Slškt och Bygd 05:3
Omslaget

Tegskifte

- Per Olov Ganrot –

Skiftesreformerna på 1700- och 1800-talen har lärt mig mycket om hur förfäderna hade det, men också gjort mig förundrad över hur de kunnat ha sin försörjning så opraktiskt ordnad. En gård kunde ha flera tiotal långsmala åkrar utspridda i byns vångar och blandade huller om buller med alla grannarnas åkerremsor. Alla blev totalt beroende av varandra och systemet hindrade all utveckling och förändring. Varför hade det blivit så? Hur kunde det fungera?

I skolan tror jag att jag fick förklaringen att varje generation hade delat jorden på allt fler familjer och delade då också åkrarna. Systemet urartade genom befolkningsökning. När åkerremsorna blev bara några meter breda var det nödvändigt att göra något radikalt. Om detta vore sant, borde strimlandet av vångarna ha tillkommit under generationerna närmast före reformerna, men så var det inte. I många byar ökade antalet gårdar rätt lite från mitten av 1600-talet till början av 1800-talet och vångarna var nog lika strimlade hela tiden.

Även frälsebyar hade strimlade vångar, trots att gårdarna inte behövt delas för varje ny generation brukare. När en bys befolkning ökade, tog man upp nyodlingar som blev nya vångar. Oftast strimlades även de och fördelades på alla gårdarna. Var förfäderna så fast i gamla traditioner att de inte kunde tänka sig något annat? Märkligt är också att Linné i sin Skånska resa inte någon enda gång kritiserade eller ifrågasatte systemet. Han hade uppdrag att inventera hur landets ekonomi kunde förbättras och var ju så nytänkande i många andra fall.

Jag började samla uppgifter jag stötte på om ämnet. Systemet hade djupa historiska rötter, det hade säkert betydelse. Det var även föreskrivet i lag. Förfädernas tankevärld var också ganska olik vår. Det påverkade deras syn på tradition kontra utveckling, privat ägande kontra bysamfällt, självhushåll kontra penningekonomi och social gemenskap kontra privatliv. Världen har förändrats och vi har programmerats för vår tid. Att riktigt förstå och rättvist värdera förfäderna är nog omöjligt, men man kan ju försöka. Jag tror de såg fördelar med sitt system som vi nu uppfattar som nackdelar.

Byarnas uppkomst

I Skåne har det i flera tusen år bott människor som haft boskapsskötsel och primitivt åkerbruk som viktigaste försörjning, vid sidan av jakt och fiske. Husen var enkla och man flyttade ofta, efter hand som man fann ny mark att bruka. Bebyggelsen blev spridd, mest enstaka boplatser eller gårdar. Möjligen kallade de dem bol, en mycket gammal avledning av verbet bo. I arkiven möter man uttryck som ”klockarbolet”, klockargården. Nyböle, ny boplats (som blivit Nöbbelöv) kommer också av bol.

Mycket lite finns dokumenterat från denna tid, men en del går att hämta från etymologin, läran om ordens ursprung. Gardian var ett gammalt urnordiskt ord, som blivit gård och gärde, i engelska garden och tyska Garten. Ordet betydde egentligen inhägnad, både själva stängslet och det inhägnade området. Odlingarna fick skyddas för boskap och vilda djur. I nutida normalsvenska betyder gärde det vi i Skåne kallar vång. Gjäre på skånska betecknar oftast själva gärdsgården, ex. ”stenajäred”. Vangagjäre i gamla handlingar är gärdsgården runt vången. På andra håll sa man indtäppe (av täppe = täppa till). Ordet finns kvar i täppa, trädgård eller inhägnad i betesmark. Åker heter ager på skånska, liksom på danska och latin. Det är en avledning av en indoeuropeisk stam ag- med betydelse driva (ex. boskap, latin agere, svenskt lånord agera).

