Torpet i Rönnarp
eller ett år på ”soldattorpet”

- Bengt Nordahl -

Året var 1905, samma år som unionen mellan Sverige och Norge upplöstes. Detta är väl ingenting att uppmärksamma, invänder säkert någon. Jo, även i vår landsända kan vi ha anledning att vara tacksamma över att förnuftet fick råda och att konflikten fick en fredlig upplösning, även om vi kan beklaga att unionen inte kunde leva vidare. Alternativet kunde ha varit en väpnad konflikt i vilken kanske även någon av våra sydsvenska förfäder fått offra livet i meningslösa och för den nordiska grannsämjan förödande strider mot våra bröder på andra sidan ”Kölen”.

I min farfars Soldat Lego Kontrakt för Roten N:o 6 vid Rönnebergs Kompani af Kongl Norra Skånska Infanteri Regementet, skrivet i Böketofta den 24 aug 1876, står det i punkt 3: ”Soldattorp anskaffas Reglementsenligt, ett år efter förutgången laglig tillsägelse, och afqvittas härför Etthundra /100/ kronor af lönen årligen.” Något soldattorp anskaffades dock aldrig. Vid de i början av 1800-talet uppsatta skånska regementena saknades nämligen i stor utsträckning torp. Hur stor var förresten den ovan nämnda årslönen? Jo, 150 kronor, och den utbetalades halvårsvis på Böketofta gård under hela hans tjänstgöringstid. Något torp blev det inte, och det är obekant hur stor lönen med tiden blev, men efter att ha gått först i Förberedande underbefälsskola i Karlskrona och sedan i Infanteriets undebefälsskola i Karlsborg avancerade han först till vice korpral, sedan till korpral och distinktionskorpral.

Efter tio år tillsammans med sin äldre bror, också han soldat, på det sedan länge försvunna torpet Eskilstorp utanför Kågeröd, flyttade de två bröderna isär och gifte sig med två halvsystrar. Genom att dryga ut sin soldatlön med olika slags arbeten: tröskning, skogsarbete och vedhuggning under vinter och vår, hö- och sädesskörd under sommaren och dikningsarbete och skogsplantering på hösten hade farfar då sparat ihop tillräckligt för att kunna köpa ett eget hemman eller torp, trots att daglönen endast var 1,50 eller 2 kronor. Efter ytterligare tio år köpte han sedan för 4500 kronor det s.k. insockne frälse gatehuset N:o 1 Rönnarp i Ottarps socken, beläget vid sluttningen av Rönnarps bjer. Trots att jag aldrig varit vid husen känner jag mig väl förtrogen med detta torp. På väggen bakom mig finns det på en oljemålning, och tack vare min fars dagböcker och hans och farfars brevväxling är det tämligen väl dokumenterat, vad som tilldrog sig här åren närmast efter det förra sekelskiftet.

Gatehuset nr 1 Rönnarp nedanför Rönnarps bjer som det såg ut på 1910-talet (Foto: J. Nordahl)

Detta torp med endast fyra tunnland odlad jord krävde i stort sett samma arbeten som en större gård under självhushållets tid, men sättet att utföra de olika sysslorna skilde sig sjävklart åtskilligt åt. Det kan därför vara intressant att titta i min fars dagboksanteckningar och jämföra lite med Carl Tykessons minnesanteckningar i ett tidigare nummer.

Dagböckerna börjar den 20 april 1905 och innehåller ”anteckningar öfver väderleken och hvad jag, ibland äfven mor, far och Hulda (hans syster) hafva uträttat för dagen”. Troligen skrev min far nog främst för att minnas vad han och övriga i familjen gjort och vad som hänt, varför han sällan särskilt noggrant beskriver tillvägagångssättet vid det vardagliga arbetet. Kanske fanns dock tanken, att även andra en dag skulle läsa hans dagböcker? Sidorna numrerades och efter en händelse har han bifogat: ”Se vidare sid 64 den 12 Nov.”

