Omslaget

Slškt och Bygd 04:2

Krogar och krogrättigheter i Ask och Kågeröd

- Bengt Nordahl -

På krogen kunde vägfaranden och bybor få öl och brännvin och förhoppningsvis också lite tilltugg. Rättigheten att hålla krog tillhörde närmaste gästgiveri. Således hade gästgivaren i Röstånga rätt att hålla krog i Ask by, en stor by med många hemman och gatehus ägda och bebodda av både hemmans-ägare och hantverkare. I Ask hölls även en vårmarknad, som säkerligen drog till sig folk från när och fjärran. Dessutom låg byn vid allmän landsväg, där många göingar färdades på väg till slättbygden för att sälja sina alster eller söka arbete. Om de inte tog in på krogen för att rasta, ”bedade” de enligt tradition vid den s.k. göinge-boken.

Olovlig krogrörelse i Ask

Enligt landshövdingeämbetets resolution av 19/8 1734 var klockaren i 1731 och 1732 års taxeringslängder införd för kroghållningen i Ask. Klockaren hette Severin (Sören) Abelin och bebodde Ask 11. År 1735 åtalades emellertid änkan Karna Trullsdotter i Ask för olovligt krögeri. Hon var änka efter Bengt Prytz, som varit ryttare, rusthållare och rotemästare på Ask 7. Det står att han var ”huvudsvag” och fick avsked som ryttare 1732. Han dog 15/4 1733, och i rusthållsförändringsförteckningen får man veta att hans änka Karna betalade för sitt änkeår 1734, men att ryttaren Jonas Hagman hade ”sig med henne befeijat och rusthållet tillträtt”.

Troligen hade Bengt Prytz eller snarare hans hustru även bedrivit krogrörelse på sitt hemman Ask 7, för ryttaren Lars Gillström vittnade, att ”dagen efter när Prytzen var död kom klockaren till honom och berättade huruledes Prytzen änkans aflidne man på dess yttersta budit honom hielpa dess änka till rätta och att låta henne efter aftahl njuta krögeriet så länge hon sitter änka, vilket klockaren lovat honom”. Ryttaren Troed Askengren hade varit närvarande och hört, att klockaren lovade att ”intet förtryda dess hustru”.

Klockaren tillstod att detta passerat, och att han inte annat kunnat göra, eftersom mannen bett honom på sitt yttersta. I en till rätten inlämnad skrivelse meddelade han dock att han ej givit henne lov att sälja öl längre än till ”Johannis tijd” (midsommar) 1734, och han hade aldrig givit henne tillstånd att sälja brännvin.

Något år senare tilltalade kronouppbördsmannen och länsmannen Petter Kihlberg även hennes nye man Jonas Hagman för olovligt krögeri, vilket denne dock bestred, och han blev även ”för böter förskont”. En krögare från Norrvidinge med ett något svårtytt namn var inkallad som vittne. Han ansågs vara enfaldig men hade enligt tingsrättens bedömande likväl sitt förnuft, varför han fick vittna. Han berättade, att han sent på kvällen en kall vinterdag kommit och ”lånat hus” hos Hagman, varvid han köpt för en styver ”pott öhl”. Hagmans hustru förklarade, att han var alldeles förfrusen, när han kom in i stugan, varför han fick något att dricka, vilket han dock inte betalade något för utan ”allenast en styver för ett foder hö”. Ett annat vittne var ryttaren Måns Bock från Gissleberga, som hade varit i skogen och hämtat ett lass bränne. Han hade därvid gått in till Hagman för att få mat och då fått något av hustrun att dricka utan betalning.

Byborna rev kroghuset

Varken benämningarna krögare, kroghus eller liknande förekommer särskilt ofta i mantals- eller katekismilängder, men 1744 års katekismilängd upptar i Ask by ”Kroghuuset” med Hans Nilsson och hustrun Troen. Var detta kroghus låg framgår inte, men det bör vara det hus som en del av Asks byamän beslöt att nedriva 1767. ”Kroghusets wåldsamma nederrifwande och sköflande” föranledde åtskillig osämja mellan byborna och en hel del processande, varvid den ”oroade och bedröfwade Enkan Troen Pehrsdotter” med hjälp av sitt ombud rådman Christopher Palm i Landskrona stämde de bybor som ”aldeles nederrifwit och i grund förstört” det henne tillhöriga huset.

I en skriftlig attest av klockare Lars Falkengren i Sånarp beskrivs, hur kronofjärdingsmannen Pehr Andersson från Vindfälle kom till Ask den 2 juni 1767. Genom åldermannen lät han blåsa i byahornet, och byamännen som samlades beordrades att genast nedriva och borttaga Asks krog. Fjärdingsmannen Pehr Andersson förnekar dock riktigheten av detta intyg och påstår, att dagen då huset revs var klockaren drucken och hade på natten legat över på krogen.

