Enskiftet i Gryttinge 1822

- Per Olov Ganrot -

Till mina anfäder hör tre generationer husmän och hemmansbrukare i Gryttinge. Den siste, Anders Jönsson, föddes där 1782, var bonde 1808–40 och dog som undantagsman 1849. Enskiftet genomfördes under hans tid. Trolleholms godsarkiv och verket ”Trolleholm förr och nu” ger en fin bild av hur det gick till och hur han och hans grannar påverkades. För dem var det säkert det mest dramatiska som hänt sedan skånska kriget 150 år tidigare. Tidsavståndet har mattat dramatiken, men en intressant tidsbild tycker jag att enskiftet ger.

Godset och godsägaren

Godsägaren, Gustaf Trolle-Bonde, sägs ha försökt göra Trolleholm till ett mönstersamhälle av lyckliga och välmående arrendatorer, husmän och anställda. Hans arvingar under hela 1800-talet ska ha haft samma mål. Själv bodde Trolle-Bonde inte i Skåne och vad som drev honom är kanske osäkert. Men hans sätt att styra ett stort gods är rätt imponerande, släktforskare med anfäder i Trolleholms byar bör inte missa de nämnda källorna.

Före 1755 hette Trolleholm som bekant Ericksholm och från 1533 hette ägarna Thott. Krönikören Barfod på 1780-talet kallar dem den mest betydande skånska adelsätten. De ägde många gods och imperiet växte stadigt. Huvudman 1658 var Tage Ottesen Thott (II), ”Kongen i Skaaneland”, länsherre på Malmöhus. Han dog i anslutning till roskildefreden och Ericksholm ärvdes av en åttaårig sonson Tage Ottesen Thott (III). Tjugo år senare tvangs han och övriga Thottar att fly till Danmark sedan de stött danskarna under skånska kriget. Ericksholm brändes ner och Thott vågade aldrig återvända.

1680 sålde han Ericksholm till fru Helle Rosencrantz, änka efter danska riksrådet, amiralen och ståthållaren i Norge Niels Trolle. Hon dog 1685 och godset gick till styvsonen Herluf Trolle och senare till hans två söner. 1727 sålde de Ericksholm till en kusin, Fredrik Trolle på Nääs (Trollenäs). Han återuppbyggde slottet och gjorde 1755 godset till fideikommiss med namnet Trolleholm, men bodde aldrig där själv. När han dog 1770 efterträddes han av dottern Wivika Trolle, änka efter riksrådet greve Gustaf Bonde.

Grevinnan Wivika dog 1806 och eftersom hennes son avlidit före henne gick godset till sonsonen Gustaf Bonde (1773-1855), som 1809 fick tillstånd att kalla sig Trolle-Bonde. Han bodde på godset Säfstaholm i Sörmland, och nämns i uppslagsverk som samlare av konst och böcker. Samlingarna skingrades dock på 1920-talet. Trolleholms berömda bibliotek grundades av hans farmor, grevinnan Wivika, och fullbordades av Carl Trolle-Bonde, som 1886 övertog Trolleholm efter sin far, Gustaf Trolle-Bonde d.y., brorson till den äldre namnen. Carl var den förste Trolle-Bonde som faktiskt bodde på Trolleholm. Viktigast i detta sammanhang är att han vid sekelskiftet 1900 skrev ”Trolleholm förr och nu” (fyra volymer; i forts. kallad ”CT-B”).

Anders Jönsson och hans familj

Eftersom mycket ska handla om min anfader, bör han något presenteras. Märkvärdig var han inte, bara en typisk ”gryting.” Byns namn tros komma av gryt = sten; bodde man bland stenar kallades man gryting och byn där sådana bodde blev Grytinge.