Tidpunkten för dagbokens början gör att vi kommer direkt in på vårbruket, och för att kunna så måste man ha fröer. Därför överraskar inte följande inledning för den 20/4 05: Vi köpte år 1905: 4,5 kg rödklöfver, 3 kg timotej, 1 kg ängsvingel, 3 kg foderbetsfrö, 5 kg roffrö, 2 kg morotsfrö. (Till säd och potatis hade man förstås eget utsäde.) Dagen var skärtorsdagen, varför det mesta vårarbetet låg nere de kommande dagarna. Det enda vi får veta om dagarna under påskhelgen, är att de på långfredagen var hos en skräddare i Härslöv och beställde en svart kostym till far, samt att farfar på påskafton bytte råghalm mot kornhalm med närmaste grannen, av vilken farfar någon dag senare fick låna hästar för att harva på plöjningen. Där sådde farfar sedan ”grönfoder, korn, klöver och gräs” under onsdagen, och ”blandsäd (dvs korn och havre), ärter, vita och grå o satte potatis” under torsdagen. Att man sådde för hand med en såkorg på magen är självklart, men man måste harva ner kornen och detta gjorde goda vänner. På torsdagen står det: ”Peter Persson i Viarp var här och körde”, och på fredag ”Peter Persson i Gluggstorp var här och körde”. Det gällde ju också att göra fåror med ett årder för potatisen. För dem som hade ett soldattorp ingick det väl i kontraktet att rotehållarna fick ställa upp med dragdjur, men här fick man leja hjälp från någon granne mitt under den brådaste tiden på våren.

Att det var angeläget att få så mycket som möjligt undanstökat förstår man av uppgiften från fredagen den 28 april: Far reste till beväringsmötet, hämtade beväringar i Eslöf. Det regnade den dagen, och det var ju bra för allt som blivit sått, men det var fortfarande mycket som återstod, och nu var man ensamma hemma under lång tid. Därför fick man ha en del hjälp av grannen, som på söndagen ”klösade” betstycket, som han harvade dagen efter, varefter far sådde 25 kg ”Chilisalt”. Några dagar senare harvades och vältades samma stycke, där det sedan såddes foderbetsfrö. Hur dessa såddes omtalas dock inte. Under vissa dagar grävdes i trädgården, där man sedan satte rosenpotatis, sockerärter, krypbönor m m. Till sist var även morots- och rovfröerna sådda, liksom purjo, persilja och rödlök. Trädgårdsfröerna hade far en dag tidigare varit och köpt i Tågarp. Den sista sådden omtalas den 22 maj, då far åter sådde rovfrö och grävde i kålstycket där det skulle sättas först vitkålsplantor och senare i början av juli även grönkålsplantor. Annars skriver han för den 16 maj: ”Våren undanstökad här i trakten. På de flesta träd och buskar äro bladen utslagna. Våra rofor och beter börjar komma upp.” Inte förrän den 23 maj hördes göken för första gången, och den 28 skriver han: ”Jag badade för första gången i det fria för sommaren 1905.” (Troligen i Råån) Den 30 maj var rågen gången i ax, och den började blomma den 7 juni. (Om Erik ger ax, ger Olov kaka, heter det ju, så det borde inte ha blivit något mjöl att baka av den 29 juli.) En syssla som symboliserade sommarhalvårets ankomst utfördes redan den 13 maj: ”Vi tog innanfönstren af.” De sattes sedan åter in den 18 november.

Den 26 maj påbörjades hackningen av betor, dels deras egna foderbetor, dels 1½ tunnland sockerbetor hos grannen Anders Olsson. Den 14 juni omnämnes för första gången gallring av betor, och sedan var hackning och gallring av betor, rovor, morötter och potatis ett ständigt återkommande arbete, som fick göras, när inget annat trängde på. Sista gången detta omnämnes är den 27 juli, då han skriver ”mor och Hulda hackade betor till A. Olssons för 4de gång”, men så sent som den 5/8: ”Vi hackade våra betor”. Mycket arbete handlade ju om ogräsbekämpning, och den 5 juni plockade de tistel m.fl. sorters ogräs ur säden.

