Omslaget

Slškt och Bygd 04:1

Historier om och omkring jakt
om hundar och skjutvapens hanterande

- Bengt Nordahl -

Redan de gamla svenska landskapslagarna reglerade jakten. Eftersom rovdjursplågan var svår på den tiden kreaturen gick på bete i skogen, var det tillåtet att jaga rovdjur även på annans mark. ”Den äger räven, som driver upp honom, den äger vargen, som tager honom, den äger björnen, som jagar honom, den äger uttern, som tager honom ur ån” (Västgötalagen).

Den första svenska jaktstadgan utkom 1647. Här slog man fast vad som var kronans villebråd, och vad adeln fick jaga. Allmogens jakträtt var mycket begränsad, även för jordägare som inte var adelsmän, men beträffande rovdjuren medförde jaktstadgan inga förändringar.

Olovligt jagande

Hejderidaren Henning Hellman hade vid Onsjö vinterting 1719 instämt Hr Capitainen Axel Uhrne och frälseskytten Bengt Svensson för olovligt jagande. Dagen före allhelgonadagen hade hejderidaren påträffat dem på Gissleberga fäladsmark med ”Skiut-driftyg, häst och bössa samt raphöns-hund och nät hwilket han då dem aftagit undantagandes Hunden”, eftersom de saknade rätt att jaga på angiven fäladsmark. Kaptenen och skytten svarade, att de ridit ut att jaga på befallning av ”afl. Hr Amiralen General Lieutnanten Anckarstiernas efterlefwande fru friherrinnan Margaretha Elisabet Sparre”, på vars vägnar hennes skrivare Hallvard Berg inställde sig. Rätten kom fram till att den inte kunde döma dem efter den kungl förordningen om jakt, djurfångst och fågelskjutande av d 29 augusti 1664 och d 4 mars 1673. De blev därför befriade från böter och återfick det beslagtagna. Dömd blev däremot bonden Per Tåstesson i Ask, för att han en gång skjutit efter en andrake, som slagit ner i en liten vattensamling upptill hans gård. Trots att ”Byssen sprang sönder” och anden klarade sig, fick han böta efter samma kungliga förordning.

Inte förrän 1789 fick skattebonden samma rätt till sin jord som adelsmannen. Detta medförde dock, att den ivriga jakten på matnyttigt vilt gjorde att villebrådsstammarna minskade katastrofalt, och därmed blev väl också rovdjuren mera närgångna.

Skottpengar för ”ödelagda” djur

Förr betraktades alla de djur som konkurrerade med människan som skadedjur, och det ansågs därför nödvändigt att bekämpa dem. Det var ju inte som på våra dagars Malta, att man enbart för nöjes skull gick ut med bössan och sköt på allt som rörde sig i luften. Det var kanske en nödvändighet att hålla efter vissa av dessa djur, och fann man en rävlya, avlivade man förstås ungarna. Per Svensson i Gillastig skriver den 11 maj 1819 i sin dagbok: ”Samma dag funno Jöns Adonius Nils en Räfbo i Allarps Tungahage som wi togo twå ungar uti.” Det var inte han som fann rävlyan, men troligen var han med om att gräva ut den. Det omtalas inte, att man fick några skottpengar för dessa ungar, men från domstolsprotokoll vid Onsjö häradsrätt framgår, att infångandet och avlivandet av rävar och andrar ”skadedjur” kunde ge en viss ersättning i form av skottpengar.

