Omslaget

Slškt och Bygd 04:2

Axelvolds mölla

- Per Olov Ganrot -

I Axelvold finns resterna av en gammal vattenkvarn. Fyra generationer fäder och söner var möllare där i över 130 år, tre av dem är mina anfäder. Eftersom nästan alla mina övriga förfäder var bönder har jag funnit det särskilt angeläget att få en bild av hur möllarna levde och hur möllan fungerade.

”Kvarnströmmen” och möllan

Viktigaste förutsättningen för att bygga en vattenkvarn var förstås tillgång till ett vattendrag med gott flöde och fall, men i Axelvold var flödet klent och fall saknades. Ett par småbäckar från ”Reflinge Måse” förenades vid Damsgård i Rävetofta och fortsatte via Axelvold och Möllarp till Vegeån i Kågeröd.

Axelvoldsbäcken kallas den nu och bitvis är den förvandlad till en rörledning. Där bäcken når vägen mot Kågeröd strax norr om Axelvoldgården syns den dock som ett smalt djupt dike. Vid torka försvinner den nästan, men efter ett par dagars regn blir det lite fart på den. Möjligen har en del av vattnet från dess gamla avrinningsområde nu avletts mot Braån-Saxån.

Hur bäcken och dess konstgjorda dammar såg ut när de var möllarnas viktigaste levebröd framgår av en lantmäterikarta från 1796 och av Skånska Rekognosceringskartan från 1812. Med hjälp av dem och vad som finns kvar på platsen har jag försökt tolka hur det fungerade.

Karta utgående från Rekongnoseringskartan ca 1812 (vatten och orter), men med dagens vägar och byggnader.

Möllegården tillhörde Axel-volds säteri, men låg i Kågeröds socken, cirka 150 m norr om säteriets stora uthuslängor. Delar av grunden till själva möllebyggnaden finns kvar, liksom gråstensväggarna till dess gamla uthus. I övrigt finns ett boningshus av korsvirke och bränd tegel och med några hela och halva kvarnstenar till trappa. Troligen är huset inte äldre än från mitten av 1800-talet, men det ligger på samma plats som 1700-talshuset. Det finns även ett litet uthus, nog ännu yngre. Allt är öde, dörren olåst och fönster i uthuset delvis borta. För några år sedan slog man gräs och sly på den gamla gårdsplanen och på vägen dit, men nu tycks allt växa igen.

Bäcken rinner fortfarande genom möllegrunden. Cirka tio meter därifrån finns en 120 meter lång och som mest 3,5 meter hög jordvall tvärs över den lilla dalgång som omger bäcken. Den har tjänat som fördämning för ”Mölledammen, hwaraf en stor del om sommaren uttorkar”, som det står i lantmäteridokumentet. Där vallen är som bredast är den vid basen nästan 20 meter och dess sida mot dammen är helt täckt av stora stenar. Mitt för den gamla möllegrunden finns en cirka tio meter bred öppning i vallen, i vars botten det tydligen ligger rör, som nu släpper fram bäcken. Hur mölledammen såg ut när den var fylld framgår av kartbilden. Notera att två flikar mot söder omslöt säteritomten på tre sidor.

Från platsen för järnvägskorsningen i Axelvold och ända till Skipadrätten cirka 1,5 km söderut fanns en lång krökt damm, cirka 150 meter bred. Den kallades Tegelgårds dam, eftersom ett tegelbruk låg vid den intill vägen mot Svalöv. Huvuddelen av dammen låg i Kågeröd-enklaven och en mindre del i Svalöv. Även den dammen var konstgjord genom att bäcken dämts upp. Norra änden var djupast och delvis invallad. Den kallades ”Tegelgårds Klara dam”, medan södra änden var grund, ”Tegelgårds dam med säf och hwass bewext”. Halvannan kilometer söder om säteriet fanns öster om vägen vid Fiskarehuset i Svalöv ytterligare en liten konstgjord damm vid samma bäck,”Fiskarehus dam”. Regnrika tider sträckte den sig långt upp i bäckdalen mellan gårdarna Grytekullen och Skogsgård.

