En träskomakares vardag

- Anders Svensson -

I vår tid då många nya yrken introduceras, skadar det kanske inte att ägna en tanke åt de yrken som så gott som rent försvunnit, t ex träskomakarens, vagnmakarens och bysmedens. De var dock på sin tid mycket betydande för den allmänna folkförsörjningen.

Jag tänker nu ta er med på en resa till Norra Rörum vid tiden kring förra sekelskiftet.. Har vi inte råd att hyra en gästgivarskjuts från närmaste järnvägsstation, måste vi gå. På den tiden fanns inga andra fortskaffningsmedel. Cykeln var ännu inte var mans egendom. Endast ett fåtal hade råd och vågade sig på att åka ett sådant vidunder.

Norra Rörum var på den tiden en bygd som hyste en mångfald av träskomakare. På vinterhalvåret var omkr 150 st av den manliga befolkningen sysselsatt med träskotillverkning. Med hänsyn till att hela invånarantalet endast var omkring ettusen personer, förstår vi att det var de flesta av familjeförsörjarna, som lärt detta yrke och utövade det på vintern. På sommarhalvåret ägnade sig de flesta åt modernäringen.

Klockan är 6 på morgonen och vi är nu beredda att följa träskomakarens arbete för en dag. Träskomakaren är på plats i sin lilla verkstad. Han synar sin handyxa i eggen, väljer ur högen en alkubb, avkapad i lämplig längd och så börjar dagens arbete. Nu blir det fart på yxan, bark och stickor flyger omkring i hela den lilla verkstaden. Snart ser vi hur kubben formas till ett ämne av den blivande träskon. När det är färdigt fortsättes med nästa, tills att 7 par står uppstaplade för vidare bearbetning. Vi har nu i ett par timmars tid stått i förundran över den fart och precission som träskomakaren ådagalagt vid framställandet av dessa ämnen. Hade vi räknat yxhugggen, skulle vi erfarit att de inte varierat något nämnvärt från ämne till ämne.

Klockan är nu 8, träskomakaren släcker fotogenlampan och går in till sin familj för att äta frukost. Det börjar bli dagsljust och vi passar på att se oss omkring i verkstaden. Med den ena ändan vid fönstret står en stor träskopark, som består av en grov rund björkstock omkring 1,3 m lång samt 4 st bastanta ben. Ovanpå och mitt på stocken är en fördjupning omkring 40 cm lång. Den kallar träskomakaren för pärsen. Det är här träskoämnena kilas fast för vidare bearbetning. De sättas så att tåändan på ämnena lutar något ner mot golvet. På så sätt blir det en bekvämare arbetsställning för träskomakaren, Han står bakom ämnena vid utformningen av hålen i desamma. Ser vi oss omkring i verkstaden, finner vi att det hänger en hel del specialverktyg på väggarna, men nu kommer träskomakaren tillbaka, så dessa får vi bekanta oss med när de kommer till användning.

Träskomakaren kilar ett par ämnen fast i parken, och han upplyser oss om att det ska bli ett par 11 tummare. De största han tillverkar är 12 tum långa i hålet. De räcker till dem som lever på stor fot. Nu tar träskomakaren fram ett verktyg, som han kallar för tängsla, ett huggverktyg med ett kort handtag, vilket sitter i vinkel med eggen. Detta kan han hugga konkavt med, och han formar övre bakre delen av ämnet med denna. Det är här han sedan börjar hålningen av träskon.
Hålningen av träskon går till så här; först borras ett hål, lagom långt in mot tån i träskon med ett verktyg som träskomakaren kallar navare. Sedan utvidgar han och formar hålet med ett verktyg som kallas för röcksked (hålet röckas upp, därav namnet). Vi ser hur träskomakaren med sina konstfärdiga grepp och vändningar med detta verktyg formar hålet i träskon. På kort tid avverkar han paret som sitter i parken. Nu ska hålen göras släta och fina och framför allt skall passformen vara sådan, att de blir behagliga att gå med.

