Omslaget

Slškt och Bygd 05:1

Koppor

- Per Olov Ganrot -

Alla släktforskare har stött på sorgliga notiser om barn som dog av koppor. Det var ett vanligt öde på 1700-talet. Andra farsoter kom och gick, men de fruktade kopporna fanns där ständigt under hela seklet. Nästan alla drabbades, oftast redan som barn. Många dog och särskilt gällde det barnen. Bara år 1800 dog i Sverige cirka 12.000 av koppor. Sjukdomen sågs som ofrånkomlig och nästan naturlig, ungefär som man såg på mässling, vattkoppor och röda hund när jag var barn. Fast farligare! Strax efter 1800 började man vaccinera och sjukdomen avtog snabbt och försvann nästan. Det bidrog till den starka befolkningsökningen på 1800-talet med urbanisering och emigration som följd. Jag har samlat några arkivnotiser från Svalövtrakten och allmänna uppgifter om kopporna och hur man försökte skydda sig mot dem.

Sjukdomen

Koppor hade funnits i Asien i flera tusen år och farao Ramses V i Egypten (ca 1150 f.Kr) hade haft dem, det visar mumien. Européernas ganska goda motståndskraft mot koppor visar att de också haft långvarig kontakt med dem, men större epidemier förekom inte förrän på medeltiden. Kanske var det inte riktiga koppor de tidigare stött på? 1614 startade en ”pandemi” i Asien, som kom att sprida sig till stora delar av Europa och Afrika.

När européerna kom till Amerika hade de med sig koppor, som de infödda aldrig mött och helt saknade försvar mot. Sjukdomen gick fram som en präriebrand, särskilt i tättbefolkade trakter. Det var en viktig orsak till att ett par hundra conquistadorer kunde krossa Inkaimperiet med flera miljoner invånare och 80.000 soldater. Lika illa gick det för Aztekriket i nuvarande Mexico och för högkulturer i Mississippibäckenet. Av beräknade 20 miljoner indianer i nuvarande USA dog cirka 95 procent av europeiska sjukdomar, innan erövrarna ens hunnit dit. Mest var det koppor.

I Sverige blev kopporna ordentligt etablerade först strax före 1700. Från början sa man ”pocker”, eftersom sjukdomen hette Pocken i Tyskland och pocks i England (nu smallpox). Ordet ”Pocker” var samtidigt en mildare benämning på ”Djefwulen”, ett alternativ till ”Hin” och ”Fanden”. Dubbelbetydelsen var förstås högst olycklig och man började kasta om ljuden. Möjligen var det präster och klockare som först gjorde det när de skrev begravningsnotiser. Formen ”kopper” segrade snart och likadant gick det i Danmark, där det blev ”kobber”.

Sjukdomen var mycket smittsam och blev också kallad smittkoppor. Smittsamheten berodde på att viruset var mycket motståndskraftigt, lätt spreds i luften och med vinden och nådde andra människors andningsorgan. Efter knappt två veckor insjuknade de smittade med häftig feber. Sjukdomens orsak kände man inte, men man visste att de som överlevde inte kunde drabbas på nytt. Dödligheten varierade mellan olika utbrott och var cirka tjugofem procent i början, men mot slutet av 1700-talet hade den minskat till cirka tio. Det tror man berodde på ”naturligt urval”. Människors motståndskraft varierade och var delvis ärftligt betingad. De känsligaste individerna i varje generation sorterades bort som barn. Av de överlevande fick cirka tio procent bestående men. Koppärr i ansiktet hade de flesta, men många blev helt vanställda. Cirka fem procent blev blinda och koppor var vanligaste orsaken till blindhet. Dövhet var också vanlig.

En ung läkare i Lund, Eberhard Munck af Rosenschöld, kom att bli pionjär när vaccinerandet kom. Hans beskrivning av sjukdomen i dess svårartade form har ofta citerats, den är värd att begrunda i släktforskandet:

”Det stora elände, som menniskan får lida af många och elackartade Koppor, kan ej beskrifwas med ord utan blott ses i naturen, eller rättare, blott kännas af den, som har dem.