Alla tre dammarna tillhörde möllegården och de låg som en trappa utefter bäcken med Tegelgårdsdammen cirka tre meter över Mölledammen och med Fiskarehusdammen ytterligare cirka fem meter högre. Detta kan utläsas av moderna kartor. Vid Tegelgårdsdammens invallning fanns dammluckor vid tegelbruket och vid vägen mot Duveke, genom vilka vatten kunde släppas ner till Mölledammen för att fylla den till brädden. Lantmäterihandlingen anger att möllegården i övrigt bestod av mölletomten med möllebyggnaden, möllarens boningshus och uthus samt några mindre åkrar, drygt tio tunnland.

Jag har försökt uppskatta vattenmängden i dammarna. Tegelgårdsdammen var den största, cirka 40 tunnland. Om jag skattar medeldjupet till en meter så rymde den cirka 200.000 m3, ganska mycket vatten att hantera, men siffran är förstås osäker. Årsnederbörden i trakten är i genomsnitt 750 mm. Om 100 mm därav under höst och vinter rann till dammen och fyllde den sedan den varit torr, så var avrinningsområdet tio gånger så stort som själva dammen. Troligen var det mycket större och kunde även fylla Mölledammen. Sommartid dunstade mesta nederbörden bort och ganska lite rann till dammarna. Möllan fick då drivas med vad som fanns magasinerat.

När Mölledammen var fylld var dess areal bortåt 25 tunnland. Medeldjupet var troligen större än i Tegelgårdsdammen och dammarna kunde nog rymma ungefär lika mycket vatten. Ganska säkert höll man Mölledammen fylld så länge det gick genom att leda över vatten från de andra dammarna. Det gav bästa fallhöjd. Att Mölledammen delvis torkade ut sommartid visar att man då drev kvarnen med en del av dess vatten och sänkte nivån, varje centimeter gav 1200 m3. Detta ger indikation om vilken typ av vattenhjul man hade.

De enorma dammarna skilde säkert Axelvolds mölla från andra samtida vattenmöllor i Skåne. Paradoxalt nog var skälet till deras storlek att bäcken var så liten. Man hade inte råd att släppa förbi något vatten utan måste magasinera allt och låta det gå genom vattenhjulet. Naturligt fall saknades också. Man fick därför göra ett konstgjort fall genom en hög fördämning, vilket i sig gav en stor mölledamm. Klövamölla i Stenestad är från samma tid och hade under sin glanstid troligen ett kvarnhjul av samma typ, fast något större. Jämfört med Axelvold är kvarndamm och magasin där helt obetydliga och det finns ett sju meter högt naturligt fall. Under större delen av året måste i Klöva mesta vattnet släppas förbi möllan.

Att Mölledammen i Axelvold så tydligt omslöt säteritomten på tre sidor kan inte vara en slump. För mig ser det ut som en försvarsanläggning. Axelvold grundades av Axel Tønnesen Wiffert 1579. Rimligen byggde han gården där terrängen gjorde det möjligt att åstadkomma en försvarsdamm på tre sidor genom att dämma upp bäcken. Vold i Axelvold betyder vall, försvarsvall, precis som i köpenhamnsgatan Nørre Voldgade. Fördämningen bör därmed vara från 1500-talet, men kvarnen och de andra dammarna kan ha tillkommit senare.

Vid Duveke fanns också en stor konstgjord damm, Rör-Sjön. Säteriet låg på ett näs mellan den och Möllesjön, gissningsvis av försvarsskäl. Duveke mölla vid Möllesjöns avlopp kan ha kommit till senare och Rör-Sjön blev då regleringsmagasin. Även vid Möllarp fanns dammar intill gården. De användes av Kråkemöllan nära Vegeån och vattnet kom från möllorna i Axelvold och Duveke. Kråkemöllan behövde därmed inget eget vattenmagasin.

Fiskarehusdammen skapades troligen för att odla fisk, t.ex. karp och ruda. ”Fischer husit” är omnämnt i Decimantjordeboken 1651. Han som bodde där hade nog uppgift att sköta, vakta och fånga fisken. Det sistnämnda gjorde han troligen genom att tömma dammen.

