Slškt och Bygd 03:2
Omslaget

Krigsliknande händelser

- Bengt Nordahl -

Endast ett fåtal skånska kyrkböcker börjar före 1689, och de som finns är ofta väldigt kortfattade och omnämner sällan några händelser under det ”skånska kriget”, som började 1676. Flertalet domböcker börjar inte förrän 1683. Från 1658, året för erövringen av Skåne, eller ”Skånes Tab” som händelsen kallas i de danska historieböckerna, finner vi knappast några kommentarer i de bevarade kyrkböckerna, och det var ju inte heller i Skåne som drabbningarna ägde rum. Skåne hade inte blivit erövrat, skulle man kunna säga.

Deus misereatur nostri

Efter freden den 26 febr 1658 skrev kyrkoherden Ebbe Hansen i Ö Broby följande i sin kyrkobok: ”Anno 1658 den 5 mars är efter fredsavslutning mellan Danmark och Sverige den svenske kommendant med sitt folk intågat uti Kristianstad fyra timmar före middag. Och är fästningen med länet överlämnad. Deus misereatur nostri” (Gud förbarme sig över oss.) Några andra liknande noteringar känner jag inte till.

Det var under ”Kalmarkriget” (1612) och ”Horns krig” (1644) som förödande och hänsynslösa krighandlingar under ledning av den svenske ynglingen Gustav II Adolf respektive greve Gustav Horn ägde rum i vårt landskap. Då fanns ännu ingen kyrkobokföring, men det är ganska väl dokumenterat, vilka grymheter som begicks. I Landskrona Lens Regnskaber för 1645 upptas avkortningar och befrielser från utskylder. För Felestads och Tirups del motiverades lindringarna med att fienden (svenskarna) plundrat och bränt gårdar. De hade även tagit med sig den inbetalda kyrkotionden för det året. Den sistnämda uppgiften påminner om uppgifterna från Felestad 1676-77. Klockaren Anders Nilsson vittnade vid ett senare tillfälle, att 1676 blev tiondet levererat till sal. Årad Andersson i Felestad och blev av hans folk uttröskat. På vintern blev det emellertid borttaget av krigsfolket, innan det hann levereras till Landskrona Magasin.

Från samma pastorat berättar Sigvard Juul 1688, medan han var kyrkoherde i Norrvidinge och Dagstorp, att föräldrarna Hans Hansen Juul och dennes hustru Johanna Andersdotter Siim i Nöbbelöv under krigstiden blev ”på en tijmes rum totalt ruinerade”. Detta skedde troligen under den svenska framryckningen söderut mot Löddeå i början av november 1676. Sigvard Juul var själv svensksinnad och lär bl.a. ha visat en svensk styrka till Herrevadskloster förbi ett bakhåll som snapphaneledaren Per Stensson ordnat. Han uppges också ha härbärgerat Karl XI i prästgården i Norrvidinge.

Naturligtvis råkade han illa ut på grund av sina insatser. Förutom att prästgården i Norrvidinge brann ner till grunden, blev senare hans gård i Dagstorp plundrad, varvid han togs till fånga och fördes till Landskrona. Han blev därifrån transporterad till Köpenhamn, där han sattes i fängelse men fick dock senare återvända.

En annan person, vars problem under samma krigstid omvittnas, är klockare Lars Anderson Harth i Konga. I ett brev till Onsjö häradsrätt 1697 intygar ”Möller Peder Jens, Tue Nils på Öna, Peer Nilson i Traneröd, Offe Olson utj Åkerup, Per Larson utj Biernerup, Michel Erichsön i Konga” med sina händers och bomärkens underskrift, att han ”wid pas 5 eller 6 åhr för Kriiget” antogs till klockare, då han uppvisade ett fullmaktsbrev från ”Hr Biscop Sal Doct Winstrup”. Denna fullmakt fråntogs honom under kriget, då ”ett parti som Kistor upbräckte och alla Camrar utj heela Byen utplundrade”.

Snapphanar på Söderåsen?

