Slškt och Bygd 05:2
Omslaget

Skiftesreformernas förlorare

- Per Olov Ganrot -

Enskiftet och Laga skiftet var naturligtvis nödvändiga för det ineffektiva jordbruket. I förra uppsatsen berättade jag om enskiftet i Gryttinge. Det var slitsamt men ganska välordnat, möjligen var det så för hela Trolleholm. Vid andra gods drabbades arrendebönderna hårdare. Gårdarna drogs in och bönderna fick bli statare eller ge sig av. Så var det vid säterierna Duveke, Axelvold och Knutstorp. Sireköpinge tycks ha knäckts. Gårdarna såldes ut, ibland till tidigare arrendatorn, men ofta till andra som utvecklade storgårdar och höll statare.

Allt detta beskrivs ofta som ”den agrara revolutionen”, en vagt definierad term med positiva associationer. För dem som levde då, måste det ha varit omvälvande, något som gjorde de flesta fattigare och påverkade livet mycket negativt. I släktforskningen förstod jag inte varför vissa familjer agerade som de gjorde, inte förrän jag studerat skiftet. Svalövtrakten är just nu föremål för omfattande ekonomisk-historiska undersökningar. Jag har plockat en del från dem och blandat med uppgifter från andra källor och en del egna funderingar. Förhoppningsvis kan resultatet hjälpa någon att bättre förstå sina fäder.

Ekonomi

Problemen vid skiftet varierade med ägarformen. Skattebönder fick själva bekosta flyttning, nybyggnad och nyodling. Det fick kronobönder också, men de kunde få bidrag i efterhand. Fick de problem med investeringar och uppehälle under omställningen kunde de sälja av mark. Det kunde inte frälsebönder, men godsägaren stod för investeringen och måste anpassa arrendet så att de klarade sig. Deras arbete skulle göra att gårdarna ökade i värde, så att han fick vinst av reformen.

För godsägarna kunde investeringarna löna sig först efter 25-50 år; det visar Trolle-Bonde i Trolleholm förr och nu. Under tiden kunde de tvingas sälja delar av godset. Skiftet medförde även kostnader genom att fattigdomen ökade. Socknarna i Svalövtrakten var patronat och godsägarna betalade det mesta av församlingarnas fattigvård. Gamla arrendatorer skulle ha undantag och deras änkor och barn måste försörjas. Det hade godsen inte skyldighet att göra, men bönderna skulle annars stanna kvar i gårdarna tills de blev alldeles orkeslösa och misskötte drift och underhåll. Fördelen med unga arrendatorer uppvägde kostnaden för att försörja de gamla. Praktiskt löstes det genom att den gamles undantag skrevs in i nye arrendatorns kontrakt och ingick i arrendet. Så gick det till vid Trolleholm, Knutstorp och Duveke. Arrendegårdarna kunde bli en börda för godsen.

Godsägarna hade varit småkungar, på gott och ont. Men de var ofta duktiga ekonomer och sedan 1700-talet fanns en utbredd tro att vetenskapliga framsteg och handel skulle göra alla rikare. Det framgår av Linnés många godsbesök. Troligen såg de som sin uppgift att förbättra hela jordbruket, för landets bästa. Det betydde större enheter. Social medkänsla med bönder utmärkte nog inte de flesta, men undantag fanns. Godsägarna höll på att lämna sin feodala roll och bli moderna kapitalister.

Avhysning

Stordriftfördelar, modernare metoder och utbildade arbetsledare gjorde att godsens egna odlingar gav högre avkastning än hoveriböndernas. Trolleholm försökte lära ut tekniken, men andra godsägare valde att själva bruka jorden. Bönderna var redan delvis ”anställda”, eftersom de betalade arrendet med ett par dagsverken i veckan. Om de arbetade heltid för godset, kunde de i gengäld få bostad och naturaprodukter, som de annars skulle fått av arrendegården. Eftersom de hade eget hushåll var de inte vanliga tjänstedrängarna. Lönen kallades stat och själva kallades de statare eller statdrängar. De anställdes på ett år och var helt i händerna på godsägaren, som lätt kunde avskeda dem och göra dem hemlösa. Senare samlades de i särskilda statarlängor. Få arrendatorer accepterade förändringen. Övriga fick ge sig av, och statarna fick rekryteras på annat sätt. Genom att avveckla arrendegårdarna slapp godsen bygga många nya gårdar och det sociala ansvaret minskade.

