Slškt och Bygd 04:1
Omslaget

Funderingar kring Skånes historia

- Per Olov Ganrot -

I skolan på 1940-talet lärde jag att Skåne för länge sedan tillhört Danmark, Sveriges ”ärkefiende”. Genom tåget över isen rättade Karl X Gustav till detta missförhållande och gav Sverige ”naturliga gränser”. Danskarna försökte återta Skåne, men blev slagna av hjältemodiga svenskar. Första gången skedde det vid Lund, under den unge och tappre Karl XI, och andra gången vid Helsingborg, då Magnus Stenbock avgjorde saken. Vad skåningarna tyckte hörde jag inte mycket om, utom att de snart fann sig till rätta, tack vare kloka och förstående svenska makthavare. Några skurkar, som kallades snapphanar, ställde dock till besvär för svenskarna, men blev rättvist infångade och avrättade. Detta, och ”Stenbocks kurir” av Snoilsky, är ungefär vad jag kommit ihåg från undervisningen i ämnet. Jag tror jag är i gott sällskap med de flesta av min generation.

Släktforskande och senare historieläsning har gett en mycket annorlunda bild. Jag spårade upp mina gamla historieböcker för att få förklaring till skillnaden. Det ledde mig till en utmärkt bok om den tidiga skolan (se nedan). Detta är bakgrunden till mina något vilda funderingar kring Skånes 16-1700-talshistoria och skolans 18-1900-talshistoria.

Hur jag nu ser på historien

”Skånska kriget” på 1670-talet avgjordes inte vid Lund, som jag fick lära. Efter slaget fortsatte det nära tre år. I stort gick det allt sämre för svenskarna, men kriget avgjordes till deras favör på högre nivå. Frankrike besegrade Holland i Flandern och slöt fred. I den inkluderades förbundna stater, bland dem Sverige på Frankrikes sida samt tyske kejsaren, och indirekt Danmark, på Hollands. Brandenburg hade erövrat alla Sveriges tyska besittningar och vägrade, men kurfursten gav sig när 36.000 fransmän tågade mot Berlin. Danskarna vägrade också, de ansåg att de äntligen höll på att besegra Sverige. Ludvig XIV hotade med krig och nästan hela danska armén sändes till Holstein. Gotland utrymdes och det mesta av styrkorna i Helsingborg och Landskrona drogs in. Sedan en fransk armé tagit staden Oldenburg, måste dock Christian V – av huset Oldenburg – acceptera den fransk-holländsk-tyska uppgörelsen, som bekräftades genom ”Freden i Lund” 1679. Danskarna måste utrymma de områden de tagit, och Sverige återfick sina tyska besittningar. Det var så hjälten Karl XI vann kriget, inte vid Lund. För danskarna var slutet orättvist och krävde revansch.

Enligt historieboken befriade Stenbock skåningarna, som varit svenskar drygt 50 år. Många ville dock inte befrias, det visste han, och behandlade dem nästan som fiender. Han försvarade svenska kronans intressen. Efter slaget besköt hans artilleri Helsingborg tills danskarna seglade därifrån. De kunde då inte ta med hästarna. Flera tusen sköts i staden och några vräktes i brunnarna. Svenska armén fick order att föra bort dem, men vägrade. Det var ”rackarens” uppgift. Enligt källa jag hittat på nätet, men inte kunnat verifiera, vägrade även stadens borgare. Sedan några borgarmatronor och borgarbarn tagits som gisslan och hotats med avrättning, skulle de dock blivit tvungna att röja upp.

Några dagar före slaget kom Stenbock med 7.000 soldater till prästgården i Norra Rörum. Där hade min anfader Enoch Wettring just blivit kyrkoherde och gift sig med en halvgammal prästänka med åtta barn. Enligt hans uppgift tog soldaterna allt de hade av spannmål och husdjur, de fick bara behålla lite bortkastade slaktrester. Det fick mig att förstå texten på statysockeln i Helsingborg: ”Fosterlandet åt Magnus Stenbock”. Prästänkan dog strax därefter, möjligen av chocken, och anfadern gifte om sig med en mycket yngre prästdotter i ett bättre pastorat.