Hela kroppen från hufwud till fötter är betäckt med otaliga sammanflytande Koppor, och bränner som eld. Ansigtet är fasligen uppswullit och wanstäldt; ögonen äro beröfwade ljuset, näsan luften; det tillswullnade rosslande swalget törstar efter vatten och kan ej swälja ner det; lungorna andas en ruten stank; ur ögonnästen flyta tårar och war, ur munnen beständigt en skarv saliv, ur tarmarne rutne excrementer, ofta blandade med blod och war. Även med urinen går ofta bort blod och war.

Hela kroppen är en böld, den sjuke tål ej att röras wid, och sjelf kan han ej röra sig; han ligger qwidande på ett ställe; sömnen flyr hans läger; hans outsägliga plågor och qwal störta honom i wanmagt och slummer, och äfwen i slumret darra hans senor, och tänderna gnissla. En brun skorpa betäcker sluteligen hela kroppen och ansigtet, och ur dess remnor framträder ett stinkande, rutit war, som ofta uppfrätt köttet ända till benen.
Man ser inte mer en menniska i den sjuke – och Mor och Far, och Bror och Syster och alla, som äro omkring den sjuke, bedja till Gud: att Han dock, efter så många qwalfulla dagar och nätter, måtte sluta dess förskräckliga jämmer och plågor. Men icke alltid är den sjuke så lycklig, att få sitt lidande slutadt med döden. Ofta får han lefwa beröfwad de förmåner, som Naturen ämnat honom, för att njuta lifwet”.

Inokulation

I Kaukasus hade man kommit på ett sätt att undvika sjukdomens värsta skadeverkningar. Om man rispade skinnet på någon som inte haft koppor och i såret satte sekret från koppor av en sjuk, så drabbades vederbörande av en mycket lindrig form av koppor. När smittan kom in den vägen hann individen utveckla motståndskraft innan sjukdomen spritts i hela kroppen. Personen hade sedan ett gott skydd resten av livet. Det påstås att förfarandet använts för att få fram riktigt vackra flickor att sälja till olika seraljer i Turkiet.

En grekisk läkare Emanuel Timonius, hade hört talas om behandlingen och prövat och beskrivit den i Konstantinopel 1714. Hans beskrivning blev känd i England genom engelske ambassadörens hustru lady Montague. Hon hade i Konstantinopel fått sina barn behandlade och såg till att Timonius beskrivning blev publicerad i Philosophical Transactions. Tekniken kom att kallas inokulation eller variolation, det senare av latinets Varíola för koppor. Till Sverige kom nyheten genom Karl XII:s livläkare Samuel Skragge. När kungen lämnade Bender hade Skragge farit till Konstantinopel och kommit över Timonius beskrivning. Han skrev en rapport härom till kungen och fick 100 dukater i belöning.

Inokulerandet spreds rätt snabbt över Europa, främst inom överklassen och vid hoven. Särskilda sjukhus och anstalter inrättades, där inokulationen kunde ske. Risken att den inokulerade skulle dö av behandlingen var ganska liten, mindre än en halv procent. Risken för omgivningen var däremot stor. Den inokulerade blev knappt sjuk, men spred fullt aktiv koppsmitta från sina koppor. Många lokala utbrott av sjukdomen startades därför av inokulerade och man kunde snart konstatera att förfarandet ökat dödligheten i koppor.

Inokulerandet förbjöds därför i många länder. I Sverige fortsatte man hela 1700-talet, bland annat vid en anstalt som öppnats i Stockholm 1766. Till de inokulerade där hörde kronprinsen, senare Gustav III. Behandlingen gick bra och läkarna som utfört den, Nils Rosén och David Schultz, adlades med namnen von Rosenstein och von Schultzenheim. Schultz hade varit sänd till England för att utbilda sig.

Den breda allmogen hade dock sällan tillgång till sådan behandling. De fåtaliga läkarna uppger mycket låga antal behandlingar i sina ämbetsberättelser, delvis till följd av att folk inte kunde övertalas att låta utsätta barnen. Ett lysande undantag finns dock i Skåne. På Svaneholm hade, med gott resultat, strax före 1800 ordnats inokulering varje år, som omfattat alla barn till godsets folk. För övriga var kopporna det stora spöket under hela 1700-talet, speciellt under Gustav III:s tid.