Enligt Nationalencyklopedin uppkom byarna i Skåne runt 1000-talet. Kungamakten stärktes och en mer organiserad stat utvecklades. Den ville ha kontroll över folket för att kunna ta ut skatt. Människor i en trakt flyttade samman för att hjälpa varandra mot makten, men det underlättade samtidigt kungamaktens kontroll över dem. Vid samma tid växte kyrkan fram, med krav på skatt och kostnader för kyrkbyggen. Det främjade också framväxt av byar. Lokala stormän och vad som så småningom utvecklades till adeln verkade i samma riktning.

I byarna gjordes bolskifte, som också blivit kallat tegskifte. Det innebar att man definierade vilka som var delägare i byn och hur stor andel (fall) var och en hade. Efter denna nyckel delade man byns tomtmark (där gårdsbyggnaderna fanns), liksom de odlade vångarna. Ängen (där man skördade hö) och betesmarken var gemensam (samfälld, fälad), men delningsnyckeln definierade hur mycket av höet som skulle tillfalla var och en och hur mycket boskap var och en fick ha i betesmarken. Skiftet kom att definiera hur mycket skatt var och en skulle betala till kronan, kyrkan eller den lokale stormannen, men om skifte eller skatt var först vet jag inte. Folk som inte var delägare i byn fick betala för att bygga hus på byns tomt eller nyttja betesmarken.

Allt detta kallas nu oftast tegskifte och åkerstyckena som uppkom genom skiftet kallas tegar. Även Linné kallade dem så, men det gjorde man inte för tusen år sedan. Teg betydde nämligen trakt, t.ex. den trakt som tillhörde byn. Sekundärt betydde det även samlingsplatsen i byn, varifrån den leddes och där man gjorde upp om skiftet.

Eftersom byns vångar säkert var av mycket olika kvalitet krävde rättvisan att man delade varje vång efter delningsnyckeln. Därmed uppkom strimlandet. Att ge större areal till den som fick sämre mark kunde man inte tänka sig, det var kanske svårt att enas om och oförutsebart för framtiden. En liknande utveckling skedde i det gryende Sverige. Regler för byarnas skiftning och organisation skrevs in i de olika landskapslagarna och på 1300-talet även i Magnus Erikssons landslag. Möjligen fick det betydelse i Skåne, eftersom landskapet under några decennier valt Magnus till kung, medan oreda rådde i Danmark.

Lag och byordning

Tegskiftet fortsatte att gälla när Skåne blivit svenskt och i 1734 års lag definierades i Bygninga Balkens första kapitel ”Huru tomt til by skal läggas, och ägor skiftas”. Först föreskrevs hur byns tomtmark skulle delas och råmärken sättas ut, att vägar skulle vara gemensamma m.m. I tredje paragrafen sades sedan:

”Nu hafver hvarthera sin tomt i by fått, tå deles til hvar och en thes lott i åker och äng, och alla tilägor, så af thet bättre, som thet sämre; och vare tomt grunden till all delning och skifte i by, therefter alla andra ägor delas skola. Hvarthera skal få sitt skifte, then ene efter then andra, som hans tomt ligger til i solskifte och väderstrek, och råde han, eller the, som största del i by äga, i huru många skiften åker och äng läggas må; doch at hvar niuter jämngodt emot annan.”

Lagen föreskrev således att varje del av byns areal (vång på skånska), bättre som sämre, i sin tur skulle delas på alla delägarna. De enskilda gårdarnas tegar skulle läggas ut i förhållande till varandra på samma sätt som gårdarna låg till varandra i byn. Förmodligen var detta något alla fann fullkomligt självklart och ingen kunde se det som tvång.