Vid vintertinget 1743 förekommer flera sådana fall. Det ena handlar om skytten Nils Jönsson från Kvärk, som uppvisade ett antal fågelhuvuden och rävskinn, ”hwilka rofdiur- foglar han utom allmän skall med Bössa ödelagt”. Han medförde huvuden av 10 örnar, 6 korpar, 2 hökar, 1 uggla samt 2 skinn av unga rävar. Det var kanske dock inte så vanligt, att man själv infann sig vid rätten. Skyttarna Nils Persson och Nils Cronberg hade tydligen lämnat sina huvuden och skinn till nämndemännen Lars Svänsson och Svän Andersson, vilka i en attest av den 28/1 1743 intygar, att de fångat och ödelagt följande rovdjur: 8 st gamla rävar, 1 st ung räv, 5 slaghökar, 4 sparvhökar, 9 ugglor, 1 kråka och 1 örn. Samtidigt intygade Petter Kilberg, att gamle mannen Pål Tykesson ”utom skall med bössa ödelagt” 1 räv, 3 hökar, 2 kråkor, 3 skator.

Det är ett imponerande antal örnar som Nils Jönsson lyckats skjuta i Kvärk, fåglar som vi gläds åt att de åter börjat häcka i vårt landskap. Med slaghökar menas väl duvhökar, men det omtalas inte vilka ugglor som avses. Man kan ju tycka, att det är få kråkor och skator som uppräknas. Det kan bero på att ersättningen för dessa fåglar var ringa, vilket följande prislista visar: Skata 1 öre, kråka 2 öre, korp 2 öre, uggla 6 öre, hök 10 öre, örn 20 öre, räv gammal 10 öre, och ung 8 öre. Lönsammast var det således att skjuta en örn, och ersättningen för Nils Jönsson blev därför tillsammans 7 daler 31 öre smt ”hwarom han för Befallningsman Nils Malmgren bör sig angifwa”. Det gick 32 öre på en daler, och de som vill kan räkna ut ersättningen för de övriga. Mest fick Nils Persson och Nils Cronberg, och de kunde kanske även använda en del av rävskinnen.

Nämndemannen Jöns Wifvesson framviste 1752 för Rönnebergs tingsrätt skinnen av fem stycken gamla rävar, som han enligt företett bevis ”utom skall äller Kron Jacht sielf fångat och ödelagt”, och tingsrätten fann skäligt bevilja de uti ”allmänna lagen och byggningebalken” stadgade skottpengarna tillsammans 2 daler 16 öre (16 öre per skinn). Pengarna skulle han erhålla från ”Häradets medel i Sakörer” (böter).

Vargar och vargjakter

Jag har inte träffat på någon uppgift om erhållna skottpengar för varg i Onsjö eller angränsande härader, men från Ö Göing härad finns det flera sådana fall. 1744 hade en salpetersjudare i Örkened socken ”utan skall” lyckats fånga och avliva en stor varg. För det erhöll han två daler. Från samma socken finns även uppgift om att en ryttarhäst i september månad 1741 under bete på en fäladsmark blev ihjälbiten av vargar.

Vargen var ganska vanlig främst i norra och mellersta Skåne på 1600- och 1700-talen, och från den stränga vintern 1740 omtalas bl.a. att vargar och andra vilda djur tog sig över isen från Skåne till Danmark. För att bekämpa vargen anordnades s.k. vargskall, varvid vargen drevs in i nät. Allmogen var skyldig att infinna sig vid kallelse, men det fanns en viss ovilja att deltaga i dessa skall, då man var borta hela dagen eller ibland kanske flera dagar i sträck. Att själv fånga en varg eller ännu bättre att spåra upp en varglya, gav ju betydligt bättre ersättning, men uteblivande vid vargskall kunde bli dyrbart, om man inte hade giltig anledning.