Indragningen av arrendegårdar och hela byar kallades ”avhysning” i lantmäteridokumenten, det var väl så godsägarna såg den. I mina öron låter det inte bra, man tänker på kronofogden och vräkning. Så dramatiskt gick det dock inte till. Berättelser om godsägare, som rökte ut bönder eller brände gårdar, är troligen inte sanna. Det behövde de heller inte göra. Ett standardförfarande utvecklades, en ladufogde och några drängar installerades i en ledig gård och tog över brukandet av byns ägor. Säkert följde de gällande lag och det lönade sig inte att processa. Jag har förgäves sökt i några domböcker. Arrendatorerna deltog inte i lantmäteriprocedurerna utan företräddes av ”gode män”, ofta självägande bönder från trakten.

De gamla gårdsbyggnaderna fick stå kvar till en början. Säkert försökte godsen undvika att ställa någon på bar backe, då måste de försörjas via fattigvården. Avhysta fick bo kvar som undantagsfolk eller inhyses, men ofta i en annan gård än den de bott i och ofta tillsammans med andra i samma situation. Det var säkert inte trevligt och de flesta flyttade frivilligt. Gårdarnas gamla uthus stod också kvar ett tag och användes av godsen tills nya, mycket större hunnit byggas. Möjligen köpte godsen in arrendatorernas dragdjur och övriga kreatur, men det har jag inte hittat något om.

Några få avhysta blev arrendatorer på andra gårdar vid godsen. Enstaka fick också vara kvar några år som åbor på sin ”egen” gård. Möjligen hade de speciella kontakter eller låg gården bara så, att arrendatorn några år till kunde sköta en av nya stor-gårdens vångar. Många avhysta skaffade torp eller småbruk och försökte leva av en kombination av jordbruk, hantverk och daglönearbete. Det passade väl in i godsens planering. Säsongvis hade de stort behov av extra arbetskraft. Stannade de avhysta kvar i trakten och var beroende av daglönearbete, var det bara att kalla in dem. Lönen var säkert låg och förhandling förekom nog inte. Husförhörslängderna visar att avhysningen medförde stor flyttkarusell och social turbulens.

Avhysningarna i Skåne skedde mest under 1830- och 1840-talen, rimligen som följd av Laga skiftet. I Svalövtrakten hade mindre indragningar förekommit tidigare. Redan 1763 blev Kongaö och Vega säteri och arrendatorerna fick flytta. Knutstorp förvandlade strax före 1800 lilla byn Bensige med tre gårdar till en enhet under en ladufogde. Kring 1800 köpte Axelvold/Duveke gårdarna Tarstad 14-19 och började uppföra Tarstadgården, till en början kallad Lindesberg. Enskifte i Vittskövle gjordes 1806. Trolleholm hade där tre av gårdarna, som utvecklades till Vittskövle farm respektive Vittskövlegården. Dessa avhysningar har jag inte studerat närmare.

Duveke

Halmstad by skiftades 1827, före Laga skiftet. Byn tillhörde Duveke, som 1797 köpts av major Henrik Walter Berg von Linde, som även ägde Axelvold/Möllarp. Avhysningen gjordes formellt inom proceduren för enskiftet. Byns södra hälft inom Rönnebergs härad samt gården Stolparp blev en enhet, senare kallad Halmstadgården. Samtidigt enskiftades norra byhälften inom Luggude härad och några gårdar flyttades ut. Skogsområden i trakten dikades ut och odlades upp till 24 nya småbruk.