Inte bara soldater dog, även befolkningen drabbades hårt av sjukdom, svält och umbäranden i krigens spår, bl.a. i Svalövtrakten. Byar och socknar tömdes på folk och hus raserades för att bli bränsle. På sina håll tog det bortåt hundra år innan spåren utplånats. Förödelsen innebar dock möjlighet för andra att flytta in och finna bärgning. Långsiktigt tjänade kanske några av mina anfäder i Svalövtrakten på kriget. De som dog blev väl inte anfäder.

Efter Skånska kriget tvingades skåningarna hårdhänt att lära sig svenska, fira svensk gudstjänst och lyda svenska lagar. De som inte kunde svensk katekes kunde nekas att gifta sig. Ortnamn försvenskades, liksom personnamn. Moens blev Måns, Peder blev Pär och Jens blev Jöns, alla med skrivtecken som saknades i danskan och markerade ändrad nationalitet. ”Uppsvenska” präster och ämbetsmän tillsattes i stort antal, sedan de gamla förjagats eller avsatts.

Viktigaste ”försvenskningen” var ändå överförandet av nästan alla skånska gods till svenska adelsmän och uppkomlingar. Danskar, som flytt eller uppträtt osvenskt under krigen, fick godsen indragna. De återlämnades visserligen vid fredssluten, men innan dess hade kronan skänkt eller pantat bort dem till svenska generaler, som fört bort möbler, konst, bibliotek och annat värdefullt lösöre. Danska adelsmän riskerade att dömas till döden. De vågade därför inte återvända utan tvangs sälja godsen och fick dåligt betalt. Svenska militärer blev snabbt stenrika.

Röveriet var idén bakom Sveriges krigande under stormaktstiden. Värst var det under Karl X Gustav, men efter tåget över Bälten missades nästan plundringen. Danmarks bundsförvanter rustade, när isen gick upp skulle undsättning komma. För att inte inringas och bli avskurna från försörjning, hotade svenskarna att genast storma Köpenhamn om inte danskarna slöt fred på deras villkor. Det gjorde de, och det var därför Karl Gustav fem månader senare började ett nytt krig mot Danmark. Fredsavtalet gällde då inte längre.

Stormningen av Köpenhamn misslyckades och belägringen fick avbrytas sedan en holländsk flotta kommit till Köpenhamn. Men stora delar av Danmark hölls besatta under ett år och svenskarna plundrade då slott i Skåne och Danmark. Drottning Hedvig Eleonora åkte runt på Själland och valde ut vad hon ville ha. Hon planerade ett magnifikt slott, Drottningholm, och behövde massor av konstföremål. Carl Gustaf Wrangel och andra fältherrar var också konstsamlare och Magnus Gabriel de la Gardie plundrade bibliotek. Stöldgodset kallades krigsbyte och Sveriges främsta kulturskatter kom till stor del till på det sättet. Brotten är nu preskriberade och rånarna är döda, men ”häleriet” pågår fortfarande, bl.a. på Drottningholm, Skokloster, Nationalmuseum, Kungliga Biblioteket och Uppsala Universitetsbibliotek. Vad som hamnade i Kungaborgen försvann vid branden 1697. Dit ska nästan alla skånska medeltidsarkiv ha hört. Röveriet drevs på alla nivåer. Officerare kunde hota att bränna herrgårdar om de inte fick ett par tusen daler. När tillfälle gavs avvek enskilda soldater från sina förband för att ägna sig åt privat plundring. Nästan alla hus och gårdar fick nog påhälsning mer än en gång.

Triumferna löste alla hämningar. Att ta hela Danmark och Norge var förspel, sedan skulle tyske kejsaren besegras. Som nordtysk kung kunde Karl Gustav efterträda honom. Titeln var inte det viktigaste, möjligheten att plundra Prag var nog det som lockade. Det hade han missat tio år tidigare. När westfaliska freden var färdigförhandlad gjorde svenskarna ett överrumplande anfall på Prag, men fick avbryta plundringen när avtalet skrivits under. Karl Gustav hann inte ens dit. Att hans nya planer aldrig blev av, berodde på hans plötsligt död i Göteborg. Synd nästan. Det svenska rövarriket hade kunnat störta samman om han försökt.