Visst fanns det snapphanar i Svalövsbygden, men de flesta är mer eller mindre anonyma. Kågerödsprästen Sthen Jacobsen skildrar ju ingående kriget i sin krönika om ”Den Store och Blodige fiire Aarss Nordiske Kriig” (se Släkt och bygd 1997 nr 1), men han skriver inte mycket om snapphanarnas deltagande i kriget, och självklart avslöjar han inte namnet på några. Han lyckas ju även hemlighålla för svenskarna, att han själv som ung student deltagit i försvaret av Köpenhamn 1659, och att han som kyrkoherde i Kågeröd hade förbindelse med både snapphanarna och den danska armén. Även prästen Erasmus Gemzaeus i N Vram lyckades undgå upptäckt och bägge blev senare räknade som lojala svenska undersåtar.

En episod med två icke namngivna snapphanar omnämner dock Sthen Jacobsen i sin krönika. Han skriver där, att efter en sammandrabbning uti Kingelstads lund om morgonen den 16 juni 1679 hade den svenske generaladjutanten med 29 ryttare tagit till flykten. ”... och der hand kom paa Synderaas til den kiircheby Steenested, fick hand fat paa 2 snaphaner, som kommo selff ud paa gaden och wiste icke andet end at det war et danskt partie som kom. Den ene snaphane merchede strax uraad och sagde derföre, att han war degn udi sognett, hwilket hand bewisstde med sin psalmebog, som han haffde hoss sig udi lommen; der med slap hand. Den anden snaphane satte de paa et ög, och wilde före ham med dem, men der de komme 3 miile nær Christianstad paa en small weij igienom et kiær, da spranch monsieuren aff ögett och lod staae udi kiærret dett beste hand kunde; de Swenske giorde wel nogle skud effter ham, men hand gick doch sin weij.”
”[... och då han på Söderåsen kom till kyrkbyn Stenestad, fick han tag på 2 snapphanar, som själva kom ut på gatan då de trodde att det var ett danskt parti som kom. Den ene snapphanen anade genast oråd och sa därför, att han var klockare i socknen, vilket han bevisade med en psalmbok, som han hade i fickan; därmed klarade han sig. Den andre snapphanen satte de på en häst och tog honom med sig, men då de var 3 mil från Kristianstad och kom ut på en smal väg över ett kärr, hoppade herrn av hästen och sprang iväg ut i kärret det bästa han kunde; de svenske sköt visserligen några skott efter honom, men han klarade sig likväl.”]

Liljas skånska historier

Visserligen berättar klockare Nils Lilja i Billinge i sina skånska historier om snapphanarna på Söderåsen och namnger både Lars Persson i Röstånga och Måns Mattisson i Nackarp som snapphaneledare. Sanningshalten i hans skildringar måste dock ifrågasättas. De är säkerligen mest skrönor och bygger nog inte på någon forskning. Måns Mattisson dog 1727 i Nackarp och Lars Persson 1729 i Röstånga by, och de var födda 1656 resp 1658, varför det inte är otroligt att de varit snapphanar i ungdomen. Om Lars Persson skriver prästen i dödsnotisen ”satis annosus, si sat virtuosus” (lika åldrig som rik på dygder). Liljas uppgift att kyrkoherden Hans Johansson Billing i Billinge och Röstånga tagit till flykten går varken att bekräfta eller vederlägga. Den enda upplysning man kan få i Lunds stifts herdaminne är, att herr Hans måste ha avlidit före den 19/1 1677. I Billinge kyrkobok finns det en lucka 1676 (17/11) - 1678. Troligen sammanfaller luckan med tiden mellan kyrkoherdens död och tillsättandet av den nye kyrkoherden Måns Jakobsson Reeslöv.

Utan att fästa alltför mycken tilltro till sanningshalten i Liljas historier, vill jag dock i sammandrag återge vissa delar. Han skriver, att gårdarna Stora och Lilla Tibbaröd i Röstånga socken på den tiden låg nästan sammanbyggda. Svenska ryttare hade på jakt efter fienden infunnit sig där, och då en gubbe med all hast igenstängde porten, tog ryttarna för givet att gården var full av snapphanar, varför de omringade husen och sköt gården i brand.