Träskomakaren tar fram verktyg för detta ändamål, slättajärn och slättakrok kallar han dem. Sådana har han med olika form, beroende på var i hålet han skall använda dem. När han efter en stund är färdig med dessa arbetsmoment, får vi lov att ta oss en titt på de färdiga hålen. Då måste vi beundra träskomakarens kunnighet och färdighet. Under hela arbetet med hålningen har vi sett att det endast är längden han har kontrollerat med mått, men hade vi ett verktyg vi kunde mäta bredd och höjd med, skulle vi finna att måttskillnaden i den högra och vänstra träskon är minimal. Vi förstår då, att ett säkert öga och dito hand är utmärkande egenskaper hos träskomakaren.

Så fortsättes hålningen av alla sju paren. En timmes tid efter middagen är träskomakaren färdig med detta arbete, varefter turen kommer till den yttre formgivningen. Med handyxan, såg och tängsla och precisa, vanda arbetsmoment får det ena paret träskor efter det andra sin form. Vid fyratiden på eftermiddagen är träskomakaren färdig med detta, och nu återstår bara täljningen - eller med andra ord - den yttre putsen av träskorna. Men nu börjar det skymma. Träskomakaren lämnar sin verkstad och går in till sin familj för att äta mellanmål, vilket han kallar för ”meafton”.

Efter måltiden går träskomakaren, husbonden, ut och ser om sina djur, pratar lite med hästarna samt konstaterar att allt i stallarna är i sin ordning. Hustrun och barnen - de som är stora nog att hjälpa till - har ansvaret för skötseln av djuren. ”Vår man” går nu in i stugan för att vila sig ett tag. Alla familjemedlemmarna är samlade och sitter i lugn och ro och njuter, medan mörkret lägger sig till ro över bygden.

Några av en träskomakares redskap fotograferade: Fr v navare, rösked (röcksked), handyxa, tängsla, slättejärn, slättekrok (häljärn), 2 st bandknivar samt mätpinne.

Klockan 5 är träskomakaren åter i sin verkstad, tänder fotogenlampan och placerar täljbänken vid denna, tar fram sina bandknivar, spänner en träsko fast i bänken och börjar så tälja. Det dröjer inte länge förrän han har en träsko putsad och fin. Vi tar och betraktar den noga, och måste erkänna, att det är ett fint arbete. Det ligger onekligen lite konstnärligt skapande i detta arbete.

Vid åttatiden på kvällen är träskomakaren färdig med sitt beting. Vi har varit med om att se en hantverkare utföra sin gärning under en lång och trägen arbetsdag i en tid som skiljer sig mycket från vår egen.

Nu kunde det vara slut med berättelsen, men någon undrar säkert var alla dessa träskomakare kunde avyttra sina alster. Då kan jag upplysa om att de flesta gick till uppköpare på skånska slättbygden. Dessa uppköpare monterade läderputor över vristerna på träskorna och sålde dem sedan till jordbruksbefolkningen. Det åtgick stora mängder, då mycket folk arbetade i jordbruket på den tiden.

Tillverkaren, träskomakaren, fick omkring 75 öre paret för sina träskor. Alkubben kostade omkring 10 öre pr par räknat. Dagsförtjänsten blev då för en skicklig träskomakare något över 4 kr. Det var en bra daglön på den tiden, en fullgod daglönare på jordbruket hade inte mer än 2 kr eller 1,50 plus mat pr dag. Då förstår vi att det lönade sig att vara yrkesman även på den tiden.

Redaktionen tackar Sigvard Karlsson för ovanstående bidrag. Hans morbror Anders Svensson var född i Norra Rörum 1898 och var slöjdlärare på Fridhems särskola i Hässleholm. Artikeln kom till för snart ett halvt sekel sedan och har tidigare varit publicerad i Norra Skåne.

Red kommentarer
Träskor har enbart nyttjats i de sydliga landskap som en gång tillhört Danmark samt angränsande områden. De var inte endast fotbeklädnad under arbete utan även vid högtidliga tillfällen, såsom begravning, hos dem som ej hade lyckan att äga stövlar. Sedan träskon var utnött kunde den före tändstickans tid användas till att hämta glöder i (glöaträsko) eller också kunde man hugga av ovandelen och använde det återstående som mjölkho åt katten. En ovanligare användning av träskon var väl som botten i en träskofiol. I Källna socken öster om Engelholm fanns en träskomakare, Axel Pettersson, som byggde åtskilliga träskofioler under 1900-talets första decennier.