Omslaget

Slškt och Bygd 05:1

Monument med dolt budskap

- Per Olov Ganrot -

I Billeberga finns som bekant ett monument över slaget mellan svenska och danska arméerna på ”Ylles hed” den 14 juli 1677. Slaget vid Landskrona brukar det kallas. Det var förvisso blodigt, men innebar inget avgörande i kriget, det kom ett år senare i Flandern och bestämde skåningarnas öde (se SoB 2004:1). Slaget är inte heller särskilt känt. Jag växte upp sex km från slagfältet men hörde nog aldrig talas om det. Monumentet restes 1911 och det var naturligtvis en brist att det inte funnits något minnesmärke dessförinnan.

Jag har forskat vidare i tillkomsten och funnit att monumentet är en historisk lämning från en annan viktig strid, demokratistriden för hundra år sedan. Lite tillspetsat kan man säga att det är en barrikad, kvarlämnad av den part som till sist förlorade striden. I den egenskapen är det ett äkta historiskt minne, inte bara något man ställt upp för att påminna om någonting. Vad jag känner till, har detta inte påpekats tidigare, men jag har kanske inte sökt tillräckligt. Ställt i sitt historiska sammanhang blir monumentet dubbelt intressant.

Monumentet

Utformningen är ganska enkel, en större granitpelare med inskription, ett par gamla kanoner och en kopparplatta med karta över slagfältet, tyvärr nu oläslig. Stillsamt patriotiskt för den tiden, ritat av stadsarkitekt Sundbärg och utfört av fabrikör EW Lindberg. Inskriptionen anger först att Slaget vid Landskrona mellan svenskar och danskar utkämpades den 14 juli 1677 på här omkringliggande fält. Den avslutas med orden: Förfäders hjeltemod manar efterkommande släkten att offra allt för fäderneslandet. Formuleringen känns lite svulstigt för oss och är en direkt uppmaning till samtid och eftervärld. Satsen kontrasterar därmed mot den inledande neutrala informationen. Förmodligen märker de flesta besökare inte detta och missar därmed att det rör sig om ett politiskt budskap i en synnerligen kontroversiell fråga.

På stenens baksida står att Gustav V, kungahuset, krigsmakten och ej namngivna donatorer rest monumentet. Det är de som framför maningen. Initiativtagare var Adolf Adelswärd, friherre och chef för en husarbataljon, som funnits i Landskrona sedan 1908. Han ska en tid ha försökt samla medel till monumentet, men lyckades först 1911. Något sekelfirande eller annat jubileum var det inte och framgången med insamlingen hade troligen samband med den aktuella politiska situationen. Förutom kungen bidrog de flesta medlemmarna av kungahuset, liksom alla regementen som deltagit i slaget. Vilka de privata donatorerna var eller hur mycket de bidrog med har jag inte funnit någon uppgift om. Gissningsvis tillhörde en del militäradeln, liksom initiativtagaren.

Försvarsstriden

I början av september 1911 skulle andrakammarval hållas, det första med allmän rösträtt – dock bara för män. Valet kan ses som kulmen i den demokratistrid som pågått i åtskilliga år. Många såg fram mot det med oro, andra med förväntningar. Riksdagen hade varit svårt splittrad och valrörelsen blev upphetsad med dagliga referat i tidningarna av politikertal. Försvaret var viktigaste frågan. Kungen och högerregeringen Lindman ville öka anslagen och liberaler och socialdemokrater ville minska dem. Regeringen befarade att de nya väljarkadrarna skulle ge oppositionen majoritet. Två dagar före valet besöktes Landskrona av oppositionsledaren, liberalen Karl Staaff. Två dagar efter valet skrev Landskronaposten i en ledare att ”Det stora slaget är nu utkämpat…”. Skribenten formulerade en förhoppning att de ändringar som gjorts i styrelseskicket inte skulle medföra att landet inte kunde styras. Så illa gick det inte, men lite vinglig blev den första mandatperioden.