Anders far Jöns Larsson (f. 1728) och en annan åbo hade gården Gryttinge nr 6 från 1758. Han blev änkling och gifte om sig 1771 och Anders mor, Sissa Ohlasdotter (f. 1743), var femton år yngre. Båda var födda i Gryttinge. Anders hade en bror och två systrar samt tre äldre halvsystrar. Jöns Larsson dog 1789 och modern gifte om sig med drängen i gården, Sören Persson (f. 1757). Han fick ensam arrendet av gården. Omkring 1800 bytte han och Måns Christensson i nr 5, så att Sören fick en halv gård och Måns en hel (se nedan). Senare bytte Sören med Nils Jönsson i nr 9 och fick åter en hel gård. Sissa dog 1805 och styvfadern gifte om sig med en soldatänka från Bosarp. Hon hade en dotter, Elna Pehrsdotter (f. 1787). Anders var dräng hos styvfadern och när han dog 1808 gifte sig Anders och soldatdottern och övertog gården. Båda var formellt styvbarn till den avlidne! Anders var 26 år och hann bli 44 innan enskiftet genomfördes. Familjen hade då sju barn och fick ytterligare två efter flyttningen. 1840 lämnade de gården till äldste sonen och levde sedan kvar som undantagsfolk, Anders i nio år och Elna i tjugofyra.

Skiftesreformerna

Jordbrukets modernisering hade inletts med ”Storskiftet”, som i Gryttinge genomfördes 1764-65, på Anders Jönssons fars tid. Varje gård hade sedan dess bara en del i var och en av byns vångar. Eftersom de var över tjugo var det fortfarande ganska plottrigt. Macklean fortsatte reformerandet på 1780-talet genom att införa ”enskifte” och fick snart efterföljare. En förordning 1803 fastslog att en by måste enskiftas, ifall någon av dess bönder begärde det. Först gällde den bara Skåne, men från 1807 nästan hela landet.

Trolleholm ansökte 1820 att få enskifta Gryttinge och hänvisade till att bönderna själva önskat detta. Lite sent ute var man, men när skiftet väl gjordes, tror jag att det blev bättre genomfört än på många håll. Dröjsmålet kunde möjligen bero på att bönderna var tveksamma och ville se hur det gick för skiftade byar. Många sköt upp reformen i det längsta, tills lagen om ”Laga skifte” kom 1830. Rävetofta gjorde så, där bestämde bönderna själva. Troligen var det dock godsägaren som hållit igen i Gryttinge, som var den första av Trolleholms byar att enskiftas. Säkert var det en jätteinvestering, som inte skulle löna sig i hans tid och skulle inskränka bok- och konstsamlandet. I Torrlösa ägde han – utöver sätesgården – cirka 100 arrendegårdar och gathus, i Konga, Billinge, Bosarp och Stehag ytterligare 40 och några till fanns spridda i Skåne. Samtidigt hade han väl att enskifta sitt sörmländska gods.

CT-B summerar godsets kostnader. För Gryttinge blev de 38.115 Rd under de fyra första åren, vilket var mer än man räknat med. I förhandskalkylen hade man bedömt att få igen kostnaden genom arrendeintäkter på 20 år. Den uppskattningen höll inte heller, eftersom man för de flesta gårdarna måste sänka arrendet med 30-40% jämfört med kalkylen. När Trolleholms löpande kostnader betalts, fanns nog under flera decennier ingen annan vinst för ägaren än gårdarnas värdestegring.

Om enskiftet var en storsatsning för godsägaren, så var det ett vågspel för arrendatorerna. Enligt CT-B hade de fått löfte om hjälp, ifall det gick galet för någon. Skiftet var också en total social omvälvning genom att den urgamla bygemenskapen bröts sönder. Säkert fick de slita hårt och fick nog inte ut mer än precis för att överleva. Några knäcktes och lämnade arrendet i förtid, men för senare generationer var det som skedde naturligtvis bra.

Skiftesdokument

Skiftesdokumentet finns på Lantmäteriverket. Ansökan ingavs 1820 och planering och uppmätning tog cirka två år. Trolle-Bonde deltog inte själv utan företräddes av förvaltaren Jacob Falkman, som var riddare av Vasaorden och kallades ”patron”. Till sin hjälp hade han inspektoren, ingenjör P Hellstrand, och mätningarna leddes av lantmätare Carl Åhrberg, även han anställd av Trolleholm. Falkman var född i Malmö, Hellstrand och Åhrberg i Östergötland. Ledningen anförtroddes åt kompetent folk, som fick hämtas utifrån. Godsarkivet visar att de skötte sig mycket professionellt. Förslag upprättades, godkändes oftast av ägaren, men förkastades ibland och fick göras om. Principdirektiv utarbetades till detaljbeslut och genomförandet följdes upp och rapporterades till ägaren. Allt dokumenterades och arkiverades oklanderligt.