Det var väl vanligt att kreaturen släpptes ut i början av maj, men så var det tydligen inte här, för den 9/7 skriver han: ”Korna voro i går ute för första gången i år 1905.” Vad fick de då för foder innan dess? Den 6 juni fick korna de sista betorna av grödan 1904, och den 27 samma månad fick de det sista höet. Troligen utfodrades de sedan med grönfoder, som slogs med lie och bars rullades hem. På det sättet tog man bäst vara på fodret. Det var emellertid en torr sommar, och redan efter en vecka, fanns det snart inte mer grönt till korna Höslåttern hade börjat på midsommarafton, då far högg timotej. Han skiljer på timotej och klöver utom när han är hos grannen, för då hugger han gräs. Höet torkades i ”stackar”, och de fick ”10 tämligen stora stackar timotej och 10 något mindre stackar klöfver”. Detta bars sedan in. Man högg även en del grönfoder, 4 stackar som man också bar in. (Nästa år visar det sig att en granne vid namn Bengt Nilsson körde in både hö och säd)

”Midsommar-dagen”. Ur Nybléus, G, Scener ur indelta soldaternas lif, tecknade av V L Sparre. Stockholm 1867.

Midsommarfirandet medförde ett kort uppehåll i höslåttern. Midsommarafton (23 juni) 1905 inföll på en fredag, varpå det således följde två helgdagar. I dagboken skriver far den 24 och 25 juni: ”Varmt väder. Jag var i Ljungbyhed båda dagarna.” Det är allt. Ingenting om hur han kom dit, vad som tilldrog sig eller om han tyckte det var roligt. Efter hemkomsten skriver han tydligen ett brev till sin far, vilket framgår av inledningen till farfars svarsbrev av den 9 juli: ”Tack så mycket för ditt kärkomna bref, deri jag ser att du kom lyckligt hem ifrån Ljungbyhed. Utaf ditt bref kan jag icke finna om du var belåten, eller du i glömska af andra göromål icke nämner ett jota om vistelsen här uppe.” Även följande års midsommardag var han i Ljungbyhed, och då är han nästan lika kortfattad: ”Jag och Hulda var på Ljungbyhed och hälsa på far.”

Besök på övningsplatsen efter kyrkparaden om söndagarna lär ha varit ett folknöje, och en särskild begivenhet var midsommarfirandet. Enligt boken ”Lägerliv på Ljungbyhed” började dansen kring majstången på midsommarafton och pågick långt in på natten. På midsommardagen var det först kyrkparad med förbimarsch och musik, varpå det var skämtlekar och tävlingar.

Den 28 juli började man hugga råg på eftermiddagen. Det står, att man högg rågen och räfsade stycket mot kvällen. Vem som band säden och satte upp kärvarna i skylar (travar) omtalas inte. Detsamma gäller skörden av korn och blandsäd. Den 22 aug bars den sista blandsäden och de grå ärterna på eftermidagen.Resultatet av sädesskörden redovisas i följande tabell:

Medelstora kärfvar. (20 kärvar till en trave. Ända sedan medeltiden har man samlat ihop kärvarna två och två och satt dem i travar, vanligen 10 par i varje trave.)

Unionsupplösningen 1905

Ovanstående vykort från regementsmötet i Ljungbyhed 1901 är bl a intressant som exempel på att man då inte fick skriva mer än adresseringen på kortets adressida. Man skrev därför hälsningen på själva bilden.

