Slškt och Bygd 03:2
Omslaget

Kriget 1677 och eländet i Halmstad, Sireköpinge och Nöbbelöv

- Per Olov Ganrot -

För pastoratet Halmstad-Sireköpinge finns bevarad kyrkbok sedan 1646, då Christian IV ålade alla socknar att föra bok över dop, vigslar och begravningar. Boken är kanske inget för nybörjarforskare, men med lite övning går det rätt bra att läsa den och den är både detaljrik och noggrant förd. Jag är själv född i Halmstad och konfirmerad och vigd i Sireköpinge och anfäder har levt där sedan långt tillbaka. En anfader dog 1727 och eftersom han var jämnt 100 år fick han en extra fyllig notis när han dog. När jag följde upp hans första äktenskap hamnade jag bland massor av begravningsnotiser 1677, mitt under skånska kriget. Jag blev intresserad och tittade närmare på dem och fann att de utgjorde de direkta spåren av den ofattbara tragedi, som traktens befolkning drabbades av och som Sthen Jacobsen beskrev i sin krönika.

Massdöden

Kyrkboken är förd som ett diarium med dop, vigslar, begravningar och annat blandat om vartannat. Under många år fördes notiser för Halmstad på vänstersidorna och de för Sireköpinge på högersidorna. Strax före jul 1676, ett par veckor efter slaget vid Lund, fylldes högersidan plötsligt av massor av korta begravningsnotiser och ett par veckor senare hände det samma på sidan för Halmstad. Massdöden kulminerade i början av mars och vid påsken, i början av april, var det hela över. Vid slutet av året 1677 summerade prästen de döda: För Halmstad 152 och för Sireköpinge 128. Därtill dog 18 i Sireköpinge under slutet av december 1676, sammanlagt rörde det sig således om cirka 300 döda.

Inte ett ord går att finna om vad de dog av eller om det mänskliga lidandet. Prästen hade kanske inte tid till sådant. Kriget pågick och som mest hade han 14 begravningar på en gång. Det var begravning varje söndag och däremellan två eller tre vardagar, i båda församlingarna. Som mest blev det 30-40 i veckan i pastoratet. Bara grävandet av alla gravar i den frusna marken och tillverkandet av alla kistor måste ha varit ett stort arbete. Själva ceremonierna skedde nog ute på kyrkogården.

Prästen Hans Brock visste nog inte heller vad han vågade skriva. Att lasta svenska armén för något gick nog inte an, de kunde ju segra i kriget. Han var född i Borgeby och utbildad i Greifswald, vilket nog gjorde honom suspekt både i svenska och danska ögon. Strax efter massdöden blev han kidnappad av snapphanar och förd till danska högkvarteret i Landskrona. Enligt Lunds stifts herdaminnen hade han svarat väl för sig och skulle friges. Men när han fick veta det, ville han slippa, ”saalenge fienden (svenskarna) staar så nær, begerer hand iche att komme aff byen, thi det wilde wolde hannem større widerwertighed….”
[så länge fienden står så nära, begär han inte att komma av staden, ty det ville vålla honom större vedervärdighet]
Till råga på allt omkom också prästen i Ottarp, Poul Jacobsen, i samband med kriget. Det påstås att han fallit i sin egen brunn när en dansk patrull jagade honom. Kanske försökte han gömma sig där. Hans son Jakob Pålsson var ännu för ung att ta över. Hans Brock fick därför sköta även det pastoratet i tre år, utan ersättning. Han fick för övrigt inget i sitt eget pastorat heller, eftersom folket”blifwit aldeles ruinerade” och inte kunde betala tiondet. Detta intygade han i en inlaga till Rönnebergs häradsting 1683.

Dödsfallen inträffade jämnt över socknarna, från Bullstofta, Duveke, Halmstad och Loarp till Sireköpinge, Norrlycke, Norraby och Tågarp och de tycks ha börjat i stort sett samtidigt. I en del gårdar dog nästan alla, ofta under loppet av någon vecka. Bland annat hände det i min födelsegård Wasagården samt i Stolparp och Skinnarp, som senare blev Halmstadgården. Min anfader Hans Aagesön i Norraby miste hustru och två döttrar och blev helt ensam efter åtta års äktenskap med två döda söner tidigare. Han var 50 år, men inte mer knäckt än att han genast övertog den ledigblivna och ganska stora gården Stolparp. Tre månader senare gifte han om sig med en piga från Halmstad, som dock dog efter tre år. Lika snart gifte han sig igen med en 27-åring från Norraby, som han sedan levde med i 36 år. Totalt fick han fem nya barn – tursamt nog, eftersom ödet utsett honom att bli min anfader via tre vägar.