Kokoppor och vaccination

Smittkoppor kan bara drabba människor, men även kor kan få koppor på spenarna. De kallas kokoppor och från början antog man att de kom från mjölkerskor som just haft koppor. En person, som inte haft smittkoppor och som mjölkade en ko med kokoppor, kunde smittas, men fick en mycket lindrig form av koppor. Nu vet man att smittkoppor och kokoppor orsakas av olika virus och att smittkoppvirus uppkommit genom mutation av kokoppvirus. Våra förfäder har haft kor i bortåt 8.000 år, vilket gett oss god motståndskraft mot kokoppor. Mutationen gjorde att virus blev aggressivare, men samtidigt bara angrep människor. Dödligheten blev hög men avtog efter hand.

På många håll hade man lagt märke till att den som haft kokoppor inte var mottaglig när vanliga smittkoppor sedan gick i trakten. En engelsk bonde, Benjamin Jetsy, sägs ha tänkt ut att man kanske kunde inokulera kokoppor, på samma sätt som man gjorde med vanliga koppor. På eget bevåg behandlade han själv både hustrun och deras barn med kokoppsekret 1774. Det ska ha gått bra och alla hade undgått kopporna.

En läkare, Edward Jenner (1749-1823), hade som läkarpraktikant på landet i Gloucestershire hört talas om detta. I sin praktik noterade han att variolation inte slog an hos personer, som varit smittade av kokoppor. Efter att ha sett några sådana fall företog han ett experiment 1796. En åttaårig pojke, James Phipps, inokulerades med kokoppsekret, som slog an. Sex veckor senare inokulerades pojken med smittkoppsekret, som inte slog an. Efter att ha gjort om försöket några gånger inokulerade Jenner sina egna barn. Han ansåg att han funnit en ofarlig metod att framkalla resistens mot koppor och skrev en rapport om detta, som han 1798 försökte publicera i Royal Society of Medicine. De vägrade. De kunde inte tro att det kunde vara så enkelt och att en landsortsläkare kunde komma på lösningen på ett så stort problem.

Jenner mötte även religiösa och kvasireligiösa invändningar. Hade Gud försett oss med koppor som gissel, var de säkert till nytta för oss, och vi borde inte hindra Guds avsikt. Andra såg det som ryslig sodomi att överföra sekret från kor till människor. Jenner skrev om rapporten så att vanligt folk kunde förstå den och lät publicera den för egna medel. Den blev genast uppmärksammad, bland annat inom engelska flottan. Jenner fick göra många inokuleringar, först med kokoppsekret och senare med sekret från människor, som smittats av kokoppor. Förfarandet kom att kallas vaccination, av latinets vacca = ko och vaccínia = kokoppor.

På en backe vid gränsen till Halmstad finns i Kågeröd ett torp kallat Kokopp. Det hette så redan på 1600-talet. Författarna av Skånes ortnamn menar att förledet är ko och att slutledet kopp syftar på att backen påmint om en koppa (varblåsa). Att namnet skulle syfta på sjukdomen kokoppor finner de osannolikt.

Jag håller inte med. Jag finner det högst rimligt att torpet fått sitt namn av sjukdomen. För att motivera namnet, tycker jag dock att det krävs något mer än att kokoppor uppträtt där, de var varken allvarliga eller sällsynta. Kanske hade man noterat miraklet att kokoppor skyddat mot smittkoppor och berättat det i generationer tills det blivit ett namn på torpet. Det vore konstigt om iakttagelsen inte gjorts många gånger, men så länge man inte kände till variolationen kunde ingen medicinsk slutsats dras. Det var bara ett under. Om det verkligen var så är omöjligt att veta, men det vore i så fall ett par hundra år före Jenner. En alternativ förklaring att namnet betyder kok opp! (koka upp!) finner jag helt otrolig.

Eberhard Munck af Rosenschöld

Vaccinerandet spreds snabbt till andra länder. I Danmark gjordes de första 1801, men i Sverige var läkaretablissemanget avvisande. Den förste som här ställde sig positiv var en ung läkare i Lund, Eberhard Munck af Rosenschöld (1775-1840, EMR). Han var son till biskopen i Lund, Petrus Munck (1732-1803), som i sin tur var sonson till klockaren Johan Tönnesson Munck i Riseberga (d. 1719). I sitt andra gifte var biskopen gift med en dotter till Eberhard Rosén, adlad Rosenblad, professor i praktisk medicin i Lund. EMR var äldst av deras elva barn, som alla 1799 adlades med namnet Munck af Rosenschöld. Deras karriärvägar var förstås väl krattade och flera blev framstående och fick ättlingar som också blev framstående. Knappt ett halvt år gammal hade EMR skrivits in vid Lunds universitet! Han blev filosofie magister vid knappt 17 års ålder, medicine doktor vid 19, t.f. professor i praktisk medicin vid 27 och ordinarie professor i teoretisk medicin vid 30. I två perioder var han rektor för Lunds universitet och senare var han intendent och brunnsläkare i Ramlösa. Som yngling hade han assisterat sin morfar där, som haft samma tjänst.