I planerandet av enskiftet deltog även nyblivne prosten Jonas Ahnfeldt i Gullarp och Nääs, vad han nu kunde tillföra. Två representanter för hemmansåborna fick också vara med: Anders Mattsson i nr 4 och Pehr Jönsson i nr 11. Hur de utsetts framgår inte. De var äldst bland dem som haft odelad gård och Pehr Jönsson hade tydligen godsets stora förtroende.

Skiftet omfattade all odlad mark och ängsmark, utmarken skiftades först 1831. Ett antal gathus måste flyttas från det tidigare odlade området. Nya tomter anvisades i Gryttinges och andra byars utmarker och husmännen fick sex års hyresfrihet mot att de själva ombesörjde husens nermontering och flyttning. Krävdes mer byggmaterial stod godset för det, men så länge de bodde kvar på gamla stället måste de betala hyra. Mark avsattes för vägar, skola, grustag m.m. Byns areal delades sedan så att man fick femton gårdar. Före skiftet hade de varit elva, men fem av dem hade haft två åbor, med 9/64 mantal var. Gårdarna 1, 3, 4, 6, 9 och 11 hade en åbo var, med 9/32 mantal. Det fanns således sexton bönder och alla var kvar efter skiftet. Två åbor fick därför dela nya gården nr 10.

Vid delningen fick alla gårdar en samlad areal, på vilken även gårdsbyggnaderna låg. Nästan alla fick cirka 50 tunnland, men nr 3 fick 95 och nr 15 fick 91, båda med arrendatorer som haft odelad gård före skiftet. Alla gårdar fick nya nummer, Anders Jönsson hade haft nr 9 och fick nr 7.

För de flesta måste nya byggnader uppföras, endast de gamla gårdarna nr 1, 3 och 8 kunde ligga kvar med nya nummer 5, 1 och 4. Nybyggandet skedde åren 1823-26 och sköttes av Trolleholm. De två först färdiga, med nya nummer 7 och 15, hade båda byggts på mark som några år varit byns nyodling. Möjligen blev Anders Jönsson och Jacob Bengtsson frivilligt pionjärer, Anders hamnade en km sydväst om gamla byn. För senare utflyttade användes lottning, men största gården nr 3 var vikt för Per Jönsson, som var särskilt betydande och deltagit i planeringen. Hans gård fick också fler och större byggnader.

Gårdar som hamnade på mark som inte odlats tidigare fick viss hjälp.”De uti Gryttinge By mycket stenbundne ägor, blifva på Frälseägarens bekostnad genom stenuppbrytning afröijde, i den mohn som odlingarna böra värkställas och åboerne skjelfve därtill icke äga förmåga, dock lämpas ett sådant tillgodonjutande endast på de utflyttade Enskiftestagarne.” Ganska säkert var det bara de allra största stenarna, som togs bort, de behövdes för husbyggandet (se nedan). CT-B beskriver hur en del sedan fick börja med rent svedjebruk. Synliga stenar användes till att bygga gärdsgårdar eller lades upp i högar, så att man kunde så mellan dem. Harv gick kanske att använda, men plog kom nog senare.

När CT-B senare beskrev Trolleholms enskiftade gårdar kallar han dem ”Farmer”, ett modeuttryck då för en större arrendegård. Syftet var väl att uppmuntra brukarna. Flera gårdsnamn i trakten har kvar ”-farm” som ändelse.

Gryttinge oskiftade by med gamla gårdsnummer (enl. Faxes karta 1813), inlagd i nutida karta över Gryttinge.