Längre upp, där två bäckar flöt samman till en vid Damsgård, hade det funnits en annan fiskedamm. Den hade tillhört rävetoftaborna, men överförts till Knutstorp när Rävetofta blev kronoby omkring 1690. Långt efteråt stämde amiralen byborna för att de förstört fisket genom att egenmäktigt ha tömt dammen och samlat in fisken, som de ansåg var deras.

Kvarntyp

Gamla vattenkvarnar kan indelas i flera typer efter hur vattnet träffade vattenhjulet. Enklast var de så kallade skvaltorna, eller skvaltkvarnarna, med ett liggande vattenhjul på samma vertikala axel som den roterande kvarnstenen. De krävde liten fallhöjd och en sådan kvarn hade rävetoftabönderna i Himmelriks Kjärret högre upp i den aktuella bäcken. Större och mer komplicerade var underfallskvarnarna. Möllebyggnaden stod vid kanten av vattendraget med vattenhjulet utanför, doppande ner i vattnet. Den horisontella axeln gick genom väggen in till en kuggväxel, varifrån kvarnstenen drevs. Den typen krävde större flöde, men klarade också liten fallhöjd. Både skvaltan och underfallskvarnen utnyttjar vattnets rörelseenergi.

Gick det att ordna större fallhöjd, kunde man bygga en överfallskvarn med stort vattenhjul (3-10 m diameter) och leda vattnet till dess topp. På så sätt kunde man utnyttja vattnets lägesenergi och ta ut fyra gånger mer kraft ur vattnet än med underfallshjul. Det krävde dock att nivån i mölledammen inte sjönk. Överfallskvarnar hade ofta vattenhjulet inomhus. Det fanns också en variant, som kunde nyttja lägesenergin, men tålde att fallhöjden varierade. Jag misstänker att det var något sådant, som fanns i Axelvold (se nedan).

På lantmäterikartan ses att bäcken rann igenom den västra änden av den rektangulära möllebyggnaden. Jag har undersökt resterna i terrängen – inte helt lätt, åtminstone inte sommartid. Just över själva möllegrunden ligger den döda kronan av en jättelik ask, som troligen fällts förra året och fått ligga. Hela området är beväxt med ett tätt, cirka två meter högt bestånd av pestskråp. Det går dock att gå eller krypa omkring bland trädgrenarna under alla bladparasollerna. I den djupa skuggan under dem är marken i övrigt bar och man finner stora stenar som bör ha utgjort grunden till byggnaden. I västra änden kan man någorlunda identifiera gaveln och hörnen. Bredden utvändigt var troligen drygt fem meter. Längden är svårare att bestämma, men möjligen var den cirka 15 m, östra gaveln har jag inte kunnat finna. Jag gissar att byggnaden haft 60-70 cm tjocka gråstensväggar, det hade möllegårdens gamla uthus, vars väggar står kvar. På ett område mitt i möllebyggnaden finns stora flata stenar, som tycks ha utgjort golv.

Drygt två meter från västra gaveln finns ett djupt dike tvärs igenom hela den tidigare byggnaden. Bredden kan uppskattas till cirka en meter och sommartid rinner den lilla bäcken 1,8 meter under golvnivån. Dikets väggar har troligen varit lodräta och byggda av stora grovt huggna stenar, som delvis rasat ner. ”Hjulgrav” brukar detta kallas, och den har uppenbarligen gjorts för att öka fallhöjden. Att höja fördämningen mot Mölledammen gick ju inte, säteritomten skulle då översvämmas. Fortsättningen av bäcken fick förstås också försänkas, troligen mer än en kilometer norrut mot Möllarp. Även utanför möllebyggnaden, minst 15-20 meter, har bäcken haft kanter av stora stenblock. Cirka tolv meter från byggnaden finns på båda sidor en massa sten, som kanske varit fäste för en liten bro över bäcken.