Effekt på folkmängden

Före kriget hade årligen cirka 30 personer dött i hela pastoratet. Ur den siffran och uppgift om medellivslängden går det att räkna ut befolkningens storlek. Prästen hade brukat ange ålder för cirka hälften av de döda och för många av de övriga förstår man att de var barn. De befolkningsmässiga förhållandena var nog också ganska lika dem på 1700-talet, då bättre åldersuppgifter finns. Jag skattar därmed medellivslängden före kriget till cirka 33 år, siffran är lite vald för att underlätta räknandet. Snarare tror jag att den var lägre än högre och jag avser medelvärdet för alla de dödas livslängder – inte ålder då hälften av en årsklass hunnit dö.

Om en befolkning ska förbli konstant till antalet, måste årligen tre procent av den dö för att medellivslängden ska bli 33 år. Lika många måste förstås födas. Om 30 döda utgjorde dessa tre procent, så uppgick hela befolkningen till cirka 1000 personer. Åldersspridningen bland de avlidna spelar ingen roll. Resultatet blir detsamma om alla dör på 33-årsdagen eller om hälften dör direkt efter födelsen och andra hälften på 66-årsdagen, för att nu välja ett par extremfall.

Folkmängden hade nog varit stigande, efter att ha reducerats av Horns krig 1644–45 och av en farsot 1654. Födelseöverskott höjde antalet avlidna genom den höga dödligheten de första åren. Om fem ”överskottsbarn” antas ha avlidit och räknas bort, bör återstående 25 döda utgöra tre procent av befolkningen, som i så fall var cirka 833 personer. Kanske ännu rimligare än det förra värdet. Vore medellivslängden bara 30 år, så var folkmängden 750. Räkneövningarna ger åtminstone ett hum om hur många människor det kan ha funnits.

Om cirka 300 av dem dog under loppet av tre månader var det minst i klass med digerdöden på 1300-talet och överträffar pesten 1710-12. Ändå talar inget för att det var värst i Halmstad och Sireköpinge, men dokumentationen över katastrofen blev bevarad där. Vid de värst utsatta regementena var det mycket värre, av vissa kompanier återstod knappt en handfull man enligt Sthen Jacobsen. Kanske var det vetskapen om att det kunde vara värre, som fick folk att bevara förståndet och bygga upp en ny tillvaro och fick prästen att fortsätta att bokföra allt. Folk hade också en viss vana vid katastrofer, hösten 1654 hade en farsot gått i trakten. Massor av människor i alla åldrar hade dött, 110 i Halmstad och 93 i Sireköpinge. Det var inte krig då och kyrkboken anger inte vad det var, men mellan begravningsnotiserna skrev prästen på latin flera citat ur ”Jesu Syrachs bok” i bibeln. Ett av dem skrev han på danska: ”Bedre nu døde en langvarig sÿge”.

Det vore inte förvånande om det funnits en massa flyktingar från socknar som drabbats värre av kriget än Halmstad och Sireköpinge. Så var det dock inte. För de allra flesta vuxna anges gården eller byn de kom ifrån eller vems hustru eller barn de var. Endast ett par fall har hittats, som klart uppges vara från annat håll, ex. Karatofta i Svalöv. Ingen av de döda anges ha varit soldat, de begravdes nog av armén. Att det blev en mycket kraftig minskning av befolkningen bekräftas av att de årliga dödssiffrorna blev mycket lägre efter kriget. 1681 dog i vardera socknen bara fyra personer.

Krigshändelserna

Folk dog naturligtvis av sjukdomar, som var en följd av kriget. Kunskap om de lokala krigshändelserna krävs för att förstå det som hände.

Danskarna hade sett en möjlighet att återta Skånelandskapen, förklarat krig, vunnit ett sjöslag vid Öland och landsatt 14.000 man vid Råå den 29 juni 1676. Svenska armén var mycket mindre och drog till Småland. Nästan utan strid besatte danskarna på några veckor hela Skåne och Blekinge, utom fästningen i Malmö.

Förstärkning var på gång och i augusti vågade sig Karl XI med 10.000 man på ett slag mot 3.000 danskar i Halland. Det gav svensk seger. Danskarna hade trott att de segrat och Christian V hade redan hållit segerfest i Köpenhamn. Armén förberedde vinterkvarter, men fick sättas på krigsfot igen. I början av november möttes arméerna öga mot öga i Bårslöv. Försörjning och inkvartering var usel, speciellt på svenska sidan. Fältsjuka började grassera och cirka 1.500 svenska soldater dog på en vecka, utan att det kommit till strid.