Syneprotokoll

I Trolleholms godsarkiv finns bl.a. specifikationer och kostnadsberäkningar för byggandet av de nya gårdarna. Dessutom finns syneprotokoll då arrendatorerna tillträdde med detaljerad beskrivning av byggnaderna. Arrendatorn måste vårda och underhålla gården väl. Påvisade brister åtgärdades av godset på hans bekostnad. Det var därför viktigt att dokumentera tillståndet vid tillträdet.

Alla nya gårdar, utom nr 3, fick likadana byggnader med tre friliggande längor. Vid Anders gård låg de norr, öster och söder om en gårdsplan. Östra längan var boningslänga och de andra innehöll stall och fähus, respektive loge. Gården finns kvar med längor placerade på samma sätt, men de är nog byggda under 1900-talet.

Boningslängan hade måtten 18 × 7,8 m (140 m2). Inte dåligt kan det tyckas, men stugan skulle rymma cirka tio barn, ett par pigor och bondens föräldrar eller svärföräldrar. Huset innehöll förstuga med vindstrappa, ”Stuga”, tre kamrar, en undantagskammare, kök med bakugn samt torvhus. Stugan och två kamrar hade brädgolv, förstugan och köket stengolv och undantaget och en kammare lergolv. Ytterväggarna bestod av ekkorsvirke med bränd tegel i nedre delen och lerkline i övre. Utvändigt var de rappade och vitkalkade och invändigt fanns ett lager råsten (obränd tegel) med lerputs; innerväggarna var av råsten med lerputs. Yttertaket var av halm och ovangavlarna av rödfärgade bräder. Eftersom det fanns vindstrappa fanns det förstås en vind, där man troligen lagrade säd. Under en av kamrarna fanns källare med stengolv (cirka 12 m2). Detaljer som dörrar, fönster, gångjärn, lås, dörrhandtag m.m. specificerades. Ingen skulle kunna plocka bort något och ersätta det med gammalt.

Uthusen hade båda måtten 24 × 9,6 m (230 m2) och deras väggar bestod av 90 cm tjocka gråstensmurar. Inför byggandet hade man kostnadsberäknat både korsvirkes- och gråstensbyggnader och valt det senare och nästan 50 procent dyrare alternativet. Byggandet lämnades till byggmästare, som i åtminstone några fall gjorde dåligt arbete så att gråstensväggar frös sönder och rasade. Sparrarna var av furutimmer från ett hemman i Småland, som Trolleholm köpt. I stallet fanns plats för sex hästar och där fanns också drängkammaren.

De stora kostnaderna för byggandet i Gryttinge medförde andra villkor för Torrlösa, Östraby och övriga byar som enskiftades senare. Arrendatorerna där fick en kontantsumma samt timmer, tegelsten och visst annat byggmaterial och skulle sedan själva på 3-6 år uppföra byggnader enligt godsets anvisningar och ombesörja flyttningen (CT-B).

Gryttinge skiftade by med nya nummer (enl. Åhrbergs karta 1822). Nuvarande väg 108 följer byns västra gräns, vägen från Östraby till Trollelholm korsar vid Anders Jönssons gård nr VII.

Arrendekontrakt

I godsarkivet (C1:7) finns också Anders Jönssons arrendekontrakt på 30 år, tecknat den 25 mars 1823. Arrendet skulle betalas i tunnor korn, som kunde växlas mot kontanter enligt en taxa som varje år fastställdes av Kronan. Arrendet var så konstruerat att det ökade med åren: 12 tunnor (1,8 m3) årligen de första 10 åren, därefter 15, 18, 30 och 36 tunnor (5,4 m3) årligen under de följande femårsperioderna. Detta skulle stimulera arrendatorn att odla upp vad som inte varit odlat. Gjorde han det eller anlade han stengärdsgårdar kunde antalet tunnor reduceras. För ett tunnland uppodlad mark eller för 36 m dubbel (vardera sidan av en väg) stengärdsgård (1,05 m bred och 1,35 m hög) fick han ett engångsavdrag med en tunna korn.