EMR beskrivs som en komplicerad personlighet. Han förblev ogift och sägs ha varit socialt tillbakadragen. Han hade stark rättskänsla, som ibland gjorde honom till rättshaverist. Han försvarade engagerat de många hundra bönder, som fängslats efter de stora bondeupproren i Skåne 1811. Det mest kända skedde i Klågerup, men liknande förekom på många andra håll, t.ex. i Helsingborg- och Ystadtrakten. Orsaken var nyvalde kronprinsen Karl Johans bryska utskrivningsmetoder när han organiserade försvaret i det pågående kriget. EMR lyckades förmå kronprinsen att mildra domarna mot många. Av 34 dödsdomar verkställdes endast tre. Cirka 30 personer hade dödats i massakrerna. Karl Johan kom väl överens med EMR, trots att denne öppet var republikan, liksom Jean Baptiste varit under franska revolutionen. I Riddarhuset arbetade EMR aktivt för folkbildning och mot brännvinsmissbruket. Han dog under ett besök i Köpenhamn 1840.

1801 skrev han en uppsats med ett teoretiskt försvar av vaccinationen, men lyckades inte övertyga sina kolleger. Samtidigt studerade han försök som pågick i Köpenhamn. Där fick han också sekret från kokoppor och utförde 23 oktober 1801 de första vaccinationerna i Sverige. De gjordes på två barn till regementsläkare Gottfrid Beijer i Malmö och skedde i all hemlighet, inte ens barnens mor fick veta något. Allt gick bra.

I Jenners efterföljd skrev han samma år en skrift: ”Till Almänheten, om Kokoppor, ett säkert förvaringsmedel emot människokoppor” (förvaring kunde betyda skydd). Det var en ren propagandaskrift, som han lär ha delat ut gratis till alla som ville ha den. 27 januari 1802 fanns ett drygt sex sidor långt bihang till Lunds Weckoblad signerat av EMR: ”Utdrag af Collegial-Tidender för Danmark och Norge”. En kunglig kommission hade fått uppdrag att samla ”alla till Waccinationen hörande upplysningar” och det var dessa han spridde i Skåne. De som inte hade tidningen kunde få bihanget gratis av honom. Många blev övertygade och första året gjorde han cirka 2000 vaccinationer. Det blev möjligt genom att han tog sekret från nyss vaccinerade individer och överförde det till nya. De flesta vaccinationerna skedde i ett hus vid Stortorget i Malmö, där han höll mottagning varje lördag eftermiddag. Han kontaktade också enskilda präster och klockare och utbildade dem till vaccinatörer. 1802 skrev han ”Förslag till Hämmande af den på flere orter nu härjande Koppfarsoten, Herrar Kyrkoherdar i Skåne och Blekinge tillegnadt”. Han var klar över att endast prästerna åtnjöt tillräckligt förtroende bland allmänheten för att kunna övertala dem att låta vaccinera sina barn.

Hela folket vaccineras

Ryktet spreds snabbt över landet och på många håll kom vaccination igång på lokala initiativ. Provinsialläkare Weilander i Malmö vaccinerade 361 barn 1802. Medicinska experterna i Stockholm övertygades också och vaccination anbefalldes i Kongl. Maj:ts cirkulär till landshövdingämbeten och domkapitel i april 1804. Frågan stod nog inte högst på enväldige kungen Gustaf IV Adolfs agenda. Han regerade det året från Karlsruhe i Baden. Där försökte han organisera ett förbund mot Napoleon, som utropat sig till kejsare. Enligt cirkuläret skulle domkapitlen ålägga kyrkoherdarna att utse en vaccinatör för varje församling och denne skulle få utbildning av provinsialläkaren. I första hand skulle klockare utses, men ibland blev det komministrar, skolmästare eller andra lämpliga personer. Prästerna skulle föra bok över vilka som vaccinerats, haft smittkoppor eller fortfarande var mottagliga för sjukdomen, och dessa uppgifter skulle finnas med i flyttningsbetygen. Kollekt skulle varje år upptas för att täcka kostnaderna för vaccination. Domkapitlen skulle ha tillsyn över verksamheten och landshövdingarna skulle organisera upplysningskampanjer. Något krav på allmänheten att låta vaccinera sig innehöll cirkuläret inte.