Året 1905 var ett speciellt år, eftersom det var året för unionsupplösningen. Det spända politiska läget innebar att farfar var hemifrån längre tid än normalt. Den 28 april åkte han till beväringsmötet, och inte förrän den 2 oktober var mötet slut. Han hade dock varit hemma under en veckas tid vid tre tillfällen. Vid det första av dess tillfällen i juni omtalas, att farfar körde trädan med fjäderharv. Vid nästa tillfälle i juli körde de ut gödsel, som farfar plöjde ner med hjälp av grannens hästar, varefter grannen vältade trädan efter att farfar hade åkt tillbaka till Ljungbyhed. Samme granne fjäderharvade trädan en eftermiddag i augusti. Troligen var det samma åker, på vilken grannen Anders Olsson sedan sådde råg den 18 september. ”Han körde stycket följande gånger: Först harfva det, sedan välta det, sådde därefter råg, körde det sedan en gång med fjäderharf i dag och i morgon en gång med slättharf.” För nästa dag står det: ”Anders Olsson harfvade vårt rågstycke och körde fåror. Vi slog sönder klös på rågstycket af hvilket där är godt om.”

Under rubriken märkesdagar år 1905 omnämnes: 7 juni. Norges storting uppsade föreningen med Sverige. Farfar skriver hem i ett brev den 9 juli: Jag är med från morgon till kväll för att inöfva våra unga gossar i att försvara fosterland, hem och härd, men långt ifrån att göra något öfverfall på bröder på andra sidan Kölen, hvilket Hans Majestät Konungen Oskar med den Högstes vilja måtte afvärja.
(Den 13 aug var det folkomröstning i Norge. 368, 208 röstade ja, 184 nej till unionsupplösningen.)

31 aug. Underhandlarna mellan Sverige och Norge sammanträdde i Karlstad. 23 sept. Underhandlarna i Karlstad öfverenskomna. 15 okt. Karlstadsbeslutet är nu godkänt af både Sveriges riksdag och Norges storting. 25 nov. Till Norges konung har Norges storting enhälligt valt prins Karl af Danmark, kronprins Fredriks andre son och han skall i dag som konung göra sitt intåg i Norge. Han har antagit namnet Haakon VII och till valspråk: Allt för Norge. Hans son skall heta: Olav. Måndagen den 27 november skriver han: Enligt meddelanden i tidningarna i dag har Norska konungafamiljen i Lördags gjort sitt intåg i sin hufvudstad Kristiania under stort jubel och många festligheter.

Korset på Rönnarps bjer, vilket är beläget norr om Tågarps samhälle. Från väg 110 finns en vägvisare och vid Rönnebäcks gård finns parkeringsplats.

Korset på Rönnarps bjer

Den 26 september regnade det. ”Jag har inte skött något särskildt.” Kanske var han uppe på bjeret, eftersom han skriver: ”Inskriptionen på korset på berget i Rönnarp har följande lydelse: Minne af Danske Prinsen Oluf Haraldsen som stupade här 1143 i slaget mot Konung Eric af Danmark.”

Enligt sägner har det i många generationer varit uppsatt ett träkors på Rönnarps bjer, innan det i mitten av 1800-talet blev gjutet ett järnkors och uppsatt i ett röse. 1966 blev det skadade korset utbytt mot ett bronskors, som finns till minne av en händelse med följande troliga bakgrund:

Oluf Haraldsens farbror Erik Emund blev kung i Danmark 1135. I ett blodbad lät han mörda brodern Harald och alla sönerna, trodde han, men Oluf lyckades fly förklädd till kvinna. Erik Emund mördades själv 1137, och Oluf hyllades som kung över Skåne och residerade i Lund från 1139 (Oluf II Haraldsen). Han besegrades i inbördesstrider mot kung Erik Lamm (den spake) och stupade 1143 i slaget vid Tjuteå (ett biflöde till Råån), varefter Skåne och Danmark åter förenades under en kung.