Processen var väl planerad, men varför den började just där och då är okänt. Möjligen spelade det in att södra gården nr 3 var vakant och att båda makarna i ena hemmanet nr 2 avled på nyåret 1827 (nervfeber). Ena åbon i största gården, nr 4, hade nått åldern att han flyttade till ett gathus. Andra åbon i nr 2 och en åbo i Stolparp blev drängar, resten flyttade från byn, sist den kvarvarande åbon i Stolparp 1831.

Nr 3 och 4 fungerade som tillfälligt centrum i nya storgården med ladufogde Per Boberg och ganska många ”gifta drängar” med eget hushåll. Ordet statdräng användes inte, men det var förstås vad de var. Halmstadgården byggdes där Stolparp legat och ledningen gavs sedan till en inspektor.

Norra byhälften enskiftades på samma vis som jag beskrev för Gryttinge och ett par av gårdarna flyttades ut med de gamla åborna. De gårdarna drogs in av Duveke först på 1940-talet.

I byns utmarker i Rönnebergs härad röjdes, dikades och uppodlades ett skogsområde mellan Tvingen och Bångstorp och 14 ”planer” lades ut, vardera på cirka 20 tunnland. Plan betydde utstakad odlingsmark, inte verksamhetsmål. Efter några år var alla besatta med nya åbofamiljer, vilket måste betyda att nödiga byggnader uppförts. Norr om bäcken gjordes liknande uppodling i skogen mellan Halmstad by och Arnåkra (bakom min gamla nedlagda skola). Där blev det 10 planer som också fick åbor, i några fall dock samma för två planer. En förutsättning för båda dessa nyodlingar var förmodligen att man rensat ån i Sireköpinge, hela Halmstad dräneras av Råån.

Före skiftet hade byn haft tio gårdar, utöver prästgården, de flesta med två hemman. Av ca 20 hemman, inräknat Stolparp, hade blivit en stor annexgård, fem skiftade arrendehemman och 24 ”planer” för nyodling av arrendesmåbruk i skogen.

1834 dog ägaren och Duveke gick till sonen Axel August Berg von Linde, ogift hovrättsassessor, som under många år inte bodde där. Någon avhysning gjordes inte när byn Loarp skiftades 1844, men möjligen när den 1851 lades samman med två gårdar Håkantorp i Sireköpinge och blev Loarps gård. Bullstofta är en särskild historia som jag utelämnar.

Gården Skinnarp hade inte tillhört Duveke och hade ca 1820 köpts av finländske majoren Georg von Heideman, som utvecklat den till en storgård med namnet Halmstalund.

Axelvold/Möllarp

Vid arvsskiftet 1834 efter Henrik Walter Berg von Linde ärvde sonen Otto Salomon Axelvold/Möllarp med Källstorp, Svalöv, Lönnstorp, Karatofta och Bjernarp. I Norra Svalöv ägde han åtta av tio gårdar. De avhystes 1836, slogs samman och bildade Svalövsgården under ledning av två tyskar Bösler och Sternhagen. Arrendatorn i nr 7 sedan många år blev dräng och arrendatorn i nr 5 blev kvar som inhyses och dog efter ett par år. Två avhysta flyttade till Hjärnarp, den ene som arrendator på Arrie farm och den andre som dräng. Resten blev inhyses hos släktingar. 1843 fick Svalövsgården en arrendator, L.F.A. Wehtje från Holstein, som snart efterträddes av sin son Ernst Wehtje. Inspektor, bokhållare, mejerist och arbetsledare kom också från Schlesvig-Holstein.

