Slškt och Bygd 03:1
Omslaget

Några minnesanteckningar från tiden omkring sekelskiftet 1900

- Carl Tykesson 1891 – 1978 -

Lantbrukare på Östraby 10 i Torrlösa Socken, en arrendegård som brukats i släkten sedan utflyttningen ur byn vid skiftet 1830.

Gården friköptes från Trolleholm 1950 med fastighetsbeteckningen Östraby 20:4 och namnet Torsvik.

Berättelsen är skriven i början av 1970 – talet när barnbarnet Maria född 1964 frågade hur det var i jordbruket när Farfar var ung.

Vårarbete

När våren närmade sig började bönderna hämta hem gödning och kalk. Från den mera kalkfattiga jorden, här närmast i Rävetofta, Vistofta m.fl.kom dagligen skjutsar med kalk, hämtad på järnvägsvagnar i Svalöv. Gödningen, nästan endast superfosfat, kom hem i grova jutevävda säckar med 100 kg i varje säck. Dessa sattes ut i rader på åkerkanten. Gödningen tömdes i så kallade gödningskorgar och så gick man och sådde för hand, men det var inte stora mängder, vanligen 100 kg på tunnland. Senare, omkring 1910, började man tömma gödningen i en lastvagn och ligga på knä bak i vagnen och så ut gödningen. Då användes gärna en liten skoffa att så med. Gödningsmängden ökades kanske också och då fick man ut mer med skoffa. Som kvävegödning användes nästan endast chilesalt, men det var inte stora mängder, 50 kg per tunnland till säden och 150 kg till sockerbetorna och all säden fick inte. Vetet blev nog mest gynnat.

Beredningen av jorden på våren hade tidigare varit med klös. En mycket grov harv med grova så kallade gåsfötter, 7 eller 9 pinnar. Harven med 9 pinnar skulle alltid dragas med 3 hästar. Harven (klösen) var ej bred men gick djupt i jorden, så den gick tungt. Det var ju mycket vanligt med gräsrot, och den skulle rivas upp. En sorts harvar med krokiga pinnar användes även. De var något bredare än klösen och gick ej så djupt i jorden.

Maskin att så säden med hade blivit vanligt. Radsåningsmaskinen började användas, tidigare fanns även bredsåmaskin, då kom säden ovanpå och myllades ned med harv. Utsädesmängden var nog samma som nu men många gånger av ganska dålig kvalitet. Ett uttryck som jag hört från långt äldre tider: Utsädesmängden skulle vara så, att ett sädeskorn skulle komma i vart klövspår efter stutarna om spåren dolde jorden. Efter sådden skulle jorden harvas och sedan vältas eller som det då hette: tromlas. Tromlan var en stor, jämnad trästock med axeltappar i ändarna, så att det här kunde göras en draganordning. Släta ringar började användas och senare den så kallade cambridgevälten

När vårarbetet började var den försiktige lantbrukaren mycket noga med att tvätta bogarna på hästarna med kallt vatten både middag och kväll för att de inte skulle bli selbrutna. De hade ju mest ingen ting gjort på hela vintern. Blev en häst selbruten, kunde den kanske bli oanvändbar i flera dagar i den värsta vår brådskan. Många år var det knappt med höskörden, men alltid skulle en del hö gömmas undan till foder åt hästarna som vårfoder.

Sockerbetor började odlas men i ganska liten omfattning. Odlingstekniken var svag och skörden inte stor. 2 radiga bethackor för en häst var det vanliga och arbetet som hackan gjorde var dåligt, varför handarbetet blev arbetskrävande och skörden låg. 12-13 tusen kg per tunnland blev nog medeltalet.

Sommar

Sedan vårarbetet var slut var det tid att köra ren trädan. Ett år av de 7 eller 8 åren i växtföljden skulle jorden alltid ligga i träda, men snart började man så grönfoder på en bit av trädan.

När vår arbetet var slut skulle även restaurering och målning av husen göras. Tacktäckning av halmtaken eller eventuellt endast lagning var det nu tid med.