Den politiska striden om försvaret var ytterst demokratiförespråkarnas sätt att utmana den gamla ordningen. För socialister handlade striden om ”militarismen”, som en ung och uppåtgående malmöpolitiker uttryckte det. Per Albin Hansson hette han. Monumentet bör ses som en motaktion från kungahuset, militären och det konservativa etablissemanget. Att den kom i Landskrona var inte konstigt. Högern hade en stark ställning där och socialdemokraterna hade det året inställt förstamajdemonstrationen av brist på intresse. I stället hölls ”Svenska veckan” 29/4 – 6/5. Hela staden flaggade, militärmusiken spelade på torget varje dag och 2.500 skolungdomar paraderade genom staden, fick lyssna till fosterländska tal och sjöng Hell dig du höga Nord. Affärsmännen skyltade med svenska varor och många utställningar, jippon och fester ordnades. Landskronaposten skrev att en agitator hållit ett anförande i Folkets park första maj, men nämner inte hans namn. Tolin hette han och tidningen Arbetet hade ett referat. I Malmö var Hjalmar Branting huvudtalare vid samma tillfälle.

Valdeltagandet blev inte vad vänstern hoppats, men de vann ändå en stor seger och kungen tvangs utse Karl Staaff till statsminister. Riksdagen 1911 hade beslutat bygga en pansarbåt. Det beslutet rev nya regeringen upp, men en insamling till båten startades då. Försvaret fortsatte att vara stridsämnet. Efter bondetåg och borggårdstal avgick Staaff 1914, extraval genomfördes på våren och ordinarie val på hösten.

Avtäckningen

Strax efter valet 1911 meddelade Landskronaposten att datum för avtäckande av monumentet bestämts till 12 oktober. Hertigen av Skåne, kronprins Gustaf Adolf kunde dock inte komma som det varit tänkt. Han skulle delta i en militärmanöver på annat håll uppgavs det. Avtäckandet hade naturligtvis kunnat ske en annan dag, när huvudpersonen var ledig. Att man invigde utan honom bevisar nog att han inte alls ville bli inblandad. Dagen valdes kanske för att ge honom alibi för att utebli. Monumentet hade udd riktad mot liberaler och socialister och kungahuset hade förstås lovat bidra för att stödja högern. När sedan oppositionen såg ut att vinna fick de kanske kalla fötter, kanske hade de inte ens kontrollerat vad det skulle stå på stenen. Möjligen hade oppositionen uttryckt missnöje under valrörelsen.

Att kronprinsen inte ville vara med ledde troligen till att invigningen uppsköts. När platsen för monumentet utsågs den 10 juni angav man att invigningen skulle ske i september. Rimligen var tanken att presentera monumentet precis till valet. En valaffisch av sten: Rösta inte på socialister och liberaler för de vill inte försvara landet. Det kunde kungen och militären inte säga direkt, men så här tänkte organisatörerna det kunde gå. Folk skulle ändå förstå, och vilka som låg bakom behövde inte hemlighållas. Kungens mening skulle nog beröva nedrustarna många röster. Att han kanske även var emot själva demokratin och att militären talade i egen sak skulle de nog bortse ifrån.

Chefen för första militärfördelningen, generalmajor Axel von Matern, fick sköta avtäckandet och det genomfördes med all pompa Landskrona förmådde. Landshövding de la Gardie, f. landshövding Wachtmeister och borgmästare Munck af Rosenschöld deltog, bland många andra. Efter husarparad genom staden avgick extratåg till Billeberga med nästan alla skolelever i 15 vagnar. Något för dagens skolor att tänka på? Cirka 5.000 personer uppskattades ha varit i Billeberga. Fest hölls sedan för inbjudna och även hos husarerna firades det. Hyllningstelegram anlände från kungahuset och från alla regementen som bidragit till segern och till monumentet. Till dem hörde Dalregementet, av vilket endast en löjtnant, en fältväbel och 33 meniga överlevt slaget. Landskronaposten hade utförliga referat med uppföljare de närmaste dagarna. Arbetet teg helt, vilket bekräftar att tillställningen var politiskt laddad. Några danskar tycks inte ha varit med vid firandet.