Skolversionen av Skånes historia

Att min skolbild stämde så illa med verkligheten, fick mig att söka mina skolböcker. I folkskolan var det nog CT Odhners ”Lärobok i Historia för Folkskolan. Fäderneslandets historia”, 23:e och sista upplagan från 1941. Första kom 1872. I realskolan var det säkert Odhner-Westman-Forsells ”Lärobok i Fäderneslandets historia för realskolan”, 30:e upplagan från sent 1940-tal. Jag har kollat vad det stod om Skånes övergångshistoria och krigen. Det var så torftigt och klämkäckt som min minnesbild, och inget nämndes om skåningarnas problem.

Jag minns inte att mina lärare gav en annan bild heller. I folkskolan samlades vi däremot kring flaggstången varje sjättenovember och sjöng ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Den tjocke hjältekonungen vi firade hade aldrig varit kung i Skåne, men som ung hade han ”grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit” här, som han själv uttryckt det. Bland annat hade han bränt ner vikingastaden Wä. Till 300-årsdagens av hans födelse 1894 hade nästan alla skolor fått flagga och flaggstång. På läroverket i Helsingborg nästan dyrkade vi Stenbock. När man blivit student bars man på kamraters axlar nedför Terrasstrapporna till statyn för att åhöra tal och ”hissas” med sina blommor. Helt klart var jag vilseledd, och det känns genant att upptäcka det först som pensionär.

Jag blev nyfiken på författaren, som gav så falsk bild. Claes Theodor Odhner (1836-1904) blev professor i historia i Lund 1871 och riksarkivarie 1887. Landsarkiven är hans verk. På äldre dar var han ledamot av Svenska Akademien och även riksdagsman för ”Nya Centern”. Under sin aktiva tid deltog han i reformerandet av undervisningen, och han var också flitig läroboksförfattare med gammalmodig syn på undervisningen. Historieämnets primära uppgift var att fostra goda patrioter, inte att ge historisk information. Eftersom hans läroböcker gavs ut i lätt reviderade upplagor långt efter hans död, var det inte konstigt, att mina skolkunskaper blev som de blev.
1800-talsskolan

När jag började skolan 1942 var det mycket ståhej kring Folkskolans hundraårsfirande. Det var lätt för skolbarn att tro att deras skola funnits till i hundra år, men så var det inte. Beslut om ”Allmän folkskola” hade Riksdagen tagit 1841 och Folkskolestadga antogs 1842. Minst en skola med utbildad lärare skulle finnas i varje församling. Föräldrar skulle betala en skolavgift och övriga kostnader skulle församlingen stå för. Skolan var en del av kyrkan och styrdes av kyrkoherden, senare som ordförande i ett skolråd. För lärarutbildning svarade domkapitlen och för ecklesiastiken (kyrka och skola) inrättades ett statligt departement.

Skolans uppgift var ytterst att förmedla kristen tro och moral. Lärostoffet fanns i ”Bibliska historien” och i Luthers katekes, men för att inhämta detta krävdes läskunnighet. Skolans primära mål blev att lära alla att läsa, både ”gammal svensk stil” (frakturstil) och ”latinsk” (nutida stil). Grundläggande skriv- och räkneförmåga var andra mål, medan kunskap i övriga ämnen ansågs onödig eller skadlig. Från början var skoltiden bara cirka ett år och föräldrarna kunde låta barnen avstå. Fyrtio år senare infördes ”obligatorisk skolplikt”.

I skolans uppgift ingick patriotisk fostran. Enligt Luther var överheten given av Gud och skulle vördas och lydas. Detta angavs i förklaringarna till fjärde budet och i ”Hustaflan” (katekesbilaga). Kärlek till fäderneslandet och dess ledare måste därför inpräntas. I ”Läseböcker” fanns historiska berättelser, t.ex. Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Svenska kungar framställdes alltid som hjältar och helt igenom goda, och alla utländska som onda och opålitliga.

Läseboksberättelserna byggdes senare ut till egna ”läsämnen” Historia och Geografi. Med våra värderingar kunde historieämnet bättre kallats ”Hjältedyrkan och Patriotism”. En påhittad svensk kungalängd från före Kristi födelse skulle kunna rabblas. I ”Carlssons geografi” skulle utläggningar om folktyper och svenskhetens stärkande nu ansetts rasistiska. Att vara svensk var förnämligare än alla andra nationaliteter.

Luther var inte enda skälet till patriotismen. Skolan skulle förbereda för värnplikten, som börjat ersätta indelta försvaret. Redan första skolstadgan krävde gymnastik. För pojkar blev det oftast exercis, krigslekar och övning med vapenattrapper. Flickorna fick nog mest se på.

