den danska tiden, utan namnet bara skrevs så. Under senmedeltiden ägdes byn av ärkesätet i Lund och kallades 1473 Biskops Togarp, senare blev det Biscops Togerup. I ett dokument 1614 står det ”Togerup Len, kaldet Bischops Togerup”. På motsvarande sätt bildade fyra gårdar i Gissleberga (N Skrävlinge socken) och sex gårdar i Håstenslövs byar (Norrvidinge socken) biskopslänet Gissleberga län.

1651 skrev man också Thierup Sougen, 1661 Tirrup Sochn och Bye, och formen Tirup har ju behållits, liksom -erup i namnen på en del herrgårdar (tex Krapperup). Förleden i torp-namn är vanligen ett mansnamn, Biarni i Bjärnarp (Kågeröds och Konga socken), Iure i Djurup (Konga socken) Tûki i Tågarp, Tidhe (Tidhkume) i Tirup, Tiþkumi (snyltgästen) i Teckomatorp och troligen det svagt belagda forndanska mansbinamnet Nakke i Nackarp (Röstånga socken). Det senare namnet skrevs Nackerup under den danska tiden, men från 1680 står det Nackarp. Förleden i dessa namn kan ibland vara fortfarande i våra dagar använda personnamn som Ebbe i Ebbarp (Konga socken) eller Knut i Knutstorp, namnet på en välkänd herrgård men också en f d by (Bonde-Knutstorp) i Kågeröds socken. Förleden kan också vara ett naturnamn som i Bögerup (trädet bok) i Kågeröds och Billinge socken.

Mycket vanliga namn i skogsbygder är namnen på -röd (ryd) med betydelsen röjning. Förleden i Kågeröd är oklar. Den äldsta dokumentationen är från 1330, då det skrevs "in Kagryt", och i decimantboken står det "Kogryd". En tolkning är att förleden betyder ’backe, kulle’, och då kan man helt enkelt åsyfta att röjningen låg på en eller flera backar, som väl måste vara utförd innan kyrkan byggdes strax före eller omkring 1200. Det finns många namn på röd både i Kågeröds, Stenestads och Konga socknar. Långaröd (den långa röjningen) är namnet på en by som sträcker sig över både Kågeröd och Konga. Wieröd var en gård som låg vid Hallabäcken, och i förleden antas ingå vattendragsnamnet Wiwa, ett äldre namn på Hallabäcken. Nära samma bäck ligger fortfarande gården Orröd, och i det namnet ingår ’ora’, som betecknar ’höglänt och stenig skogsmark’.

Namnet Brödåkra betyder ungerfär samma sak som röd, eftersom förleden är ordet bröd ’bruten mark, röjning’, och slutleden är åker eller ager. Namnet finns både i Sireköpinge och Torrlösa socknar. Det är således Brödåkra i den sistnämnda socknen, som innehades av Måns Joensson, vars ättlingar man planerar att publicera i boken om Brödåkraättlingarna.

Konga var en stor by, och det finns olika tolkningar av dess namn. Klart är att större delen av denna stora by före reformationen tillhörde Allhelgonaklostret i Lund. Likaledes ägde Cistercienserklostret Herrevadskloster större delen av Svalövs socken, bl a Munkagårda, vilket bynamnet omvittnar. Alla dessa tidigare kyrkliga gårdar indrogs först till kronan efter reformationen men kom efterhand genom främst byte och köp att tillhöra adliga gods såsom Knutstorp och Axelvold.

Begreppet ”by”

Begreppet ”by” är inte entydigt i svenskt språkbruk, men för att räknas som by måste det finnas minst två gårdar med någon form av gemensamt brukande. Intressant är skillnaden i betydelse som ordet by fått i danskan och svenskan. Det vi förr kallade stad, kallar ju danskarna by, medan bondby heter landsby. Sedan begreppet stad slopades i vårt land, har det ordet fått en svävande betydelse, och många i den yngre generationen kallar alla tätorter för städer.