Teckning: Christina Mårtensson

Vid Onsjö härads sommarting den 16/6 1726 kärade kronohejderidaren Henning Hellman en del av allmogen i de olika socknarna för att de ”skola tid efter annan försummat den anbefallte warjejakten”. Måns Jöransson i Ask hade två gånger varit frånvarande. Han sade sig ha intyg på att han borde vara befriad men kunde inte uppvisa detta, varför han fick plikta 6 mark för jaktens försummelse. Nils Jönsson erkände, att han uteblivit två dagar och fick likaledes böta 6 mark. Per Larsson hade försummat en dag, men han hade vid ett tillfälle gått med ”ämbetsbref ifrån Cronoskogwaktaren” och fått löfte om att slippa jakten en dag. Hejderidaren sade sig inte känna till detta, men Per Larsson blev befriad. Även Anders Stork, som försummat två dagar, befriades. Han var en gammal avskedad soldat, ”bräcklig och har intet lefwande Creatur mer än et dåligt ök”, vilket de andra intygade var sant. Nils Bengtsson från Sonnarp hade varit ”hemledes när jakten blef bådad”. Han hade kommit hem mot aftonen samma dag och genast anmält sig, vilket hejderidaren tillstod, varför han friades. Per Nilsson i Röga befriades av samma skäl som Per Larsson, medan Hans Jepsson i Rögahus fick böta 6 mark. Han hade en dag sänt en gosse i sitt ställe, men denne ansåg hejderidaren vara alltför liten och hade inte blivit antagen.

Ett annat domfall som rör samma vargjakt ger lite inblick i hur det kunde gå till vid dylika vargskall. Ja, inte så mycket om själva vargjakten, men vilka problem det kunde vara att få ordning på folket. En ryttare vid namn Anders Winquist från Gillastig var ”satt i fjärdingsmans ställe”. Han hade vid tinget instämt bonden Jöns Andersson uti Hassle i Stehags socken, som ”överfallit honom med hugg och slag”, vilket denne nekade till,. Han hade endast slagit efter Winquist men inte råkat, sa han. Vittnet Nils Bengtsson från Södra Jurup berättade, att när det blivit någon öppning bland folket i drevkedjan, hade Winquist sagt åt dem att gå bättre ihop. Drängen Jeppe Persson från Värlinge hade därvid sagt emot honom, varpå Winquist yttrat: ”Hwad säger du din hunswått”, vilket var ett grovt nersättande okvädingsord. Samtidigt hade han tagit en stövel och slagit drängen i ryggen så att det small. Detta hade tydligen retat upp övrigt folk, och Winquists morbror Jöns Holm i Vindfälle berättade, att Winquist kommit till honom och sagt, att han inte fick gå ifred för ”de där Stehagsborna”, som kommit löpande efter honom. Lars Påhlsson i Rössle omtalade att 15 karlar kommit löpande efter Winquist, som bett Lars Påhlsson att ta honom i försvar.

En dödsolycka i samband med vargjakt omtalas 1766 i Stenestads kyrkobok. Jakten ägde rum den 9 juni, så kanske var man ute för att spåra upp en varglya. Vi får dock inte veta något om själva jakten här heller, och olyckan berodde varken på angrepp från vargen eller vådaskott,utan på att åskan slagit ner i trädet, under vilket de sökt skydd. (Se Släkt och bygd 99:2)

Under medeltiden grävdes varggropar, vilka lär ha använts inpå 1700-talet. Dessa fångstgropar grävdes enligt beskrivningar ungefär två meter djupa och drygt tre meter långa. Mitt i hålet stod en pinne, där man band en anka eller gås, varefter gropen täcktes med ris, som vargen trampade genom varvid den ramlade ner i den djupa ofta stenfodrade gropen. Att man jagat varg även i de södra delarna av landskapet, förstår man av att man ganska nyligen hittat en varggrop i Trollskogen mellan S Sandby och Torna Hällestad utanför Lund. Den medeltida fångstgropen var tydligt utmärkt på en karta från 1788 under namnet ”Ulfwa Stockehålet”.

Varg vanligare än älg

Som en påminnelse om att det funnits vargar på Söderåsen, har vi namn som Vargadalen och Vargadalsvägen. Det påstås, att de sista vargarna levde där på 1830-talet, men även senare visade sig vargar i dessa trakter enligt följande notis från 1865 i Öresundsposten:

Vargar hafva visat sig på flera ställen i mellersta provinsens skogtrakter, utan att de dock gjort någon känd skada eller att någon varg oss veterligen blifvit fälld af jägare. Så har man efter berättelser sett vargar eller spår efter vargar å Södra Åsen, vid Stenestad, äfvensom vid Röstånga, Billinge, Rönneholm, Tjörnarp m.fl. st. Det är ganska vanligt under snöiga vintrar att vargar komma strykande ned til hafskusterna. Att deremot en elgko under innevarande vinter blifvit sedd och fångad i Skåne är en sällsynthet som så vidt man vet ej inträffat under de sist förflutna 100 åren.