Jag har uppskattat fallhöjden på tre olika sätt och fått samma resultat. Jag hittade först en ”flukt” på uthuset, med vars hjälp jag fann att fördämningens krön ligger cirka 3,5 m över golvnivån i möllebyggnaden. Om bäcken finns 1,8 meter under golvet så blir totala fallhöjden drygt fem meter. Jag tog mig sedan genom djungeln upp på krönet av vallen där man brutit igenom den och skattade höjden ner till de rör som måste ligga i öppningens botten. Jag fick samma värde.

Till sist studerade jag ”Gula kartan” från 1988 (Ekonomisk karta 1:20.000). Höjdlinjerna visar att mölledammens yta låg knappt 76 meter över havet. 200 m norr om möllebyggnaden, där bäcken når vägen mot Kågeröd, finns en avvägd ”fixpunkt” 72 m ö.h. Bäcken rinner där två meter under marknivån, d.v.s. knappt sex meter under gamla mölledammens yta. Lite nivåskillnad behövs för sträckan dit; återstår cirka fem meter fallhöjd. Kartan visar också att marken når 70-metersnivån först cirka 800 m längre norrut, halvvägs till Möllarp. Minst så långt måste man ha försänkt bäcken. Idag ligger den i rör.
Man skulle säkert inte gjort det stora arbetet att med hacka och spade gräva ner hela bäcken och stensko kanterna, om det inte varit för att vinna fallhöjd för ett stort vattenhjul. Jag tror därför att dess diameter var cirka fem meter. Ett så stort hjul får dock inte plats mellan gråstensväggarna, men det är troligt att det inte fanns några väggar mitt för hjulet. I stället fanns där nog träluckor eller dörrar, för att leda in vattnet på ena sidan, och för att kunna ta in och ut hjulet på den andra. Så var det för ett mycket större vattenhjul, som jag sett vid en hytta i Bergslagen.

Från mölledammen leddes vattnet troligen in i möllebyggnaden till vattenhjulet via en träränna på stolpar. Hjulet var säkert gjort av bästa trä, ek och ask, och väl tjärat. Hur det såg ut, hur det var lagrat och åt vilket håll det roterade vet jag inte. Till ett riktigt överfallshjul förs vattnet in på toppen och hjulet rör sig där i vattendragets strömriktning. Hjulet kan också gå åt andra hållet och vattnet kan tillföras på olika höjd. Det kan då gå även när vattennivån sjunker, fast med lägre effekt. Hjulet kallas då bröstfalls- eller medelfallshjul och kräver speciell utformning både av hjulgraven och av kontakten mellan hjulet och trärännan. Typen användes när fallhöjden varierade mycket. Blev den riktigt låg blev hjulet egentligen ett underfallshjul.

Ett så stort och komplicerat vattenhjul kan knappast ha byggts förrän en god bit in på 1700-talet. Förmodligen gjordes det av inhyrda specialister och säkert var det godset som betalade. Dessförinnan bör det ha funnits ett enklare underfallshjul, men byggnaden kan ha varit densamma. I så fall förlängdes den, så att det större och effektivare hjulet kom inomhus. Samtidigt skapade man hjulgraven och försänkte bäcken.

Hur hjulet drev kvarnen blir bara spekulation. En lösning kunde vara en stor kuggkrans av trä på hjulet eller hjulaxeln, som via ett litet träkugghjul drev en vertikal axel upp genom taket. Kvarnen fanns då på vinden och gjorde kanske tio varv när vattenhjulet gjorde ett. Detta var en vanlig lösning för underfallskvarnar. Kvarnstenarna, som nu utgör boningshusets trappa, har rimligen använts i möllan. Deras diameter är 1,25 m, nog ett vanligt mått.

Flera andra lösningar är tänkbara med kvarnen placerad i marknivå; byggnaden behövde då inte vara så hög. Det är möjligt, kanske rentav troligt, att det fanns två kvarnar. Totala kraften man kunde ta ut var inte begränsad av att vattendraget var så litet. När möllaren skulle mala, kunde han ta ut vilket flöde han ville, men högt flöde minskade förstås antalet dagar han kunde mala på ett år. Två mindre kvarnar var kanske bättre än en större, så hade man det i de flesta holländarmöllorna längre fram.

