Degn, klockare, organist, kantor

- Bengt Nordahl -

Det danska ordet ”degn” kommer från det grekiska ordet diáconus, vilket betyder tjänare, och på svenska har vi ordet djäkne, som var ett namn på de äldre skolgossarna. Redan under medeltiden var det en degn knuten till alla danska kyrkor. För enkelhetens skull använder jag i fortsättningen huvudsakligen den svenska motsvarigheten klockare, vilket är en förkortning av klockringare. Titeln fick han självklart för att han skulle sörja för ringningen och klämtningen, men han var en kyrkobetjänt med mångfaldiga och olikartade tjänsteåligganden. Även i danskan finns ordet ”klokker”, men det motsvarar väl närmast ordet ringare. (Victor Hugos välkända romanfigur ”Ringaren i Notre Dame” heter på danska ”Klokkeren fra Notre Dame”).

Några av klockarens uppgifter

Förutom att ansvara för klockringningen ålåg det degnen/klockaren att hålla kyrkan ren, hämta vigvatten, tända rökelseeld och ljus, kläda altaret samt att biträda prästen vid dop, bröllop och begravningar m.m. Utom kalk och patén hade han under sin vård även kyrkans skrudar och övriga tillhörigheter.

Gudmund Klockare från Rättvik (1675-1744) Avbildad med kyrknyckeln i sin hand.

Klockaren skulle förvara kyrknyckeln. Det troligen första porträttet vi har av en klockare, visar hur han håller den stora kyrknyckeln i sin hand. I den gamla svenska kyrkobalken i Upplandslagen står det också, ”att när Klockare till Sochn walder är och honom kyrkiones nycklar, med böcker, kyrkiones kläder, klocker och alt annat kyrkiones innadöme uthi hender antwardade är, tå skall han först Eed sin giöra å Book.”

Till klockarens uppgift, senare istället kyrkvärdarnas, hörde också att gå runt med kollekttavlan, en låda vars ryggstycke var dekorerad med målningar eller sniderier. Eftersom mynten skramlade mot tavlan och därigenom störde andakten, ersattes ”tavlan” så småningom med en kollekthåv (pung). Vid biskop Faxes visitation i Halmstad 1820 föreslås, ”att nya Collect taflor, eller häldre, håfwar böra inköpas”.

Dopfunten var under den katolska tiden placerad nederst i kyrkan som en pendang till altaret. Vid förrättande av dop skulle degnen tillse, att rent vatten blev hällt i den vida dopfunten, i vilken barnet avklätt nerdoppades under äldre tid. Detta vatten måste under den kalla årstiden vara något uppvärmt, vilket kunde ske genom att upphettade stenar lades i funten. Efter mässan måste dopvattnet tappas ur funten genom en i bottnen anbragt urholkning.

Det är svårt att avgöra vad som gällde före eller efter reformationen, varom det beslöts på en herredag 1536 (motsvarande årtal i Sverige är 1527). Då bortföll det som hörde till det katolska ceremonielet, men länge bibehölls latinet i vissa partier i mässan, och därför beslöts vid ett prästmöte i Lund 1555, att endast den som kunde latin, skulle få anställas som degn. Nya uppgifter tillkom emellertid, som att leda församlingens psalmsång och att handha barnundervisningen. Enligt fastställda föreskrifter skulle han sjunga högt och tydligt och använda kända melodier. I början efter reformationen var det säkert enbart degnen som hade tillgång till någon psalmbok. En gradual (sångbok innehållande mässans melodier) utgavs 1569 av Hans Tomissøn. Den innehöll även notskrift och var dyr i inköp. Man beräknar att en psalmbok på den tiden betingade lika högt pris som en ko, och enligt kungl föreskrift skulle den bindas med järnlänkar vid degnestolen för att inte komma bort. Det var nog inte alla kyrkor på landet som hade råd med Tomissøns bok, som dock även hade utgivits i ett litet format. Troligen är det denna som avses i Felestads kyrkas inventarieförteckning från 1662, där det upptas ”en liten psalmbok, ingen bibel, ingen gradual”.