Från mitten av 1830-talet brukades några gårdar i Karatofta av Axelvold. 1838 gjordes laga skifte. Var och en av de fyra gårdarna skulle bli tre nya gårdar fördelade över hela byarealen. Detta blev bara en reform på pappret, troligen byggdes inga nya gårdar. Kring 1845 fanns sju åbor i Karatofta, några mycket kortvarigt. 1850 brukades hela byn av Kjellstorp, som ägdes av löjtnant Henrik Berg von Linde. I Karatofta bodde Wehtjes statfolk och i Kjellstorp bodde statdrängar och en bokhållarelev. Möjligen arrenderade Wehtje även dessa gårdar, men från 1862 fanns en annan arrendator på Kjellstorp, dansken Nicolai Brorsen. Gården växte ut till en självständig storgård, men dess många olika fastigheter blev formellt sammanlagda först på 1960-talet. Varför man gjorde laga skifte och sedan inte genomförde det är oklart. Kanske räckte ekonomin inte till.

Skogsnäbben och de båda hemmanen Lönnstorp avhystes i början av 1850-talet. En storgård byggdes och arrenderades av Carl Dellin från Holstein. Den avhysningen har intresserat mig speciellt, eftersom alla tidigare brukare på Lönnstorp sedan 1680 är mina anfäder. På 1850-talet fanns 35-årige Anders Bengtsson bland statdrängarna på gården. Tre generationer av hans förfäder hade brukat gården i 110 år.

Axelvold/Möllarps ägare, Otto Berg von Linde, avled 1860. Gårdskomplexet splittrades, eftersom ingen av de åtta arvingarna hade råd att lösa ut de övriga. Några var militärer och ointresserade av att styra flera arrendegårdar. De lades därför samman. Så gick det i Bjernarp där dansken Bernhard Kock blev arrendator. Skogsgård styckades, fem nya ”torplägenheter” bildades och resten delades av Möllarp och Källstorp. Skogsnäbben avträdde också mark till Möllarp, resten gick till Lönnstorp. Möllarps båda tillskott blev en ny gård med cirka 50 tunnland, kallad Grytekullen, trots att marken inte hört dit. Båda delarna låg i Svalöv, men inte tillsammans. Sockengränsen måste ändras för att gården skulle kunna tillhöra Möllarp.

Detta påverkade min mormors far Nils Svensson, som var född i Skipadrätten, där föräldrarna ännu var undantagsfolk. Nils var 32 år och hade arrenderat Skogsgård i tre år, när han och familjen 1861 sattes i den nya delade gården. I husförhörslängden kallades han ”inhysesman” och en tysk, Herman Henrik Ludwig Engelhard Hopler, stod som arrendator. Byggnaderna hade tillhört ett torp, hur två familjer kunde klara sig där kan jag inte förstå. Anfäderna var uppenbarligen avhysta och överförda till Möllarp och Kågeröd, men möjligen bodde de ändå kvar i Skogsgård. Efter tre år dog Nils Svenssons svärfar, som haft den gamla gården Grytekullen. Familjen fick då ta över där som arrendatorer.

Efter några år började godsarvingarna byta och sälja arvslotter till varandra. Det fick anfadern att 1867 ta ett hypotekslån och köpa ett 14-tunnlands kronohemman i Rävetofta, troligen för att slippa bli statare. Innan jag satt mig in i arvsskiften och avhysningar hade jag inte förstått varför han bytte ner sig.

 Kågeröds enklav med Bjernarp och Skipadrätten (i gränsen mellan Halmstads och Svalövs församlingar) hade i flera decennier ett skaft mot Skogsgård. Samtidigt hade Kågeröd en minienklav Grytekullen helt omgiven av Svalövs församling (karta från 1912).

Knutstorp

Godset enskiftades 1838-39. Ägaren, Claës Adam Wachtmeister, hade säkert sett hur dyrt det blivit vid andra gods och hur Duveke och Axelvold kommit ifrån detta. Han beslöt därför att dra in större delen av arrendegårdarna. På ett par års tid avhystes bortåt 40 hemman i tre stora byar och flera spridda gårdar. Indragningarna genomfördes formellt enligt laga skiftet.

