Slškt och Bygd 03:2
Omslaget

”Slott och koja”

- Bengt Nordahl -

Kanske är det att ta i att kalla statarbostäderna i Torup för kojor, men motsvarande kontrast i boende fick deltagarna i föreningens vårutflykt uppleva den 10 maj i år.


Slott: Torups entré

Slott finns visserligen inom Svalövsbygden, men statarmuseet i Torup är det enda i Skåne och enligt uppgift det enda utanför Skansen. Det är dessutom ett levande museum för alla sinnen och är beläget i en sammanhängande museimiljö med slott, statarmuseum och skolmuseum, till vilken lista kan fogas naturskolan och Torups mölla med tillhörande kvarnmiljö. Här får man uppleva både kultur och natur på samma gång. Naturen utgörande främst av Bokskogen med stort B men även parken, som omger en av Nordens bäst bevarade renässansborgar. Torups slottspark har förresten varit en av de 10 finalisterna i tävlingen ”Sveriges vackraste park”, fast vann gjorde man förstås inte.

Statarsystemet

Statare var benämningen på gifta lantarbetare på större egendomar. Deras lön utgick dels i ett mindre kontant belopp, dels i form av ”stat”, dvs naturaförmåner som bostad, mjölk. spannmål och potatis. Bara mannen i familjen var anställd men både hustru och barn tvingades att hjälpa till. Tvånget att gratis mjölka korna tre gånger om dagen kallades ”den vita piskan” och avskaffades först på 1930-talet. Statarsystemet fick sitt genombrott i början av 1800-talet och upphörde definitivt 1944. Då avskaffades det genom lagstiftning, men en viktig orsak till att det försvann var, att storjordbrukens mekanisering minskade behovet av okvalificerad arbetskraft.

Begreppet är ökänt dels för statarhustrurnas mjölkningsplikt och dels för de undermåliga bostäderna, utan rinnande vatten, avlopp eller toaletter, men vilka bostäder på landsbygden hade det vid den tiden. Dessutom är det välkänt att många statare utnyttjade sin enda verkliga rättighet, nämligen att liksom drängar och pigor flytta när ettårskontraktet gått ut. Den allmänna flyttdagen för tjänstefolk var den 24 oktober (före 1833 vid Mickelsmäss den 29 september). Man får dock förmoda att förhållandena på Torup var något bättre än på många andra gods, eftersom statarna tenderade att stanna kvar där i större utsträckning än vad som var normalt.

Statarlängan, som museet är inrymt i, byggdes 1886 och var ett sexfamiljshus med två små lägenheter vid vardera tre förstugor. Periodvis kunde huset rymma fler familjer förutom ensamstående daglönare. Sådana hus hade ofta olika benämningar hos bygdens folk. Den aktuella byggnaden vid Torup kallades på 1920-talet ”Kärringträtan”, och min far berättade om en statarlänga vid Spargott som gick under namnet ”Gladaborg”.

Ett besök på statarmuseet i dess lummiga omgivning en vacker försommardag kan ge intryck av en idyll med grymtande suggor, galande tuppar och kaffe med hembakt bröd i äppelträdens skugga. Idylliskt tedde sig nog inte livet för människorna som en gång bodde där. Vi äldre som gör besök känner ju igen mycket från vår egen uppväxttid, men för dagens barn och ungdomar, som i detta levande museum ges tillfälle att prova på hur det var att leva ”statarliv”, måste det vara en upplevelse av helt andra dimensioner. Minnet av och kunskapen om det som för inte så länge sedan var vardag försvinner fortare än vi anar. Hur fort utvecklingen går förstår man när man möter barn och ungdomar, som står handfallna för hur man använder en telefon med nummerskiva. Ett för året nytt grepp att göra museet levande är förresten, att statarmusset om onsdagskvällarna bjudit upp till dans på en ”gammal” dansbana.

Bostäder i N Skrävlinge

På anmodan av kommunalnämndens ordförande verkställde fjärdingsman Svensson i Teckomatorp 1929 en undersökning av bostadsförhållandena inom Norra Skrävlinge socken. I rapporten redogör han för tillståndet av en del besökta bostäder. Bl.a. beskriver han ett stathus tillhörigt B Bondesson i Ö Carlsnäs, beläget utmed allmänna vägen och liggande med gavlarna i norr och söder.