Det var för denna skola mina mer än 70 år gamla historieböcker skrivits. Skolan har ändrats flera gånger sedan dess, liksom de politiska pekpinnarna. Religiös och patriotisk fostran har ersatts av demokratisk och social och senaste tillskottet är ”genusfostran”.

Dagens historieböcker

Jag har jämfört med dagens historieböcker; skillnaden är enorm. Krigen och Skånes erövring beskrivs korrekt, om än inte fylligt. Perspektivet är inte skånskt, men det anges att skåningarna tvangs byta nationalitet, att många ville vara danskar, att svenskarna brände byarna runt Landskrona och att kriget pågick flera år efter slaget vid Lund. Snapphanarna beskrivs som en gerilla, som mördade och brände. Hur de behandlades av svenskarna förtigs. Patriotiska pekpinnarna är borta och texten är ganska värderingsfri. Den undviker att ta avstånd från ens det värst krigiska. Karl Gustav beskrivs som frejdig krigare med tur. Karl XI får en positiv bild. Reduktionen och indelningsverket får stor plats, och hans läs- och skrivsvårigheter väl så stor som hans krig. Karl XII är inte precis hjälte, mer någon man kan tycka synd om.

De nationella standardböckerna kompletteras på högstadiet i Lunds kommun med småskrifter om skånska övergångshistorien. Dansk historia före övergången behandlas inte systematiskt, men i svenska historien försöker man smyga in information om samtida danska kungar. Böckerna nämner stenåldersfynden vid Skateholm, men utelämnar i övrigt Skånes äldre historia och lär t.ex. att Birka var vår första stad.

Varför gnälla över detta?

Jag vill inte att Skåne ska bli danskt igen, det vore säkert besvärligt. Jag är inte förtryckt eller diskriminerad, men på något sätt tycker jag ändå att min skånska identitet kränkts, genom att Skånes historia förfalskats och mörklagts. ”Fäderneslandets historia” betydde förstås Sveriges historia, fast mina fäder bodde i ett annat land, och varken de eller jag är invandrare. Eftersom skåningar nu är svenskar, bör de lära sig svensk historia med Birger Jarl, Engelbrekt och Gustav Vasa. Men de bör också lära sig skånsk och dansk historia före 1658, eftersom det faktiskt är Fäderneslandets historia för den som har skånska fäder.

Eftersom Skåne nu är en del av Sverige, bör väl också alla svenskar åtminstone få lära sig att civilisationen utvecklades tidigare i Skåne än i andra delar av landet. Lund grundades under Svend Tveskægg 260 år innan Birger Jarl grundade Stockholm. Svend var kung i Skåne och Danmark och erövrade senare hela England. Lunds föregångare, dagens Uppåkra, var cirka tusen år när Birka grundades – övriga jämförelser får vänta tills utgrävningarna kommit längre. Skåne befolkades för minst 15.000 år sedan, när inlandsisen började dra sig tillbaka. ”Urskåningarnas” ättlingar följde sedan iskanten när den kröp norrut. Om man med skåning menar någon som bott eller bor i det som nu kallas Skåne, så bör övriga svenskar i huvudsak vara ättlingar till utflyttade skåningar.

Samer brukar av journalister kallas ”Sveriges ursprungsbefolkning”. Det borde betyda att de var först i det som nu är Sverige. Så kan det dock inte vara. De anses ha kommit hit från öster och måste ha invandrat flera tusen år senare än ”urskåningarna”. Under så lång tid låg nämligen isen 1–2 km tjock över norra Sverige, Finland och områdena öster därom. Troligen kom de ännu senare. Bevis saknas för att det var samer, som bebodde de äldsta boplatser man funnit i Norrland, och tidigaste skriftliga belägg för samekultur tycks vara från slutet av 800-talet. Om Sveriges ”urinvånare” ska utpekas, så blir de därför ”urskåningarna”! Så är det, fast det låter ju som skånskt skryt. Ändå bör vi informera om Skånes historia, men inte yvas över den och provocera.