Tröskning och betupptagning

Tröskning i gamla tider skedde med plejel (slaga). Denna bestod av två stänger. Den längre, handolen, höll tröskemannen med bägge händerna, den något kortare, slagolen, som var av något hårt träslag, skulle med all kraft falla horisontellt ner på säden. När axen var rensade från kärnan skakades halmen och stacks upp med en tjuga på ”jällen” eller bars till ett tomt loggolv. Strån och agnar räfsades försiktigt bort från säden för att användas till nötkreatursfoder, medan säden skuffades till en sädesdröse i ett hörn. För att rensa säden kastades den. Med en skoffa kastades säden i en vid båge mot den motsatta väggen, varvid de tyngsta kornen hamnade längst fram, de mindre och lättare endast halvvägs och agnar och skal längst bak.

Efter sädesskörden vidtog tröskningen. Den 24 augusti och de närmast följande dagarna var far vid ångtröskan på några gårdar i Rönnarp och sedan även på Ättehög. Redan den 23 augusti tröskades något av det egna kornet med slaga. Den 1 december står det: ”Jag tröska något korn samt kasta det jag tröska i går och i dag, omkring 3 fot, gick till kvarnen med det också i dag.” Det sista kornet tröskades inte förrän den 16 januari och bars upp (på vinden) dagen efter (2½ tunna). Blandsäden var avtröskad den 11 januari och kastades dagen efter (4 tunnor). Den 23 i samma månad tröskades den sista rågen, och den kastades följande förmiddag. ”Vi bar upp den (på loftet) på eftermidagen. 26 fot eller 520 kg prima råg samt ett par fot sämre. Hela rågskörden uppgår till öfver 600 kg.”

Bild av förbindelsen mellan plejelns bägge stänger

Visserligen påbörjades tröskningen av den egna säden redan den 23 augusti, men den avslutades som synes inte förrän i slutet av januari, vilket berodde på att höstens arbete främst ägnades åt rotfrukterna. Dels tog man upp de egna foderbetorna, morötter och potatis, men den 10 oktober påbörjades upptagningen av sockerbetor hos grannen Anders Olsson, vilket arbete avslutades en månad senare. ”Vi började den 10 okt och har vi tagit upp 1½ tunnland. För lukning och upptagning har vi haft 75 kr pr tunnland, däraf för upptagningen 50 kr.” Om väderleken kan vi läsa: ”En ovanligt regnig höst är det i år, en lång tid har det nästan regnat hvarje dag. Åkrarna äro så uppblötta att man knappt kan köra på dem. På betstycken sjunker hjulen ner till nafven. Mader och sidlänt jord står flera ställen under vatten.” Sol, regn eller snöyra verkar inte ha spelat någon roll vid betupptagning. Den 14 oktober skriver far: ”Kyligt i synnerhet på e.m. då äfven något blåst. Om morgonen då jag kom upp var marken betäckt med en tums tjockt lager snö. Fortfar att snöa nästan utan afbrott till middag. Jag o mor tog upp betor på e.m.”

Kortet är från början av 1900-talet, men året är okänt liksom de flesta personera på bilden, som ger en antydan om hur många människor betorna gav sysselsättning åt.

Arbetet med betupptagningen utförde far och farmor. Farfar kom hem från Ljungbyhed den 2 oktober efter avslutat regementsmöte, men redan dagen efter tillträdde han vågmästarplatsen i Tågarp, och även fars syster (13 år) hjäpte till vid betvågen ibland. Några dagar arbetade även far vid betlastning eller vid vad han senare kallar Tågarps betupplag: ”Jag har i dag (4 nov) arbetat i Tågarp vid aflastning af betor från tippvagnar i järnvägsvagnar.” (Vid detta arbete tjänade han 2,25 kr per dag.) Ibland var det tydligen särskilt mycket att göra, för den 12 oktober står det: ”Den 11 hade far mycket att göra vid betvägningen hvarför vi fick sitta uppe till kl ½ 3 i dag på morgonen.” Ibland när far inte arbetade vid betlastningen men hade ärende till Tågarp, var han med kaffe till farfar. Den 17 november vägdes emellertid ”blott 5000 kg betor netto”.Detta arbete avslutades den 5 januari: ”Sista dagen far var vid betvågen i Tågarp för denna kampanjen var i dag.”