Bössan var laddad

En dag i februari 1728 hade Knutstorps och Axelvolds gods haft klappjakt tillsammans, varvid skyttarna efter avslutad jakt gått in i Blekeskära mölla, troligen för att förfriska sig. När de sedan skulle skiljas hade skytten Sven Bengtssson på Axelvold av misstag tagit bössan tillhörande skytten Jon Andersson (även kallad Boberg) på Knutstorp, vilken bodde vid Rovegården i den nordvästra delen av Kågeröds socken. Efter någon dag hade Jon Andersson sänt Sven Bengtssons bössa med någon som skulle till Axelvold, varvid det ordnades så att Jons bössa skulle lämnas till Olof Persson på Kågeröd nr 1. Där tänkte Jon sedan hämta sin bössa efter gudstjänsten följande söndag den 18 februari. Nu bar det sig inte bättre än att han denna söndag skulle stå fadder i Stenestads kyrka, varför han bad sin faster, gårdskvinnan Sissa Pehrsdotter, om hon ville ta bössan med sig hem efter gudstjänsten.

När folket på Rovegården var färdiga att gå till kyrkan, blev det i stället bestämt, att nämndemannen Anders Hanssons 16-årige son Hans skulle bära bössan hem. På väg till kyrkan hade Hans bett sin kamrat Mattias Jonasson att hjälpa honom bära bössan hem. Efter gudstjänsten gick Hans ner till Olof Persson i byn för att hämta bössan, medan Mattias gick ett ärende till Hospitalet. Hans dröjde något, varför Mattias gick i förväg. Han hade då sällskap med Sissa Pehrsdotter, men ett stycke ifrån Kågeröd hann Hans ifatt dem. När Sven Eskilsson från Böketofta kom körande med sin släde hoppade pojkarna upp på den med bössan, men Sissa fick inte plats.Vid Böketofta skildes de från Sven och pojkarna fick fortsätta till fots, varvid Mattias bar på bössan. Han hade då på skoj sagt till kamraten som gick lite före honom: ”Hans, nu skiuter iag dig!” Han förstod inte bättre än att han spände upp bössan och lade den till kinden. Just när Hans vände sig om och sa: ”Ja men ...” , rörde Mattias vid avtryckaren och då ”small bössan utaf med hela skåttet med hagel swärmen mitt i bröstet på Hans, som kan synas af dhen skintröja han hade på sig.” Med gråtande stämma fick Mattias redogöra för den tragiska händelsen inför rätten.

Det fanns inget åsyna vittne till olyckan, men Mattias Nilsson i Askegården hade sett gossarna gå förbi, när han var i sitt stall och gav hästarna foder. När han sedan hade stängt stalldörren och kommit ut på gårdsplanen, hörde han smällen. Han hade genast sprungit för att se vem det var som sköt. Gossen Hans låg då död på marken med den andre stående bredvid. På frågan om han hade skjutit honom, hade Mattias slängt bössan och sprungit hem till sina föräldrar. Ytterligare ett vittne hade hört skottet, nämligen Påhl Nilsson på den andra halvan av gården. Han hade hört skottet, när han var i sitt fähus, och när han tittat ut hade han sett Mattias springa bort till pojkarna. De hade sedan hjälpts åt att bära in liket i stugan, där det fick ligga, medan de spände för släden för att köra det hem till Rovegården. Fadern, nämndemannen Anders Hansson, svarade vid tinget att han ställde saken i Guds händer, att han inte hade något emot gossen eller hans föräldrar och att det skett av en vådelig och olycklig händelse.