Fjärde budet igen

Som jag ser det, bör vi hedra våra skånska förfäder genom att hålla minnet av dem levande och inte förvanska deras historia. De ansåg sig säkert utlämnade till den fiende, som tretton år tidigare hänsynslöst förhärjat Skåne. Många dog av krigen som följde och övriga underkuvades, blev ruinerade eller fick sina livsvillkor allvarligt försämrade för ett par generationer. Det går inte att avgöra vem som hade störst skuld till krigen. Säkert är att de mest ägde rum i Skåne, både när det var danskt och sedan det blivit svenskt. Genom hela historien har ingen landsdel inom nuvarande Sverige blivit så förödd av krig som Skåne. Ofta böljade det fram och tillbaka och under 1600-talet drabbades särskilt trakten 3–4 mil runt Landskrona. Sverige hade mycket stor del i detta, men det bör inte slätas över eller förtigas, som skolpropagandan gjorde på 1800-talet. Skåningarna måste anses helt oskyldiga.

I Skåne finns många monument, statyer, gator och torg som påminner om svenska krigare och segrar. Förutom ett par snapphanestatyer finns inga monument över den tidens skånska befolkning, dess ledare eller alla som dog till följd av krigen. På Bornholm finns däremot vid Hammershus ett stolt monument över dem, som gjorde uppror mot de svenska erövrarna och såg till att öborna fick förbli danskar och ”bruge fædrens sprog”. Jens Kofoed hette han som ledde befrielsen och han har fått ge namn åt en färja mellan Ystad och Rönne. Han tillhörde en förnäm bondesläkt, ur vilken under seklerna många ämbetsmän, domare och officerare kommit. Släkten finns kvar och namnet har mycket god klang på ön, på vissa kyrkogårdar har de nästan egen avdelning. Det har glatt mig att jag i det då danska Ystad, från cirka 1600 och framåt, funnit tre generationer anfäder med namnet Kofoed.

Opassande statyer

Politisk oro i omvärlden och social här hemma medförde stark politisk och kulturell nationalism kring sekelskiftet 1900. Runt om i landet restes monument, i samma fostrande syfte som läseboksberättelserna. I pur storsvensk chauvinism blev det ryttarstatyer av Karl X Gustav och Magnus Stenbock på Stortorgen i Malmö och Helsingborg. Fast en del såg i dem hån mot skånsk identitet och mot danskarna. Om statyerna rests i ryttarnas egen tid, hade de varit genuin historia, som torgen de står på. Men de tillkom långt senare, inte för att fira jämnt sekel, utan för att en inflytelserik elit hoppades kunna avleda sociala spänningar genom att påminna om gamla svenska triumfer. Att stadsbornas förfäder tvingats och kuvats fick inte hindra ett gott syfte. Samtidigt blev statyerna en varning till dem: Ha inget ihop med danskarna! De antogs uppmuntra norrmännen att lämna unionen. Efter ett sekel är statyerna nu historia, men som monument över sig själva och över svulstig nationalism.

Någon vecka efter roskildefreden gjorde Karl Gustav en kort rundresa för att bese bytet och besökte då Malmö. Det var nog enda gången han var där. Kort därefter lät han sig hyllas i staden och företrädare för hela landskapet tvingades svära trohet till den krigsherre de prisgivits åt, men då var han inte kvar. När han sedan bröt den nyss ingångna freden gjorde malmöborna revolt till stöd för de belägrade köpenhamnarna. Den misslyckades, ledarna halshöggs mitt på Stortorget, där statyn nu står, och stadsborna stod och grät sägs det. Inte ens två år var Karl Gustav kung över Skåne, och inget beslut han fattade var positivt för Malmö. Inte ämnad till kung och utbildad för krig, blev krig det enda Karl Gustav ägnade sig åt och älskade (läs Peter Englund: Den oövervinnerlige).

Bild i Helsingborgspostens Stenbocksnummer 1910.