Höhösten blev senare på sommaren än nu. Klövervallen, som ju var dåligt gödslad, skulle stå länge så att den gav största möjliga skörd. Huggningen av klövern utfördes nu allmänt med slåttermaskin mot som tidigare med lie. Höet lades alltid i stack, eller som det senare hette, volm. Visst användes hästräfsa, men handräfsan måste även med där. Hästräfsan kunde inte ta allt, i dikeskanter och dylikt. Inga strå fick gå förlorade.

Vid inkörningen skulle alla lassen stångbindas, så att inget tappades. Stången som användes kallades lassmed. En man, drängen, skulle sticka upp och pigan skulle ta emot, lava lassen. Sedan skulle lassen stickas upp med tjugan (högaffeln), och vanligen behövdes 3 man på gällen (höskullen) för att ta emot.

När skörden var slut, var det tid för gödselkörning på klöverträdan. Klövervallen låg alltid två år, eventuellt i tre år. Gödselkörningen tillgick så: Man hade små extra häckar på vagnen (gödselhäckar) som kunde lyftas upp, och så drogs gödseln med särskild krok (gödselkrok) ner på marken i mindre högar på lämpligt avstånd från varandra. Dessa högar spreds sedan med grep. Detta arbete var vanligen pigans arbete eller ibland äldre mannars. När gödseln var utkörd var det tid att plöja ner den och sedan i vederbörlig ordning börja bereda trädan för sådd. Lämplig såtid 10 – 15 september.

Den 1 juni var den vanligaste tiden när djuren skulle ut på bete. Det var aldrig tal om annat än att de skulle tjudras i långa rader och flyttas flera gånger om dagen. Tjuderpålarna var alltid av trä. Vid torrt väder var det ett styvt arbete att slå ner dem i jorden. Ofta gick de sönder och fick ersättas av nya. Dessa pålar skulle huggas upp på vintern så att man hade ett lager i reserv. De höggs upp av en bit rakfläkt boketrä. Även träklubbor (kölor) skulle då huggas upp. Ja, så skulle djuren ha vatten. Det kördes vanligen till dem i en trätunna, som låg på en kärra. Det blev ganska högt och tungt att ösa tunnan full med vatten, särskilt om man skulle ta det från en märgelgrav eller från bäcken. En låda följde efter tunnan, den fick fyllas på efterhand som djuren drack.

Höstatid

Hösten är inne och det är vanligen rågen som är först färdig. Den råg där halmen skulle användas som takhalm, skördades vanligen med lie. En man med lie efterföljd av en kvinna, som tog upp och band säden, eventuellt endast tog upp och lade till sidan, och en annan band. Ju större fälten var ju flera sådana par erfordrades. Sedan kom några efter och satte upp säden i hovar (skylar) Vid torrt väder kördes rågen in i logen efter 3-4 dagar. Strax före sekelskiftet började maskiner användas till skörden. Ibland slåttermaskin, en bräda monterades på slåttern som förde den huggna säden till sidan. Den togs sedan upp och bands liksom rågen huggen med lie. Mest användes självavläggare, som högg och lade säden i lagom stora högar till en neg (kärve) som bands och sattes upp i hovar (skylar). Rågen bands alltid med lagom många strån av säden, men den andra säden bands på annat sätt. Vetet, som hade betydligt klenare strå än nu, kunde möjligen bindas med säden, men havren bands med havre men med en uppdelning av bandknippet som snurrades så att den blev mest dubbelt så lång. Det kallades att binda med tyska band. Kornet var för kort och skört att binda med. Hade man hunnit tröska rågen innan den andra skörden kom, brukade man använda råghalm till bindningen. Många som hade det mjuka ängshöet brukade använda detta. Det förarbetades på så sätt att man lade höet i hög eller bänk som tilltrampades och så hade man äldre kvinnor som med bandsnurra gjorde lagom tjocka och lagom långa band, lade dem i ett knippe eller en neg som man hade med ut på kornåkern och tog därav och band säden med. Självbindaren kom och avläggarens tid var förbi.