Arméerna gick plötsligt söderut. Svenskarna gick genom Sireköpinge, som de passerade den10 november. Möjligen besöktes då alla gårdar av patruller, som krävde kontributioner i form av livsmedel, foder och ved. Troligen smittades då en del av befolkningen. Norr om Lund hamnade arméerna på nytt i läger front mot front med Kävlingeån mellan sig. Fältsjukan förvärrades och över 3.000 soldater dog på en vecka, fler än förstärkningar från Sverige och Finland kunde ersätta. Karl XI blev tvungen att den 4 december gå till anfall vid Lund. I stridbart skick fanns då bara 7.000 soldater kvar av de 13.000 han sex veckor tidigare gick in i Skåne med. Slaget blev mycket blodigt och slutade med svensk seger, som dock alls inte avgjorde kriget.

Efter slaget retirerade danskarna till Landskrona. Svenska fotfolket gick till Helsingborg för att ta fästningen där och rytteriet placerades vid Saxtorp och Belteberga för att bevaka danskarna. Den 11 december ”försvarade” svenskarna Skåne, genom att bränna ner alla byar inom någon mils avstånd från Landskrona. Danskarna skulle inte få något därifrån. Sireköpinge och Halmstad låg längre bort och skonades. Vägen mellan Saxtorp och Belteberga gick genom Tågarp och under en hel månad fanns säkert ständigt patruller i trakten, som krävde förnödenheter av bönderna. Vanlig plundring var säkert också vanlig.

Den 9 januari kom hela svenska armén på nytt genom Sireköpinge, med infanteri, artilleri, tross och allt, för att via Torrlösa och Hasslebro gå mot Kristianstad. Där gick de i vinterkvarter vid Vä, eftersom de inte direkt förmådde ta fästningen i Kristianstad. Under två månaders tid hade sireköpingeborna först haft en kortvarig men närgången påhälsning av de sjuka soldaterna. Sedan hade de under en hel månad varit i oavbruten kontakt med dem. Det var bakgrunden till massdöden.

I mars hade danskarna fått så mycket förstärkning att de kunde göra nattliga raider runt Landskrona. För att stoppa detta slog svenska armén läger på Rönneberga backar, nära Sireköpinge. Den 27 maj tågade till deras häpnad en armé med 11.000 man ut ur Landskrona. Så snart det mörknat lämnade svenskarna sitt läger och jagades av danskarna till Göinge.

Danskarna gick sedan till Malmö. Eftersom de visste att svenska förstärkningar var på väg, gjorde de den 26 juni ett stormningsförsök mot Malmöhus. Det misslyckades och de förlorade 4.000 man av bästa fotfolket. De drog sedan norrut och mötte 12 juli den förstärkta svenska armén i ”Slaget vid Landskrona”, som stod i området mellan Tirup, Sireköpinge och Billeberga. Svenskarna segrade, trots att flest stupat bland dem, totalt på båda sidor dog cirka 5.500 man. Enligt Sthen Jacobsen tog slaget fem kvart. Han borde veta eftersom han var med och såg på. För lokalbefolkningen innebar slaget att man på nytt fick arméerna in på knutarna, danskarna i Landskrona och svenskarna i gamla lägret på

Rönneberga backar.

De inneslutna danskarna fick brist på hästfoder och måste få bort svenskarna. Deras kavalleri gav sig därför norrut, sedan de spritt ett rykte att de skulle till Småland. Svenska armén måste följa efter, men när de lämnat Rönneberga backar gjorde danska kavalleriet en sväng förbi Kristianstad och återvände till Landskrona. Svenskarna kunde inte återgå till lägret i Rönneberga, eftersom omgivningen där var helt förstörd. I stället slog de läger i Norrvidinge och sög ut den trakten i två månader. Kriget fortsatte sedan i två år till och gick allt sämre för svenskarna. Att det tog slut och att skåningarna förblev svenskar är franske kungen Ludvig XIV:s förtjänst, men det är en annan historia.