Lars Persson i Röstånga utpekas som en ung snapphaneledare, som skulle ha uppmanat bönderna att inte förtvivla utan gripa till vapen. Måns Mattisson fick uppdraget att vända sig till byarna och hemmanen i Konga och Asks socknar. Alla utom Gillastigs gårdar antog uppropet om allmän fejd, och folket hade flyttat ur husen och slagit sig ned i ett stort kärr ute på fäladen emot Skäralid. Måns Mattison och hans folk belägrade då träsket och tvang gillastigsborna att kapitulera varvid de erhöll ett rikt byte av kläder och livsmedel.

Lilja skriver att Jeppa Olsson stupade i slaget vid Tirup, och att Jöns Nilsson från Kvärk (okänd) och Lars Persson från Röstånga blev tillfångatagna. De skulle sedan ha blivit frigivna av den svenske kungen för deras tapperhet (föga trovärdigt) och återvände till hemorten. Måns Mattissons häst blev skjuten och han själv lindrigt skadad av en muskötkula. Han återkom från det danska fältlasarettet till sin hembygd, där han bosatte sig samt blev en nitisk och kunnig åkerman.

Jag vill upprepa, att det ovan återgivna är hämtat från klockare Liljas fantasifulla skildringar, som nog närmast är att betrakta som skrönor.

Knutstorps slott före ödeläggelsen under Skånska kriget.

Händelser vid Knutstorp och Eriksholm

Mer tilltro får vi väl sätta till Kågerödsprästen Kay Hanséns (död 1969) berättelser om ett par händelser på Knutstorp omkring och efter tiden för slaget vid Lund. Hanséns uppgifter bygger förhoppningsvis på ingående källforskning, men resultatet av hans arbete blev tyvärr endast publicerat i enstaka tidningsartiklar. Det finns anledning att ta med följande två händelser, som även Alf Åberg kortfattat återger i sin bok ”I snapphanebygd”.

Den ena utspelades i november 1676 på Knutstorp, vilket fortfarande ägdes av Knud Thott bosatt i Danmark. Hans hovsnickare Johan var anställd på slottet för att lägga paneler i rummen. Han var bördig från Bohuslän och räknades som svensk, men de som under Thotts frånvaro hade hand om gårdens skötsel var danskar. Där fanns en gårdsfogde, ett par andra män och några ”fateburspigor”, som skötte hushållet. Särskilt gårdsfogden var avogt sinnad mot den unge svensken. En sen höstkväll verkställde han sin onda plan att röja honom ur vägen, och enligt Hansén skildras den dystra händelsen i bevarade domstolshandlingar.

Det gick rykten om, att svenska trupper var på väg inåt Skåne, och männen i borgen fruktade, att snickaren och en annan person som inte delade de andras hat mot svenskarna, skulle förråda dem åt fienden. Fogden lät därför kalla svensken till sig och förebrådde honom i hätska ordalag, att han gick svenskarnas ärenden. Då han klart förnekade detta, fick han av fogden flera slag i ansiktet. En av de andra männen fattade honom därefter i skuldran och kastade honom i golvet. En tredje lade ett rep om halsen på honom, och fogden själv drog åt. Den hatade svensken låg död på golvet. Vid skriket och oväsendet hade fateburgspigorna rusat fram till dörren för att lyssna. De såg och förstod, vad som hade hänt, men de vågade inte yppa det, då de redan förut av fogden fått veta, att om de skvallrade, skulle de levande kastas i slottsgraven. Snickarens döda kropp blev lagd i en säck, som kastades upp på en häst och fördes till ett avlägset kärr nära Stora Teglaröd.

Någon verklig rättegång mot de skyldiga och bestraffning av desamma tycks inte ha verkställts. De i dådet deltagande skyllde på fogden, och sedan denne tagit sin tillflykt till Danmark, ansågs väl ett lagligt rättegångsförfarande mot de inblandade tämligen utsiktslöst. Händelsen på Knutstorp den dystra höstkvällen föll sedan så småningom i glömska.
Inte långt efter nämnda händelse gjorde sig gårdsfolket där skyldiga till en ny ogärning. Då svenskarna låg i närheten av Hälsingborg, hade tre livdrabanter sänts inåt landet för att proviantera. Då de kommit till Hundseröds gård i Konga socken, endast en kvarts mil från Knutstorp, hade de förtärt en större kvantitet öl och brännvin, som de ”tagit på kredit” och sedan lagt sig att sova i stugan. Sina vapen - pistoler och karbiner - hade de lagt vid sidan om huvudgärden. Det hade kommit till Knutstorpsfolkets kännedom, att svenskar vistades på Hundseröd. Skytten och fogden jämte några andra män begav sig dit, omringade gården, stormade in och tog de sovande svenskarnas vapen, varefter de förde dem ut på marken, där de ihjälsköts. Efter dådet delade man bytet, hästarna, munderingen och uniformspersedlarna. En man boende nära Hundseröd har berättat för Kay Hansén, att det ute i ett skogskärr i närheten av gården skall ligga ”krigsmän” och att det säges spöka där ute.