Arrendet skulle betalas i förskott i februari och arrendatorn skulle leverera korntunnorna på ställe som godset bestämde, högst fem mil från gården. Redan i november 1823 nedsattes dock arrendet för samtliga Gryttinge-arrendatorer med en tredjedel under tre år med hänsyn till omkostnader och svårigheter till följd av skiftet. Det hade också blivit missväxt det året och senare efterskänktes därför första årets arrende helt för dem som flyttat ut. Att godset gjorde så var nog inte allmän godhet, viktigast var att arrendatorn hade så han klarade sig och kunde arbeta maximalt. Vins-ten för ägaren var inte korntunnorna utan värdestegringen arrendatorernas arbete gav.

Arrendeupplägget visar att man var medveten om att det skulle ta lång tid innan nyodlingen fungerade väl. Tyvärr visade det sig senare att Anders jord inte alls var så bördig som man trott. Vid en genomgång 1843 konstaterades att gårdens åkrar var vackra och stenfria, men ännu svaga och kraftlösa. Arrendet hade nått 18 tunnor årligen, men bedömdes inte kunna höjas mer om arrendatorn, Anders son, skulle klara sig. Liknande bedömning gjordes för de flesta av gårdarna. I planen hade man antagit att jorden skulle avkasta lika mycket som jorden i Torrlösa och Östraby. När den inte gjorde det, kunde arrendet inte vara lika högt som där.

Vid enskiftet avvecklades det gamla hoveriet, dvs arrendatorns skyldighet att en dag i veckan arbeta på godset. Allt försvann dock inte på en gång. En arrendator skulle närhelst han blev tillsagd ”utgöra Åckor”, dvs utföra transporttjänst med ett par hästar och ”tjenligt Åkdon”. Sammanlagt var han skyldig att köra tjugo mil om året, hemresan oräknad. Vid samma tillfälle kunde han maximalt åläggas att köra nio mil, räknat från Trolleholm. Det täckte ändå hela Skåne. En arrendator var även skyldig att när som helst köra tegel från godsets tegelbruk två km från Gryttinge, men fick då 16 S Banko per mil för varje lass. Om olyckshändelse inträffade på godset var han skyldig att utan ersättning inställa sig för att hjälpa till enligt en turordning bland arrendatorerna. Han var då skyldig att själv hålla sig med kost. En arrendator skulle vidare årligen hugga fem famnar ekved i godsets skogar. Av detta skulle en famn levereras sågad, huggen och lagd i stack vid godset, två famnar skulle levereras vid tegelbruket och resten på ställe som godset anvisade. Som förmån fick arrendatorn behålla kvistarna. Måttet famn för mängd ved hade olika definition. Enligt Nationalencyklopedin är 1 famn = 3-4 m3. CT-B anger 6 × 7 × 7 fot, vilket blir nästan 8 m3.

Att med en gång avstå från all arbetskraft man haft var nog omöjligt för godset. I så fall måste de anställa nya människor och ta ut högre arrende av bönderna. Det ville de säkert undvika. Att hugga ved på vintern kunde bönderna stå ut med, när det ändå var omöjligt att bruka jorden och all säd var uttröskad. Riset de fick var nog också viktigt, bl.a. för bakugnen. Intäkter av tegelkörandet var kanske också något de behövde. En dräng kunde klara körningen och det var bara hästarna som fick arbeta.

En arrendator hade rätt att varje år hämta tio lass torv på mossen, ett lass ved för malttorkning och två lass ”gagnsvirke” av bok eller björk för snickeri och slöjd. Han var däremot strängt förbjuden att bortföra ved, virke, säd eller gödsel från gården. Skulle säd säljas skulle det gå genom godset. Detta tror jag rymmer något viktigt. Beroende på skördeutfall kunde marknadspriset på säd variera starkt. Att arrendet satts i tunnor korn var en fördel för bönderna när skörden var riklig, men inte gick att sälja, eftersom marknaden var mättad och priset lågt. Godset kunde lagra säd och sälja när priset blev högre. De ville därför hindra arrendatorer att sälja säd, få ut ”överpris”, men betala arrendet kontant enligt ”markegångstaxan”. De skulle då konkurrera på marknaden och hindra godset att ta ut det pris de ville ha. Bönder, som fuskat med detta, berövades rätten att betala med kontanter.