Tröskning

Ångtröskan började användas här omkring sekelskiftet. Tidigare tröskades med tröskverket draget med hästvandring, vilket trösksätt avlöste tröskning med slaga (plejel). Vid tröskningen såväl med slaga som hästvandring skulle säden rensas med harpa eller som det även kallades kastmaskin. Ångtröskan var ju mycket bättre på så sätt att den rensade säden så att den var färdig att sälja, men det fordrades mycket folk att betjäna den. En man, maskinisten skötte ånglokomobilen, 2 st matare skiftades om med att mata tröskan (kallades matare) och passa säckarna. 100 kg i varje säck var det vanligaste. Så skulle där vara 2 st, vanligen kvinnfolk att skära banden. 3 man i loggolvet att langa fram säden , 3 till 5 man att bära undan halmen och vanligen 1 eller 2 man att ta undan ämtorna (agnarna), därtill kom en man att bära bort säden (säckabärare), samt en man att köra vatten och kol till lokomobilen. Alla dessa skulle ha helt kosthåll, frukost, middag och kvällsmat samt förmiddags och eftermiddagskaffe med brännvin till kaffet. Alltså mycket arbete med att laga mat, duka bordet och plocka bort tallrikar och bestick samt diska.

När så tröskningen var slut, skulle säden säljas och sedan köras bort. Sädessäckarna lässtes vanligast i de s.k. bolstervagnarna med 15 säckar (a 100 kg) på varje lass. (2 hästar).

Vi återgår till halmen. Skulle halmen endast in i loggolvet vid sidan, åtgick vanligen 3 man, men om den skulle längre flera man. Den packades då i stora halmbuntar, som de två mannarna lyfte upp på ryggen på den tredje, som bar bort den till där den skulle ligga. Efter en del år uppfanns halmpressen, men då skulle en man sitta och binda bandet runt halmbalarna. Så småningom kom den automatiska bindningen.

Tröska och lokomobil var tunga maskiner. När de skulle flyttas från en gård till en annan, var det vanligast att man hade 2 par hästar för tröskan och 2 par för lokomobilen samt ett par för trossvagnen, och när halmpressen tillkom minst ett par för den, De vanliga var ju att den som lämnade tröskan från sig skulle köra någon av maskinerna och den som skulle ha dem resten. Den som tog emot tröskan skulle alltid bjuda på gök när tröskan kom.

Efterhöst

Sedan åkrarna var tomma på säd, tillvaratogs alla tillfällen till plöjning. Ingen förarbetning med kultivator eller dylikt kom ifråga. Plöjningen var ett drygt arbete. I ur och skur fick man gå där. Det skulle vara särskilt svårt väder för att det skulle vara uppehåll. En stor rock på också träskostövlar på fötterna. Rocken blev våt och tung, oljekläder fanns ej då. Träskostövlarna blev tunga av all lera som häftade vid dem. Plogen tung i sig själv, hade man då 3 hästar med det tunga, av lera över klenta hammeldraget, var det mycket tungt att dra plogen tillbaka om man kom på en sten och plogen gick upp. Därför var det ganska vanligt att det blev en mista eller s.k, hargömma, även kallad vannlåda (vattenlåda).

Långhalm och taktäckning

När så plöjningen var slut, var det till att göra upp långhalm till taktäckning. Halmbuntarna togs fram. Ett lagom knippe togs ut, skakades fri från trasslig halm, rotstöttes och bands i vackra kärvar med 8-10 kilos tyngd.

Tacktäckningen var antingen nytäckning, då all den gamla halmen revs ner, eller omtäckning, och då den nya halmen lades ovanpå den gamla. Vid omtäckning gjordes så att halmen lades ut så jämt som möjligt. Var där hål eller något ställe som var tunnare tak, fick man lägga tjockare med halm där. En särskilt formad järnskotta med påträdd ståltråd stacks genom halmen. Innanför skulle en man sitta och sticka ut skottan på 25-30 cm avstånd från där den kom in. Så drogs bandet hårt åt stacks in igen och så fortsatte man hela sträckan fram. 10-12 alnar brett var ett sådant taksti, som det kallades. (10 alnar är 6 meter) Detta sätt att täcka taket kallades att sy taket på. Till taktäckningen användes en stege att ligga på, kallad tvärstie. Den bands fast i takspetsen i en sparr med ett starkt rep. Repet hängde neråt taket och bands fatt i stien. Allt eftersom arbetet pågick vändes stien om. Så kom man allt högre och högre. När man nådde upp till takåsen och var färdig med påläggning av halmen, var det tid för nedskärningen. En kraftig, riktigt vass kniv erfordrades. Med en liten bräda med skaft trycktes halmen till och skars av så jämt som möjligt för att få en vacker takyta.