Teckning utförd av Johan Philip Lemke (1631-1711) , tysk målare, inkallad till Sverige 1683. Lemke utförde bataljmålningar, ofta kännetecknade av god färgbehandling och livfull komposition. (Tidens lexikon)

Sthen Jacobsens beskrivning

Kågerödprästen Sthen Jacobsens ”Den Nordiske Kriigs Krønicke”, skriven på 1680-talet, har som måtto: ”U-passioneret sammenskreffuett”. Ändå kunde han inte låta bli att släppa fram känslor när han beskrev hur det var. Följande citat är valda för att de belyser förhållandena i trakten vid tiden för massdöden.

”Wdi de byer, som armeen stod, döde bundefolchett nesten gandske bort, saa vel som udi de andre nest omliggende sogner, och huor de Svenske wendtiss meest, der döde ochsaa mest, men huor de kom indtet, saa som udi de langt bortliggende sogner, der döde ingen flere end som sædvanligt; huor aff mand kan slutte, huor smittesom denne siuge haffuer værett.”
[Uti de byar som armén stod, dog bondfolket nästan helt bort, så väl som uti de andra närmast kringliggande socknarna, och där de svenske vistades mest, där dog också flest, men där de inte kom, som uti de långt bort liggande socknarna, där dog inga fler än som vanligt; varav man kan sluta hur smittsam denna sjuka har varit]

”Nogle miile omkring Belteberge var på denne tid saadan elendighed at see, at et menniskess hierte der offer maatte blöde, thi iche alleene de skiönne byer vare nedbrudte, opbrændte och udi onde maader forderfuede, men endoch udi de stumper huss, som kunde bliffue staaendiss, laae fuldt aff döde; och faa komme udi kirchegaarde, men de fleeste, som bleffue begraffne, de bleffue begraffne udi mögdyngerne, sneedriffuerne och under gammel halm i hussene. Gaderne och marchen laae endda fulde aff döde mennisker och heste krydtzwiiss offuen paa huer andre, saa at her laae et menniskess legeme paa et ög, och der laae et döt ög paa et menniskes legeme…”.
[Några mil omkring Belteberga var på denna tid sådant elände att se, att en människas hjärta där över måtte blöda, ty icke allena var de vackra byarna nedbrutna, uppbrända och på ont sätt fördärvade, men ändå i de stumpar hus, som kunde bli stående, låg fullt av döda; och få kom i kyrkogårdarna, men de flesta, som blev begravda, de blev begravda i gödselstackarna, snödrivorna och under gammal halm i husen. Gatorna och marken låg ändå fulla av döda människor och hästar korsvis ovan på varandra, så att här låg en människas kropp på ett ök, och där låg ett dött ök på en människas kropp…]

Efter slaget vid Lund hade Karl XI strängt förbjudit plundring. ”Men denne Kongenss strenge befalning vandt iche större effect, end at de arme Skaaninger, som vare svenske undersaattere, bleffue aff de Svenske selff röffuede och plyndrede langt meere nu efter feldslagett end tilforn.”
[Men denna kungens stränga befallning vann inte större effekt, än att de arma skåningarna, som var svenska undersåtar, blev av de svenske själv rövade och plundrade långt mer nu efter fältslaget än förut]

”Waabenhusse och klochehusse omkring lejeren bleffue opfyldte med döde legemer. Paa kirchegaardene laae store buncher aff döde kropper sammenkastede offren paa jorden lige som store buncher brende. Sneedriffuerne ved diigerne bleffue stuckne ald fulde aff döde, foruden de mangfoldige, som bleffue liggendiss paa marchen, offer huilche mand baade red och kiördte, huilchett var yncheligt at see…”
[Vapenhus och klockhus omkring lägret blev uppfyllda med döda kroppar. På kyrkogårdarna låg stora högar av döda kroppar sammankastade ovan på jorden liksom stora högar av bränne. Snödrivorna vi dikena blev stuckna helt fulla med döda, förutom de mångfaldiga, som blev liggande på marken, över vilka man både red och körde, vilket var ynkligt att se…]

Det sista handlade närmast om döda soldater, men det andra beskriver den hemska verkligheten för befolkningen som den kan utläsas direkt ur kyrkboken, specificerat dag för dag, med namngivna individer och familjer och med ens egna anfäder.

Spåren av armén

Enda lättillgänglig källa från den tiden är mantalslängderna. För 1672 och 1680 är de bra, men för krigsåret 1677 är den förklarligt nog ofullständig. Man ser direkt att mycket förändrats i socknarna mellan 1672 och 1680, men det går ändå inte att utläsa vad som hänt.