De första psalmböckerna som man hade saknade psalmnummer, men när dessa blev införda, skulle klockaren i god tid sätta upp siffrorna för psalmnumren. Det kunde även förekomma, att man hade en liten svart tavla, på vilken klockaren med krita skrev upp numren. Det var väl dock inte många som hade psalmbok med sig i kyrkan, utan man sjöng utantill de psalmer man fått lära sig.

Ur instruktionen för klockare i Lunds stift 1744.
§ 1 Om sången
Bör Klåckaren icke allenast förestå sången vid gudstjänsten effter Predikantens förordnande, hvartill ziffrorne i god tid uppsättjas, utan ock undervisa ungdomen att slå upp Psalmerne i Psalmboken och rätteligen sjunga med, til hvilken ända i synnerhet gossarne skola hafva sit ställe vid Klockare stohlen.

På 1680-talet, när Skåne skulle försvenskas, var det ungdomarna som skulle lära sig att sjunga de svenska psalmerna. De gamle sjöng inte med, för även om melodierna var kända, sjöngs psalmerna på ett språk, som inte var deras modersmål. Det påstås, att på sina håll sjöng inte heller kvinnorna med, inte ens i de mera kända psalmerna. Därför uppmanade biskopen till växelsång mellan kvinnor och män. Det omtalas också i en dansk källa, att menigheten ”ved en bestemt lejlighed istemte den gamle danske tekst i en salme skønt præsten hyssede og tyssede ad dem”.

Klockaren hade sin plats i klockarebänken eller degnstolen framme i kyrkan. Någon sådan lär väl inte ha funnits under medeltiden, och eftersom man deltog i mässan stående, saknades oftast även vanliga kyrkbänkar. Dessa tillkom efter reformationen, med anledning av att predikningarna kunde bli tämligen långa. I en förordning 1595 bekräftade förresten Kristian IV, att män och kvinnor inte fick sitta blandade om varandra, och som bekant satt kvinnorna till vänster och männen till höger om kyrkans mittgång.

Den danske degnen skulle även undervisa ungdomarna i katekesen, varje söndag i kyrkan i kyrkbyn och några gånger om året i socknens övriga byar (degnelæsning).Här gällde det emellertid inte i första hand att lära sig att läsa i bok utan utantill. Undervisningen skedde genom att klockaren upprepade läxorna i katekes, hustavla och psalmer, gång på gång tills de unga kunde rabbla allt utantill. Hos klockaren fordrades naturligtvis läskunnighet, och i 1686 års svenska kyrkolag stadgas, att klockaren skall vara boklärd (läskunnig) och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens barn.

Att Skåne blev svenskt medförde till att börja med inga större förändringar. Värre blev det när uniformiteten och försvenskningen genomdrevs under början av 1680-talet. Talspråket förblev skånska in i vår tid, och säkert fortsatte man att kalla sin klockare för degn, vilken av biskopen tillhölls att flitigt undervisa barnen och därvid använda de ABC-böcker och katekeser som delades ut, medan motsvarande danska insamlades och såldes i Köpenhamn Det blev förbjudet att importera danska böcker, och förbudet upphävdes inte förrän 1844. Prästerna skulle predika på svenska, annars riskerade de avsked. Den präst som längst predikade på danska säges ha varit den svenskvänlige Povel Enertsen i Glimåkra som av menigheten hela tiden tvingades tala danska i kyrkan.

För att befrämja läskunnigheten i svenska och förkovran i den svenska katekesen skulle barn och ungdomar ta plats uppe i koret, flickorna på den ena sidan och pojkarna på den andra. Där skulle klockaren hålla läsmöten i samband med gudstjänsten antingen mellan de olika sammanringningarna eller efter gudstjänstens slut. Deltagandet i gudstjänsten och läsmötena var dock inte tillfredsställande. En del föräldrar ville inte låta barnen lära sig svenska ”af den utidige kærlighed de nærde til det danske sprog”. 1683 infördes därför, att de föräldrar som vägrade släppa fram sina barn skulle antecknas och böta, en halv mark första gången, en mark andra gången och två marker den tredje. En suspenderad klockare vid namn Per Tillberg utsågs som uniformitetsinspektor och reste runt mellan socknarna för att kontrollera att bestämmelsen efterlevdes. I Konga och Ask klagade klockaren för Tillberg, att befolkningen ”inte ville låta barnen och ungdomarna möta på läsmöten”.

