Slškt och Bygd 05:3
Omslaget

Enskifte med gåvor

- Per Olov Ganrot -

Enskiftet var en drastisk reform, som nästan alla bönder var emot, eftersom det medförde många års slit och försakelse. I början försökte man ge det ett sken av frivillighet; skånska byar skulle skiftas bara om någon i byalaget begärde det. Det medförde svåra konflikter, den som framförde begäran betraktades som fiende av grannarna och blev utfryst, ibland för hela livet. Stora byar satte förordningen ur spel genom att byalaget köpte ut den som ville ha sin gård skiftad. En kampanjorganisation av lantmätare och ekonomiska experter inrättades med uppgift att övertala de motsträviga bönderna. Några veckor innan författningen om enskifte kom hade också på kungligt initiativ Malmö diskont inrättats för att hjälpa självägande bönder med finansieringen. De var ovana vid att sätta sig i skuld och många satsade för stort och gick i konkurs (liksom diskontet, ifall jag förstått min källa rätt).

Jag har hittat ett lustigt exempel på att kampanjledningen inför hela byalaget försökte driva igenom skiftet genom personliga gåvor till de motsträvigas talesman. Exemplet är troligen inte typiskt, men jag tycker det säger något om stämningen. På köpet ger det inblick i vilka som ledde genomförandet. Förmodligen var de oroliga att allt skulle haverera. Det vore olyckligt, eftersom byn var bland de första att skiftas.

Virketorp i Harjagers härad enskiftades 1804, strax efter att enskiftesförordningen trätt i kraft. Byn bestod av sju skattegårdar med viss anknytning till domkyrkan. Sex generationer rusthållare där var mina anfäder. Någon hade begärt skifte, möjligen var det nämndemannen Lars Svensson. Av skiftesdokumentet har jag dragit slutsatsen att övriga var emot förslaget med min anfader Måns Pehrsson som talesman. Hans gård hörde inte till de största och den skulle flyttas ut. Han var minst femte generationen i byn och troligen äldst i byalaget, 61 år. Möjligen var det därför han blev företrädare.

Var mötet hölls framgår inte klart, men jag tror att det var i byn. I sina memoarer beskriver malmöborgmästaren Carl Christian Halling (f. 1791) hur det brukade gå till. När begäran om skifte inkommit, fick en lantmätare sätta sig in i förutsättningarna och göra ett kartförslag till skiftning, ange vilka som måste flytta ut och var de nya ägorna borde ligga. Därefter kallades delägarna till möte, oftast hemma hos den (eller någon av dem), som begärt skiftet. Till mötet kom utsedda ”gode män och publika ombud”. Gode männen var personer, som kunde ge råd om finansiering och annat eller kunde agera medlare. De publika ombuden var utsedda ämbetsmän, som kunde upplysa om lagens krav. Var frälsegårdar inblandade kom naturligtvis ägaren eller hans ombud.

Exakt vilka invändningar bönderna i Virketorp gjort anges inte i lantmäteriprotokollet, men de handlade om ekonomi och rättvisa mellan dem som fick stanna kvar och som måste flytta ut. Hur det sistnämnda problemet löstes beskrivs: ”I anseende till bristande Byggningsämnen på denna Orten föreslogo herrar Gode Män i Byggnadshjelp en Rd Tunnelandet till de utflyttade hemmanen och anmodades högwälborne herr Landshöfdingen, Öfwerstelöjtnanten, Kommendanten och Riddaren herr Grefwe Gyllenborg at uttaga och de utflyttade tillställa desse Penningar, så snart Utflyttningen sker; hwilket av högbemälde herre beviljades.” De som slapp flytta ålades att bidra till flyttkostnaderna för dem som måste flytta; om en riksdaler per tunnland avsåg de utflyttades eller kvarboendes arealer är oklart. Övriga villkor för de utflyttade fastställdes också. Under sex år fick de använda de gamla byggnaderna och tomten, men måste då årligen betala 6 skilling (1/8 riksdaler) kappelandet (1/32 tunnland, 154 m2) i arrende till den som tilldelats marken.