Jag har inriktat mig på Källs Nöbbelöv, en liten socken nära Sireköpinge. Då hette den bara Nöbbelöv och bestod av en enda by, som 1672 hade 21 gårdar och gathus samlade kring kyrkan. Dess läge var gott, just där fem större vägar möttes Den hade sedan gammalt varit välmående och hade redan på 1100-talet byggt egen kyrka. Tillsammans med lika obetydliga Felestad utgjorde den dock ett magert pastorat. Prästen hette Hans Hansen Juul och alltsedan han kom dit på 1640-talet hade han sökt förflyttning. 1655 hade han uppvaktat Fredrik III med stöd av slottsherren i Landskrona, Knud Ulfeld. Denne intygade att ”disse byer i forgangen fejde, saavelsom flere, ere blefne øde oc siden iche kunde kommet paa fode igen…”
[dessa byar, såväl som flera, har i senaste kriget blivit öde och sedan inte kunnat komma på fötter igen…]

Vad han syftade på var svenska härjningar och plundring under Horns krig tio år tidigare. Prästen var en duglig karl, som representerat häradet vid Fredrik III:s kröning och vid hyllandet av Karl X Gustaf i Malmö 1658. Han hade också deltagit i svenska riksdagen 1662, den första skåningarna fick vara med i. Enligt egen uppgift hade han knappt kunnat föda sig, vissa år hade lönen bara varit en kalv eller ett lamm.

1680 fanns i Nöbbelöv bara fyra bönder eller husmän kvar, tre av dem hade funnits där 1672 och den fjärde var nog en son. För andra socknar redovisades hustrur, men i Nöbbelöv var alla ensamma, trots att de varit gifta tidigare. Eftersom övriga gårdar och gathus inte nämns så var de väl öde eller åtminstone obrukade. Prästen hade flytt med familjen till Landskrona och senare till Själland. När armén kom hade han blivit ”paa en tijmes rum totalt ruinerad”, en klagoskrift från honom till danska generalkommissariatet har bevarats. Han dog kort därefter i Danmark och först fyra år efter händelsen fick Nöbbelöv ny präst.

Det är svårt att tro att något annat än kriget orsakat byns katastrofala nedgång. Hade den bränts ner hade Sthen Jacobsen nog berättat det. Hade den brunnit ner senare av andra orsaker hade folket varit kvar och skaffat nya byggnader. Hade det skett strax innan längden skrevs hade nog branden nämnts i den. Närmast till hands ligger att sjukan orsakat även detta och det går att spekulera kring hur det kan ha gått till.

När svenska armén första gången passerade Sireköpinge tog den sedan vägen genom Nöbbelöv mot Reslöv. Det var inte vilken rutinmarsch som helst. I Bårslöv hade svenskarna stått norr om Råå-ån med danskarna mitt emot på andra sidan. Karl XI:s avsikt var att nå kontakt med fästningsstyrkan i Malmö. Han hade därför givit armén order att obemärkt dra sig längs ån och gå över vid Sireköpinge för att sedan gå mot Kävlinge. Avmarschen började redan före novembergryningen.

På något sätt hade danskarna fått reda på planen och hade ännu tidigare på morgonen börjat gå söderut. Eftersom de stått söder om ån tog de stora vägen via Landskrona och Saxtorp. När det ljusnat fick svenskarna se danska armén gå jämsides med dem några kilometer västerut. De tänkte hindra att svenskarna kom till Malmö. Strid kunde börja när som helst och enligt Sthen Jacobsen gick soldaterna därför med brinnande luntor till musköter och kanoner. Eftersom danskarna fått försprång kom de först till Kävlinge, gick över bron och förstörde den sedan. De slog sedan läger vid Svenshög norr om Lund för att blockera övergången vid Getinge och ett par vadställen. Svenskarna måste stanna norr om ån och slog läger vid Lilla Harrie, mitt emot danskarna.

Bårslövslägret hade varje dag cirka 200 soldater dött av fältsjuka och minst lika många bör ha insjuknat. Sjuklingarna stannade väl i lägret, men under marschen blev säkert nya sjuka och måste lämnas. Kanske inkvarterades de i byar och gårdar man gick förbi, möjligen med några lätt sårade som väpnad vakt. Nöbbelöv var den första samlade, lite större byn de passerade och minst halva dagen bör ha gått. Om varje gård eller hus fick ta emot 10-15 sjuka blev smittan massiv. För armén var det ett milt sätt att hantera sjuka. När de gick till strid vid Lund gjorde de sig kvitt dem genom att sätta eld på lägret. Det påstår åtminstone Sthen Jacobsen och det verkar som han träffat någon som varit med. Det sågs väl som mer humant än att bara låta dem frysa ihjäl i decemberkölden.