Klockaren var även skyldig att befordra det som på svenska kallades klockareposten. Den innebar, att han till nästa klockare skulle fortskaffa kapitlets och kontraktsprostens ämbetsbrev, samt kyrkoherdens och församlingens brev till prosten, så fort dessa brev kom honom till handa. Denna skyldighet blev självklart mindre betungande när postväsendet utvecklades och upphörde 1888.

Klockaren fick sin lön in natura

Till klockaren utgick inget direkt tionde, men på Alla helgons dag (1 nov) var det brukligt att klockaren här i Skåne och Danmark fick en avgift för sången och barnens undervisning. Den kallades för helgonskyld och utgick som regel med två skäppor säd. Socknarna var skyldiga att ordna ”degnebol”, klockaregård, åt sin klockare, som dock själv skulle underhålla den. Ibland brukades denna gård inte av klockaren själv utan av någon bonde mot sedvanlig avgift. En löneförmån som klockaren också hade var att bärga hö på kyrkogården. Långt in på 1800-talet var nämligen kyrkogårdarna i de flesta församlingar täckta med gräs. Det var förresten inte ovanligt att kreaturen släpptes in på bete på begravningsplatsen, men detta var ett missförhållande som ofta påtalades vid visitationer. (Det uppges att så sent som 1854 bökade kyrkoherdens svinahjord på Billeberga kyrkogård.)

Annexförsamlingarna hade gemensam klockare med moderförsamlingen. Det kunde bli långa och besvärliga färder på hästryggen för både präst och klockare mellan kyrkorna främst i norra Skåne men även i västra Skåne, vilket Eric Herlin påtalar i sina klagomål beträffande prästavägen mellan Kågeröd och Stenestad.

Under den danska tiden kunde man skilja på en ”Sædedegn” (en bofast degn) och en ”Løbedegn”. I ett kungligt brev av 1568 bestämde Fredrik II att socknar inom ett område av två mil från stad med latinskola skulle anlita elev därifrån som ”løbedegn”. Dessa kom ut till socknarna på lördagen och återvände till sin bostad i stan på söndagskvällen. Självklart kunde dessa inte utföra alla till tjänsten hörande sysslor under vardagarna, varför det därför var nödvändigt med en ersättare, en substitut.

Den tidigare omtalade helgonskylden hade även betydelse för latinskolorna genom att en del av denna avgift ibland utgick till någon närliggande skola. År 1700 bestämdes att klockaren i Kågeröd skulle betala fyra tunnor spannmål till Helsingborgs skola efter att klockaren i Välinge blivit frikallad från denna årliga ”pension”. I Halmstad klagar klockaren 1698 över att hela helgonskylden från Sireköpinge socken utgörande 18 tunnor spannmål avgick till Landskrona skola, vilket ju verkar mycket om uppgiften är riktig.

Tillsättning av klockare

Enligt 1686 års kyrkolag skulle klockaren utses av kyrkoherde och församling gemensamt. Det fanns emellertid många hänsyn att ta vid val av klockare. Liksom beträffande präster så hade tydligen den sökande företräde, som lovat att konservera, dvs gifta sig med änkan eller en dotter i klockarehuset. Klockaresonen Cornelius Hall i Kågeröd efterträdde 1739 den avlidne klockaren i Hästveda och gifte sig följande år med änkan. Liknande hade gällt för hans far Arvid Hall, som vid tilllträdet redan var svärson till klockaren i Kågeröd, medan Cornelius bror Jöns som äldste sonen i huset efterträdde sin far. I Kågeröd kan vi således se hur tjänsten gick i arv under flera generationer.