Stenbocks seger vid Helsingborg räddade kanske Sverige som nation. Den innebar också att Skåne förblev svenskt och den satte punkt, åtminstone i Skåne, för 150 år av krig. Någon anknytning till staden hade segern egentligen inte. Taktiska manövrer gjorde att slaget kom att stå där det stod. Statyns antydan, att ”Måns Bock” anförde ”skånska getapågar”, är ren historieförfalskning. Stenbock behandlade skåningarna hårt, särskilt helsingborgarna, som så tydligt stött danskarna.
Att grannfolket kunde ta illa upp, var inget hinder, när man satte upp statyerna. Eftersom danskarna oftast börjat krigen, borde de inte klaga över att vi svenskar firar segrarna. Det var Hjalmar Brantings argument, när han tillrättavisade fackföreningarna i Helsingborg. Efter danska protester hade de vägrat delta i invigningen av Stenbockstatyn. Idag vill vi välkomna danskarna i Skåne. Är det då inte direkt opassande, att det första de möter här är monument över deras förfäders nederlag? Inte uppsatta i krigstid, utan när vi levde i fred med varandra. Hur ska danskar uppfatta oss skåningar, om vi firar att vi sluppit ifrån Danmark? Från mitt första besök i Köpenhamn i slutet av 40-talet minns jag en lapp i ett krogfönster i Nyhavn. Där stod ”Skaaninger uønskede”; mindre snyggt än statyerna, men knappast mer oartigt.

Ingen skulle nu komma på idén att sätta upp statyer. Allra minst över en fältherre och inte över alla dem, som gav honom segern eller offrade livet för den. Kan då inte vår tids värderingar leda till att man tar bort opassande monument? Danskarna skulle nog uppskatta gesten. Kungamakt, adelskap, ordensväsende och andra abstrakta symboler har raserats, när de ansetts förlegade. Skulle det vara svårare med statyer? Varför inte byta dem mot värdiga monument över de många generationer danska och svenska skåningar, som lidit av krigen? Ryttarstatyerna kunde placeras i en ”nationalpark” för otidsenliga monument. I Kgl. Hufvudstaden bevars, där de hör hemma. Gärna på Gärdet, nära Radio/TV-huset. Då blev det säkert fart på ”debatten”.

Om det inte går att bli av med statyerna, kan man då inte bredvid dem ställa upp välgjorda och välskötta informationstavlor, som presenterar fakta och vår tids kritiska synpunkter? Även om jag sällan åberopar Luther som föredöme, så började ju även han med att spika upp teser och lyckades till sist välta en hel del.

Jag bör kanske tillägga att jag inte lider personligen av statyerna. Men jag skulle inte sakna dem, och Skånes historia skulle bli mycket uppmärksammad, om de togs bort eller ersattes. Så länge de står kvar, på bästa paradplats, tycker jag att de underhåller en förfalskad historiebild. Det är dags för en ”reformation”.

”Stenbocks getapågar”

Sången är författad af docenten Erland Lagerlöf och sjunges med mel. ”Finska rytteriets marsch i 30-åriga kriget”. Den är af följande innehåll:

Gref Magnus han tog uti hakan på mej:
”Se morsk ut, min påg, så springer dansken för dej!”
Den muntre gref Magnus, den likar jag väl,
och ej vill jag hafva ett annat befäl.
”Stor sak”, sad’ han, ”om tröjan vår är hvit eller grå,
blott dansken blir bankad af oss guler och blå.
Ur rostig musköt kan en kula väl gå,
och bra stångas bocken, fast med raggpels uppå”. –
För den vänaste mö är det oro och sorg,
för den fagraste mö, just för stolt Helsingborg;
men var tröst, lilla vän! uti dagar sju
vi tågat till din hjelp, och här har du oss nu.

För an oss, gref Magnus, nu genast att slåss,
ty hvila behöfver ingen enda af oss;
Och fienden sjelf sig i händer oss gaf,
han sticker sig fram från sin vall och sin graf.
Och väntar du af oss att få en smekning, så känn
hur härlig den är, och känn på den och på den!
Nej, spring ej din väg! Vi ha otaldt ännu,
och nu ska’ vi löna dej med tjugo för tu. –
Det var hett, det gick vildt, det gick lustigt och fort,
nu är staden befriad och öppen dess port,
och vi tåga derin i så båld en rad,
och pågarna ä’ glada, och Bocken är glad

(Avskrivet från ett gammalt bleknat tidningsurklipp från slutet av 1800-talet. B Nordahl)

 

Monumentet i Billeberga

I Billeberga finns ett monument över ”Slaget vid Landskrona”, rest 1911. Det är stillsamt patriotiskt och inte omotiverat. Inskriptionen slutar med: ”Förfäders hjältemod manar efterkommande släkten att offra allt för fäderneslandet”. På baksidan står att Gustav V, Konungahuset, Krigsmakten och ej namngivna donatorer rest monumentet, säkert som inlägg i en het försvarsdebatt. Kungen och militären ogillade den gryende demokratin. Valet 1911, det första med ”allmän rösträtt” (för män), gav ett ”jordskred” och tvang kungen att på nytt utse Karl Staaff till statsminister. Han hade gått till val på sänkta försvarsanslag.