Den 10 november hade de tagit upp de flesta av deras egna rotfrukter: foderbetor, potatis och morötter. För hemkörningen av betor och rovor lånades hästar: ”Vi körde in våra foderbetor och rofvor, lånade Anders Olssons hästar. Källaren nästan full af rotfrukter.” Potatis och morötter rullades väl däremot som regel hem. ”En potatis som vi tog upp i trädgården vägde 5½ hg. Mellan 13-14 tunnor potatis på åkern i år.” De skördade samtidigt ”mycken hvitkål, men däremot ingen grönkål. Inte många äpplen och de flesta maskätna.”

Vintern närmade sig. Den 18 november satte de in innanfönster på f.m. ”Jag tröska blandsäd på e.m. Jag åkte kälkbacke på kvällen. Lär ha varit 7 grader kallt på morgonen.” (Saknade termometer)

Den 28 november skriver far förutom om övriga sysslor: Därjämte har jag i dag som vanligt passat kreaturen, 2 kor, 2 kalfvar, 1 gris och 12 höns. Korna och kalfvarna fodra vi efter följande ordning: Om morgnarna efter mjölkningen hö, sedan betor och kraftfoder som för närvarande består af kli för korna och hafregröpe för kalfvarna. Vattnas därefter samt slutligen halm. Om middagarna samma ordning och samma foder utom betorna som äro utbytta mot rofvor för korna och morötter för kalfvarna. Efter mjölkningen om kvällarna halm. Under utfodringen utföres gödseln. Till strö använder vi torfströ och halm. Korna ryktas vanligtvis en gång om dagen. Kalfvarna likaså samt rastas en gång i veckan.

Om djuren kan man bl a läsa, att de två korna hette Trana och Grimma, och mjölken kördes med hästskjuts till mejeriet i Härslöv, där man själv fick hämta mjölkpenningarna. Trana fick en svartbrokig kvigkalv den 10 juni. Den 18 augusti bröt Grimma det högra hornet genom att stångas med Trana. Den 13 oktober fanns det inte mer bete till korna. ”De ha varit inne omkring en vecka.” Nu fick de bl.a. bet- och morotsblast. Kon Trana såldes av farfar för 120 kr till en slaktare i Landskrona på torgdagen i Tågarp den 13 februari 1906, medan Grimma kalvade den 21 i samma månad. Det var tydligen en tjurkalv, eftersom man slaktade den en vecka senare.

Ibland hade de flera grisar. Den 28 augusti skriver han: ”Far sålde tvänne grisar till en slaktare i Kingelstad för 67 öre pr kg och vägde tillsammans 187 kg. Dagen efter var farfar och köpte en gris hos Martin Andersson i Rönnarp. den kostade 10 kr och vägde 11½ kg.” (Det var tydligen den som omnämnes bland djuren den 28 nov.)

Så gick året sin gilla gång på torpet med olika säsongsbetonade arbeten. Återkommande sysslor var bl.a. tvätt och brödbak. Andra sysslor var att sprätta sönder tyg till trasmattor, vilket även far hjälpte sin mor och syster med en dag, och en dag färgade farmor något tyg. Den 15 september skriver far: ”Mor har en veckas tid väft mattor.” (För dagen innan är noterat ”värpte en kyckling för första gången”.) Återkommande avbrott i arbetet var torgdagarna i Tågarp, som tydligen var andra tisdagen varje månad. Dit gick man gärna tillsammans, om alla var hemma eller var lediga. (12/12) ”Hulda och mor voro på torgdagen i Tågarp.” Själv tröskade han på förmiddagen men var i Tågarp på eftermiddagen. Samtidigt skriver han: ”I år får vi ingen vanlig lutfisk men vi har köpt ett par kilo klippfisk i stället; kosta 75 öre pr kilo. Här är nästan alldeles brist på lutfisk och den har varit mycket dyr.”