Namnet Slaget vid Landskrona var troligen något monumentfäderna själva hittat på och som de lanserade genom inskriptionen. Skånehistorikern Martin Weibull använde 1897 benämningen Slaget på Tirups hed i inledningen till Sthen Jacobsens Den Nordiske Kriigs Krønicke. Jacobsen själv angav att slaget stod imellem Siirekiöbinge och Tiirup langs ad Haneklöuss lier och att danskarna före slaget haft en ställning vid Hyless heed ved Norre Möinge, ungefär där monumentet står. Slaget utkämpades mer än en mil från Landskrona med enda anknytning att danskarna efteråt drog sig dit. Om berörda orter lämnat medgivande till adoptionen eller om staden helt enkelt stal slaget är okänt. Namnet är nu etablerat och någon form av ansvar bör Landskrona förstås ha.

Generalen vände sig i invigningstalet till närvarande ättlingar till ”Lybeckers Skånska Ryttare”, som så förtjänstfullt tjänat konung och fädernesland. Om dessa ryttare verkligen var med i slaget, så var de säkert inte skåningar. Man litade inte på skånska ryttare, de kunde på sin höjd användas i de baltiska provinserna. Skånska rusthållare hade däremot klagat över att de trakasserats av uppsvenska ryttare, som de tvingats hålla i Lybeckers regemente. Några av ryttarna skaffade kanske familj och stannade i Skåne och några oäkta ättlingar blev det kanske också. De förfäder som nämns på stenen var annars karelare, nyländare, finländare, öster- och västerbottningar, hälsingar, dalkarlar, närkingar, ”stockholmare”, öst- och västgötar och smålänningar. Danskar och tyskar, som var med i slaget, räknas nog inte till de hjältemodiga, och inte heller skåningarna på deras sida.

Initiativtagaren

Som militär agerade Adelswärd naturligtvis i eget intresse, men han visste säkert också att initiativet gillades av hans överordnade. Han var 49 år och major och kunde kanske förutse att karriären inte skulle nå så mycket längre. Genom insamlingen fick han dock nyttiga kontakter. Den 11 maj besöktes bataljonen av husarinspektören prins Carl, bror till kungen och ett år äldre än Adelswärd. Landskronaposten upplyser att prinsen var hembjuden till Adelswärd på kvällen. Vad de avhandlade avslöjas inte, men prinsen sades vara mycket nöjd med besöket. Den 10 juni var Adelswärd åter i centrum när landshövdingen och åtskilliga andra höga personer kom för att utse platsen för monumentet. Även de blev hembjudna. Han var fortfarande major, men i början av augusti kallas han nyutnämnd överstelöjtnant. Det är bara en gissning att monumentet och prinsens besök hade betydelse för upphöjelsen. Ett par år senare var han överste vid Livregementets husarer i Skövde, där kungen själv var formell regementschef.

Att invigningen av monumentet inte kunde genomföras före valet 1911 bör ha varit en besvikelse för Adelswärd, men för hans egen karriär förefaller initiativet som ett lyckokast. Eftersom försvarsfrågan förblev det stora stridsämnet, fick monumentet ändå sin avsedda opinionsbildande funktion. 1914 hölls riksdagsval två gånger, högern och socialisterna gick fram och liberalerna backade.

Framgången fick Adelswärds kollega, major Henrik Wilkens, att året därefter starta insamling till en ryttarstaty av Karl XI. Den gick trögt, majoren dog av lungsot ett par år senare och husarbataljonen lades ner 1927. Fonden förvaltades av en kommitté ledd av häradshövding Martin Schmidt med redaktör Per Lech som sekreterare. Medlen visade sig aldrig räcka till statyn. Enklare lösningar diskuterades, bl.a. en brunn med ett lejon på torget framför rådhuset. Lech lät Landskronapostens läsare tycka till, vilket medförde att förslaget övergavs. Monumentet förenklades till ett bronslejon på en stenpelare och en ny läsarenkät ledde till placeringen på en bastion vid Citadellet. Invigningen skedde 3 juni 1932 och då kom kronprinsparet.