Spåren av armén går att följa även i fortsättningen. I Gullarp och Nääs, som också har bevarad kyrkbok från den tiden, upphörde noteringarna i mars 1677. Innan dess finns notiser liknande dem i Sireköpinge, ex. ”Jep Andersön i Næs och 3 af hans börn” och ”Lauritz Bentsön i Gullarp hans hustru Berreta och 2 börn”. Prästen hade flytt sedan prästgården bränts ner och församlingarna var sedan utan präst i 20 år.

Traktens prästhistoria markerar också arméns väg. Prästen i Ottarp dog som nämnts i brunnen. Prästen i Billeberga-Tirup flydde liksom nöbbelövsprästen till Danmark. Prästen i Torrlösa och hans svåger, prästen i Reslöv, sökte skydd i Landskrona och blev därför avsatta. Prästen i St Harrie och Virke fick förflyttning till Norrvidinge, eftersom det gamla pastoratet var helt ödelagt. Prästen i L Harrie och Örtofta hade ansatts av snapphanar och flytt. Av dem som varit i kontakt med arméerna tycks nästan bara prästen i Halmstad och Sireköpinge ha klarat sig kvar. Sthen Jacobsen i Kågeröd och Stenestad klarade sig också och boken visar att han haft ett omfattande kontaktnät på båda sidorna.

Vad dog de av?

Fältsjuka brukade röra sig om tarminfektioner, som spreds med föda och vatten och via avföringen. Säkert dog många soldater av sådant, kanske också nöbbelövsborna, ifall min spekulation är korrekt. Sådan smitta borde dock inte lätt spridas till lokalbefolkningen många kilometer ifrån soldaternas väg. Folk lagade sin egen mat och hade egen brunn och det var vinter, vilket också kunde minska risken. Under rådande förhållanden hölls väl inga begravningskalas, som annars kunde främjat spridningen. Möjligen hade en ny sjukdomsform dykt upp efter slaget vid Lund. Folk dog oerhört snabbt och blev liggande ute på marken. Prästen Brock säger inget om sjukdomen. Sthen Jacobsen skriver oftast ”siugen”, ”siugdommen” eller ”soldatter-siugen”, men vid ett tillfälle väljer han ordet ”hoffued-siugen” (huvudsjukan). Detta får mig att misstänka att det rörde sig om s.k. epidemisk hjärnhinneinflammation. Den kan vara mycket snabbt dödande, men uppträder numera bara i försvagade U-landsbefolkningar, som lever mycket tätt inpå varandra. Smittspridningen sker via luftvägarna. Hjärnhinnorna svullnar, trycket stiger och tenderar att pressa ut hjärnan genom ryggmärgshålet. Detta ger förstås svår huvudvärk, men i riktigt akuta fall dör offret i stället av blodförgiftning. I Sverige ger sjukdomen idag bara enstaka fall, men små epidemiungar har förekommit vid militärförband, till och med där jag själv tjänstgjort. Bakterien är inte ovanlig, men dessbättre finns antibiotika.

Förutsättning för spridning fanns säkert då. Folk var rimligen försvagade av brist på föda, värme och sömn. Förmodligen hade de också tvingats att tränga ihop sig mer än vanligt. När armén låg något så när stilla, brukade åtminstone officerare inkvarteras i gårdar i trakten. De lade helt sonika beslag på de bästa kamrarna. Eftersom det var vinter ville armén kanske också förlägga sjuka i permanenta hus, inte bara när de var på marsch eller väntade ett slag. Det kan vara därför det låg fullt av döda i husen, som Sthen Jacobsen berättar. Soldaterna raserade också många hus för att komma åt sparrar och korsvirke att elda med.

Sthen Jacobsen är mycket tydlig när han påpekar hur smittsam sjukan var. Bakterier hade upptäckts, men ingen visste att de kunde ge sjukdom. Man tänkte sig någon sorts ”flygande etter”. Säkert visste befolkningen också vad smitta innebar, men vad de inte förstod var att det kunde finnas smittbärare, som aldrig blev sjuka. De som plötsligt kände att de drabbats drog sig väl undan av hänsyn till familjen, eller uppmanades de att göra det. Kanske var det därför de stannade ute och så många blev liggande på marken. Att det var hjärnhinneinflammation är dock ingen diagnos jag vågar ställa bestämt. Det ligger utanför vad jag sysslat med, men jag har frågat infektionsmedicinsk expertis och en möjlighet är det i alla fall.

Omslaget