Omslaget

Slškt och Bygd 04:2

Andaktssocieteten i Kågeröd

- Per Olov Ganrot -

Bland mina anfäder i kågerödtrakten har jag från mitten av 1700-talet funnit tecken på pietistisk religiositet. Sådant var i princip förbjudet och straffbelagt. Kyrkan bestämde vad man skulle tro och vad man fick och inte fick göra. Ändå förekom under frihetstiden och upplysningstiden en rik flora av oppositionsrörelser mot den ortodoxa kyrkan, som ofta gick tvärs igenom ståndssamhället. Mest var det så i Stockholm, men även ute i landet fanns oppositionsöar och en sådan fanns i kågerödtrakten.

Mina föräldrar, släkten och nästan hela familjens umgängeskrets tillhörde Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, en arvtagare till pietismen. Det präglade min barndom rätt mycket. Mina skolkamrater kallade oss ”läsare”, jag måste gå i söndagsskola och på ”möten” och det fanns en hel del saker jag inte kunde göra och ord jag inte fick använda. Inget av detta tilltalade mig och förkunnelsen föll på hälleberget som det hette. Samtidigt som jag tar avstånd tycker jag att människors trosföreställningar är intressanta som historisk kulturföreteelse och som bakgrund till den idévärld jag föddes till.

Smedens dop

Till mina anfäder hör smeden Ola Jeppsson (1698-1757) och hustrun Helena Jönsdotter (1709-1755) i Axelvold. De fick elva barn från 1731 till 1750 och som vanligt har jag noterat gudmödrar och faddrar vid dopen. Vid de fyra första förekom enbart nära släktingar till Ola och Helena och från 1737 mest människor från trakten som inte var släktingar eller närmsta grannar. Märkligast var det 1745 då ”Jungfru Greta Maja Berg” var gudmor och bland faddrarna fanns ”Jungfru Sara Catharina Berg, Jungfru Johanna Magdalena Berg och Mag. Carl von Bergen”. Jungfrurna fanns på Möllarp, som hängde ihop med Axelvold. Det var väl naturligt att mamsellerna Berg ställde upp vid smedens dop och von Bergen följde kanske med som deras gäst. När jag började nysta vidare, fann jag dock att mamsellerna och von Bergen utgjorde kärnan i en lokal pietistisk grupp. von Bergen var kyrkoherde i Ekeby, men för sina villfarelser suspenderad av domkapitlet sedan 1740. Rättsprocesser pågick mot honom och hade vid tiden för dopet nått ett avgörande skede. En vecka senare, 3-5 juli, rannsakades han av tingsrätten i Mörarp och dömdes till avsättning. Säkert var detta något dopvittnena kunde förutse, och ganska säkert hörde smeden och hans hustru till kretsen av pietister. Efter dopet blev väl alla hembjudna och trakterade på något sätt. Situationen påminner osökt om en annan religiös ledare, som samlade sina närmaste anhängare till en sista måltid.

Pietismen

Lutherska kyrkan, som från början varit en protest- och reformrörelse, hade under 1600-talet stelnat och blivit ganska auktoritär. I Tyskland uppkom pietismen som oppositionsrörelse. Den nådde Svenska Pommern under 1690-talet och dök efter sekelskiftet upp på olika håll också i Sverige. Pietism betydde ungefär fromhet. Från början deltog bara präster, men rörelsen breddades efterhand och splittrades i flera grenar. Jag ska inte fördjupa mig i det teologiska, bara tillägga att det fanns en rivaliserande men snarlik rörelse, herrnhutismen, också den från Tyskland.