Den komplicerade delningen av byn krävde detaljerade regler för hur man skulle komma överens och hur allt skulle fungera. Delägarna (byalaget) kallades samman på en samlingsplats där besluten fattades gemensamt. Det blev bystämma, som i Skåne fick större betydelse än i övriga Sverige och skötte en del av det sockenstämman hade hand om på annat håll. En ålderman utsågs för att leda byns verksamhet och byarnas regler skrevs tidigt ner som Byskrå eller Byordning. Ofta lät man häradstinget fastställa dessa, eftersom reglerna medförde juridiska och ekonomiska konsekvenser för folk. Flera sådana ordningar har därmed blivit bevarade. För att få större enhetlighet utfärdade Kongl. Maj:t en Mönsterbyordning 1742. Det ingick i hattregimens allmänt näringsstimulerande politik. Konjunkturen var för tillfället på uppgång i Sverige efter det misslyckade kriget mot Ryssland.

Hofterups och Renneslövs byordningar.

Bland mina anfäder fanns fyra generationer rusthållare i Hofterup i Harjagers härad. Byn hade nitton gårdar, mest skattehemman; övriga var frälsehemman under Barsebäck. Dessutom fanns några gathus och 4-5 soldattorp. Hofterup fastställde ny byordning 1744. Två av mina anfäder hörde till undertecknarna, Håkan Månsson och sonen Jöns Håkansson, senare nämndeman och häradsdomare. Byordningen var säkert inspirerad av kungliga mönsterordningen och av regler man haft förut. Säkert påverkades den också av tankarna bakom det reformarbete den omtänksamme generalmajoren (senare fältmarskalken) Gustaf David Hamilton på Barsebäck dragit igång året innan. Linné säger att han ”på alla sätt genom god ekonomi förbättrade denna egendom, mer än jag sett på något ställe tillförne”. Barsebäcks byordning fastställdes dock först 1755 när omdaningen var klar, men parallellerna mellan byordningarna är många. Hofterup var annexförsamling till Barsebäck.

Byordningen publicerades 1873 av historikern Martin Weibull i serien ”Samlingar till Skånes historia”. Detta är ett annat skäl till att jag valt Hofterup som exempel. Byordningen ger mycket information och underlag för funderingar kring hur jordbruket fungerade.

Troligen gick det till på liknande vis i Svalövtrakten. Ett byskrå för Felestad fastställdes av Rönnebergs härads vinterting 1740. Jämfört med Hofterups regler är det mycket kortfattat. Det intressantaste tycker jag är tidpunkten då den lilla byns bönder skrev ner sina regler: Februari 1740, mitt i den kallaste vintern i mannaminne (S&B 1:2003).

I ”Samlingar för de Skånska landskapens historiska förening, volym 1874-79”, tog Weibull in ett äldre exempel från sydligaste Halland, Renneslöfs byskrå 1684. Mycket är gemensamt med Hofterups ordning, men några skillnader kan påpekas.

Allmänna regler

Alla beslut fattades gemensamt av bymännen på bystämman. Sammankallande var åldermannen, som utsågs för ett år efter ett rotationssystem. Alla måste åta sig uppdraget och ersättningen var klen. Under sitt åldermannaår fick man själva utse sina biträden. Åldermannen hade hand om bykassan, till stor del böter som utdömts enligt byordningens bestämmelser. Han hade också att indriva böterna från tredskande eller försumliga.

I Renneslöv utdömdes böter ofta i tunnor öl, som man sedan gemensamt drack upp vid stora byagillen med mycket bråk. I Hofterup gällde alltid reda pengar och det angavs tydligt att böterna skulle användas till byns gemensamma bästa och inte fick användas till gillen. Gissningsvis speglar detta mer förändring från 1680 till 1740, än skillnad mellan seder i Halland och Skåne. I båda byordningarna fanns tydliga regler för hur bråk vid gillen skulle förhindras eller stoppas. För förolämpningar och enkla slagsmål gick böterna i Hofterup till församlingen och användes för de fattiga och särskilt till böcker för fattiga skolbarn. Intressant är att bystämman och byordningen faktiskt därmed fungerade som en rättsinstans under tinget.