Arrendatorn fick inte heller ”inhysa obehörige eller wanfrägdade personer å Hemmanets ägor”. Det kravet tycks ha gällt vid alla större gods på den tiden. All ”voteringsrätt” hade godset förbehållit sig, inte bara i Riksdagen utan även lokalt vid val av präst eller skollärare. Undantagshjon tog godset inget ansvar för, de skulle försörjas av nye arrendatorn, även om de inte var släkt. Det ingick i villkoren för arrendet.

Anders Jönsson uppfyllde sina skyldigheter till punkt och pricka och fick 1835 kontraktet ändrat till kontantbetalning. 1840 utnyttjade han möjligheten en plikttrogen arrendator hade att överföra kontraktet till sonen Lars Andersson, som då var 31 år. Själv var han 58 och tretton år återstod av kontrakttiden. Sonen fortsatte att bruka gården och fick senare arrendet förlängt i 5-årsperioder.

Odlingsanvisningar

Enskiftet handlade inte bara om att omfördela jorden så att bönderna blev oberoende av varandra vid brukandet. Reformen innebar även avsevärt ökad odlad areal och ändring av odlingsmetoderna. Före enskiftet hade bara en mindre del av byns mark varit odlad och treskiftesbruk hade tillämpats. Ett år vilade jorden. Möjligen såddes lite ärter eller vicker, men i övrigt fick bara ogräs växa upp, som betades av djuren fram på sommaren. Jorden plöjdes sedan och höstråg såddes, som skördades andra året. Tredje våren såddes korn, som skördades samma höst. Sedan skulle jorden vila igen.

I princip odlade man inte foderväxter. Djuren fick beta vad som växte naturligt i ängsmarken och hö skördades på slåtterängar och mader, där man tog vad som fanns. Ängsmarken var ofta stenig och förbuskad, vilket minskade betes- och slåtterutbytet. Ringa höskörd gjorde att djuren fick gå ute länge och de fick sedan leva på halm. Resultatet blev lite gödsel att göda jorden med. I Gryttinge fanns flera problem med betesmarken. I fuktigare lägen hade tuvor av stagg tagit över och i torrare delar var det ljung. Båda ratades av djuren. Genom bästa ”muhlbetet” gick den mycket trafikerade vägen från Malmö och Lund norrut via Röstånga. Resande brukade rasta där. Stängsel fanns inte längs vägen, bara runt hela fäladen, med grindar för vägen. Fäladen blev på så sätt alldeles avbetad och byborna fick driva sina djur till Visstoftas och Östrabys fälader. Detta kallade en lantmätare 1734 för en ”incommodité” (fr. olägenhet) och det hade han nog rätt i. Fäladerna var gemensamma, inte bara för varje by, utan för alla Trolleholms arrendatorer.

Vid enskiftet förvandlades stora delar av betesmarken till åker. Det förutsatte komplexare växelbruk med odling av vallväxter, som gav riklig mängd av bra foder och hö. Enligt CT-B skulle djuren under sommaren stallutfodras med färskt gräs, helst uppblandat med halm. Endast får och kalvar kunde gå i resterna av gemensam betesmark. Detta var säkert omtumlande för de traditionsbundna bönderna och det fanns nog mer de hade svårt att smälta. Till kontrakten i Gryttinge knöts därför för varje gård detaljerade odlingsplaner, som måste följas.

De första åren användes modifierat treskiftesbruk, men sedan skulle nioårigt växelbruk tillämpas. Varje nioårscykel skulle säd odlas endast tre gånger och jorden skulle trädas endast en gång. Planerna gjordes upp för tjugo år framåt och uppdaterades efterhand. För varje gård bestod de av en stor tabell på ett utvikt ”helark” med tio kolumner för de nio åkrarna och trädgården och med tjugo rader för de närmaste åren. I varje tabellruta angavs vad som skulle odlas eller göras på åkern.

Resultatet blev att arrendatorerna helt styrdes i odladet, men deras skörd borde öka. Delvis var syftet utbildning, det ingick i idén om mönstergodset. Delvis skulle anvisningarna väl också hindra arrendatorer att ”suga ut” jorden genom ensidig odling av spannmål. När resultaten inte blev de förväntade skylldes det på att växelbruket inte kontrollerats av ledningen och inte följts av brukarna (CT-B).

