Gravgåvor – vidskepelse?- Bengt Nordahl -Den historskt intresserade kyrkoherden Kay Hansén berättar 1966 i en tidningsartikel om äldre tiders vidskepelse och tro i Kågeröds socken. Där beskriver han olika sorters fynd som gjorts vid gravöppningar på Kågeröds kyrkogård. En del av dessa fynd sändes av Kay Hansén in till Nordiska Museet i Stockholm, som uppfattade dem som mycket intressanta. En gammal föreställning var att spetsiga föremål kunde skydda mot onda andar, och att denna tro eller tradition levde kvar in i modern tid, framgår av att man i bottnen på öppnade gravar flera gånger funnit gammeldags ull- eller fårsaxar. Andra fynd är små flaskor, som säkerligen innehållit en mindre mängd brännvin. Man menade väl att den döde kunde behöva ha denna att styrka sig med på färden mot det okända. Talrika myntfynd tyder på att det förr var vanligt att smyga
ett mynt i kistan eller i den dödes mun. Detta är ursprungligen
en gammal hednisk sed, som kanske går tillbaka till den grekiska
mytologin, enligt vilken färjkarlen Karon i sin båt fraktade
den döde över dödsfloden Acheron till andra stranden. Ett liknade fynd av mynt omnämner den likaledes historiskt intresserade
föregångaren, kyrkoherden Klerck i en begravningsnotis från
1735: Tro nu inte att traditionen med gravgåvor tillhör det förgångna. I en tidningsartikel i SDS läser jag i februari 2003, att det blivit allt vanligare att anhöriga smyger ner saker i kistan. Några ullsaxar eller andra spetsiga föremål omnämnes förvisso inte men väl mynt och spritflaskor. Dessutom lär ibland även förekomma hagelpatroner och fyrverkeripjäser i kistor som ska kremeras. |