Det fanns regler för hur man fick skicka ersättare till bystämman ifall man var sjuk eller bortrest. Man fick inte ”forachte åldermandens befalning eller suare hannem spåttelig når hand taler på byens beste huad tilbörligt er”, som det står i Renneslövs byskrå. Den är för övrigt skriven på danska; anmärkningsvärt 40 år efter freden i Brömsebro, då Halland kom under svenskt styre. ”Att på sina ägor intaga inhyseshjon eller annat folk av mindre frägd” var förbjudet både i Hofterup och Renneslöv.

Bland allmänna regler fanns förbud mot öppen eld i byn. Särskilt skulle bevakas att elden släcktes i badstuga och smedja när man gick därifrån. All tobaksrökning i uthus var förbjuden. Regler om årlig brandsyn fanns även. Brister som kunde vålla eldsvåda medförde böter, men synemännen skulle också förstöra en bristfällig eldstad. Krav fanns på underhåll av brunnar och tillgång på vatten samt att alla gårdar måste ha en lång stege.

Stängsel

Att uppföra och underhålla stängsel var mycket viktigt och noga föreskrivet i lag. Man måste hindra att husdjur tog sig in i åkrarna och förstörde grödan. Alla vångar inhägnades, i våra trakter vanligen med stengärdsgårdar. I trakter där det var ont om sten kunde gärdsgårdar göras av korgpil. Varje gård tilldelades gärdsgårdsavsnitt som de skulle ansvara för. Två gånger om året kontrollerades inte bara att gärdsgårdar fanns där utan även deras tillstånd, om en gris skulle kunna knuffa omkull dem eller ifall smågrisar eller gässlingar kunde tänkas ta sig igenom hål i stängslen. Särskilt i samband med sådd var man rädd att småkreatur skulle ställa till skada.

Runt fäladen fanns förstås också en gärdsgård för att djuren inte skulle rymma därifrån eller gå in på andra byars odlingar. Gärdsgården måste ständigt bevakas och underhållas. På samma sätt organiserade man underhåll av byns vägar och grindar. Till vångarna ledde vägar från bytomten med grindar vid gärdsgårdarna. Alla som använde en grind tillhölls strängt att stänga den efter sig. I många fall gick allmän väg genom fäladen och vägfarande måste passera grindar. Det gick kanske inte att lita på att de alltid stängde efter sig och därför måste byn ha uppsikt över grindarna genom någon grindvakt eller låta barn öppna och stänga dem för en slant.

Till fäladen ledde en fägata. Det står inget om detta i byordningen, men så var det nog överallt. Byn hade en fäherde med familj, som bodde i byns ”hyrehus” (hyre=herde). Det var hans uppgift att tidigt på morgonen driva alla korna till fäladen, sedan pigorna mjölkat, och att på kvällen driva hem dem igen för ny mjölkning och stallning över natten. På dagen skulle han hålla ögonen på dem medan de betade och särskilt tillse att de inte gav sig på gärdsgårdarna. Linné berättar att hyrarna brukade ha en sadlad häst med sig i fäladen. Korna var säkert vana vid rutinen, men när man skulle driva ungdjur till fäladen, kanske för första gången, fick man vara tillräckligt många och utrustad med käppar för att hindra dem att ränna iväg. Hände det och skada uppkom, fick man ersätta den och böta för sitt slarv.

Möjligen bröt byn mot lagen, i den stod det nämligen: ”Til vallgång skola qvinfolk brukas, ther thet ske kan, och ej gossar, vid tijo dalers bot”.

Dikning

En god del av Hofterups byordning handlar om vatndiken eller gropar, varmed menades smala öppna diken, som grävts mellan de olika gårdarnas åkrar i en vång. Åkrarna var så utlagda att dikena kunde leda vattnet till vångens lägst belägna sida, där afloppsgrop eller floddike samlade upp vattnet och ledde det vidare. Linné beskrev 1749 hur man i Barsebäck orienterat om vångarnas tegar för att öka avrinningen och han berömde de framsteg jordbruket på orten gjort genom förbättrad dikning. I Skåne hade man varit dåliga på sådant, trots att även dikning var föreskriven i lag.