I en del socknar hade herrskapet på den adliga sätesgården patronatsrätt, vilket innebar rätt att kalla präst och tydligen även klockare. Någon erinrar sig kanske hur den kände Rutger Maclean på Svaneholm avsatte klockaren i Skurup och tillsatte sin egen betjänt. Det senare skedde också i Ottarp 1758, då Bennet på Bälteberga föreslog sin betjänt Påhl Lundstedt, ”en wälartad Karl”, till ny klockare efter Bengt Westerberg, vilken begärt avsked. Att klockare tidigare varit herrskapsbetjänter visar sig inte vara ovanligt. När klockaren Nils Markman vid Nöbbelövs och Felestads församlingar vigdes fjärdedag pingst 1764, står det att han vigdes uti Axelvold med jungfru Lena Callmer (dotter till smeden Asser Callmer) ”emedan han warit i wälb. Herrskapets tjänst som Cammartjenare” (Kågeröd H I:2).

Ibland kunde kyrkoherden och församlingen inte enas om vem som skulle bli klockare. Från Nöbbelövs och Felestads pastorat finns en röstlängd från klockarevalet som förrättades av häradsprosten Åke Engström i Nöbbelövs kyrka 1757. Längden utvisar vilka åboar som röstade på vilken av följande tre kandidater: Klockarsubstituten Qvistberg, ryttaren Biörkbom samt Flistadius. Flertalet av åboarna röstade på Biörkbom, medan vice pastor Jöns Hochstein föredrog Qvistberg, och i en klagoskrift till biskopen beskyllde han ryttaren Biörkbom för att ”dels med låckande dels med trugsell” olagligen ha gått från gård till gård och samlat röster. Fallet togs upp av hösttinget vid Onsjö häradsrätt, som fann beskyllningarna mot avskedade ryttaren Joen Björkman från Vadensjö vara ogrundade och förklarade honom vara klockare, så framt domkapitlet i Lund skulle finna honom värdig. Samtidigt fick vice pastor Hochstein en reprimand för att ha väckt denna rättegång, vilken han som en upplyst man ”med mognare eftertanke bort sökt förekomma”. Han fick även betala rättegångskostnaderna.

Klockaren fick sin fullmakt av biskopen. Från Konga intygade sexmännen, att klockaren Lars Andersson Harth ”wid pas 5 eller 6 åhr för Kriiget” (ca 1670) antogs till klockare och uppvisade ett fullmaktsbrev från ”Hr Biscoop Sal Doct Winstrup”, stiftets siste danske och förste svenske biskop. Denna fullmakt hade fråntagits honom under kriget, av ”ett parti som Kistor upbräckte och alla Camrar utj heela Byen utplundrade”.

En något senare klockare i samma pastorat var Sören Abelin, som var prästson. Han föreslogs till klockare av sin styvfar kyrkoherden Carl Roussou och erhöll sin fullmakt 1726. Hans efterträdare Lars Falkengren hade föreslagits av fadern i Lund, varefter han hade fått provsjunga för prosten Eric Weibull i Konga. På grund av ”swaghet både till hälsa och andra wilkor” anhåller Falkengrens efterträdare Anders Gullberg 1784 allra ödmjukast om entledigande från sin klockaresyssla vid Konga och Asks församlingar. Som hans efterträdare föreslås ”studiosus” Jöns Malmqvist från Riseberga, med vilken Gullberg gjort en överenskommelse om att få något i understöd. Malmqvist hade uppvist häradsprostens bevis om sin lämplighet, och han hade ”uti sjungande sig wederbörligen höra låtit uti Konga och Asks Kyrkor med hwilket Församlingarnas samteliga innewånare tillkännagifwa theras fullkommeliga nöje”. Detta intygar åboarna med sina underskrifter på en lista, som bifogas till en av vice pastor Assar Askulin skriven begäran om biskopens fullmakt. (Några år senare avviker Gullberg olovligt från orten, och hans hustru beviljades äktenskapsskillnad.)