Konga by var utsockne frälse under Knutstorp med tolv gårdar och några gathus. Prästgården var kronojord och blev kvar. Övriga 18 hemman och några hus blev formellt avhysta och lades samman för att drivas direkt av godset. En ladufogde och en mängd drängar från Knutstorp installerades i gårdarna. Efter 1850 bodde en inspektor i nr 9 och så småningom byggdes Kongagården. Böndernas avflyttning tog tid i en del fall. 1850 fanns fortfarande ”åbo” i nr 2 och 12 och i några andra gårdar bodde de kvar som undantagsfolk. Bortåt tio torp hade tillkommit, hälften på prästgårdsmark och hälften på godsets.

I Simmelsberga var gårdarna 1-4 och 6-7 insockne frälse under Knutstorp, nr 5 var utsockne frälse under Sireköpinge. Knutstorpgårdarna och närbelägna Hökatången, Olstorp och Sonarp 2 slogs samman och kallades senare Simmelsbergagården. Två arrendatorer stannade kvar bokförda som dräng och undantagsman, ett par flyttades till undantag på annat håll och två fick nya gårdar i Tröskeberg och Sjöborg. Det senare var en bytesaffär med Sireköpinge, som ägde Sjöborg. Nr 5 blev ”Östregård” och såldes senare till Viderup och skiftades ut till fem gårdar.

Böketofta var insockne frälse med åtminstone nio hemman. Byn avhystes tillsammans med flera kringliggande gårdar, bl.a. Kölegården, Fätorp och två hemman St. Oppetuna. Några år senare blev de Böketoftagården, som 1843 fick en arrendator Carl Johan Delander. Många av de gamla arrendatorerna stod i flera år kvar i husförhörslängden som åbor, men eftersom de var nästan utan drängar och pigor var de förmodligen husmän.

Andra gårdar som avhystes omkring 1840 var Abbulabo, Vieröd, Orröd, Ylmesåkra, Heagården, Hästhagen och Rävetofta Storegård.

Sireköpinge

Godset hade köpts av Werner von Schwerin 1808. Ekonomin var av någon anledning knackig och det var kanske skälet till att skiftet dröjde. Viss sammanläggning av enheter gjordes och dräneringen förbättrades genom rensning av ån. Utmarker till byn Tågarp och gården Spargott bildade på 1830-talet annexgården Spargott, som utarrenderades.

Ägaren dog 1840 och sonen, ryttmästare Julius von Schwerin (f 1810) tog över. Ytterligare sammanläggningar gjordes utan egentliga avhysningar. Hedagården, Rågård och Norrlyckegården tillkom och utarrenderades. Laga skifte gjordes formellt 1849, men blev antagligen inte genomfört. Säteriet utarrenderades 1851 och komplexet av arrendegårdar såldes ut till gamla arrendatorer eller andra som kunde betala. Fyra gårdar i Sireköpinge köptes av en nämndeman i Tirup, men fortsatte att brukas av arrendatorer. Senare uppgick de i Hedagården. Två gårdar Håkantorp köptes av Duveke och slogs samman med gårdar i Loarp. Säteriet, med bl.a. Hedagården, köptes av konsul Peter Hage i Köpenhamn omkring 1860.

Intrycket är att förändringarna i Sireköpinge i anslutning till skiftet blev mycket stora, men bara få formella avhysningar tycks ha gjorts.

Plattgårdar

De stora annexgårdar, som ersatte avhysta byar, brukar kallas plattgårdar, av franska ”Maison plate”, ungefär obefäst herrgård. Plattgårdar förekommer mest i Skåne. I övriga Sverige fanns inte lika många gods och enskiftet följde ofta modellen jag berättade om från Gryttinge. I Danmark såldes många arrendegårdar ut till brukarna.

I Svalövtrakten blev plattgårdarna många. Jag har inte fördjupat mig i tillkomsten av var och en och upprepar bara namnen. Böketoftagården och Simmelsbergagården i Kågeröd, Kongagården i Konga, Wittskövlegården, Wittskövle farm och Halls farm i Torrlösa, Halmstadgården, Halmstalund, Loarps gård och Sofielund i Halmstad, Tarstadgården i Tirup, Källstorps gård, Lönnstorp och Svalövsgården i Svalöv och Hedagården, Norrlycke och Spargott i Sireköpinge.