1677 befäste svenskarna Knutstorp för att hålla Söderåsens snapphanar i styr. Den danske kungen gav 1778 order om att borgen skulle tagas, och en stor dansk truppstyrka belägrade slottet. Den 20 juni brändes ladugården, och två dagar senare måste den svenska garnisonen kapitulera, eftersom ingen svensk undsättning kom från den svenska armén i Kristianstad. I denna strid stupade fem svenskar medan två danskar sårades. Det lär emellertid vara snapphanarna som på danskarnas order brände Knutstorp den 8 augusti samma år, efter att danskarna blivit tvungna att dra sig tilbaka till Landskrona.

Eriksholm (Trolleholm) i Torrlösa socken gick samma öde till mötes som Knutstorp. Även det var nämligen försett med svensk besättning. Alf Åberg skriver, att i september 1677 klagade kommisarie Carl Paulin över att provianten inte kunde komma fram till Eriksholm för snapphanarnas skull. 60 man låg då inkvarterade på Eriksholm och Knutstorp, men det behövdes ytterligare 60 för att kunna indriva spannmål. ”Ty här är vissa kunskaper att i de härader finns över 300 snapphanar, vilka voro efter mig i förgår.”

I febr 1678 fick man spaning på en snapphane som uppehöll sig på torpet Ored i Asks socken. En trupp ryttare och dragoner sändes dit från Eriksholm, men när de kom fram, hade snapphanen försvunnit. De tog istället med sig hans kor och oxar som ett välbehövligt tillskott till garnisonens matförråd.

I maj samma år utsattes ryttmästare Gustaf Ankarspitz för ett överfall på Eriksholm. Han hade låtit hästarna gå och beta alldeles utanför slottets port, medan hans ryttare höll vakt om natten. Snapphanar och en dansk trupp gick i den dimmiga gryningen till anfall. De överrumplade totalt vakterna, dödade 17 man och tog med sig större delen av hästarna.

Alf Åberg skriver också, att under rättegången mot friskyttarna sökte de flesta göra gällande, att de tvingats gå med i rörelsen. Tue Tuesen, som bodde hos sin morbror Per i Fiskarhuset i Färlövs socken, berättade att friskyttelöjtnanten Mickel Skytte slagit och pryglat honom för att han inte ville gå med dem. Till slut måste han en lång tid löpa efter dem till fots, innan han fick ett ”dåligt ök” och en bössa utan lås. Han omtalar att han 1678 legat i Konga socken, men han hade inte fått något av bönderna och hade inte haft pengar att köpa sig mat med utan varit tvungen att tigga sitt bröd.

Knutstorps herrgård

Amiral Ankarstierna begär 20/10 1710 genom Erik Nyman att Luggude häradsrätt rannsakar den skada som han lidit av fienden på dess gård Knutstorp. 14 dagar efter danskarnas landstigning hade ett stort parti kavallerister kommit och våldgästat under ett dygn. Därefter hade fyra kompanier danska dragoner kommit och blivit liggande där i sju veckor. Under denna tid blev herrgården illa åtgången. Dörrar, plank, portar, spiltor och fördelningar i uthusen nerbrötos och uppbrändes, och låsar och järnredskap blev borttaget. En stor hop furubjälkar lät de bortföra till Kävlingebrons uppbyggnad. Brygg- och brännvinspannor av koppar lät de borttaga till Helsingborg. Bönderna måste skjutsa och många miste sina hästar och led mycken skada. Ett parti råg och korn som var undangömt i Kågeröds kyrka lade de beslag på.