Vattenhjulet och kvarnen fanns i ena änden av möllebyggnaden. Vad resten användes till vet jag inte, men den bör ha haft någon funktion. Kanske fanns där en vagnsport så att man kunde köra tvärs igenom byggnaden för att lämna säden. Kanske var byggnaden spannmålslager för säteriet? Om arrendatorerna betalade arrende i form av säd måste det finnas något ställe att förvara den under uppsikt tills den kunde säljas till bästa pris. Kanske skötte möllaren detta?

Lite om kvarnnäringen

Ur en avhandling av Sven B Ek har jag hittat historiska notiser om kvarnar och kvarnnäringen. Under stenåldern hade man handkvarnar. Mjölet man fick innehöll mycket sand från kvarnen och skelett från bondestenåldern har oftast starkt nedslitna tänder. Handkvarnarna gjordes senare roterande och ”lättade”. Det innebar att man hade två runda kvarnstenar med hål i mitten. Den undre stenen, ”liggaren”, låg stilla och den övre, ”löparen” roterades med handkraft. Löparen vilade på en anordning av järn, ”segel”, fäst vid en roterande axel, som gick igenom liggaren. Löparen ”svävade” någon millimeter över liggaren och avståndet kunde justeras. Säden fylldes på genom hålet i löparen och maldes mellan stenarna, utan att dessa fick slita mot varandra och gav sand i mjölet. Kvarnarna gjordes sedan större och drevs av djur, vatten eller vind. Skvaltkvarnar fanns i Mindre Asien minst 500 år före vår tideräkning och ”hjulkvarnar” av över- och underfallstyp fanns i Romarriket under första århundradet e. Kr. De kom till Danmark och Skåne under 1000-talet och till Sverige något senare.

Väderkvarnar kom hit på 1200-talet, men slog inte riktigt igenom. Egentligen var de en nödlösning när det inte gick att bygga en vattenkvarn. Problemet var att man inte hade kontroll över kraftkällan. Det gick bara att mala när det blåste. Vinden var ofta byig och väderkvarnen kunde då skena eller rentav blåsa omkull. Vattenkvarnen kunde däremot regleras och stängas av precis som man ville. På de två äldsta någorlunda riktiga avbildningarna av Lund och Malmö, båda från 1580-talet, finns dock flera stubbamöllor alldeles utanför stadsmuren. Från sin skånska resa 1749 nämner Linné bara väderkvarnar från Söderslätt, där de dock fanns i nästan varje by. I början av 1800-talet kom väderkvarnar av holländartyp, nästan alla ägdes av stora gods.

I Skåne och Danmark rådde ”mölleplikt”, åtminstone sedan 1200-talet. ”Kvarnströmmar” ansågs vara tillgångar som kronan i princip ägde, precis som mark, men kunde ge bort till adelsmän, kloster eller andra. Ingen fick anlägga fördämningar, som störde befintliga möllor. När Skåne blev svenskt tillkom krångel och byråkrati av svenskt märke. En kvarnkommission 1698 taxerade och skattlade alla ”tullkvarnar”. Betalning för malningen togs ut som ”tull”. Möllaren behöll en del av säden för eget bruk och för skatten, som bestämdes av hur mycket kvarnen kunde mala, inte hur mycket den faktiskt fått mala. Därav följde att nya kvarnar inte fick minska ”förmalningsunderlaget” för de befintliga. Även väderkvarnar kunde därmed förhindras att etablera sig. För att anlägga en kvarn under 1700-talet måste man ha tillstånd av domstol och medgivande av alla möllare inom ett par mils avstånd. Enda möjligheten att kringgå detta var att det tidigare funnits en kvarn på samma ställe.