För pietister var religionen en personlig kontakt med Gud, som var och en kunde nå genom att själv studera bibeln. Det kunde ske i lekmannagrupper, s.k. konventiklar. För mer radikala pietister var präster och kyrka inte nödvändiga. Idéerna oroade och upprörde i högsta grad biskopar och präster. De fick kanslipresidenten Arvid Horn att 1726 utfärda Konventikelplakatet, som förbjöd alla privata religiösa sammankomster, som inte var husandakt. Den som bröt mot förbudet kunde ådömas stränga böter; både den som ordnat sammankomsten och de som kommit dit. Vid upprepad förseelse kunde man t.o.m. landsförvisas. Lagen gällde ända till 1858, men var i praktiken svår att tillämpa, speciellt när många människor brutit mot den.

Pietistiska rörelsens stora framgång berodde på karismatiska ledare, som predikade kraftfullt och helt annorlunda än ortodoxa präster. Mest bekant är Eric Tolstadius, präst i Jacobs kyrka i Stockholm. För sina irrläror blev han suspenderad, men insattes genast i Amiralitetskyrkan på Skeppsholmen. Där bestämde inte domkapitlet utan amiralen, och han sympatiserade med pietismen. Stora skaror kom till Skeppsholmen, många fler än som kunde rymmas i den lilla kyrkan. Tolstadius hade många inflytelserika sympatisörer, ofta hemliga. Kungen, Fredrik I, skall ha hört till dem. Det gick inte att stoppa Tolstadius utan att han blev martyr. Försök att muta honom med teologie doktorsgrad avvisade han. Enda lösningen blev till sist att återinsätta honom i Jacobs församling.

Pietisterna och de ”Herrnhutiska bröderna” gav ut skrifter, som spriddes i tiotusental och främjade rörelsernas framgång. Bland dessa kan nämnas sångböckerna ”Moses och Lambsens Wisor”, ”Andeliga Wijsor om hwargehanda materier och wid åtskilliga tillfällen” samt ”Sions sånger”. Bland andaktsböcker kan nämnas ”Nådens ordning”. En bibliotekarie vid Kungliga biblioteket, Carl Christoffer Gjörwell, själv sympatisör, publicerade sina dagboksanteckningar 1757. Han ger där en fin beskrivning av rörelserna i Stockholm, hur de kämpade och bekämpades. Eftersom han var född i Landskrona och vuxit upp i Skåne skrev han även om förhållandena här.

von Bergen och Muhrbeck

Pietismen i Skåne förknippas främst med prästerna Carl von Bergen i Ekeby/Frillestad och Peter Muhrbeck i Hässlunda/Risekatslösa. Båda var uppvuxna i Karlskrona, där ”Halle-pietism” funnits sedan sekelskiftet 1700, och båda hade utbildats i Lund. von Bergen, blev direkt kyrkoherde i Ekeby/Frillestad 1727, efter en omstridd kallelse av patronus, major Morman på Gedsholm. Han skrev till domkapitlet att han och många församlingbor inte kunde komma till kyrkan om de fick någon annan präst. Bakom detta låg troligen hans tredje hustru, Maria Christina Cederkrantz. Muhrbeck var sex år yngre än von Bergen och hade tjänstgjort som adjunkt i Oxie, Malmö och Helsingborg innan han kom till Hässlunda som ”nådårspredikant” 1738.

Båda var övertygade pietister med stark kallelsevisshet. Som gamla testamentets profeter brännmärkte de fel hos allt och alla, vilket upprörde många. Om von Bergen sägs att han var ”en lärd man men hetsig och övermodig”. Muhrbeck var säkert den bättre talaren av dem. I Malmö hade han samlat lyssnare i tusental. Detta förtretade andra präster, men de hade inget att klandra honom för. De anklagade då anhängarna för osedlighet, eftersom de lagt sig till med vanan att hälsa varandra med omfamningar och kyssar. Muhrbeck försvarade sig lysande och påpekade att judarna försökt snärja Jesus med just sådana anklagelser. Relationerna blev ändå sådana att han måste flytta till Helsingborg, där problemen fortsatte med alltför många lyssnare och många fiender. När hans beskyddare i Helsingborg dog sökte han ett vikariat i Hässlunda och hoppades få kyrkoherdetjänsten där.