Det lackade således mot jul, och den 21 bakade farmor vetebröd, och dagen efter står det: ”Mor o jag har i dag bakat groft och fint bröd.” Julafton inföll på en söndag, så det var därför inget arbete vid betvågen. Det enda som han ansåg vara värt att skriva i dagboken var: ”Milt väder, något dimmigt. Mor och jag borsta kakelugnen.” Man vilade sig tydligen och förberedde sig för att släktingar skulle komma och hälsa på följande dag. En del som farbror Skog kom då med tåget från Helsingborg kl 10.15 f.m. medan en del kom gående. ”Kusinerna Per och Nils Thomasson kom gående hit i eftermiddags.” De hade gått från Prästaskog (vid gamla Finstorp) norr om Kågeröd och gick tillbaka dagen efter. ”Vår främmande reste i eftermiddags. Jag följde Per och Nils till Halmstads kyrka, ungefär en half mil.” Ingen av dem hade ännu skaffat cykel, och trots att det fanns järnväg gick man långa sträckor, liksom folk hade gjort i alla tider. Detta gällde även äldre människor. Jag citerar från det tidigare nämnda brevet skrivet hem till far från Ljungbyhed den 9 juli 1905: Angående åskvädret i Söndags kväll så var det nog ganska intensivt öfver hela Skåne. Jag för min del minns icke mer än en gång förut ett så strängt åskväder öfver Ljungbyhed under min 29 åriga tjänstetid. Farmor och Hulda Thomasson (fars kusin) kommo och hälsa på mig i Söndags, och efter att hafva följt dem förbi Klofveröd (ungefär till samma punkt som jag följde dig för två år sedan) började blixtarna aflösa hvarandra, och när jag nådde hem i lägret kl strax efter nio tycktes di himmelske batterierna hafva tagit fast fot på Söderåsens nordvästra sluttning, och när de sedan körde fram öfver slätten var hela Ljungby ett enda eldhaf, så tätt följde blixt på blixt dock utan att göra någon annan skada än blixten slog ned i ett tomt för hästar varande Dragonstall. Och med tillhjälp af ösregn och sprutor (deribland I 24) blef elden begränsad utan nämnvärd skada. Det kan tilläggas att fars farmor som skulle gå över åsen till Kågeröd då var 82½ år gammal.

För att fortsätta på samma tema återger jag noteringarna för lördagen den 10 mars 1906: ”Frusit i natt. Nordvästlig orkanlik storm. Jag gick till Byröd (utanför Kågeröd) för att hälsa på farbror Nordell. (Följande dag:) Gick på morgonen till Farbror Thomas Nilsson (vid gamla Finstorp) för att hälsa på och hämta tofflor som Per hade gjort till mig, far och Hulda. Gick hem i kväll under ganska häftig snöstorm.” Det blev väl minst tre mil sammanlagt.

Den siste februari 1906 hade lärkan börjat slå sina drillar. Vipor och starar syntes för första gången den den 5 mars. Den 11 april sattes potatis, och samma dag skriver far: ”Jag gick barfota hela dagen, första gången i år.” Dagboken började ju den 20 april 1905. Det har nästan gått ett år, varför det är lämpligt att slå ihop dagboken för att undvika fler upprepningar.

1901 beslöts, att den indelta armén skulle upphöra med en övergångstid på 6 år eller fram till 1908. De indelta knektarna fick tjäna kvar så länge de ville och orkade, men farfar valde att begära avsked, vilket han erhöll på grund av uppnådd pensionsålder enligt avskedspasset daterat Lungbyhed den 13 augusti 1908. Kanske är det inte enbart en överdrift när hans kompanichef i ett personligt brev till honom 1906 kallar honom ”Kompaniets siste och bäste indelte Korpral, en typ för en försvunnen tid af gammal tro och heder”. (Sveriges siste indelte soldat, Axel Einar Ljung vid Skaraborgs regemente, avled 1983 efter fyllda 100 år.)