Omslaget

Slškt och Bygd 04:1

Livet i en backstuga

- Anders Svensson -

I våra dagar med jäkt och stress, bostadsproblem och allehanda andra bekymmer, kanske det inte skadar att ”stanna upp” en stund och höra hur våra förfäder hade det och hur de drog sig fram. Det fanns en tid då många - t.o.m. barnrika familjer - bodde i s k backstugor med en bostadsyta på 20 à 25 kvm och utan några som helst bekvämligheter - utan barnbidrag, bostadsbidrag eller andra sociala förmåner, vilka numera blivit helt vedertagna i samhället. Låt oss därför gå närmare ett sekel tillbaka i tiden och följa en familj i dess kamp för tillvaron.

Det var någon gång på 1870-talet som de gifte sig - Sven Berg och hans hustru Nilla. Berg var då troligen indelt soldat, men en sådan tjänst varade endast några veckor om året, därutöver förtjänade Berg uppehället som träskomakare och i övrigt var han händig och kunnig i allehanda göromål. Det är därför troligt, att han före giftermålet själv byggt den backstuga vid gränsen till Göinge, som kom att utgöra det hem där de båda makarna sedan fostrade upp nio barn.

Hela stugan, som inte var större än omkring 6 meter lång och 4 meter bred, var ingrävd i en backslänt som vette mot söder. Ena långsidan och båda gavlarna var uppmurade av gråsten och det var endast framsidan och gavelspetsarna som var av trä och låg ovan jord. I början av seklet hade stugan s.k. sticketak, men troligen hade det från början bestått av torv- eller halmtak.

Interiören bestod av en liten, stensatt förstuga vid ena ändan på framsidan, och mitt emot densamma fanns ett litet krypin för hönsen. Övriga utrymmet i stugan var uppdelat i ett ”vardagsrum” samt ett litet utrymme för skomakareverkstaden. I rummet fanns givetvis en eldhärd, vilken sedermera blev utbytt mot en järnspisel.

Det kan tyckas omöjligt - men sant är att här i denna lilla stuga föddes och växte upp inte mindre än nio barn. För oss nutidsmänniskor är det svårt att fatta hur dessa föräldrar utan någon form av hjälp kunde fostra upp så många barn till dugliga samhällsmedborgare.

På den tiden hörde man emellertid aldrig - som nu - talas om några problembarn utan alla skötte sig och hjälpte till i hemmet så gott de kunde. ”Problembarn” är ett ord som tillkommit på senare tid och som väl får ses mot bakgrund av tidens jäkt och stress.

På den tiden fick barnen hjälpa till med försörjningen redan från 7 - 8-års ålder och så var det även för ”bergabarnen”. Nu undrar kanske många läsare över vad så små barn kunde uträtta och göra för nytta, men hör här: Så fort löven slagit ut på våren tog mor Nilla barnen med sig ut i hagar och marker, där hon fick lov att skörda ”visperis”. Det var rätt ansenliga mängder björkris som släpades hem varje dag och som mor och barn sedan hjälptes åt att skala samt binda ihop till vispar. Dessa vispar avyttrades sedan till uppköpare i bygden och blev på så sätt ett litet tillskott till den för övrigt magra kassan.

När det sedan började lida mot höst var det tid att ge sig ut i skogen och plocka bär - men på den tiden var inte skogsbären allmän egendom utan man måste ha tillstånd av jordägaren. Det blev i regel så att bären delades lika mellan plockaren och jordägaren, men det oaktat gav bärplockningen en god slant. Det var ofantliga mängder bär, främst lingon, som Nilla och hennes barn på detta sätt slet ihop, dels för eget behov men framför allt för förtjänstens skull.

När barnen sedan kom upp i 10 - 12-års åldern fick de följa med på arbete hos jordbrukarna i trakten, främst potatisplockning o dyl. Ett av de större barnen fick vanligtvis stanna hemma och hjälpa fadern att se till småsyskonen, men då ”daglönaren” på den tiden alltid hade fri kost hos arbetsgivaren, gällde det att försöka få med så många barn som möjligt, varigenom det blev några munnar mindre att mätta i hemmet.

Hos familjen Berg i Backstugan rådde emellertid aldrig någon sysslolöshet. Under de långa vinterkvällarna arbetade Berg på sina träskor, medan mor Nilla och flickorna stickade och pojkarna förfärdigade riskvastar vilka på den tiden var en bra handelsvara och hade stor åtgång.