von Bergens hustru dog 1736. Han gifte om sig med Catharina Tagaeus, änka efter en pietistisk hospitalpredikant i Helsingborg. Efter det blev hans predikningar ohämmat pietistiska. Många förargades, men han fick också en liten trogen skara, med vilka han höll privata andakter i prästgården. Enligt religionshistorikern Hilding Pleijel var det en mycket blandad grupp av allmoge och ståndspersoner. Krönikören Barfod berättar 1791 att mamsellerna på Möllarp hört till den, liksom baronen på Bjärsgård nära Klippan, Nils Gyllenstierna (f. 1710), samt Appollonia Klerck, syster till kågerödprosten (gift 1740 med en präst i Esarp). Det är Barfod som använder uttrycket ”Andaktssocietet”; om de själva sagt så femtio år tidigare vet jag inte. Societet betydde nog bara sällskap eller sammankomst, inte överklass, men Barfod skrev om skånska adeln och nämnde därför bara herrskapet.

Andakterna var förstås o-tillåtna. von Bergen och Muhrbeck bevakades av domkapitlet, som samlade anmärkningar på hög. 1740 blev den härsklystne och oförsonlige pietisthataren Henric Benzelius biskop och fick dem suspenderade och åtalade. Detta utvecklades till en gigantisk kamp, som för von Bergens del varade i tolv år, innan han friades av hovrätten och återfick tjänsten i Ekeby/Frillestad 1752. Enligt biografin över Benzelius i Svenskt biografiskt lexikon hade han använt spioner och angivare och både lagliga och olagliga metoder. Domkapitlet hade i själva verket inte haft juridisk rätt att suspendera dem. Lunds stifts herdaminnen fastslår att Benzelius ”uppträdde på ett sätt som inte länder hans minne till någon heder”. Muhrbeck flyttade till Stockholm efter suspensionen. Där började han samarbeta med Tolstadius och friades flera år senare av kungen. I rättvisans namn måste konstateras att von Bergen och Muhrbeck själva hade stor del av skulden till att striden blev så hård. På äldre dar kunde von Bergen också konstatera att han ”med alt mit wälmenta stormande uträttat ganska lite”.

Enligt flera källor har processerna avsatt cirka 4000 sidor bevarade protokoll och inlagor. Mycket av detta bör ha funnits i Luggude härads domböcker, men var de aktuella banden finns vet man inte på Landsarkivet. Carl Grimberg, författaren av Lunds stifts herdaminnen och den nämnde religionshistorikern Pleijel måste haft tillgång till dem, det framgår av vad de skriver. Domkapitlets anklagelseakt ska ha varit på cirka 1000 sidor och tagit tre dagar att läsa upp. Muhrbeck ska ha dömts till böter för brott mot konventikelplakatet, tillsammans med 31 av sina anhängare. Efter ett par omgångar överklagande frikändes dock alla.

I brist på originalhandlingar får kampen illustreras med några citat från tiden. Först Gjörwells beskrivning av inkvisitorerna: ”Biskop var då dr Henric Benzelius, en lång, mager och ej synnerlig behaglig man, odio teologicus plenus, fullkomlig orthodox, grundlärd i historia ecclesiastica och österländska språken, en hatare av wolfianska philosophien och vida namnkunnig. Johan Engeström var då domprost, nu biskop, en stor fet och theologice vacker man, har et aldeles orthodoxiskt ansigte, ser myndig och dryg ut, som han ock är, äger stark lecture i historia ecclesiastica och philologien, är en god theologus, men judicum är ej hans grund. Begge dessa fäder äro uprigtiga förföljare af alla novatorer.”

Carl Grimberg refererar i Svenska folkets underbara öden en prostvisitation i Hässlunda. Friherrinnan Stackelberg klagade över att ”Muhrbeck i alla predikningar fördömde och förbannade, men aldrig predikade någon tröst, och att hon aldrig haft uppbyggelse av hans predikningar utan städse gått med ängslan hem”. Vidare påstod hon att de i församlingen som ”Muhrbeck höll för heliga” fördömde de andra, så att hat och ovänskap dagligen tillväxte. Mot detta protesterade en bonde och sade att ”Prästen Muhrbeck säger dem förbannelsen till, som bör hava’n, och välsignelsen den, som honom hava bör”.