Ett nytt kungligt cirkulär i juni 1805 angav bland annat att alla som sökte klockare- eller organisttjänst måste bifoga intyg om att de kunde vaccinera. Examinerade barnmorskor blev även skyldiga att vaccinera, men läkarna gavs enbart undervisande uppgifter. Provinsialläkare hade funnits sedan 1773, då landet indelats i 32 distrikt. I Malmöhus län fanns Magnus Didrik Weilander, stationerad i Malmö. Totalt fanns i hela landet 281 läkare. De hade säkert fullt upp att göra och kunde därför inte sköta vaccinerandet. I ett kungligt cirkulär i juli 1806 bestämdes att kollektmedlen skulle insättas på Collegium Medicums konto vid respektive läns ”Ränteri”, för att bättre kunna användas i verksamheten. Det medförde dock att offerviljan avtog och församlingarna fick då behålla pengarna.

Ett kungligt cirkulär i december 1812 preciserade Collegium Medicums ansvar och ändrade samtidigt dess namn till Sundhets Collegium (nu Socialstyrelsen). Utbildningskraven för vaccinatörerna förenklades också, de fåtaliga provinsialläkarna hade inte hunnit med uppgiften. Församlingarna skulle utse vaccinationsföreståndare, som skulle leda verksamheten och rapportera till Sundhetskollegium. Oftast blev det komministrarna. Bland annat skulle de ange hur stor andel av vaccinationerna som lyckats. Församlingarna uppmanades att omvandla den årliga kollekten till en fast avgift per hemman. Man införde även medaljer för flitiga vaccinatörer. De fanns i flera valörer, beroende på antal utförda vaccinationer. Oftast var de av silver, men fanns även i guld. EMR fick 1813 en kunglig guldmedalj för att ha infört vaccinerandet i landet och samma år utsågs Jenner till hedersledamot av Svenska Läkaresällskapet.

1816 (6/3) var tiden mogen att göra vaccination obligatorisk för alla som inte haft koppor. I ”Kongl. Maj:ts nådiga reglemente för vaccinationen i riket” fastställdes att barn måste vaccineras innan de nått två års ålder. För föräldrar som försökte smita ifrån detta stadgades böter, men först använde man nog övertalning och skrämsel. Många andra länder hade redan infört obligatorium, i Spanien t.ex. 1806. Liksom i England hade man här att kämpa mot religiösa föreställningar. En bondhustru, Brita Gustafsdotter i Bolstad i Dalsland, skulle 1815 ha fått en uppenbarelse, i vilken Kristus själv förklarat att kopporna var ”inrättade” av honom till människors fostran. 1818 lät hon nedteckna uppenbarelserna, som trycktes i Uppsala och blev ganska spridda över landet i ett par upplagor. Speciellt inom kretsar, där man var skeptisk till den ortodoxa kyrkan, var det många som trodde på dem.

Lokala koppnotiser

I Lunds Weckoblad, ”Nytt och Gammalt”, fanns 21 september 1803 en insändare av kyrkoherden Olof Schreil i Nöbbelöv och Felestad. Tre barn i Felestad hade avlidit av koppor i början av året. … ”Dessa 3:ne små barn woro icke vaccinerade. Alla öfrige barnen till ett antal af 16, som genom Herr Adjunkten Doktor Munck af Rosenschölds oegennyttiga åtgärd blefwo ympade med kokoppor, woro icke allenast frie för smittan; utan må ock alla ganska wäl. – Smittan utbredde sig snart till Nöbbelöf, och ehuru inga hafwa dödt, woro dock många hårdt plågade; lågo blinde i flere dygn och äro flere af dem i ansigtet mycket förstälde samt koppärrige. De vaccinerade barnen, 21 till antalet, woro äfwen här frie för smittan och finnas wälmående…” Efter detta följer lite religiösa fraser om hur föräldrarna prisar Gud. Uppgifterna kan inte ifrågasättas, men kanske skribentens motiv. Herdaminnen beskriver honom som gravt alkoholiserad och misskötsam och han hade även gjort sig skyldig till hustrumisshandel, som såväl konsistoriet som tinget måst handlägga. Prisandet av biskopsonens dygder verkar därför inställsamt. Schreil dog tre månader senare och änkan gifte om sig med efterträdaren. Det framgår inte om vaccinationen skett i förväg eller i anslutning till koppornas uppdykande i trakten.