Mycket av arbetet i byn bedrevs gemensamt, men inmarken, den bästa marken närmast byn var skiftad mellan gårdarna. Under 1000-talet delades byn in i ett antal ’bol’, bolskiftades, troligen för att kungamakten behövde underlag för skatteuttag och utskrivning till ledungshären. Alla bol skulle vara lika stora och omfattade förutom tomt eller toft för husens placering, del i vångarnas åker och äng, som delades upp i långsmala rektanglar, en för varje bol. Ett bol kunde dock bestå av flera gårdar med olika ’båltal’, och jorden delades upp i tegar, som uppmättes med hjälp av mätrep. Skånelagen, Danmarks äldsta lag, stadgade att repmätning skulle ske, om några tvistade om jorden. Ursprungligen lottades troligen skiftena ut mellan bolen och gårdarna i bolen, men senare bestämdes att tegarna vid skifte skulle läggas i den ordning gårdarna låg i byn, vilket kallades solskifte.

Varför permanentades byarna vid vikingatidens slut?

Helt klart är anledningen, att tillgången på lämplig mark att svedja blev begränsad inom resursområdena på grund av befolkningsökning. Denna skedde tydligen när vikingatågen upphörde. För att åkrarna skulle fortsätta att ge avkastning, när man stannade på samma plats, var man tvungen att gödsla. Eftersom inte gödeln räckte till, lät man åkern ligga i träda, kanske vartannat år, men så småningom var treskiftet eller tresäd genomfört. Systemet fungerade så att 1/3 av åkrarna besåddes med vårsäd, 1/3 med höstsäd och 1/3 slutligen låg i träda. På våren såddes korn och på hösten råg, som även kunde sås på våren. Havre odlades ibland på åkrar som inte blev gödslade, när gödseln inte räckte till. Hela inmarken var inhägnad och innehöll också den mesta av ängsmarken. Denna nyttjades till slåtter, dvs höskörd, under flera år. En del ängsmark kunde finnas inhägnad i utmarkerna, fäladen eller allmänningen, där djuren gick fritt omkring, ibland under uppsikt av en byherde. Ju mer äng och betesmark byn hade, destu fler djur kunde man hålla, och destu mer åker kunde man odla och gödsla. Därav uppstod uttrycket ”ängen är åkerns moder”.

Vad bestämde byns placering?

Det var väl två saker som var avgörande, nämligen lämplig jord att bruka och tillgång till vatten. Det sista var lika viktigt för både människor som djur, och det förvånar därför inte att den mesta bebyggelsen kom att ligga i nära anslutning till något vattendrag eller kanske en sjö, av vilken i våra dagar kanske endast återstår en mosse eller utdikad sankmark. Den senare placeringen är väl Norrvidinge ett exempel på och kanske även Halmstad. Genom den sistnämnda byn flyter också Rååns översta lopp, Tykarännan, som före 1887 utgjorde gränsen mellan Rönnebergs och Luggude härader. Härigenom delades denna kyrkby på ett märkligt sätt i två delar.

Byarna Norra och Södra Svalöv, Felestad och Källs Nöbbelöv låg eller ligger alla vid samma vattendrag med skiftande namn, ett biflöde till Braån. Vattendragen gav dricksvatten, och där tvättade kvinnorna, men det kunde även ge bidrag till försörjningen i form av fiske och kvarndrift. Vegeå som flyter genom Kågeröd, hade redan lämnat ifrån sig sin energi flera gånger. Genom att dämma upp en bäck kunde man också skapa dammar både för försvarsändamål och drivande av kvarnar som i Duveke och Axelvold (se Släkt och bygd 2004/2).

Ett vattendrag kunde även vara till hinder innan man byggt ordentliga broar. Så var det med ån genom Felestad, som under tidernas lopp hade flera liv på sitt samvete och tydligen ställde till problem, eftersom gårdarna i byn låg på bägge sidor om ån. Så sent som 1867 påpekar kyrkoherde Cöster, att det kunde inträffa, ”dels att Socknebor woro afskurna från sin kyrka och dels att Pastor war afskuren från sina åhörare som påkallat hans Embets biträde”.

Källor:

Skånes ortnamn serie A del 12, 14 och 16.
Byar och bönder, K Arne Blom, Jan Moen.
Svalövs historia del 1, Erik Forslid.