Det framgår att det ”på gategrund stående” huset som änkan Troen Pehrsdotter bodde i och där bedrev sin krogrörelse var byggt för mer än 50 år sedan och tillhörde Påhl Nilsson på Ask 6. Denne övertog redan 1735 detta hemman efter sin broder Hans Nilsson, som därvid erhöll gatehuset som undantagsrättighet. Då boförteckning förrättades efter Hans Nilsson 1766 försäkrades Troen Pehrsdotter ”en orubbad besittning så länge hon änka sitter, hwilket hon ännu å sin sida intet rubbadt”. Enligt änkans ombud var huset ett gammalt krogställe som ännu var ”taxerat till Kongl Maj:t och Kronan”, och det uppges att samtliga byamän lämnat sitt bifall till att änkan fick sitta kvar i kroghuset på samma villkor som tidigare.
Vad var då anledningen till att kroghuset revs? Det framgår att Lars Gudmunsson m.fl. byamän hade gjort en ansökan om att krog ”icke måtte idkas i Ask by till förargelse af ett gudlöst och liderligt lefwerne”. Troligen var kyrkoherden Gärtner en av de pådrivande bakom denna ansökan, eftersom han av nämndeman Pehr Assarsson på motståndarsidan beskylldes för att vara ”en skiälm och tiuf” samt ”en förbannad Präst och Kanalie som war skull till all den träta och oenighet som war i församlingen och i synnerhet i Ask By”. Landshövdingeämbetets resolution av den 26 mars 1767, vilken jag tyvärr inte lyckats finna, gav tydligen byborna frihet att nedriva och borttaga kroghuset, vilket också skedde.

Det finns stora likheter med änkan Karna Trulsdotters ovan skildrade olovliga krogrörelse. Drivkraften till handlandet var naturligtvis inte omtanken om bybornas nykterhet utan snarare konkurrens. Lars Gudmundsson hade tydligen själv ansökt om att få hålla krog, varemot nämndemannen Per Assarsson hade anfört besvär. Gästgivaren Påhl Nilsson i Röstånga hade för 15 år sedan upplåtit krogrättigheten till nämndemannen men hade sedan likväl ingått kontrakt med Torsten Killberg, som kallas krögare och borgare. Det var alltså egentligen en tvist mellan dessa två konkurrerande krogidkare, av vilka Pehr Assarsson hade nyttjat Hans Nilssons hustru och senare änka.

Tio år senare talas det också om två krogar i byn. Lars Gudmundsson som själv hade velat driva krog, besökte ofta dessa. När han kom hem, och hustrun beskyllde honom för att slösa bort pengarna på krogen och förebrådde honom för att han gick till ”Krog Konerna”, utbrast han i svordomar och misshandlade henne, vilket föranledde tingsrätten att varna honom för ”elak sammanlefnad med hustrun”. En av krogarna som han gick till drevs av krögaren Sören Torslow på Ask 9. Denna krog förekommer ofta i domböckerna, och 1777 dömdes Sören Torslow och hans hustru Pehrnilla Pehrsdotter för elak sammanlevnad med trätor och slagsmål till ”skillnad på 3 månader till säng och säte”. Vid samma ting var en del åbor och husmän instämda för ”Hemgång Brott uti Krögare Sören Torslofs hus och honom slagit”. Borgaren och krögaren Mattias Scheffman stämde 1779 krögaren Sören Torslow men inte för olovligt krögeri utan för att han sålde tobak och ”dymedels förnärar käranden uti hans Borgerliga näring”.

Samma år försökte Sören Torslow avhända sig livet genom att skära sig i halsen med en rakkniv, varvid han gjorde gällande att det var ett mordförsök av hans styvson. Han dömdes till 40 par spö och att därefter försändas till Landskrona fästning till allmänt arbete i 10 års tid samt att ”nu och för allan tid från sin hustru alldeles skild warda”.

Den holländske målaren Govert van Camphuysen vistades 1652-63 i Sverige och Danmark och återger på en oljemålning denna scen från en skånsk bykrog. Genom dörren till vänster leder en hårdhänt Nille sin Jeppe hem, medan den andra bondhustrun tycks ha större problem med sin man, fast det kan också vara krögarhustrun själv som något handgripligt försöker få betalt. Lägg märke till den piprökande prästen i pipkrage, som skymtar längst till höger. (Malmö museum)