Efter ett inledande möte brukade man enligt Halling gå syn i byn. Efter den ”…återkom hela församlingen mot aftonen till sin utgångspunkt, skiftesansökandens trånga stuga, förut uppfylld med barn och småkreatur af flere slag. På ett litet bord utvecklades kartan öfver byalagets ägorymd. På en bänk eller vägg uppdrages med krita en ägofigur motsvarande den som kartan utvisar. Nu göres med kritan försök att efter författningen formera enskiftesplanerne så qvadratiska som omständigheterne medgifva, men med bibehållande af så många åbor som möjligt vid sina gamla bostäder. Den som häruti bäst lyckas, vinner seger under den derefter uppkommande varma öfverläggningen. Omsorgen om egen fördel, kärleken till de gamla bostäderna, fruktan att derifrån ryckas, ångor af mat och annan förfriskning och den instängda luften i den trånga stugan, hvaruti så många som möjligt af båda könen inträngt, för att deltaga uti öfverläggningen om hvad de flesta ej fatta annorlunda, än att en olycka är för dörren, - allt detta hör till en dylik konferens.”

Beskrivningen gällde nog främst självägande byar, som Virketorp. Det enda man enligt Halling brukade bli eniga om var att förslagsställarens gård ”borde utkastas så långt som möjligt på fäladsmarken eller hafrejorden”. När byborna avreagerat sig, fick lantmätaren och gode männen förklara för dem, vilka nackdelar deras förslag skulle medföra. Efter det brukade lantmätaren plocka fram det förslag han redan gjort upp och sedan fick diskussionen ske utifrån det.

Om det var exakt så det gick till i Virketorp vet jag inte, men så småningom kom lantmätarens förslag fram och inför landshövdingar, fästningskommendant och höga grevliga officerare och ämbetsmän tillfrågades bönderna om någon hade någon invändning. Bara anfadern Måns i nr 5 tycks ha vågat klaga över kostnaderna och protokollskrivaren sammanfattade: ”Sedan Planerna blifwit på Chartan Delägarne anwiste, sådane de provisionaliter kunnat uppgöras, anmälte samtige Åboerne sig thermed vara fulkomligen nöjde, och förbinda sig de qwarboende hemmansägarna at, utom en gåfwa af fyra Trafwar Långhalm hwardera, särskilt till Nr 5 utgöra åckor vid utflyttningen”, (”utgöra åckor” var ge transporthjälp).

Eftersom Måns ändå inte var nöjd fann kampanjledningen på ett sätt att tysta honom. Protokollet anger: ”Till understöd för utflyttade hemmans Åboen på N:o 5 Måns Pehrsson, som förmenades vara mindre förmögen, gaf högwälborne herr Baron och Landshöfdingen Thott 12 st fyra alnars Ekestolpar, herr v. Landshöfdingen, Kommendanten Grefwe Gyllenborg 100 st Mursten, Majoren högwälborne herr Grefwe Dücker fyra trafwar Långhalm, Ryttmästaren högwälborne herr Grefwe Dücker 4 trafwar Långhalm, Kammereraren högädle herr Cornelius Cronsioe 24 st Sparrar, Qwartermästaren herr Bohman 4 Trafwar Långhalm samt Domkyrko Inspektoren högädle herr Sw. Cronsioe 50 Trafwar Långhalm och Nemndemannen Lars Swensson 3 Trafwar Långhalm.”