Syftet var stordrift och effektivisering och på många sätt blev plattgårdarna till nytta även för övriga bönder i trakten och deras odlingsmetoder blev mönster. Det var ingen slump att arrendatorerna på Svalövsgården och Lönnstorp kom från Holstein, jordbruket där ansågs stå högst i Europa. Plattgårdarna satte även igång stora dikningar, till nytta för omgivande gårdar. De hade ofta många kor, som statarnas hustrur måste mjölka mot klen betalning. Små mejerier skapades och tog emot mjölk även från andra bönder.

När plattgårdarna och statarsystemet först kom sågs de som förbättringar av myndigheter och av folk som inte var berörda. Men mot seklets mitt blev kritiken från politiker, kyrka, kulturelit och tidningar allt hårdare. Trots detta fyrdubblades antalet statare i Malmöhus län fram till 1900, då de var över 4000, många med stora familjer. 1944 fick fackföreningarna, Gunnar Sträng och Ivar Lo-Johansson systemet avskaffat. I ganska många år fortsatte dock husen att kallas ”stathus” och några av mina skolkamrater kom därifrån. Vi visste att vi inte fick kalla dem statare, men de och vi bondbarn hade begränsad kontakt med varandra. Jag var aldrig hemma hos någon av dem.

Torp och småbruk

I samband med skiftet uppstod rätt många nya torp i trakten. Sådana hade knappt funnits förut och som mest kom torparna att utgöra 12% av befolkningen. Kanske hade en del kallats husmän tidigare? Torpen hade ett par tunnland jord, en ko och några smådjur, häst fick de låna. Torparna kunde inte försörja sig på jordbruket utan måste komplettera med dagsverken eller hantverk.

Efterhand som godsens och de nya plattgårdarnas odlingar ökade behövdes fler säsongarbetare. De avhysta bönderna började bli gamla och deras söner lämnade ofta bygden. För att garantera tillgång på arbetskraft styckade godsen upp mark och sålde eller arrenderade ut som småbruk med 5-15 tunnland. En sådan gård räckte för en stor del av en familjs försörjning. Småbrukarna stannade därmed kvar, men var fortfarande intresserade av extrainkomster. Staten ville också att folk stannade på landet och gav särskilda egnahemslån. Småbrukens andel av jordbruket ökade från 0,2 till 4,3 %.

På ekonomiska kartor från början av 1900-talet hittar man lätt småbruken. Nära stora gods kunde finnas samlingar med upp till ett hundratal (se Germundsson). I Sva-lövtrakten var de färre i varje grupp, men de fanns mellan Duveke och Möllarp, mellan Duveke och Axelvold, mellan Axelvold och Källstorp, i Norraby, Brödåkra och Videlycke i Sireköpinge, i Truedstorp (vid Bullstofta och Simmelsberga) och i Tarstad.

 Ansamlingar av torp och småbruk mellan Duveke och Möllarp och mellan Duveke och Axelvold (karta från 1912).

Småbruk uppkom även på krono- och skattejord. Rävetofta 4 sålde 1827 mark för torp till en avhyst bonde från Halmstad. Direkt efter skiftet 1830 delades ena hemmanet Rävetofta 2 upp i fyra småbruk. Rävetofta nr 1 styckades upp i en massa torp och småbruk på 1860-talet, trettio år efter skiftet. De sista exemplen handlade nog om fastighetsspekulation.

Införandet av så småskaligt jordbruk skulle knappast kallas effektivisering idag, men för helheten var småbruken kanske nödvändiga. Mot slutet av 1800-talet vände utvecklingen. Torp och småbruk lades samman i takt med att folk flyttade till städer eller emigrerade. Min farfar köpte 1880 ett 14 tld småbruk i Rävetofta 1, det hade just bildats genom sammanläggning av tre torp.