När general Reventlow under ett dygn förlade 2400 man kavallerister där, förtärdes förutom hö 15 tunnor havre och 5 tunnor korn. Därefter lät de uttröska några hundra tunnor korn som de gav hästarna i sju veckorns tid. Sedan några hundra man förlagda på Axelvold hade förtärt all säden och höet där, lät de hämta hö från Knutstorp och mycket hö fördes också till Helsingborg. En ringa del blev kvar, och detta förtärdes sedan av ett parti av Västgöta kavalleriregemente. Det omtalas också, att ”een skön stoor stodhäst, een oxe och wed pass 100 swin” slaktades och förtärdes av fienden (danskarna).

Allt detta omtalas i en uppvist attest daterad den 14 oktober, vilken kyrkoherde Eric Herlin underskrivit. Nämndemannen Nils Nilsson i Böketofta hade dagligen vistats på herrgården under den omnämnda tiden, och han gav samma vittnesmål. Nämndemannen Anders Hansson i Rovegården, liksom föregående från Kågeröds socken, framhöll i synnerhet, att Knutstorps bönder lidit stor skada genom den stadigvarande skjutsningen, som de måst göra.

En del liknande uppgifterna ges vid rättegången mot länsman Per Andersson från S Möinge och fjärdingsman Rasmus Jepsson från Munkagårda. Dessa dömdes av Rönnebergs häradsrätt och Göta hovrätt att ”mista lif ähra och gods” men benådades av kungen. Även vid denna rättegång förekommer Erik Nyman och Nils Nilsson. (Se Släkt och bygd 1995 nr 2)

Amiral Cornelius Ankarstierna köpte 1704 Knutstorp av Thotts arvingar men bodde i en mindre korsvirkesbyggnad. Sonen Hans kunde tack vare ett rikt gifte låta iståndsätta tre av byggnaderna, medan den fjärde revs. Efter en brand 1956 återstår bara en byggnad

Strider vid Halmstads kyrka

Alf Åberg återger i sin bok Snapphanebygd en episod enligt vilken ett överfall på svenska ryttare tycks ha skett vid Halmstads kyrka under början av det Skånska kriget. De två snapphanarna Sven Speleman från Spång i Örkelljunga och en dansk ryttare Oluf Jörgensen greps sommaren 1677 på en gård i Hishults socken i Halland. Vid den följande rättegången erkände Oluf Jörgensen att han varit med om att döda två svenska ryttare vid Halmstads kyrka utanför Landskrona. Straffet för honom blev avrättning genom stegling; hans huvud skulle sättas på en påle.

Från ofredsåret 1710, då ju danskarna gjorde sitt sista försök att återta sina förlorade provinser finns en annan episod från Halmstads kyrkby. En kall februaridag kom trossvagnar, eskorterade av en svensk ryttartrupp till Halmstad för att försöka indriva proviant. Landsvägen Halmstad-Sireköpinge passerade då helt nära kyrktornet (som är det enda som återstår av den medeltida kyrkan). Vid middagstid rapporterades att en dansk trupp var på väg från Brödåkra mot Halmstad. Den dåvarande kyrkoherden Pål Torslov, var tydligen både orädd och kvicktänkt. Han lät föra in ryttarhästarna i kyrkan, och proviantvagnarna gömdes i de kringbyggda bondgårdarna i byn, medan ryttarna tog ställning i tornet. När sedan danskarna passerade kyrkan öppnade ryttarna eld från tornet. Danskarna som enligt uppgift var dubbelt så många som svenskarna, tog till flykten. Några blev skjutna eller sårade, men ingen lämnades kvar på platsen. Denna krigshandling slutade således lyckligt för byfolket i Halmstad.

Historien finns återgiven i Kågeröds kyrkoblad nr 2 från 1990, och författaren är Ingvar Knutsson från Halmstad, där han under sitt yrkesverksamma liv brukat släktgården Aspehus. Tyvärr uppger han inte källan, men det är säkert ingen skröna, för i ”Lunds stifts herdaminne” citerar Carlquist delar av ett brev från Pål Torslov till Magnus Stenbock den 23/2 1710. I detta relaterar prästen episoden från Halmstad föregående dag.