En ”turist-poster” ger en god beskrivning av slagets gång, men vänder sig inte speciellt till danska besökare. Kan dronning Margrethe och danska försvaret kanske inkomma med en komplettering? Inget anges om att även skånska förfäder i trakten dog som flugor, men hjältemodet och fäderneslandet var förstås svenskt. Inget sägs heller om politiska avsikter med monumentet.

Skånska krigets krönika

Kågerödprästen Sthen Jacobsens krönika är den enda samtida, oberoende, ”opassionerade” och någorlunda heltäckande beskrivningen av Skånska kriget, skriven av en som levde mitt i det. Officersdagböcker tycker jag är partsinlagor. Jag tycker att krönikan och författaren bör framhävas mycket mer än hittills, särskilt av oss ättlingar till hans församlingsbor. Den som inte läst eller sett boken, tycker jag bör göra det.

Någon gravsten över Sthen Jacobsen finns inte och väl inte heller något annat minnesmärke eller monument. Borde det inte göra det? Finns någon gata eller plats uppkallad efter honom? Jag känner inte till någon, men hoppas det gör det. Kågeröd borde väl vara först att hugfästa hans minne. Det vore lika motiverat som för Tycho Brahes. Han var bara född i Kågeröd och har egen gata.

Jag ser det också som en hederssak, i fjärde budets anda, att försöka få Sthen Jacobsens krönika tillbaka till Skåne. När han skrev den, kunde den inte tryckas, den var så het att den måste gömmas undan. Likväl måste han ha skrivit den för att efterkommande skulle få veta vad som hänt. Exakt hur han ordnat för bevarandet efter sin död 1696 vet vi inte. Strax efter 1720 hamnade den hos Jacob Benzelius, lundateolog och ivrig skriftsamlare med rötter från Luleå. Historikern Martin Weibull, som slutligen fann krönikan, kallar hans samlande: ”nog hänsynslöst”. Möjligen räddade han ändå verket.

Benzelius blev biskop i Göteborg 1731 och ärkebiskop 1744 och han dog 1747. Handskriften hamnade sedan i Universitetsbiblioteket i Uppsala och fick samla damm i 150 år. Det hade väl inte Sthen Jacobsen tänkt sig. Han ville nog att människor i hans egen hembygd skulle sprida verket, när tiden blev mogen. Därför tycker jag att vi i ”sloff” bör verka för att handskriften kommer tillbaka; i samarbete med skånska släktforskarrörelsen samt UB och Landsarkivet i Lund. Den är en unik källa till den skånska historien, sedd ur skåningarnas perspektiv, och det har symbolvärde att den finns i Skåne. Borde man inte också se till att CD-kopior blir tillgängliga?

Gator i Svalöv

Svalöv har gator uppkallade efter Carl XI och hans fältmarskalkar Helmfelt och Ascheberg. Varför vet jag inte, ingen av dem hade väl anknytning till orten. Helmfelt stupade visserligen i Tirup och hade börjat sin karriär i ”Horns krig”, som medförde stor förödelse i Svalövtrakten. Ascheberg administrerade den hårdhänta försvenskningen som generalguvernör över Skåne, men blev samtidigt en av dess största godsägare. Ytterst är skälet till gatunamnen nog Luther: ”Vi skola hålla våra föräldrar och herrar i vördnad, tjena dem, lyda dem, älska dem och hafva dem för ögonen”. Varför inte hedra några skånska patrioter?

Sthen Jacobsen ligger närmast till. Han föddes, verkade och dog i trakten, och hade som student försvarat sitt fädernesland vid stormningen mot Köpenhamn.