Murbeck och von Bergen samarbetade förstås i kampen, men det finns inget som talar för att Murbeck även deltog i von Bergens andaktsgrupp. Den hade ju också startat medan Murbeck var i Malmö och Helsingborg. Efter von Bergens suspension kom en annan präst till Ekeby. Gruppen samlades troligen därefter till olagligt utvidgade husandakter på Gedsholm och Möllarp. Ersättaren hette Tufwe Hwaling och han lät i stort sett pietisterna hållas om de skötte andakterna diskret. Han lät dem också återkomma till kyrkan och nattvarden, som de och deras tjänstefolk tidigare blivit avstängda ifrån. 1749 förflyttades han till Svalöv, där det behövdes en smidig präst för att lugna känslor, som upprörts under företrädaren Johan Dröschers tid. Möjligen handlade det också där om pietister.

Mamsellerna på Möllarp

På Möllarp bodde vid den tiden löjtnant Otto Adrian Berg (1711-1768), gift med Ewa Charlotta Ulfvenklou, samt fyra ogifta systrar till honom. Löjtnanten tjänstgjorde vid fortifikationen i Malmö, liksom deras far, major Stefan Walter Berg, gjort. Deras mor, Beata Elisabeth von Linde, hade varit dotter till ryttmästare Isaak von Linde, som 1699 och 1702 köpt Axelvold och Möllarp. Det var därför syskonen Berg bodde på Möllarp. Gårdarna ägdes av ryttmästare Johan Lorentz von Linde, Isaaks ende kvarlevande son som bodde på Axelvold. Otto Adrian steg i graderna och blev slutligen överste. 1751 adlades han och antog då både faderns och moderns namn och blev den förste Berg von Linde. Johan Lorentz var ogift och barnlös och hade i många år varit krigsfånge i Ryssland efter poltavanederlaget. Han dog 1752 och hade då testamenterat gårdarna som fideikommiss till systersonen Otto Adrian, som därefter flyttade till Axelvold.

Systrarna som bodde kvar hette Margareta Maria (1708-1774), Sara Catharina (1712-1766), Beata ( -1784) och Johanna Magdalena (1720-1771). I ett kåseri 1791 i samlingen ”Märkvärdigheter rörande skånska adeln” ger krönikören Johan Christopher Barfod en varm beskrivning av dem. Om Margareta Maria meddelar han att hon i ungdomen varit förlovad med en präst som avlidit och att hon sedan bestämt sig för att aldrig gifta sig. Hon bröt sedan benet och det läkte så olyckligt, att hon resten av livet måste använda kryckor. Inte heller Sara Catharina ville gifta sig, och om henne säger Barfod att hon var ”mycket snäll i fruntimmersslöjder”. Beata var olik systrarna i det mesta och gifte sig med en styvson till von Bergen, kyrkoherde Radier i Sörby i Göinge. Johanna Magdalena var i många år förlovad med en officer Abraham Hellichius. Han var åtskilligt yngre än hon och styvson till en präst i Allerum, som enligt tidigare nämnde Gjörwell var en känd pietist. Själv var han en streber, som pressade henne på pengar och så småningom gifte sig med en annan. Han drogs senare in i Gustav III:s statskupp och belönades med adelskap och befordran till general och fick en kungsgård.