Våld av och mot soldater

De flesta uppgifterna i domböckerna om handlingar från krigets dagar finner vi från 1700-talets andra årtionde. Från 1713 års höstting vid Rönnebergs häradsrätt berättas från Felestad, att en löjtnant kort före slaget vid Helsingborg 1710 kommit till byn och fordrat proviant. Han hade kommit ridande dit på en häst, och när han fann en man ridande ut ur byn på Knut Nilssons gula sto, tog han detta ifrån honom och förde det till Truls Nilssons gård, där han hade sin häst. I Knut Nilssons frånvaro hade byamännen lovat att ersätta honom, vad som fattades mellan stoets och hästens värde. Inför rätten övernskom Wifve Åradsson, Truls Nilsson och Anders Persson att uppfylla ersättningskraven till Knut Nilsson med vardera 1 daler 16 öre smt, som tillsammans gör 4 daler 16 öre.

En annan incident utspelades 1718, då möllaren och nämndemannen Sven Nilsson i Södra Svalöv var instämd för att ha överfallit en polsk kadett och slagit ett hål vid hans högra öga. Kadetten hade blivit så illa slagen att han ”ej därefter förmådde gå”. Sven Nilsson förklarade, att polackerna ”ej allenast i åen uthan ock i hans rudedam fiskat och skämbt gräset utan ock giort honom och hans hustru mycken wåld, tagit honom emellan 2ne hästar med sig till Liutnantens quarter 1/4 mihl derifrån, lagt fietter på honom och hålt honom i arrest hos sig natten öfwer.” Han tillstår att när kadetten slog honom först, så slog han igen med en hötjuga. I domen den 10 juni dömdes Sven Nilsson efter 10:e kapitlet i såramålsbalken att böta 6 daler smt för ”detta köttsår hwaraf käranden ej är lydt”. Det lämnades dock svaranden Sven Nilsson fritt att söka käranden för det övervåld han tillsammans med de övriga polackerna tillfogat honom.

Otto Brahe bränner Blekeskära by

Genom att något avvika från ämnet, kan man konstatera, att det inte enbart är i samband med krigshändelser som brand och skövling ägt rum, vilket kan illustreras med kyrkoherde Kay Hanséns skildring på vers av en sägen från Kågeröds socken:.

Det finns en sägen från Kågeröd
om en riddare sträng, för längesen död.
Det var den mäktige Otto Brahe,
som grunden till Knutstorpsborgen lade.
Han nöjdes ej med den jord han fått,
men fikade efter bondens lott.


De åkrar som bonden med svett och möda
uppodlat att bära en torftig gröda,
dem ville han med list i sinn
till sina ägor lägga in.
Så sägs, att det var en julikväll,
då friden sig sänkt över bygd och tjäll.

Då såg man flammor på himlens sky,
det var åt Blekeskära by,
Och folk som först till målet hann,
såg strax, att hela byn brann ...
Det ryktades snart, att upphovsman
till elden var slottets herreman.

Det sägs, att han stod bredvid och log,
när bönderna flydde till närmsta skog.
När gärningsmannen var lagd på bår
i åldriga kyrkan, som alltjämt står,
till graven drogo de harmsna bönder,
slog kistan i kyrkans gravkor sönder.

De hämnades så den oförrätt,
som dem till nöd och armod lett.
Så har från mun till mun den gått,
den dystra sägnen kring Knutstorps slott.
Om herremannen, som brände byn,
och hämndens lågor, som stego mot skyn.

Kring herrgårdsgraven, där kistan blev satt,
sen sekler breder sig glömskans natt.
Men å sten, som i kyrkan reser sig,
är han - ”salig med Gud ewindeligh.”

Detta är Kay Hanséns sätt att återge en gammal sägen, vars bakgrund är händelser som ska ha utspelats under 1500-talet. I ”Skånska herregårdar” från 1852-1863 kan man läsa följande: ”Otto Brahe har betydligt ökat gårdens ägor, i det han underlade säteriet alla de jordar, som in till den tiden blifvit brukade under Blekeskära by, hvarvid 7 hela hemman ödelades.” Det är väl inte otroligt, att Otto Brahe var en lika stor bondeplågare som sonen Tyko gjorde sig känd som. Kanske ville Otto Brahe försöka sona sina grymheter, när han i sitt testamente inrättade Kågeröds hospital.

Omslaget