Fattigdom och fattigvård

Med skiftet följde nedgång i ekonomin. Värst drabbades de som redan tidigare haft lite att leva av. Avhysning medförde dock akut kris. Ekonomisk-historiska institutionen i Lund har i flera år studerat den ekonomiska utvecklingen under 1700- och 1800-talen i Halmstad, Sireköpinge och Kågeröd och jämfört den med utvecklingen i Kävlinge och Hög. Resultaten är högst intressanta och finns att hämta på ”nätet”. En dansk forskare, Grethe Banggaard, har särskilt intresserat sig för fattigvård, hälsa och sjukdom i socknarna. Hennes ekonomiska analyser är mycket läsvärda och för att illustrera hennes litterära stil citerar jag inledningen av uppsatsen ”Fattigforsorg i 1800-tallets Skåne”.

”Pigen Elsa Nilsdotter i Kågeröd var krøbling og kun i stand til at arbejde lidt om sommeren. Resten af tiden var hun henvist til at tigge. I 1836 boede hun i hospitalet, som fattighuset kaldtes, og det samme gjorde enken Nilla, der var 73 år gammel. I modsætning til Elsa, var Nilla ikke i stand til at tigge, og ind i mellem måtte hun sulte. Knutstorp gods havde sikret Nilla hendes plads i hospitalet og desuden en vis hjælp pr. år, men det var åbenbart ikke tilstrækkeligt.

Begge de nævnte kvinder blev af Knutstorp gods forslået som modtagere af fattighjælp da man i Kågeröd sogn i 1836 var enedes om et nyt sæt regler for sognets fattigvæsen. Ved forhandlingen på sognestævnet blev de også begge accepterede. Nilla skulle fremtidig have 1 tønde spannmål pr. år, da hun var ude af stand til at arbejde, men selv om hun var krøbling, skulle Elsa kun have en halv tønde (18 kappar) pr. år. Begrundelsen for hendes tildelning var at hun dels havde sit sommerarbejde, og dels at hun havde indvilget i at hjælpe til sin egen forsørgelse ved at stikke strømper.”

Så här konkret och intresseväckande berättar hon på 25 sidor om fattigdom och fattigvård i Kågeröd. En annan uppsats på över 100 sidor, Fattigforsorgen på Landet 1763–1894, behandlar de övriga undersökta socknarna, med massor av detaljerade fallbeskrivningar ur protokoll från sockenstämmorna.

Mycket av fortsättningen är hämtat från henne. Att beskriva hur alla förhållanden och regler förändrades får inte plats här, den intresserade hittar det på nätet. Lösryckta notiser, mest från Kågeröd, ger förhoppningsvis en föreställning om hur det var och vad uppsatserna handlar om.

Enligt en stadga från 1763 måste församlingarna vårda den som inte kunde försörja sig själv eller genom närstående eller arbetsgivare. De hade dock stor frihet att fastställa lokala regler. I de aktuella socknarna hade de varit generösa, men måste förbättras. I Halmstad skedde det 1827, efter av avhysningen. Kågeröd fick nya regler 1836, eftersom fattigdomen ansågs större än i andra socknar redan före avhysningen.

Tiggeri var inte tillåtet, speciellt inte för utsocknes fattiga. Men i brist på bättre lösning hade man som en form av vård givit vissa fattiga dispens att tigga inom en del av socknen. Bördan fördelades då över socknen.

Detta utvecklades till kringgång eller sockengång. De fattiga flyttades runt mellan hushållen i en rote, fick kost och logi och måste arbeta efter förmåga. På många håll förbjöds sockengång för barn. De ackorderades i stället ut till någon som tog hand om dem mot ersättning. Ju större barnen var, ju lägre ersättning gavs. Den ”nytta” vårdarna fick av dem räknades av.