Barfod skriver att ”demoisellerna Berg på Möllarp, förledda av ömt hjärta och livliga känslor, till en början fallit i pietistiska sektens klor. De hängåvo sig åt densamma med så oskrymtat allvar, att de av förakt för jordisk härlighet ej ville äga besittning av Möllarps gård och gods, som efter mormodern skulle tillfalla dem, utan nöjde sig i stället med vissa inkomster. Sedan visade de mycken tillgivenhet för herrnhutiska brödralaget. Med allt detta var likväl deras hushåll en skola för unga fruntimmer, i vilken ganska många uppfostrades till nyttiga och snälla hustrur. Deras bord stod alltid dukat för vänner, som emottogs med milda ansikten. Deras minne skall leva i välsignelse, så länge gudsfruktan och välgörenhet bliva hedrade dygder för mänskligheten.” Av mina anmödrar känner jag till åtminstone en, Hanna Tostesdotter (1716-1785) i Hökatången och senare St. Teglaröd, som varit piga på Möllarp och som 1755 hade Johanna Magdalena som gudmor till sin första dotter.

Karakteristiken av mamsellerna gällde inte så mycket Beata, ”som på intet sätt liknade sina systrar i stillhet och foglighet”. Om brodern Otto Adrian säger Barfod att ”Hans levnadssätt hade både på dietens och sedlighetens vägnar varit oordentligt.” Han hade varit en duktig officer och hade tjänat mycket pengar. När han dog hade han 90.000 daler kontanter på sitt kontor. En hel del hade väl våra förfäder släpat ihop åt honom, men via hustrun ägde han också gods i kalmartrakten. Om hans hustru Ewa Charlotta sägs att hon dåligt drog jämnt med svägerskorna ”emedan de med alltför stor grannlagenhet nagelforo hennes helt oskyldiga nöjen och kallade dem syndiga tidsfördriv”. Hon hade en panisk skräck för smittkoppor och förbjöd alla i sin omgivning att lämna gården när sjukdomen gick i trakten. När hon en gång var i kyrkan i Kågeröd kom en kvinna och satte sig i bänken bakom. Ewa Charlotta kunde inte rusa därifrån, men kände av lukten att kvinnan varit i kontakt med koppor. Just före kyrkbesöket hade hon hjälpt till att lägga ett barn i kistan sedan det avlidit av koppor. Den svarta kyrksjalen hon hade på sig hade varit utlånad för att täcka över barnet när det avlidit. Väl hemkommen insjuknade Ewa Charlotta och dog kort därefter.

Övrigt herrskap

Jag kan inte låta bli några utvikningar till om herrskapet på Axelvold, trots att de har rätt lite med pietister att göra. Isaak von Linde hade stupat i Ukraina 1708; han lär ha räddat Karl XII genom att i ett trängt läge lämna honom sin häst. Möjligen befordrades han postumt. Hustrun Margareta kallade sig majorska när hon som änka bodde på Möllarp. Enligt Barfod brukade hon och amiral Cornelius Ankarstiernas änka på Knutstorp supa friskt ihop på gamla dar.

På Axelvold hade också Isaaks och Margaretas dotter Anna Catharina bott. Hon hade varit gift med häradshövding Petter Tollsten, som dött av pesten 1712. Deras barn var inte så lyckosamma. En son blev rådman i Malmö, men spekulerade bort familjetillgångar och dränkte sig i slottsgraven. Hans ende son blev så småningom notarie i Kommerskollegium, men organiserade ett bedrägeri i Nummerlotteriet och fick fly från landet. En dotter till rådmannen gifte sig med von Bergens son, som var medicine doktor i Helsingborg. Kanske hade hon efter faderns död bott på Axelvold och fått kontakt med pietisterna.