Fruarna på Knutstorp och Möllarp drev krog i Kågeröd

Kågeröds by bestod endast av prästgården (nr 3), klockarbolet (nr 2), gårdarna nr 1, 4 och 5, det enda numrerade gatehuset nr 6 förutom ytterligare några onumrerade gatehus. Bland dessa kan nämnas Wiborgshuset, som i de äldsta husförhörslängderna ofta har nummer 7. Det gamla torpet nr 6 kallades Pepparhuset och ägdes liksom gårdarna nr 1 och 4 av Knutstorp. Namnet har inte med peppar att göra utan syftar på det ålderdomliga danska ordet ”piber” vilket motsvarar flöjtspelare eller musikant på blåsinstrument. ”Sedan urminnes tider” drevs en krog i Pepparhuset, vilket var för ändamålet väl placerat vid vägkorsningen, som dock inte var densamma som i våra dagar, och för dem som inte känner till det kan omtalas, att det var samma tomt, där sedermera Kågeröds första fasta folkskola blev byggd, vilken på senare tid varit distriktsköterskans mottagning.

Denna krog lydde inte under någon gästgivargård utan var en s.k. priviligierad adelskrog. Det tillhörde nämligen adelns rättigheter att bedriva krogrörelse vid sina sätesgårdar. När Knud Thotts arvingar 1704 sålde Knutstorp till amiralen Cornelius Ankarstjerna, följde också den gamla krogen med i köpet, och efter hans död fortsatte änkan Margareta Sparre med krogrörelsen i Pepparhuset.

Vid samma tid bodde på Möllarp änkefru Margareta von Linde. Hon var änka efter majoren Isak von Linde, som stupat under ett av Karl XII:s krig i Ryssland. Under de många krigsåren skedde inkvarteringar av krigsfolk på både Möllarp och Axelvold, och öl och brännvin var något som soldaterna fordrade. Som änka efter Isak von Linde som blivit adlad, ansåg fru Linde sig ha samma rättighet att hålla krog som friherrinnan på Knutstorp, varför hon lät inrätta en krog i ett nybyggt gatehus på fäladsmarken mellan Kågeröds by och Möllarps gård.

Friherrinnan på Knutstorp ogillade naturligtvis den uppkomna konkurrensen, och när fru von Linde vägrade att stänga sin krog, som tydligen utgjorde ett svårt intrång i krogrörelsen i Pepparhuset, beslöt friherrinnan 1714 att föra saken inför tinget i Mörarp. I domen konstaterar emellertid Luggude häradsrätt, att ”i förmågo af sådana friheter, som adeln på sina ägor förunta äro, ej annat finna, än att fru majorskan är berättigad på sina frälseägor hålla krog med öl och brännwins säljande”.

Gamla och Nya Kroget

Var den nyuppförda krogen låg lär väl vara okänt, men under 1700-talet omnämnes i Kågeröds kyrkoböcker både ”Gamla Kroget” i Pepparhuset och ”Nya Kroget” eller Möllarps krog, som den ibland kallas. I 1740 års katekismilängd upptas i Kågeröds by på ”Kroget” fältväbeln och krögaren Mattias Forsman med hustru och på ”Nya Kroget” Martin Schiärper med hustru. 1744 uppges min förfader Sven Andersson Risberg bo på Nya Kroget vid dottern Bengtas födelse, och året efter upptas Sven Anderssons hustru i Möllarps krog som gudmor vid ett barndop. I 1744 års mantalslängd för Luggude härad kallas huset enbart Kroghuset och finns med bland gatehusen, där det står mellan Byröd och Wiborg, och mycket riktigt upptas Sven Andersson som krögare.

I 1773 års husförhörslängd upptar Klerck Gamla Kroget och Nya Kroget efter varandra och krögarparet på den förra hette sedan några år tillbaka Bonde Svensson och Hanna Trulsdotter, två av mina och min frus gemensamma anor. De flyttade 1753 till Böketofta krog från Felestad, sedan ”han måst quittera sijna Hemman till Hustruns Halfsyskon, måst derföre tage sig något annat näring medels ijdkande före på annan ort”.

Nya Kroget finns fortfarande med i 1801 års husförhörslängd, där det står upptaget före Schole-huset och Hospitalet. Den sistnämnda byggnaden låg mycket nära kyrkan medan den förstnämnda, som var en äldre skolbyggnad, låg som ett av de sista husen mot Möllarp öster om vägen med en åkerteg ner mot ån, och på andra sidan om vägen finns på 1837 års skifteskarta ett annat litet gatehus. Det är enbart en gissning, att detta hus kan ha varit Nya Kroget, och 1802 då krogen var nerlagd, upptas familjen i gatehuset, som nämnes före Schole-huset. Pepparhuset kallas som sig bör nu enbart Kroget, och där upptas Bonde Svenssons svärson Ola Nilsson.