Ibland hade en klockare tidigare haft ett helt annat yrke. Om en klockare i Konga vid namn Halvar Berg får man veta, att han vid sonen Jacobs födelse varit frälsebonde under Ellinge, och att klockaren liksom prästen i äldre tider fick ägna sig åt lantbruk på sina gårdar, känner vi ju till. I Asks socken finner vi att flera klockare ägde en gård antingen i Ask eller Sonnarp. Det uppges, att många hantverkare sökte klockartjänster. Arvid Persson Hall, som blev klockare i Kågeröd 1712 efter sin svärfader, hade tidigare varit blytäckare, och det visar sig att han inte helt övergav detta yrke som klockare.

På tal om klockare i Kågeröd kan nämnas, att Ola Fougstedt 1851 uppges ha anlagt ett garveri på plan tillhörigt Klockarebolet. Redan 1849 upptas på klockarebolet ”Klockaren och Garf. Fougstedt” men 1854 upptas förutom Fougstedt även garvaren Chr Möller.

Klockarepräster

Under reformationen fanns i Sverige ett överflöd av präster, varför ”gamla, förtjänta, men af lycka missgynnade prästmän” fick anlita ”den enda utväg som gafs dem till bärgning, nämligen att söka klockarlägenhet.” Många sydsvenska klockarbefattningar ansågs ofta lika givande som mindre pastorat i övriga Sverige. Dessa s.k. klockarepräster innehade ett boställe i löneförmån, som egentligen tillkom klockaren. Han var skyldig att mot särskild ersättning av pastorn biträda denne som adjunkt, men för att klockartjänsten inte skulle bli lidande, fick han själv avlöna ett biträde, substitut. Som exempel kan nämnas Johannes Julius, som anställdes 1787 som klockarepräst i Visseltofta. Han dog 1794 ”i största uselhet och jämmer av fylleri och styng”, vilket kanske förklarar varför han förblivit obefordrad.

Bengt Nordenberg Klockaren som vac-cinatör från 1861 Många liksom jag föreställer sig kanske klockaren såsom han avbildas på Bengt Nordenbergs målning Klockaren som vaccinatör, där han sitter i sin stuga med kalott, med kniven höjd emot barnets arm och journalen liggande på bordet med bläckhorn och gåspenna.

I hälsovårdens tjänst

I ett kungligt brev från 1755 föreskrevs som ett praktiskt råd till församlingarna att klockaren borde äga kunskap i åderlåtning. Om den förut nämnde klockaren Jöns Malmqvist i Konga och Ask står det i samband med en visitation 1813, att han inte kunde åderlåta, eftersom han sedan ungdomen inte tålde se rinnande blod. Det påpekas också att han saknade utbildning i att vaccinera mot smittkoppor. Det senare ansvarsfulla uppdraget hade blivit ålagt klockarna genom ett kungligt brev av den 19 juni 1805. Ingen fick antagas till klockare utan att behärska denna konst, men Jöns Malmqvist hade ju varit klockare sedan 1784.

Det blev med tiden vanligt, att barnmorskan övertog vaccineringen. År 1820 rapporteras från Halmstad och Sireköpinge att ”examinerad jordgumma är antagen men begagnas föga eller aldrig inom detta Pastorat – Klockaren är vaccinateur och försäkrar sig hafwa vaccinerat alla barn som fyllat ½ år.” 1868 får vi veta att klockaren förut varit vaccinatör, ”men nu verkställes vaccinationen af församlingarnes jordegummor som båda äro examinerade.” Däremot meddelas, att klockaren förer vaccinations journalerna. Det finns även uppgift om att det var vanligt, att folkskollärare skaffade sig intyg om färdighet att utföra skyddsympning. Det kan tilläggas att år 1916 blev klockaren officiellt befriad från plikten att vaccinera.