En annan son till häradshövdingen, Peter Gustav, tog avsked som löjtnant redan i 25-årsåldern; av lättja säger Barfod. Hans arv hade omvandlats till en livränta på Axelvold. ”Han levde där i ett nesligt fylleri och gjorde som oftast rim, vilka han tyckte vara bra, samt dog omsider i en ålder av vid pass 80 år, utan att han därför kan sägas hava länge levat”. Kanske var det mest gammalt förtal han förmedlade, löjtnanten var cirka 55 år äldre än Barfod. På Axelvold finns ett mycket stort bibliotek fransk 1700-talslitteratur, bortåt 100 hyllmeter som jag minns det. Det måste ha skaffats av någon med stort läsintresse, vem tycks idag vara oklart. Varken den penningglade och ”oordentlige” översten Otto Adrian eller hans något jordbundne son Henrik Walter (1752-1834) verkar vara rätt personligheter, och de hade väl inte heller tid för sådant. Löjtnant Tollsten var ekonomiskt oberoende, ogift och uträttade inget arbete. Kanske satt han och läste hela dagarna, och kanske skrev han dikter som Barfod inte förstod. Originalutgåvor av Bellman tror jag ingår i biblioteket.

Pietister bland allmogen

Det var inte ovanligt att herrskapsdamer bar fram arrendatorers barn till dopet. Regina Catharina Cronhielm och hennes dotter Margareta Cornelia Ankarstierna på Knutstorp gjorde det ganska ofta. Det var nog en ritual som gynnade båda parter, men inte tydde på speciella relationer. Mamsellerna gjorde det inte så ofta, kanske för att de inte hade med ägarskapet till Möllarp eller Axelvold att göra. Att hela andaktsgruppens ledning med von Bergen i spetsen ställde upp hos Ola Jeppsson och Helena Jönsdotter måste dock haft djupare personlig innebörd. Att smedparet hörde till pietisterna är jag därför övertygad om.

von Bergens andaktsgrupp startade vid samma tid som smedfamiljen ändrade sitt val av faddrar. Det får mig att tro att sme’ns var med från början och att de nya faddrarna var andra medlemmar av gruppen. Jag har därför tittat närmare på dem, och på deras faddrar. Det visar sig att det under 1740-talet fanns en liten grupp av människor i trakten, som inte var nära släkt, men regelbundet utsåg varandra till faddrar. Tre äkta par förekom allra mest: Smedparet, Carl Bengtsson med hustru Nilla Månsdotter i Rutenborg och Per Jönsson med hustru Boel Andersdotter i Pålstorp. Både Carl Bengtsson och Per Jönsson var med hos smedens den gången von Bergen och mamsellerna var där. Gissningsvis representerade de en utvidgad ledning för andaktsgruppen. ”Greta Maja” och Sara Berg hade varit faddrar även hos Carl Bengtsson. Per Jönsson var barnlös. Utanför denna grupp kan nämnas Sven Åkesson med hustru Karna Tostesdotter i Brödlösa, Nils Trulsson och Jacob Hansson i Skockahuset, drängarna Per Olsson och Nils Månsson samt pigan Hanna Tostesdotter, alla på Möllarp. Nils Månsson var senare i Pålstorp och var möjl. bror till Carl Bengtssons hustru. Hanna Tostesdotter var syster till Karna i Brödlösa. Fler vågar jag inte peka ut, eftersom avgränsningen av gruppen är osäker.

Förklaringen till detta ”faddernätverk” kan vara att trosfrändskap innebar ett väl så starkt band som nära släktskap. Det är mitt intryck att det var så bland de pietistarvtagare jag mötte i min barndom. Det kan också finnas en rent teologisk förklaring. Dop gällde från början vuxna som bekräftelse på att de fått insikt i och antagit den kristna tron. Barndop infördes för att undgå problemet att barn blev ”evigt förtappade” om de dog ”okristnade”. För att garantera att barnen verkligen blev kristet uppfostrade, även om föräldrarna dog, utsåg man gudfäder och gudmödrar. Gudmodern skulle också ”bära fram” barnet, eftersom modern inte var ”kyrktagen” och inte fick vara med vid högtiden. Det är därför präster i doplängderna ofta utelämnade mödrars namn, men nogsamt angav faddrars. Att faddrar brukade försörja föräldralösa barn var sekundärt, det primära var den religiösa uppfostran. Mina egna faddrar var förvisso trosfränder, säkert tänkte pietister på 1700-talet likadant. Hade man en speciell och stark tro, var det självklart att man ville se till att barnen också skulle få den, vad som än hände en själv.