Sven Olsson anöker om krogrättighet

Hur länge krogen i Pepparhuset kunde drivas med stöd av adelsprivilegierna är inte känt, men Ola Nilssons son Sven Olsson gjorde 1820 hos ”högbemälte befallningshavande” en ansökan om att få ”opåkallt hålla bränsvin och matvaror endast resande och vägfarande till handa”. Befallningsmannen Åberg påstod i sitt utlåtande, att ”2ne taxerade krogar finnes icke öfver en mil ifrån Kågeröd” samt att inte fyra allmänna landsvägar sammanstöter i Kågeröd. Mot detta protesterar sockenstämman, som hölls under ledning av kyrkoherden Anders Tullgren. Av de två krogarna var den ena belägen i Ask. Vilken den andra var omtalas inte, men det hade ju tidigare funnits en krog i Böketofta. Ingen på sockenstämman hade något att påminna utom kronohemmansåbon Jöns Gudmunsson i Rofvegården och frälsehemmansåbon Nils Andersson i Skipadrätten, som yttrade att för sin del ”tycktes intet Krog borde vara i Kyrko by”.

Det verkar som om Sven Olssons ansökan blev avslagen, för den 3 februari 1825 inkom han med en ny ansökan med följande lydelse:

Hos Konungens Befallningshafvande får jag i djupaste ödmjukhet anhålla om tillåtelse att uti det Hus i Kågeröds By och Socken av Luggude Härad N:o 6 Pepparhuset kallat lydande under Knutstorps Säteri, som jag innehafver, få emot den afgift Höga författningar bestämmer till vägfarande och andra personer utminutera Bränvin, mat och tillåtna dryckesvaror.

Som Själ: 4 vägar sammanstöta vid detta hus vilka vägar begagnas af allmänheten i Rönnebergs, Södra och en del af Norra Åsbo Härad för transporterande af Skogsprodukter, Spannemål m.m. samt äfven till Städer och Tingsställen. Att alla vägfarande af Allmogen har betat och vattnat sina Kreatur i den nära vid Huset löpande Ån, hvilka ofta bemött mig med förebråelser och förolämpande, då jag icke kunnat eller vågat efterkomma allas begeran af förfriskning, då de i svårt väder och vägelag varit i behof så väl af föda som Husrum för sig och sina Kreatur, att något värdshus eller Gästgifvargård icke finnes härintill på närmare afstånd än en mil samt sluteligen att innehafvaren af detta Hus tillfordne varit tillåtna utöfvandet af denna rörelse. Respektive Frälse Ägare Högvälborne Herr Grefve A Wachtmeister har höggunstigt behagat lämna sitt bifall samt därjemte vitsordat de uppgifter jag nu hafver Nöden anföra och på grund hvaraf jag gör mig hopp om Eder Höga Nådes bifall till denna min ödmjuka anhållan.
Stämman ansåg att sådan utminutering till andra än vägfarande och inom socknen boende personer var en anledning till flera personers ”flitiga sammanträde därstädes, under förslösande af sina penningar och försummande af sina Hemsysslor, och hvilka äfven sedan de genom en länge fortsatt njutning af starka drycker blifvit rusiga kunna åstadkomma buller och oväsende, hvilket allt så mycket möjligt är bör förekommas.”

Nykterhetstänkandet har tydligen börjat vinna gehör. Jag vet inte om det någonsin mera idkades någon krogrörelse i Pepparhuset, men vid skiftet som påbörjades 1836 uppges gatehuset nr 6 brukas av husmannen Sven Olsson, som fick flytta. ”Ledd af ädelt nit för undervisningen befordrande” överlät greve C Wachtmeister torpet Pepparhuset med hörande åbyggnader, trädgård och tomt till att inrätta en fast skola, varefter det på församlingens bekostnad byggdes en ny skolsal. År 1850 tillträdde Fredrik Gustafsson som kyrkoherde, och han hade tidigt gripits starkt av Wieselgrens nykterhetsiver. Vid en prostvisitation 1852 framhölls att det förr funnits brännvinskrogar i församlingen, men att dessa helt försvunnit. En osed som kyrkoherden med kraft inskred emot, var att det så gott som vid alla auktioner förekom utskänkning av öl och brännvin. 1867 kan emellertid Fredrik Gustafsson meddela: ”På 10 år har ingen lönnkrog funnits i församlingen.”

Ordet pott i en ”pott öhl”avser trol det äldre rymdmåttet ”pot” utgörande 1/3 kanna (8,7 dl). Det kan även vara det danska måttet ”potte” motsvarade ung en liter.

Källor:
Biskopsvisitationer i Skåne 1698-1880
Otryckta källor bl.a.
Onsjö och Luggude häradsrätters tingsprotokoll
Kågeröds kyrkoarkiv samt mantalslängder.

Omslaget