Så gick år efter år och barnen växte upp, konfirmerades och kom ut för att försörja sig själva. Efter några år hade de sparat ihop till en amerikabiljett - ty som bekant var landet i väster det hägrande målet för de flesta ungdomar på den tiden, och i Amerika hamnade de flesta av den bergska syskonskaran.

I början av detta sekel (1900-talet) hade alla barnen ”flugit ur boet”, och några år senare avled fader Berg och mor Nilla blev ensam i den lilla stugan. Upptecknaren av dessa rader var ofta inne och hälsade på henne. Hon var aldrig sysslolös och hade hon inget annat för händerna så stickade hon strumpor som sedan såldes till folk i bygden.

Nilla var alltid en välkommen gäst hos vänner och bekanta och när det var tid med vårarbete, såg man henne ofta ännu vid 75 - 80-års ålder sitta och ”dela” utsädespotatis, en syssla som ingen kunde tävla med henne om.

Sista gången skrivaren träffade Nilla var på hösten 1919. Efter det jag varit ute i militärtjänst, besökte jag hemmet ett par dagar och då var Nilla där och hjälpte till att bröta lin, ett arbete som hon var väl förtrogen med. Hon var då som alltid glad och förnöjsam, aldrig hörde man henne klaga. Det är nu mer än fyrtio år sedan Nilla gick till det okända, och hennes backstuga är riven. Men minnet av henne och hennes familj lever kvar i bygden.

Det finns inte många bevarade jordstugor eller backstugor i våra dagar. En del har funnits kvar i minnet hos äldre människor, som hos den numera avlidna konstnärinnan Birgit Norling, som ur minnet sytt denna tavla föreställande en försvunnen backstuga i hennes hembygd.

Backstuga eller jordstuga

- Bengt Nordahl -

Antalet torpare och backstugusittare var störst på 1870-talet. På grund av emigrationen hade antalet sjunkit vid sekelskiftet men utgjorde fortfarande omkring 700 000. Torparna hade ett stycke mark att bruka och odla, och såvida de inte var soldater, ryttare eller båtsmän var de som regel bundna till sin husbonde med ett torpkontrakt, enlig vilket man var skyldig att göra ett visst antal dagsverken. Denna skyldighet hade dock inte backstugusittarna, som var helt jordlösa.

Det framgår ju tydligt av Anders Svenssons beskrivning vad han menar med backstuga. Annars är detta ord dubbeltydigt. Nationalencyklopedin ger följande två definitioner:
1) stuga på ofri (hyrd eller upplåten) mark utan tillhörig jord, ofta på en bondbys ofruktbara utmark.
2) Benämningen används ibland även om en stuga som är delvis ingrävd i backen, jordstuga.

Vill man tala om en i en backsluttning ingrävd bostad bör man för undvikande av missförstånd kalla den jordstuga, medan ordet backstuga kan avse såväl ett hus byggt ”på backen” som i backen. Folklivsarkivet i Lund har också utgivit en skrift skriven av Tomas Jönsson, vilken han kallar ”Jordstugor i Sydsverige”. Enligt en utbredningskarta i denna skrift har dylika utgrävda bostäder funnits i norra Skåne, Blekinge, Halland, södra och mellersta Småland, södra Västergötland samt södra Bohuslän. Eftersom jordstugor bevisligen även funnits i Svalövsbygden, får väl delar av denna bygd i detta sammanhang räknas till norra Skåne.

Tomas Jönsson skriver, att förutom jordstuga förekommer benämningen jordbod i Skåne. Två backstugor med denna benämning upptas i Asks by under nr 6 resp 7. På nr 6 var det tydligen den avskedade ryttaren (husaren) Hans Askengren som lät uppföra en jordbod, när han i början av 1800-talet fick överlämna ryttartorpet till efterträdaren. Ungefär samma uppgift finns för jordboden på nr 7. Där uppträder Nils Hörstedt med hustru från 1802 i ett onumrerat hus, senare benämnd ”Jordboen”, och även Hörstedt uppges vara en avskedad fattig husar, som dock tillhört ett rusthåll i annan församling.

Jordbod förekom dessutom både i Gillastig och i Hunseröd i Konga socken. I Gillastig nämnes ”Jordboden” första gången 1787, då huset beboddes av Per Larsson, hans hustru och 3 barn, och man får väl tänka sig att även han själv byggt sin backstuga. Det framgår att familjen var mycket fattig, för först står det om dem att de är utfattiga och sedan att de är tiggare. Vid mannens död år 1800 kallas han blott för husman i Gillastig, och änkan Gunilla Faddersdotter bodde tydligen kvar som ”sockentiggare”. I 1811 års bevarade husförhörslängd upptas hon i Jordboden tillsammans med bl.a. 7-åriga dotterdottern Bengta, och hon dog som 68-årig änka 1813.