För att inte inskränka den nyttiga åkerarealen för mycket gjordes dikena inte bredare än nödvändigt och de hade stor tendens att rasa igen när man körde nära dem eller när tjälen gick ur jorden och de bäst behövdes. Gårdarna på ömse sidor om ett dike hade gemensamt ansvar för tillsyn och underhåll. Vid dikesrensning fick de dela på den uppgrävda ”dikesmullen”, men om bara en av grannarna skötte jobbet fick han behålla all mull. Två gånger om året, höst och vår, gjordes dikessyn, som alla deltog i. Hindrades avflödet någonstans kunde även andra gårdars åkrar skadas och åtgärdades inte hindret omedelbart kunde byn anställa dikare och kräva dikarlön och böter av de försumliga.

Det var inte bara de egentliga dikena som måste tillses. Varje åker måste passas så att vatten inte blev stående. Vid dikning fick uppgrävt material absolut inte läggas vid dikeskanten så att en vall uppkom. Det skulle i stället läggas i mindre svackor, där vatten brukade samlas. För det användes säkert mullfösor, som Linné studerade i Barsebäck. Åkrarna var mindre platta än nu, efter att förfäderna flyttat omkring jord och sentida bönder kört kors och tvärs över dem med stora maskiner. Täckdiken, som nu finns överallt, leder snabbt bort vatten efter regn och snösmältning. På den tiden måste bönderna bevaka den nysådda rågåkern medan marken var tjälad, så att vatten inte samlades och brodden ruttnade. Grunda fåror måste vid behov grävas för att leda vatten till dikena mellan åkrarna. Liknande fåror gjorde man också när två gårdars åkrar gränsade till varandra utan att ett dike fanns mellan dem. I gränsen kördes en fåra upp med årder sedan sådden skett. Den skulle hindra att man vid skörden oavsiktligt råkade skära in på grannens åker.

För att inte alla diken skulle rasa igen när man måste passera dem använde man flyttbara träbroar, som lades ut om våren och togs hem före vintern. I första hand var de kanske gångbroar, men troligen kunde också häst och en mindre vagn passera. En eller två bönder svarade för varje bro.

Brukningsrutiner

Sådd och skörd måste göras samtidigt på alla åkrarna i en vång, eftersom mångas åkrar inte gick att nå utan att passera andras. Byordningen reglerade hur åldermannen skulle tillkännage när det skulle ske. Hur själva ”tresädesbruket” skulle gå till (med träda-råg-korn i en ständig kretsgång) nämns inte i byordningen. Det var självklarheter, som inte behövde diskuteras eller skrivas ner (det gjorde i stället Linné vid sin rundresa).

Varje gård måste ha jorden färdigberedd så att de kunde så den utsatta dagen och inte efteråt behöva komma dit med redskap och dragare. De måste också börja skörda på utsatt dag. Gjorde de inte det, hade grannarna rätt att slå deras säd så att de kom fram. Dock hade den som blivit helt utan säd rätt att av nöd påbörja sin skörd några dagar i förväg, även om det innebar att han måste göra intrång på andras åker.

Liknande regler gällde när man skulle slå ängar. De kunde vara samfällda och alla måste då delta i slåttern om de skulle få del av höet. Ängarna kunde också vara skiftade och då måste man bevaka att ingen slättade över skiftesgränserna. Ibland slog man ängen två gånger om året, men efter sista slåttern brukade man släppa kor där för att beta. Höet måste då vara inkört till en bestämd dag. Detsamma kunde gälla för säden, eftersom man ofta lät djuren beta fritt på stubbåkrarna utan att vara tjudrade på de enskilda gårdarnas åkrar.