”I södra lägenheten finnes 2 rum och kök; storlek rummen: 4,30x4x2,70=46,4 m3, eldstad och öfrikt. 3,65x3.00x2,8=30,7 m3 utan eldstad; kök: 3,70x2,10x2,8=21,75 m3, eldstad och med stengolv och boende 2 stora personer och 5 små.

I lägenheten liggande mitt i huset 2 rum och kök i storlek rummen 4,10x3,80x2,80=43,6 m3, eldstad, andra rummet 3,00x3,60x2,80=30,24 m3, kök 3,8x2x1,85 och utan eldstad, kan ordnas med eldstad men finnes ingen spis och stengolv i köket, 2 stora och 2 små.

I lägenheten i norra gaveln 2 rum och kök, bor 2 stora och 2 små, rummen i storlek 4,3x4x2,8, eldstad; 3,60x3x2,8 utan eldstad, fuktigt i båda rummen, särskilt i det som vetter åt öster och kunde nog upphjälpas genom mellanslag i väggen och tapeter. Dessutom finnes en liten spiskammare till varje lägenhet på omkring 3 kbm innehåll och i öfrikt totalt oduglig att förvara mat i enär genom varje går en rörstock till vilken leder 3 spisar varför där ovillkorligen blir hög värmetempertur, dessutom finnes ingen alls luftväxling och ingen källare finnes att tillgå, vilket samtliga där boende beklaga sig över, samt att från vaskarna finnes inget avlopp utan att därifrån skall rinna i öppen rännsten framför fönster och dörrar varför vid varmare väderlek samlar sig en massa flugor och blir samtidigt en otrevlig stank, som om fönstern öppnas ovillkorligen skall in i rummen.

I boningshuset liggande öster om föregående en lägenhet i storlek rummen 4x4,3x2,65=45,6 m3, eldstad, fuktigt i östra sidan, 4x4,3x2,65=31,8 m3, något fuktigt, kök 4,1x2,6x2,65=28,3 m3, eldstad, stengolv. Spiskammare utan luftväxling, avlopp från vask lika med föregående. En lägenhet obebodd i samma hus.”

I fjärdingsmannens rapport finns även en del s.k. drängkammare. Hos Nils Lindkvist i Skrävlinge fanns en på 21,8 m3 om vilken han skriver: ”Ingen eldstad och stengolv i öfrikt mycket dåligt enär vid besöket det regnade ner genom taket (skall ombyggas 1930), bor en person.” Nils Sonessons kammare i Skrävlinge var avsedd för två personer, hade eldstad och övrigt, men den hade väl litet fönster ”enär dagern dåligt kan falla in”.

De flesta får däremot ingen anmärkning. På Skrävlinge kvarn hade Per Nilsson inrättat ”en s.k. drängkammare i storlek 2,50x2,50x 3,00 med eldstad och öfriga fordringar i bostadshuset, samt å II vån en kammare avsedd för arbetaren i kvarnen i storlek 3,90x2,35x2 med eldstad och öfrikt vad som fordras, allt snykt och ordentligt.”

Tydligen fordrades vid den tiden, att kammaren hade tillräckligt stort fönster och var försedd med eldstad. Huruvida den senare fungerade vid inspektionen framgår inte, och undersökningen utfördes under juni månad. I mitt föräldrarhem fanns en drängkammare, som använts i början av 1920-talet. Den var belägen i ett hörn av ladugården med ingång från gården. Fönstret var ganska stort, men någon eldstad fanns förvisso inte, fast det lär inte ha varit särskilt kallt där vintertid, eftersom den tunna brädväggen släppte igenom värmen från ladugården. Den hade tydligen varit möblerad med säng, bord, stol och skåp, men under min barndom fungerade den som en verkstad eller spännande ”snickarboa”. Senare togs innerväggen bort, och det inreddes i stället ytterligare en hästspilta.


Koja:Statarlängan vid Torup

Omslaget