Under 1700-talet ökade befolkningen och den odlade arealen så att det uppkom ”mölletrång”, bristande kvarnkapacitet. Bönder kunde vänta i veckor på att få sin säd mald eller köra flera mil för att hitta en kvarn. Präster framförde befolkningens klagomål, men det ledde sällan till att tillstånd till nya möllor gavs. All tillgänglig vattenkraft var också utbyggd. Först omkring 1840 ändrades inställningen, sedan förmögna bönder på Söderslätt började bygga väderkvarnar, som först angavs vara husbehovskvarnar. Senare omklassades de till tullkvarnar och blev skattlagda. Under 1840-talet blev det sedan populärt i hela Skåne att rika bönder investerade sina pengar i en tullkvarn. Många väderkvarnar, som nu finns kvar, tillkom då. Detta skedde även runt Axelvold och bidrog nog till vattenmöllans nedgång. Vad som slutligen knäckte den var möjligen att järnvägen på 1880-talet drogs fram just där vattenmagasinet, ”Tegelgårds dam”, funnits. Torpet ”Axelvolds mölla” överfördes till Svalöv och var bostad för anställda vid godset. Helt öde har det nog bara varit de senaste decennierna.

Under 1700-talet och tidigare maldes säd bara för att ge mjöl till bröd och gröt, mest var det råg. De flesta kvarnarna kunde dock inte mala ett riktigt fint mjöl med alla stärkelsekorn fria från skal. Precisionen hos upphängningen av kvarnstenarna var inte tillräcklig. Ställdes stenarna alltför tätt började de skrapa mot varandra och gav sand i mjölet. Den som ville baka ”seitebrö” (siktebröd) fick själv sikta mjölet och förlorade då mer än hälften som ”skråning”, en sorts fina gryn. Vissa möllor införde då ”mylleseit” (möllesikt) genom att montera en sikt på kvarnen och låta skråningen gå tillbaka i kvarnen. Blekeskära mölla skattlades härför 1814. På så sätt fick man högre utbyte av fint mjöl. Under 1800-talet kom valskvarnar med helt annan typ av kvarnverk, lämpad för stora anläggningar. De gav ett mycket fint mjöl. Folk valde att köpa sådant och i städerna köpte man färdigt bröd.

Under 1800-talet började de gamla möllorna i allt större utsträckning att mala korn och blandsäd till ”gröpe”, foder för svin. Under andra världskriget kom brödsäden tillbaka, mer eller mindre ”svart” under ransoneringen. Efter kriget tog allt slut, när bönder skaffade egna små kvarnar på gårdarna. Möllorna försvann och de få som är kvar har blivit muséer.

Möllarna i Axelvold

I slutet av 1680-talet hette möllaren Lars Larsson. Om honom har Bengt Nordahl hittat att han vid Onsjö sommarting 1688 dömts för enfalt hor med sin tjänstepiga, ”synderskan Swenborj Nilsdotter”. Hon hade dödat barnet genom att kväva det och dömdes till ”döden och bolet, androm till warnagel”. Han ansågs oskyldig till barnamordet och fick bara böta 80 daler SM för hor. Strax därefter dog han likväl och vid vintertinget1690 stämde dödsboet Samuel Humbla i Högestorp, som varit skyldig honom pengar för en häst.

Lars Larsson efterträddes 1689 av Måns Jönsson (1636-1706) med hustru Elna (d. 1713). De hade tidigare varit åbor i det ena av två hemman i St. Bjernarp i Axelvold. Om de var släkt med Lars är okänt. Efter bara tre år flyttade de till Olstorp i Kågeröd, där de blev åbor.

De efterträddes 1692 av sonen Jöns Månsson (1665-1735) med hustru Christion Jönsdotter (1663-1729).
De efterträddes 1729 av sonen Jacob Jönsson (1702-1769) med hustru Birreta Andersdotter (1708-1787). Gissningsvis var det under deras tid kvarnen fick sitt stora vattenhjul.

Jacob efterträddes vid sin död 1769 av sonen Johan Jacobsson (1731-1820), som 1775 gifte sig med Karna Påhlsdotter (1759-1828), 16-årig möllaredotter från Bullstofta, själv var han 44. De fick två söner och fyra döttrar. 72 år gammal nämns han som ”orkeslös” och möllan sköttes av drängar. När han dog, 89 år gammal, levde bara en son och två döttrar och ingen övertog rörelsen.