På våren hade man ofta brist på foder. Rågen hade börjat växa ordentligt och kunde vara tät och fin, men trädan och det vanliga betet hade ännu inte kommit igång. Gällde foderbristen bara några av gårdarna kunde de nog låna av grannarna, men tröt fodret för hela byn kunde krisen lösas genom att man tillfälligt lät kor beta på rågåkern. Rågplantorna sköt snabbt nya skott och skörden påverkades inte nämnvärt. Om man skulle släppa korna på rågen var dock en fråga som måste noga övervägas. Marken måste ha torkat upp så mycket att djurens trampande inte gav mycket större skada än själva betandet.

Djurhållning

I princip fick man ha djur tjudrade på sina egna ägor för att beta när och hur som helst, men risken var stor att de kom lösa när de ätit av vad de kunde nå. De gick sedan lika ofta till grannens åker som till den egna. I Hofterup verkar det som man försökte undvika detta och hellre lät djuren gå lösa på avhöstade ängar, stubbåkrar och träda, som fick bli tillfällig fälad. Systemet hindrade att någon gård blev helt utan foder. Alla drabbades lika när djuren betade tillsammans. Gemensam herde var förstås en väldigt praktisk ordning.

I byordningen fanns bestämmelser om vad folk i byn skulle betala i ”gräsgiäld” om de inte var delägare i byn men ändå utnyttjade fäladen, byns tomtmark eller vägrenar för betande häst, ko, får, svin eller gäss. Fyra bönder skulle i tur och ordning hålla en ”försvarsgod bytiur som av samtelige byemännen skal aproberas” (godkännas). Löslöpande hundar eller argsinta svin, som kunde bita lamm, gäss eller andra småkreatur, var förbjudna och ägarna var ansvariga för eventuella skador. I Renneslövs byordning föreskrevs att alla vuxna svin skulle förses med ring i trynet för att hindra dem att böka upp marken runt husen alltför mycket. Man hade också bestämmelser som förbjöd hållande av ”skabbiga” djur, hästar, kor och hundar.

Under sommaren bildade alla gäss i Hofterup en gemensam flock, som betade på bytomten runt gårdarna och senare på stubbåkrarna, förmodligen vaktad av några gåsapigor. Om varje gård hade drygt tio gäss och husmännen ytterligare några, måste det ha varit minst trehundra i flocken. När de motades hem för natten, för att inte räven skulle ta dem, hamnade de flesta nog i fel hus. På en bestämd dag vid Michaelitiden måste byns kvinnor genom den så kallade ”gåsegången” reda ut vem de tillhörde. Det var möjligt eftersom alla märkt sina gässlingar med speciella klipp i simhuden. Kyrkoherde Nils Lovén i Vemmenhög har på 1840-talet beskrivit sina minnen av hur det gick till kring sekelskiftet 1800. ”Den, som hört vad väsen en gåsaflock gör, då man kommer in ibland den och icke heller är okunnig om, vad buller ett par tjog käringar kunna åstadkomma, kan göra sig ett begrepp om de bullersamma uppträden, vartill denna gåsagång gav anledning”.

”Uppfinningar”

Punkt 16 i Hofterups byordning har särskilt intresse. ”Skulle någon af byemännen uppfinna något, som är tienligt och nödvändigt till byens förbättring bör åldermannen sammankalla samtel. grannarna och therom överlägga.” Skulle bymännen sedan förkasta förslaget, men förslagsställaren ändå var övertygad om att han hade rätt, kunde han för syn kalla ”utbyamän, som äro förståndiga och goda hushållare jämte någon landsbetient, om nödigt prövas”. Skulle de anse att förslaget verkligen var till nytta för byn skulle de som motsatt sig detta böta vardera en daler silvermynt och dessutom betala synemännen. Jag vet inte hur ofta bestämmelsen tillämpades eller om den ens gjorde det någon gång. Ändå visar den att man var öppen för förändring. Uppfinna innefattade rimligen sådant man snappade upp i en grannby. Kanske var det Hamiltons reformer i Barsebäck man tänkte på.