Den senare jordboden i Hunseröd, som 1766 beboddes av en ryttare och hans bräckliga hustru, kallas dock i fortsättningen onumrerat gatuhus. Likaså finns Jordboden i 1811 års husförhörslängd upptagen under Konga 1 efter Klintahus. Ragnar Persson skriver i ”Konga - En Sockenbeskrivning”: Av gamla lägenheter på nr 1 kan nämnas Hyttan vid Hyttebacken, försvunnen backstuga, Jordboden, raserad jordkoja ca 500 m nnv Konga kyrka nämnd 1811 och 1821. 1766 års mantalslängd upptar i Kloveröd både jordstuga och backstuga under nr 1 och en backstuga under nr 2. Ragnar Persson skriver om en ruin i Kloveröd kallad ”Kittas have”: Gammal torpstuga angiven på skifteskartan från 1836, delvis grävd in i backen. Om torpruinen ”Långe Magnusa torp” skriver han: Uppfört mycket enkelt, varvid en bergvägg tjänstgjorde som vägg vid ena sidan.(Den senare bör kanske inte kallas jordstuga med tanke på bergväggen.)

Var även det i Axelvold befintliga huset, i kyrkoboken kallat Boden, Axelvolds bod (1796) eller Axelvolds hus (1813), en jordstuga? Årtalen är från Skånska ortnamn, men i en dödsnotis från 1785 i Kågeröds kyrkobok står det: ”Den 11 december dödde sockenskräddaren Pål Möllerström, som bodde i ett nyligen upbygdt hus, Boden (Axelwoldshus).” 1782 och 1783 uppges skräddaren bo i Jordboden. Enligt mantalslängden tycks det bo två familjer i samma hus 1784 (såvida det inte var två stugor): Siunne Andersson H 4 B (6 barn 1786), ibm Socken Skrädd Pål Möllerström H 2 B dr Nils 20 år L.g. Asser 14 år. 1786 står det istället för ibm ”onumrerat hus”, i vilket änkan Kjersti bodde inhyses 1787, vilket troligen är det ”nyligen uppbyggda hus”, som prästen omtalar i dödsnotisen. (Såväl detta Boden som Axelvolds mölla och smedja hörde före 1891 till Kågeröds församling.)

Den skånska jordstugan är långsidesingrävd, där ena långsidan och delar av gavlarna är ingrävda. Den har ingången förlagd till den fria långsidan och har sadeltak. Rummen ligger i rad och upptar oftast husets fulla bredd. Byggandet av en jordstuga tillgick så att en grop grävdes till något mer än manshöjd i en backsluttning mot söder. Sedan grus och jord bortforslats, murades eller lavades en mur mot backen för att hindra jorden att rasa ned. Denna mur, som blev stugans vägg mot ingrävningen, finns i alla jordstugor och är upp till en meter tjock. Av de bevarade jordstugorna har nästan alla träkonstruktioner. Den enda bevarade jordstugan i sten lär vara Vätterudsstugan i N Mellby sn, belägen nära landsvägen mitt emot järnåldersgravfältet.

Backstugor och jordstugor var som framgår fattigmansbostäder, vilka ofta låg som ensambebyggelse på byns utmark, där jorden var minst värdefull, men det fanns kanske andra anledningar till placeringen. Anders Svensson omtalar, att Sven och Nilla Berg hade nio barn. I en uppteckning från Perstorps socken berättas, att sådana stugor i allmänhet uppfördes så långt från byalaget torde ha sin förklaring däri, att i dem brukade det bli stora barnskaror och böndernas hustrur ville ogärna ha tiggande barn så tätt inpå sig.

Det var dock inte bara unga människor med många barn, som var backstugusittare. De kunde vara äldre, som överlämnat sitt torp eller sin gård på grund av ålder, sjukdom eller fattigdom. Ofta var de som vi sett avskedade soldater eller ryttare eller kanske änkor med barn, som försörjde sig med olika arbeten. Oftast var det ingrävda huset avsett att vara bostad under en kortare tid av invånarnas liv. Unga arbetare försökte väl att flytta till bättre bostäder, medan åldringarna kanske flyttade till fattigstugan eller kyrkogården.

Omslaget