Svalövs sockenstämmoprotokoll 12/8 1804 behandlar kungens cirkulär om vaccinationen. Majoren Henrik Walter Berg von Linde på Axelvold hade erbjudit sig att för ett så behjärtansvärt ändamål stå som garant för kostnaderna för vaccination ifall kollektmedlen inte skulle räcka. Han avtackades krusidulligt, men vem som utsågs till vaccinatör framgår inte. I övriga socknar i svalövtrakten har jag förgäves sökt formella sockenstämmobeslut från 1804-05.

Kungliga cirkuläret 1812 krävde att sockenstämmorna skulle protokollföra ”hwem som till Waccinateur i Församlingen är antagen”. I alla bevarade protokoll från den tiden finner man redovisningar för hur man ordnat det. I Kågeröd/Stenestad angavs 2/5 1813 att ”klockaren härstädes Magnus Fougstedt, som uti waccinationen blifwit underwist af Provincial Medicus Weilander, är församlingens waccinateur och har med denna förrättning fortfarit allt sedan år 1805”. Det anges även att han ”gratis waccinerat i Stenestad 4 äldre personer och 237 barn”. ”…så länge han förmår vill med waccinationen härstädes fortfara utan betalning och utan att derföre åtnjuta de till waccinationens befordrande inflytande medel”.

I Halmstad angav man samma dag att klockare Anders Hallberg hade utbildats och ville fortsätta och trodde sig kunna vaccinera alla. ”Församlingens ledamöter, som genom erfarenhet voro öfvertygade om nyttan och angelägenheten af detta förvaringsmedel antogo med tacksamhet detta Hallbergs anbud, och utan att vilja ingå i någon stadgad afgift på hvart matlag årligen, förbinda sig att jemte den årliga Collecten /…/ ersätta hans möda efter råd och ämne”. Ordet ”förvaringsmedel” talar för att de läst EMR:s skrift.

I Billeberga anges 25/4 1813 att man fastställt en årlig avgift på 32 S Banko per hemman, men det framgår inte vem som skötte vaccinerandet. I Reslöv/Ö.Karaby angav man att klockaren där i flera år skött vaccinerandet och att varje helt hemman betalat 16 S Banko som ersättning till honom. I Billinge/Röstånga skrev man att klockaren Kjellbeck, som skött uppgiften, började bli gammal, ”man anmodade därför församlingens Comminister Mag. Nils Rothstein att bli waccinateur mot att collecten, som för detta ändamål årl. uppbäres, må komma honom till godo”. Komministern var son till prosten där, Jonas Rothstein, och blev senare hans efterträdare. Vaccinationerna övergick då till hans bror Ture Gustav Rothstein, som blivit medicine doktor 1813, i några år varit praktiserande läkare i trakten och slutligen blivit klockare i Billinge.

Torrlösas sockenstämmoprotokoll från tiden har förkommit, men man kan nog ändå dra slutsatsen att vaccination infördes senast 1806. Hela tjugo år i följd från det året dog nämligen ingen i församlingen av koppor och sjukdomen återkom sedan enbart med några ströfall. Ur folkhälsohistorisk synpunkt är Torrlösa särskilt intressant, eftersom årliga befolkningsstatistiska tabeller bevarats från 1750. I dem finner man sammanställningar över dödsorsaker för alla avlidna, specificerat efter ålder. Under åren 1750-1805 hade 244 avlidit av koppor; alla var barn under tio år. Några år dog inget barn och som mest 26. Det var år 1756, då det föddes 55 barn i socknen. Självklart hade kopporna stor betydelse för befolkningsutvecklingen.

Dokumentationen i kyrkböckerna över vilka som vaccinerats eller haft koppor är sparsam från svalövtrakten, men i Torrlösas husförhörslängd för 1804 finns i anmärkningskolumnen flera anteckningar ”intet haft koppor”. I Kågeröds husförhörslängd för 1813 finns en kolumn ”Koppor”, där man fört in årtal. Uppenbart avsåg man när personen haft sjukdomen, men för många angavs ”12”. Min slutsats är att de flesta som inte haft sjukdomen blivit vaccinerade 1812, troligen enligt det kungliga cirkuläret. I Domkapitlets arkiv (F II jb vol 1) finns sammanställningar, ofta mycket detaljerade, från stiftets alla församlingar över vilka som vaccinerats 1816. I Kågeröd var de t.ex. 75, de allra flesta små barn.