Organist – kantor

Först med koralboken 1697 blev kyrkosången normaliserad i våra kyrkor, men hur kunde klockaren lära in de rätta melodierna, om han inte hade något musikinstrument? Det kunde kanske bli som i en socken, att en gammal smed och en torpare, båda med goda röster, sjöng var sin melodi, men att ingen av dessa stämde överens med den som klockaren sjöng. Kanske hade klockaren en stämgaffel till hjälp, eller också trakterade han något instrument, som han även kunde använda vid bröllop och liknande tillställningar. Ett psalmodikon var ett ofta använt hjälpmedel som började användas på 1830-talet. Det var en avlång ”tonlåda” med en över lådan spänd sträng och under den ett fingerbräde försett med siffror och upphöjningar för fingrets placering under spel.

Lunds domkyrkas första orgel lär vara från 1319, och S:t Peters kyrka i Malmö fick även tidigt en orgel, som numera finns i Skovgaardssalen på Malmö museum. Det dröjde dock till långt in på 1800-talet, innan flertalet av landsbygdens kyrkor fick någon kyrkorgel.

Torrlösa kyrka fick sin orgel vid invigningen 1849. Den köptes från Mariakyrkan i Helsingborg och kallas ofta ”Buxtehude-orgeln”, eftersom den kände organisten och kompositören Dietrich Buxtehude spelade på den 1657-1660, men den är ännu äldre.

Sedan orglar började anskaffas, blev klockaren ofta även organist, vilket ju förutsatte att han kunde spela. I större församlingar inrättades dock skilda klockare- och organisttjänster, och det kan i detta sammanhang påpekas, att från 1861 hade även kvinna rätt att bli organist. Från en visitation i Kågeröd och Stenestad omtalas, att ny orgel insattes i Stenestads kyrka 1856, och att klockare- och organisttjänsterna är förenade och ”innehafves af lekmannen O. Fougstedt. Inga andra kyrkobetjenter äro antagne i Kågeröd. I Stenestad hålles kyrkovaktare af Klockaren. Skolläraren Kihlgren har åtagit sig att, utan någon särskild ersättning, vara Orgel trampare.”

Det förekom att präster motarbetade förslag om inköp av orgel för att istället lägga resurserna på undervisningen. Redan 1698 påpekades vid visitation i Kågeröd, att barnen var för många för att klockaren skulle kunna hinna med, och att man borde skaffa en skolemästare till klockarens hjälp. 1742 omtalas att en skola är inrättad, till vilken salige amiralen baronen Hans Ankarstierna på Knutstorps gård donerat 500 daler smt ”af hwilkes interesse (ränta) en Scholemästare underhålles”. Det uppges att i denna skola hade sedan 1739 100 personer blivit undervisade i sina ”nödige Christen doms stycken och annor läsande skrifwande och räknande af Scholemästaren Nils Norgren som af Pastor gifwes thet loford at han flitigt skiöter thenna sysslan”.
I Nordisk familjeboks 1800-talsutgåva kan man läsa följande: ”Sedan numera helt andra fordringar ställes på folkskoleundervisningen, tages klockarens undervisningsskyldighet väl föga i anspråk; men deraf har uppvuxit den på många ställen följande seden att förena klockare- och folkskolelärarebefattning, hvilket ock är uttryckligen medgifvet.” I enlighet härmed beslöt man 1849 i Källs Nöbbelöv att göra klockaretjänst och lärarbefattning vid Nöbbelövs skola förenlig.

Med tiden upphävdes emellertid den gamla klockareinstitutionen, och kyrkväktarna övertog klockringning och andra sysslor.1860 anslogs 7 rdr 50 öre av kyrkans medel som ringarelön till åbon Per Nilsson i Felestad. Han bodde strax bredvid kyrkan och åtog sig att förutom den till gudstjänsten hörande ringningen även ombesörja den brukliga lördagsringningen. 1875 hade ersättningen ändrats till 10 kronor.

Benämningen klockare ersattes med kantor, men då har vi kommit in på 1900-talet. Namnet klockare fortsatte väl dock att leva kvar. På förfrågan om det danska ordet degn, svarade mig en dansk kollega: ”Jeg troede faktiskt at det stadig hed degn, men efter at have undersøgt det så kan jeg se at det blev afskaffet i 1814.” Då infördes nämligen ”folkskolelov” i Danmark (1842 i Sverige).