Andra anvisningar gällde hur stängsel skulle ordnas. I rågångarna mellan gårdarna skulle korgpil planteras för att användas till stängsel när stengärdsgårdar inte räckte till. Pilevallar skulle planteras på lämpliga ställen och runt gårdarna skulle planteras ”vilda träd till dess nytta och prydnad”. Trädslag specificeras inte, men jag tänker mig alm, lönn, ask och kastanj, som man fortfarande finner i alléer och kring gamla gårdar.

Trädgård

Anders Jönsson och hans medarrendatorer ålades att vid sina gårdar anlägga trädgård, i Anders fall omfattande 24 kappland, bortåt 4000 m2. Inte precis en modern liten villaträdgård och förstås mycket större än”kålhagarna” de haft tidigare. De hade brukat röra sig om 2-3 kappland, ibland med någon gammal surapel och krikon. Första fem åren skulle blivande trädgården behandlas som åker. Därefter skulle den planteras, bl.a. med fruktträd, kanske av äppelsorten Säfstaholm. Träden skulle arrendatorn beskära och sköta och dog de skulle de ersättas.

Trädgårdarna skulle göra bönderna mer engagerade och höja deras skicklighet som odlare. De skulle även försköna landskapet, vilket ingick i drömmen om ett mönstergods. Åsa Klintborg Ahlklo har 2003 redovisat detta i en trädgårdshistorisk licentiatavhandling från Alnarp: Kronan på odlarens verk – Trädgårdens betydelse i uppbyggnaden av mönstergodset Trolleholm under 1800-talet. Vid slottet anlades en praktfull trädgård i tidens stil. Arrendatorerna borde vilja efterlikna den och känna sig som delar av mönstergodset. Idén att genom trädgårdsodling höja böndernas kunskaper var inte Gustaf Trolle-Bondes egen och inte alldeles ny heller. Linné har rapporterat liknande från några av sina godsbesök och Macklean hade också sådana tankar.

Arrendegårdarna besiktigades varje år och funna brister noterades. Trädgårdarna nämns dock sällan och trädgårdshistorikern drar slutsatsen att det nog tog åtskilliga år innan trädgårdsplanerna blev realiserade. Nyodlingen krävde så mycket arbete och missväxtåren kom tätt. I de flesta fall tycks trädgårdarna ha blivit mindre än föreskrivet, möjligen nådde hela tomten upp till angiven areal. Godsägarna behöll dock tanken och när den 30-åriga arrendetiden gick mot sitt slut inventerades alla trädgårdar av en trädgårdsmästare. Carl Trolle-Bonde betonade särskilt de estetiska värdena och lät länsträdgårdsmästare Kjellson göra trädgårdsförslag. Han fick också vid Trollelholm hålla några föredrag, som pålysts från predikstolen i Torrlösa kyrka.

Kjellmans förslag till trädgård vid mindre hemman (förklaring se text).

Hur det borde se ut vid ett mindre hemman på 1880-talet framgår av en av Kjellsons planscher. Utanför gården går allmän väg med en allé, som fortsätter in genom gården. På gårdsplanen finns sju pampigt placerade kastanjeträd. Hela tomten är omgiven av över 300 m klippt häck och innanför den en tät läplantering. I själva trädgårdsdelen noterar man en cirka 600 m2 stor köksträdgård. Det finns över 30 fruktträd och minst 50 bärbuskar, men även en ”gräsplan” med rabatt och blomstergrupper. Vidare finns två ”lusthus” (runda klippta bersåer) samt två ”sittplatser”, en längst i öster med utsikt över hela trädgården och boningshuset och en romantiskt indragen mellan buskar i ett hörn. Man undrar förstås hur många som hade det så, eller hur långt ifrån idealet de kom. Samtidigt tycker jag mycket i förslaget liknar trädgårdar i trakten, som jag minns dem från min barndom. En konstig detalj är ett mindre boningshus, troligen undantag, placerat bredvid en stor gödselstack.