Det gjorde i stället personer, som han inte var släkt med och som byttes ut efterhand. Förmodligen var verksamheten inte så lönsam längre. Peter Lagerstedt stannade ett par år, Torsten Axelström cirka 25 år, Bengt Nilsson och Jöns Christensson cirka tre år vardera. Den siste som kallades mjölnare hette Sven Nilsson och stannade sju år innan han flyttade till Axelvoldsbod 1861. Han var 42 år och stannade där i minst tjugo år. Senare arrendatorer i Axelvolds mölla var bara torpare.

Alla möllarna var arrendatorer under Axelvolds säteri, men de förefaller ha haft en särskild ställning. Det tycker jag kan utläsas av dopnotiserna. Hos Jöns Månsson var Mette Marie Dumbartz gudmor ett par gånger. Hon var hustru till Jørgen Urne, den ene av de två bröder, som var de sista danska ägarna av Axelvold. Själv ägde hon gården Bullstofta i Halmstad. Hos Jacob Jönsson var löjtnant Peter Gustaf Tollsten på Axelvold och kapten Otto Adrian Berg på Möllarp faddrar och den senares systrar, mamsellerna på Möllarp, turades om som gudmödrar. En gissning är att möllaren hade någon speciell funktion till nytta för godsägaren. Kanske hade han hand om godsets sädesmagasin och kanske kasserade han in böndernas arrende?

Jacob Jönsson var gift med en dotter till nämndemannen Anders Hansson i Rovegården i norra Kågeröd och en syster till Jacob var gift med nämndemannens son och efterträdare. En ytterligare indikation på möllarens sociala ställning är att prästen Klerck 1733 höll dop hemma hos Jacob Jönsson, utan att det rörde sig om barnets svaghet. Det gjorde han annars bara hos herrskapet på Möllarp och Knutstorp. I det aktuella fallet rörde det sig dessutom om oäkta tvillingar. Modern var hushållerska på Axelvold och möjligen syster till Jacob och fadern var en mölledräng. Notisen finns i Svalövs doplängd, eftersom modern hörde dit. Möllaren och prästen hjälpte tydligen hushållerskan att sopa fadäsen under mattan.
I övrigt umgicks möllarfamiljerna med andra möllare i trakten, Duveke, Blekeskära, Bullstofta, Östraby och Röemölla (Billeberga). En son till Jacob Jönsson blev möllare i ”Sågmöllan”, troligen vid Trolleholm, och en dotterson blev möllare i Fleninge.

Ett överraskande fynd får bli avslutning. I den frodiga vegetationen utanför huset med manshöga brännässlor har en ovanlig pion lyckats hålla sig kvar. Blommorna är enkla, små för att vara pioner, mycket vackert röda med massor av gula ståndare. Växten ger direkt intryck att vara ”botanisk”. Jag har aldrig sett den i odling, men tror att jag i en engelsk bok identifierat den som ”old cottage paeonia”, Paeonia officinalis. Släktnamnet anknyter till de grekiska gudarnas läkare Paion och artnamnet anger att den varit medicinalväxt. Den kallas ibland bergpion och växer i Sydeuropa. Enligt Nationalencyklopedin kom den till Sverige under medeltiden och blev ganska spridd under 1600-talet. Olika beredningar av rötterna ansågs bra mot fallandesjuka. En pion kan möjligen bli hundratals år, men placeringen av de olika exemplaren talar nog för att de fröförökat sig. Jag vill gärna se dem som en levande länk till anfäderna. Att även pestskråp och nässlor förts hit och odlats av förfäder känns inte lika märkvärdigt, de är väl för många.

Litteratur: Sven B Ek: Väderkvarnar och vattenmöllor, Nordiska Museets Handlingar: 58, Stockholm 1962, avhandling.
”Internet”, sök på vattenhjul, water-wheel och Wasserrad, det finns mycket bilder.

Omslaget