Jag har svårt att tro att hela uppställningen av överhetspersoner var ett standardförfarande; det bör ha funnits särskilda skäl. Bönderna i Virketorp hade kanske varit ovanligt motsträviga och lantmätaren och gode männen hade bedömt detta allvarligt. Hade det bara varit min anfader i n:o 5 som klagat, hade nog inte landshövdingarna kommit. Syftet med besöket var rimligen att tysta och skrämma byborna. Kanske hade de allvarligt ifrågasatt de ekonomiska kalkylerna? Synd att argumenten inte blev tydligt dokumenterade, men det ville man kanske undvika. Det gällde bara att få mötet överstökat och ett protokoll att sända till Landskansliet för fastställande.

Enligt krönikören HC Barfod var Thott känd för att hjälpa behövande han mötte, men han kunde naturligtvis inte skänka ekestolpar till alla bönder i Skåne. Generositeten var väl därför avsedd att ta udden av Måns alltför frispråkiga klagande, kanske även att isolera honom från de övriga. De andra höga herrarna tycks ha känt sig tvungna att visa att de inte var mindre generösa.

Gåvorna var naturligtvis inte så stora att de löste Måns problem och han fick förstås själv hämta ut allt på de olika givarnas boställen. Man kan nog betvivla att alla löften infriades. Måns gav upp och lät kort därefter en 32-årig son ta över gården. Han hade ändå aldrig hunnit genomföra utflyttningen, långt mindre njuta frukterna av den, eftersom han dog tre år senare.

Tage Thott (1739-1824) kom från Skånes främsta adelsätt, vars medlemmar nästan alla lämnat landskapet när det blivit svenskt. Han hade gjort officerskarriär, blivit kommendant på Malmöhus och slutligen landshövding 1776-1794. Vid tillfället var han 65 år och avgången landshövding. Efterträdare var greve Gustaf von Rosen, men verklig makthavare var generalguvernör Johan Christoffer Toll. Båda var ivriga pådrivare av enskiftet och hade utsett den tydligen populäre f.d. landshövdingen att ingå i gruppen att leda reformen. Thott var friherre på Skabersjö och upphöjdes till greve ett par år efter mötet i Virketorp.

Greve Henning Adolph Gyllenborg (f. 1765) var fortifikationsofficer och hade blivit kommendant på Malmöhus fästning 1793. Vice landshövding i Malmöhus län blev han 1803 (med landshövdings namn). Bodde vid aktuella tiden på Tunbyholms slott på Österlen. Landshövdingarna Thott och Gyllenborg var myndighetsföreträdare (”publika ombud”).

Grevarna Dücker var godsägare på Ellinge resp. Örtofta en halvmil från Virke. Om de hade någon anknytning till byn eller någon permanent uppgift i enskiftesverket vet jag inget om. Kanske deltog de av eget intresse.

Bröderna Swante och Cornelius Cronsioe var söner och sonsöner till två ”Landskammererare” i Malmö. De deltog som ”gode män”, men var förstås utsedda av överheten. Enligt den refererade Halling hade bröderna en mycket viktig roll i genomförandet av enskiftet i Skåne.

Swante Cronsioe (f. 1761) var domkyrkoinspektor i Lund. Därmed representerade han även direkt överheten i Virketorp. Han fick senare titeln Räntmästare.

Cornelius Cronsioe (f. 1767) hade varit barnhusföreståndare och sjukhussyssloman i Malmö. Han var utbildad ”lanthushållare”, ledamot av Lantbruksakademien och hade fått Kammerares namn. Senare fick han titeln Lantråd och adlades med namnet Sjökrona. Som löjtnant hade han 1791 köpt Storegård i Burlövs kyrkby och dragit igång enskifte där enligt de principer Svaneholm använt ett par år tidigare. Han gav gården namnet Cronetorp (nu Kronetorp) och uppförde en stor slottsliknande mangårdsbyggnad. Strax efter mötet i Virketorp flyttade han till säteriet Skönabäck vid Skurup (nära Svaneholm), som han också enskiftade.

Qvartermästare Bohman var gästgivare i Kävlinge sedan mer än 20 år och deltog i proceduren som gode man, gissningsvis utsedd av bönderna själva.

Omslaget