Några få fattiga fick plats i fattighuset, där de själva måste klara sitt kosthåll. I Kågeröd kallades det Hospitalet och hade funnits sedan 1571. Det hade två rum och i det största kunde sex personer bo, alla troligen kvinnor. Folk som på grund av fattigdom var omhändertagna eller fick hjälp på något sätt kallas ofta fattighjon i kyrkböcker och husförhörslängder. Hjon betydde egentligen familjemedlem, att bilda hjonelag var att gifta sig. Inhyseshjon och tjenstehjon tillhörde på något sätt familjen och hushållet. En fattig som inte blivit omhändertagen kallades oftast tiggare.

Socknens fattigkassa bestod av frivilliga medel såsom kollekter och gåvor vid vigsel och dop samt av en obligatorisk procentdel vid arvsskiften. Utdömda böter ingick också, liksom räntor. Större delen av kassan var utlånad mot 6 % ränta. När de fattiga blev fler räckte inte kassan och sockenstämman fick införa fattigskatt, som alla måste betala efter mantal. Den kallades sammanskott och bestod konkret av spannmål. Samtidigt bestämde stämman vilka som skulle få hjälp och vad den skulle bestå av. Uppgifter om insamlad mängd spannmål ger ett mått på ökningen av fattiga.

Fattighjälp kunde ges som livsmedel, ved, kläder eller något lite pengar. Mest blev det säd, alltid korn, som var billigast. Från ett fattigmagasin portionerades säden ut efter hand. Kläder kom från avlidna, som saknat medel och begravts av fattigkassan. Den sålde sedan kvarlåtenskapen på auktion och köpte själv det mesta.

Behövande fick själva begära fattighjälp och förväntades då förskriva sina torftiga ägodelar till fattigkassan. Det gjorde de säkert som allra sista utväg. Fattighjonet fick också förbinda sig att inte tigga, utom inför storhelgerna.

Som mest försörjdes i Kågeröd ett 40-tal personer, lika många kvinnor och barn och hälften så många män. De vuxna var rätt gamla och några var handikappade. Knutstorp stod för största kostnaden och resten betalades av Möllarp, Duveke och de fåtaliga kronohemmanen. I socknen bodde drygt 1.500 vuxna och barn.

I princip var arbetslöshet inte grund för fattighjälp, men mot slutet av 1800-talet ordnades en typ av nödhjälpsarbete. Män fick fläta korgar och kvinnor bereda lin. Församlingen organiserade det hela och förtjänsten gick till deras fattighjälp.

Viktigaste kravet för att få hjälp var att den fattige tillhörde församlingen och var kyrko- och mantalsskriven där. Ett ”sockenkrig” pågick. Det gick ut på att lasta över fattiga på andra eller hindra inflyttning av personer, som var eller kunde bli fattiga. Tjänstefolk borde hämtas inom socknen. Anställande av gifta med barn förbjöds. Det var nog en protest mot statarsystemet, som godsen satte sig över. Prästen tog inte emot flyttningsbetyg av den som inte uppfyllde reglerna. Folk som ”saknade laga försvar” (var lösdrivare) kunde fängslas.

Litteratur

Ekonomisk-historiska institutionens rapporter hittar man på www.ekh.lu.se/publikationer/lup.asp
Tryckta publikationer från institutionen finns i Skånes Hembygdsförbunds Årsbok 2001, Skånska Godsmiljöer, (ex. Tomas Germundsson: Adelns Geografi, Gods och landskap genom tid och rum, samt Christer Lundh & Mats Olsson: Godsens bönder och ålderdomen, Undantagssystemet under 1800-talet). I Christer Lundh & Kerstin Sundberg (red.): Gatehus och gatehusfolk i skånska godsmiljöer finns också en del av intresse, bl.a. från Duveke (Nordic Academic Press 2002).
Jens Möller: Godsen och den agrara revolutionen (avhandl.), Lund University Press, 1989.
Sven T Kjellberg (red): Slott och herresäten i Sverige, band 1, Malmöhus län norra delen, Allhem 1966.

Omslaget