Senare pietism

Bland mina anfäder i trakten ur generationen efter smeden har jag funnit tecken på pietism hos Sven Knutsson (1735-1805) och hans hustru Kjerstina Hansdotter (1744-1800) i Lilla Bjernarp. Även de hade anknytning till Möllarp, kanske också till de mamseller som fortfarande levde där. Bouppteckningen efter Kjerstina upptar Moses och Lambsens Wisor samt ”bok kallad Örtagårdsällskap”. På UB i Lund har jag fått fram att den troligen var en andaktsbok eller predikosamling, ett par andra från den tiden hade ordet ”Örtagård” i titeln. De hade också en dansk psalmbok. Att den skulle vara från dansktiden har jag svårt att tro. Möjligen var det den danska sångboken ”Troens rare Klenodie”, närmast motsvarande Moses och Lambsens Wisor, men inte kontroversiell i Danmark. Nästan alla sånger hade skrivits av biskop Hans Brorsen. Mest känd av dem är ”Den store, hvide Flok vi see,…”, till norsk folkmelodi, senare bearbetad av Grieg.

När Sven och Kjerstina döpte sitt första barn 1769 skrev prosten Klerck en lång kommentar till dopnotisen: ”detta barn ifrån L. Bjernarp som idag blifvit af mig döpt och fådt namnet Knut var i anseende till döpelsens sacrament barnbarns barn. Mormodern till detta barn Hanna Hinsesdotter, som är gift med Hans Ols i Källstorp blef af mig döpt 1726 Dom 2 Adv. Modern till barnet Kierstina Hansd. blef af mig döpt Bön Söndagen 1745. Herrans namn vare --- lofvat, som så länge förlagt mina lyckliga dagar vid detta Pastorat!!! P R Klerck”.

Hanna Hinsesdotter var det första barn han döpt i Kågeröd och han hade skrivit en liknande kommentar när hon gifte sig. Under hela sin långa tid tycks Klerck ha följt familjen speciellt. Rimligen bör han ha känt till intresset för Moses och Lambsen, men det verkar inte ha stört honom. Förmodligen var han mycket tolerant. Minst tre av mamsellerna på Möllarp hade varit faddrar vid hans egna dop och hans syster hade deltagit i andaktssocieteten, medan hon bott hos honom. Notisen i kyrkboken var självklart till god hjälp i släktforskandet. Tack Herr Magister!

En generation senare har jag funnit frikyrklighet hos Sven Knutssons dotter Bengta Svensdotter (1773-1855) och hennes man Nils Andersson (1778-1827) i Skipadrätten. I bouppteckningen efter Nils anges att de haft en bibel, ”af proföfversättningen”, samt ”Pontoppidans Chatheches”. Karl XII:s bibel var den gällande, en reviderad version av Gustav Vasas bibel. Gustav III hade på 1770-talet tillsatt en kommission för att göra en ny bibelöversättning. Resultatet blev dock kontroversiellt på grund av spänningar mellan ortodoxa och liberala grupper inom kyrkan, och någon ny bibel kunde inte antas förrän 1917. Att en enkel bonde född i Axelvold på 1770-talet skaffat ”provöversättningen” tyder på djupare religiöst intresse än hos de flesta. Förmodligen var han en ”läsare” och katekesen stärker antagandet. Erik Pontoppidan var en dansk biskop, som på 1730-talet skrivit en katekes, som blivit mycket spridd. Nils Andersson litade nog inte helt på prästen och han låg efter 7 Rd med tiondebetalningen, trots att han hade det gott ställt och i övrigt var skuldfri.

Längre än så har jag inte följt pietismen i Kågeröd och Axelvold. Släkttradition talar för att rörelsen levde vidare och övergick i de ”missionsföreningar” jag mötte under min barndom. Har någon läsare mer information om ämnet tar jag mycket gärna del av den.

Omslaget