Hur bör vi behandla monumentet?

Ett historiskt föremål bör självklart bevaras oförändrat. Vem som äger monumentet och vem som nu står för underhållet vet jag inte. Enligt Landskronaposten strax före avtäckningen ska ett kungligt brev ha avsatt markområdet för evärdlig tid.

Monumentet har stått där i snart hundra år och riktat sin uppmaning till efterkommande släkten. Som texten är skriven kunde den rikta sig enbart till efterkommande till de hjältemodiga, d.v.s. till de svenska soldaterna i striden. I så fall skulle nästan alla skåningar uteslutas, men även Gustav V. Han kan väl inte anses ha haft några svenska förfäder? Eftersom texten är en politisk maning i en aktuell stridsfråga är det dock uppenbart att ”efterkommande släkten” avser alla och en var vid den tiden – samt deras efterkommande.

Ställer man upp monument, som ska stå i evärdlig tid, är det klart att man riktar sig till eftervärlden. Formulerar man dessutom direkta maningar till efterkommande är det självklart att dessa har rätt att kritisera budskapet på det sätt de finner lämpligt. Men någon sådan kritik eller kommentar finns inte på platsen. Historiska monument, vårdade av samhället, är en form av officiell historieskrivning, kritiserar vi inte, så instämmer vi. För besökande bör vi därför förklara bakgrunden, hur vi tolkar texten och vilka motiv monumentets skapare kan ha haft. Enklast kan det ske på en större informationstavla av lämpligt material. Någon ambition att vår förklaring ska gälla evärdligt bör vi förstås inte ha.

Den informationstavla jag vill se bör även reagera mot glorifieringen av krig, som ligger i formuleringen ”Förfäders hjältemod”. Ifall husarer för hundra år sedan uttryckte sig på det sättet så bör vi protestera. Varför soldaterna slogs så bra kan vi nog inte avgöra. Brännvin och dumdristigt dödsförakt kan ha varit lika viktiga som mod och lutherskt patriotisk fostran. Ordervägran och feghet kunde straffas med döden. Formuleringen förmedlar också på något vis vilka som var hjältarna och att vi vann. Hade svenskarna förlorat, hade det nog inte stått så, kanske hade det inte alls blivit något monument. Svenska flottan, som vid samma tid två gånger totalt krossades vid Öland och i Køge Bugt, har vad jag vet inte fått något hjältemonument.

Krig bör på en modern informationstavla beskrivas ur befolkningens perspektiv och texten bör vara neutral till den dansk-svenska konflikten. Vanlig artighet mot våra tidigare landsmän kräver detta. Sthen Jacobsens krönika och bevarade kyrkböcker och mantalslängder visar att manfallet bland traktens allmoge till följd av kriget 1677 troligen var större än bland soldaterna på slagfältet, både absolut och procentuellt, vilket jag belyst i SoB 2003:2. Dessa förfäder bör åtminstone få ett ordentligt omnämnande på en informationstavla. Kanske rent av ett monument?

Texten bör utgå från lokalt perspektiv och ha en allmänt pacifistisk ton. Ex. ”Vi sentida ättlingar hedrar minnet av traktens allmoge, som under sekler led av krigshärars härjningar och 1677 dog i tusental till följd av kriget. Vi fördömer hjältemod, som mitt i vintern brände många byar så att värnlösa bönder frös och svalt ihjäl eller dog av sjukdom, medan svenska armén behärskade landet. De drabbade ansågs som svenska undersåtar och hade inte deltagit i kriget.” osv.

Om det ska gå att ordna bättre information vid monumentet blir det nog nödvändigt att intressera berörda kommuner, Svalöv och Landskrona. Monumentet finns i Svalöv, men initiativet kom från Landskrona och slagets namn anknyter till staden. Båda kommunerna skulle få god PR och informationen skulle kunna bli stilbildande för andra politiskt motiverade monument och statyer i Skåne. Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen eller andra statliga myndigheter måste förstås höras, men det är säkert en fördel om kommunerna väcker frågan.

Omslaget