Slumrande jordbruket

Enskiftesförordningen 1803 ”nedföll såsom en bomb i det slumrande skånska jordbruket” skrev en samtida krönikör, borgmästaren i Malmö Carl Christian Halling. Bomben kan jag tro på, men hur var det med slumrandet? Från Hofterups horisont verkar det inte stämma. Min anmoder Ingri Jönsdotter, dotter till nämndemannen Jöns Håkansson, gifte sig mycket ung med den betydligt äldre rusthållaren Rasmus Olsson i Hofterup nr 5, som de övertog från hans föräldrar. Rasmus dog 1789, 51 år gammal med gården i full drift, bouppteckningen finns bevarad. Ingri gifte om sig med Pehr Bondesson från Huvudstorp, som var något yngre än hon och de hade gården i nära 30 år. Ingri dog 1818, Pehr var 54 år och gården i full drift. Även den bouppteckningen har bevarats. Gården var densamma med 3/8 mantal och byn hade ännu inte skiftats, det gjordes 1828. Dödsbobehållningarna kan inte jämföras, men jag tror att antalet djur säger något om hur gården utvecklats. 1789 hade de sex hästar, två par stutar, tre kor och sex får och 1818 hade de åtta hästar, ett par oxar, sex kor och fjorton får. Jag tycker det verkar som de gjort framsteg, men enstaka exempel räcker förstås inte.

Fundering

Mina försök att förstå hur tegskiftet fungerade har gjort mig mindre övertygad om att det var så opraktiskt. Lite tungrott var det kanske med allt samrådande, men det innebar samtidigt att man tillvaratog samlad erfarenhet från tidigare svåra år med besvärligt väder. Bystämman och det samfällda brukandet var säkert en god skola för unga bönder, men det inbördes beroendet hämmade nya idéer. Att åkrarna var små, smala och spridda hade nog ingen betydelse, så länge brukandet skedde med enkla redskap, säden såddes för hand, skördades med lie, samlades in för hand och kanske kördes hem med enkla skottkärror eller bars på bårar.

Idén till den drastiska enskiftesreformen kom inte från bönderna själva eller godsägarna i gemen och inte heller från ständernas utsände expert Linné. De var för praktiskt erfarna för sådant. I stället kom den från utlandet via en enstaka radikal nytänkare bland de skånska godsägarna. Under Gustav III:s och Gustav IV Adolfs envälde fanns en övertro på stora reformer. Macleans idéer från Svaneholm skulle föras ut, först till hela Skåne och sedan till hela landet. Senare, under f.d. revolutionsgeneralen Bernadotte, blev det ”Laga skifte”. Han var framstående fältherre, men kunde kanske inte så mycket om jordbruk.

En generation bönder slet sig fördärvade. För deras barn och barnbarn (om de var kvar i jordbruket) kom fördelarna med maskiner, som blev möjliga tack vare reformen. De började utvecklas i Amerika på 1830-talet, bl.a. av företaget McCormick. Det kunde ingen förutse i Sverige när enskiftet beslutades och det dröjde femtio år innan maskinerna blev vanliga här. Böndernas motstånd mot skiftet verkar förståelig, men sett i vår backspegel hade de förstås fel.

Enskiftet tvingade fram förändringar också vid godsen. En stor del av arrendegårdarna försvann och bönderna fick bli statare eller lämna jordbruket. Sverige blev industriland och levnadsstandarden ökade. Det var också en positiv effekt av skiftet. Men kraven på effektivisering kvarstod, både i jordbruk och industri, och allt var inte positivt. Efter tvåhundra år är bara någon procent av befolkningen bönder och åtskilliga procent är arbetslösa. Böndernas farhågor på bystämman om vad skiftet kunde dra med sig har överträffats på alla sätt.

Omslaget