Att reglementet om obligatorisk vaccination verkligen följdes visar Torrlösas husförhörslängd för 1822. Den har kolumner ”haft koppor” och ”vaccin” och de som saknar markering i båda kolumnerna är alla småbarn. I Billinge fick två bröder i tioårsåldern koppor 1817. Med buller och bång tillkännagavs detta från predikstolen och alla som inte vaccinerat sina barn uppmanades att låta dr. Rothstein göra detta.

Många socknar använde tryckta formulär för flyttningsattester och från åtminstone 1807 förekommer i dem en rubrik ”Vaccinerad”. Ofta skrev prästen där: ”haft naturlige koppor”.

Vaccinationen medförde att smittkopporna starkt avtog eller nästan försvann. Mindre epidemier återkom dock, bl.a. 1836 och 1848. Hos vaccinerade blev sjukdomen oftast ganska beskedlig, speciellt bland nyligen vaccinerade. 1838 drabbades prästgården i Kågeröd; nye kyrkoherden Jakob Petersson var illa däran och hustrun dog. Hon hette Maria Beijer och var syster till de barn EMR först vaccinerat i Malmö, men född något år senare. Kanske hade de fuskat med vaccinationsplikten, i förlitan på att det räckte om alla andra var vaccinerade.

Man förstod att behandlingen måste upprepas för att ge livslångt skydd. Ett nytt vaccinationsreglemente 1853 påbjöd omvaccination av alla så snart koppor kom till en trakt. Fransk-tyska kriget 1870 medförde en stor epidemi i Frankrike och några tusen insjuknade då även i Sverige och flyktingar från ryska revolutionen 1917 orsakade några hundra fall i Sverige. Sista utbrottet här skedde i Stockholm 1963 med enbart en handfull fall. Sedan 1979 är sjukdomen som bekant utrotad i hela världen och virus finns bara vid ett par laboratorier.

Epilog

Första decenniet av 1800-talet var en händelserik tid. Just kring sekelskiftet hade hungerkravaller och något som liknade revolution utbrutit i Malmö och garnisonen hade stått på revoltörernas sida. Skåne fick generalguvernör igen. Enskiftesförordningen 1803 ”nedföll såsom en bomb i det slumrande skånska jordbruket”, enligt en samtida krönikör, borgmästaren i Malmö Carl Christian Halling. Förmögenhetsskatt infördes, alla silverföremål konfiskerades och riksgäldsedlarna ”realiserades” med en tredjedel. Sveriges sista krig utbröt, som vanligt blev det fiasko. Finland gick förlorat och galopperande inflation åt upp folks besparingar. Ofred hotade i Skåne sedan även danskarna förklarat krig. Marskalk Bernadotte stod på Själland och hertig Christian August i Norge med var sin anfallsklar armé; bakom dem stod Napoleon. Dessbättre blev det inget av med det kriget, men större delen av svenska ”lantvärnsarmén” dog ändå av rödsot, liksom den tappra finska armén gjort. Sverige såg ut att gå under. Uppror utbröt i Värmland och kungen avsattes. I den bisarra svenska historien skulle inom ett par år båda de nämnda fiendehärförarna – efter varandra – komma att utses till svensk tronföljare. Nästa decennium inleddes med stora bondeuppror i Skåne.

I allt detta tror jag ändå att många såg vaccinationen som det märkvärdigaste.

Litteratur:
Kopporna, sid. 88-103 i Matts Bergmark: Från pest till polio, Natur och kultur, Stockholm 1957.
Ragnar Norrman: Prästerna och vaccinationen, sid. 100-131 i Kyrkohistorisk årsskrift 1979.
Berndt Tallerud och Jan Gustavsson: Svårt för Munck af Rosenschöld övertyga ”den okunniga och envisa allmogen”, Läkartidningen 2001 nr 16 sid 1944-48.
Grete Bangsgaard: Sygdom og Sundhed, Lund Papers in Economic History, No 76, 2002.

Omslaget