Klockarefar han skall allting bestyra

Säkert har några av klockarens många mer eller mindre kända uppgifter här blivit bortglömda. Alla känner väl till rubrikens bevingade uttryck, men var kommer det ifrån? Jo, det är de inledande orden i en visa i ett ”lyriskt-dramatiskt spel” i en akt med sång och dans kallat En majdag i Wärend, första gången uppfört på Kongl Teatern i Stockholm den 11 maj 1843. (J Berwald hade arrangerat musiken och Jenny Lindh medverkade i en av huvudrollerna.).

Med snäpparen i handen kommer klockaren flåsande in från fattigstugan, där han slagit åder på en gammal gumma för att bota hennes tandvärk. Han sjunger därvid:

Klockarfar, han skall nu allting bestyra:
Lära barnen, att två och två det är fyra.
Utan honom man kan ej lära stava,
Utan honom man kan ej folket begrava.

Föds ett barn, så frågas, vad skall det heta?
”Gå till klockarn han måste allting ju veta”
Om ett par sig i äkta ståndet begiver,
Är det klockarn, som bröllopsverserna skriver.

Får med sjukdom för sina synder man sota,
”Gå till klockarn, han skall dig nog kunna bota”
Om processer och annat otyg man äger:
Gå till klockarn och hör dig för vad han säger.”

Han skall veta råd för alla slags sorger,
Ympa barn skall han kunna, samt spela på orger.
Det är han som skall hålla handbok åt prästen,
Och vid gravöl så är det han som får resten.

Varje söndag skall predikstolen han damma.
Klockare och klokare är detsamma.
Han i läsa skall kunna nyaste moden,
Lugga barn skall han på Lankaster-methoden.

Han åt prosten skall väga tiondesmöret,
Åka bak på chaisen till läs-förhöret.
Prost och kaplan han söka skall att förlika,
Och vid mässfall det händer, han får predika.

Ingenting, nej intet får han försumma;
Dör en gubbe, så tröstar klockarn hans gumma.
Han skall föra an både dansen och leken,
Och vid bordet så är det han som skär steken.

Han skall vara med från början till slutet;
Skall det skjutas, så släpper klockarn till krutet.
Han skall vara en hjälp för gamla och unga,
Framförallt skall han vara gröm till att sjunga.

Överallt så är klockarn framme och råder,
Får man tandvärk, skall han på tummen slå åder.
Men i dag är hans helaste ärend’
Att lyckönska Er, silverstjärnor i Wärend.

Tillägg om klockringning :
Detta var tydligen en inte helt ofarlig syssla, om man ska tro protokollet från biskopsvisitationen i Stenestad 1698. Där var klockstapeln “så aldeles nederruten, at man snart säckert ingen gång ringer klåckan utan fruchtan, at den nederfaller”. Lika illa var det tydligen samma år i Frillestad: “Är klokkestohlen i Toornet hehlt förderfwath, så att den som Ringer, medh störste lijfsfahra står der under.” Klockkläppen kunde ju också lossna och fa lla ner, vilket hände i Höja år 1900, då prosten Anders Hannerz (död 19/7) skulle begravas. När kistan bars in i kyrkan, lossnade kläppen under ringningen, slungades ner genom luckan och föll ner tätt invid kyrkan, varvid en i församlingen skadades, dock ej livsfarligt. För många läsare är det kanske bekant, att något liknande faktiskt hände i Svalövs kyrka söndagen den 28 juni 1998, då den 70 kilo tunga kläppen lossnade och for rakt igenom ett trägolv och hamnade halvvägs ner i ett annat.

Tryckta källor: ”Klockaren i helg och söcken” av Hilmer Wentz
”Kyrka mitt i byn” av Gösta Johannesson
Landsarkivets i Lund skriftserie 5: Biskopsvisitationer i Skåne 1698-1880
Otryckta källor: Dokument i diverse arkiv vid landsarkivet i Lund
Uppgifter om klockare på Internet, t.ex. ”Da præsterne skulle præke svensk”