Tage Ottesen Thott (1580–1658); riksråd och länsherre i Malmö, är ett annat förslag. Nästan ensam motsatte han sig Danmarks krigsförklaring mot Sverige 1657 – kanske förstod han vad som väntade Skåne. I Kalmarkriget försvarade han Skåne mot Gustav Adolfs härjningar och i Horns krig försvarade han Malmö, men innan han dog 1658 fick han uppleva att dess portar öppnades för fienden. Thott var född på Ericksholm (Trolleholm) och ägde många stora gods och kallades ”Kongen udi Skaaneland”. Ändå behandlade han enkelt folk med respekt och medmänsklighet, det underströk biskop Winstrup i sin likpredikan i Malmö S:t Petri. Troligen gravsattes han i Thottska gravkapellet vid Torrlösa gamla kyrka. Enligt torrlösaläraren Carl August Linderoths minnen kastades hans kvarlevor ut, när kapellet revs 1864, och grävdes ner i en grop på kyrkogården ihop med andra ädlingars ben. Denna ovärdiga hantering bör vara ett extra skäl att hedra hans minne.

Knud Ulfeld (1609-1657) är ännu en kandidat. Han var klok länsherre i Landskrona, dit Svalöv hörde. I Horns krig var han”krigskommissarie” i Skåne (chef för lantmilisen). När Gustav Otto Stenbocks trupper 1657 trängde in från Småland, lyckades han och göingarna två gånger kasta tillbaka dem. Vid andra tillfället blev han dock skjuten vid Sibbarps skans i Osby. Han var född på Svenstorp, som blev hans stamgård, och han ägde även Borgeby. Han anges ha varit en god godsherre och därtill högt bildad.

Gör Skånes historia känd

Skåne har en intressant äldre historia, skild från övriga Sveriges. Av politiska skäl har den dock systematiskt blivit mörklagd och förvanskad. Skåningarna står samtidigt utanför den äldre svenska historien. Vi behöver inte instämma i: ”Du tronar på minnen från fornstora dar, Då ärat ditt namn flög över jorden”. Den äran är en myt skapad av samma nationalister, som skrev läroböcker och reste statyer. Säkert födde krigen mer svenskhat än ära bland grannarna; även här i Skåne. Vad förfäderna upplevde och tyckte under sekler av krig har allra mest förträngts. Man ska inte blåsa liv i gamla konflikter och bör akta sig för överdriven lokalpatriotism. Ändå bör vi bejaka vårt danska ursprung och avstå från att glorifiera svenska ”stormaktstiden”.

Hur kan vi släktforskare och intresserade av hembygdens historia öka kunskapen hos folk i allmänhet om vad som faktiskt hänt? Kan vi få skånska massmedier att behandla ämnet seriöst? Är ”nätet” rätta vägen och vilka når man då? Där finns redan rätt mycket. Kan möjligen en grupp engagerade skåningar gemensamt skriva en ”historiebok” eller essäsamling om det som mörklagts? Många ideella skribenter kan bli mer trovärdiga än en ensam yrkesförfattare. Perspektivet bör vara skånskt, med fristående berättelser från olika trakter. Tonen bör vara ”opassionerad”, som Sthen Jacobsens. Allt måste vara tillförlitligt med referenser. Värderingar kan överlåtas åt läsarna och fullständighet åt yrkeshistoriker. Hur skulle ett sådant verk kunna spridas?

Jag tror att flera läsare kan ha haft liknande funderingar eller tagit del av debatter som funnits. Tillsammans med andra släktforskare i Skåne kan vi kanske åstadkomma någonting. Vill någon haka på med idéer eller kritik, här i tidningen eller direkt?

Litteratur
Åke Isling: ”Kampen för och mot en demokratisk skola”. Första delen: ”Samhällsstruktur och skolorganisation” (1980), är en doktorsavhandling (430 sid), men ändå lättläst. Andra delen: ”Det pedagogiska arvet” (1989) är ännu intressantare (ca 700 sid). Böckerna belyser många samhällsförhållanden, som inte berörts här, och man behöver absolut inte ha varit lärare för att läsa dem. De går säkert att låna genom biblioteken, det gjorde jag.

Sthen Jacobsens bok har jag också lånat genom biblioteket, innan jag via ”nätet” hittade ett exemplar i ett antikvariat. Titeln är: ”Den Nordiske Kriigs Krønicke” och den är utgiven av Martin Weibull på Gleerups förlag 1897. Den omfattar 280 finstilta sidor skrivna på 1680-tals ”østdansk”, men den är ändå lätt att läsa. Nästan lättare än modern danska tycker jag.

Omslaget