”Hönse Hunden” Perolvire

Här handlar det inte om någon bössa på avvägar utan snarare om en bortsprungen fågelhund, som blev skjuten, men hur och av vem är något osäkert.

Den 10/11 1778 uppträder min anmoder ”Hustru Hanna Nilsdotter i Askes Mölla 51 år gammal” som vittne i ett mål vid Onsjö häradsrätt. Hon berättar därvid, att hon bittida en morgon sistlidna hösten hörde ett skott lossas utanför möllan, men inga människor syntes. ”Någon stund efter kom en fogelhund löpande genom gården, och war hela hakan och nederdelen af munnen afskuten. Hwem detta gjort är obekant.”

Korpralen Johan Schlöiffot berättade, att krögaren Sören Torslov i Ask en söndag förleden höst kommit till hans hus i Norrvidinge, där det uppehöll sig en främmande fågelhund. Torslov sade sig känna igen hunden som en ”hönsehund” tillhörande jägaren på Barsebäck och kallade den Perolvire. Enligt korpralen erbjöd sig Torslov att ta hunden med sig till Ask, där den sedan kunde sändas till Asks mölla, så att den därifrån kunde bli skickad till Kongaö och vidare skaffas till ägaren. Han begärde ett snöre (”strick”) så att han kunde binda hunden vid sin vagn.Soldaten Johan Sommar, som inte blivit kallad till tinget, åkte med på vagnen, och enligt Torslov var det Sommar som önskade ta hunden med till Ask.

Följande morgon ville Sommar gå på jakt efter utter vid ån och tog med sig både sin egen och den främmande hunden. Torslov följde med på jakten, och så snart de kommit utanför byn blev hunden skjuten av Sommar. Skottet träffade i huvudet och hunden sprang bort över markerna. Torslov visste inte om Sommar skjutit med vilje eller ej. Som vittne uppträdde också soldaten Bernt Boberg, som hade sett Torslov och Sommar gå ut på morgonen medtagande både fågelhunden och en annan hund. En av dem hade en bössa, men vem det var såg han inte. Lite senare hade de kommit tillbaka, men då hade de inte fågelhunden med sig. (Såväl Asks mölla som Kongaö tillhörde då fältmarskalken Hamilton på Barsebäck. Det begärdes 8 riksdaler 16 skilling specie som ersättning för hunden.)

Lösspringande hundar

Att lösspringande hundar förr liksom i våra dagar kunde ställa till problem framgår av ett fall vid Rönnebergs häradsrätt. Den 17 juni 1709 hade kronolänsman Per Andersson låtit ”citera” bönderna Mickel Nilsson på Assartorp och Anders Gudmundsson på Risagården till ansvar för att de låtit sina hundar gå lösa, varvid de ansågs gå och bita lamm. Mickel sade att han bundit sin hund, och Anders att han skjutit ihjäl sin. Bägge bad att bli förskonade från böter för den gången, och de blev även frikända.

Ett liknande fall från Onsjö härads höstting 1755 omtalar, att en ryttare kräver ersättning av skogvaktare Cronholm i Kvärk för en sugga, som dödats av dennes hundar. På uppmaning av farmor hade Cronholms barn släppt hundarna lösa för att driva bort några svin ute på åkern. Ett kvinnligt vittne som besökt gården kunde berätta, hur hundarna därvid misshandlat ett par svin. Hon hade sett att de tog en gris i var sitt öra och släpade den över ån. Ett annat vittne intygade, att hundarna farit så illa med ryttarens sugga, att öronen var uppätna in i huvudet, och efter det gångbara priset värderades svinet till 3 daler 16 öre.

Hallvar Berg var klockare i Konga och Ask och upptas 1719 med hustru Kirstina Persdotter och barnen i ”Sjukstufwan Konga by”. Han fungerade tydligen även som skrivare på Knutstorp.
hejderidare = skogvaktare
1 daler = 4 mark = 32 öre
1 riksdaler = 48 skilling

Omslaget