Vid nytäckning revs all den den gamla halmen ner och ny halm lades på som ovan sagts och bands fats med ”täckekäppar” och vidjor (ståltråd snurrad och avklippt i lagom långa stycken) Käpparna var av pile, ene eller hassel. Tidigare användes videkvistar eller kvistar av annat lämpligt trädslag att binda halmen med.

När täckningen var färdig skulle taket ”ryggas”. Halm lades jämt över i toppen och sedan ryggaträen på. Ryggaträen skulle helst vara av eke, som stod emot regn och sol i många år. Det var viktigt att halm och ryggaträen låg jämt och vackert om det skulle godkännas.

Vinterbränsle

Så var det även tid att hämta vinterveden från skogen. Flera resor blev det, ty mycket gick åt. Hästarna orkade ej med för stora lass. Vägarna var i dåligt skick. Det var sannerligen inga asfaltvägar. Veden, eller som det kallades brännet, var till stor del ris, som skulle huggas och läggas i buntar och sedan ligga och torka till sommaren för att sedan användas till att elda i bakugnen med. Brännet sågades för hand i cirka 25 centimeter långa bitar som sedan höggs i lagom bitar att elda med. Det vanligaste brännet var bok. Dtta gav mer värme än andra träsorter. När brännet var hugget, skulle det läggas eller lavas upp i vackra brännesstackar. Ett noga arbete, så att de blev vackra och räta. Det var alltid fördrängens (störtsdrängen) arbete. Från veden skulle uttagas vackra,raka bitar till tjuderpålar och annat. Till räfsepinnar skulle man helst ha bitar av ask, ty de var starka och lättare.

Pigor och drängar

Allt detta arbete skulle drängarna göra, och på ett hundra tunnlands ställe var där vanligen två drängar på vintern och dessutom en pojke (ca: 14 år) på sommaren. Så var där en kreatursskötare (ryktare) till djuren, men han brukade ej mjölka korna, det skulle pigorna göra. Det var ju då nästan en skam om en karl satte sig till en ko för att mjölka.

På vintern började arbetet klockan 7 men på sommaren klockan 6 med frukost klockan ½ 6. Då skulle drängarna ha fodrat, vattnat och ryktat hästarna och kört ut gödseln för dagen. På sommaren var ju vanligen hästarna på bete. Klockan 6 var det första frukost, klockan ½ 9 eller 9 var det mellanmål (andra frukost även kallad davre) Till första frukost salt sill och kokt eller stekt potatis eller ofta s.k. ugnspotatis, grovt bröd och flott var det vanliga samt kaffe. Till mellanmålet var det grovt bröd och flott med korv eller ost samt mjölk. Till middag klockan 12 var det ärtor med fläsk eller vitkålsoppa, grönkålsoppa och även färsk soppa med klimp. Bruna bönor med fläsk eller köttbullar var ju nästan gillesmat. Klockan ½ 5 e.m. var det tid för ”meattan”, mindre måltid eller som uttydningen var ”mer i afton”. Grovt bröd och flott eller smör, mjölk eller svagdricka, stekt potatis med fläsk eller möjligen äggakaga med fläsk serverades. Fläsket var alltid rökt fläsk. Salta och röka var ju det enda konserveringsmedlet. Sedan senare på kvällen ½ 8 eller 8, var det en måltid, som endast bestod av grovt bröd och mjölk.

Dessa måltider som jag nu skrivit om, var ju på sommaren. På vintern var arbetstiden något kortare och andra frukost och ”meattan” blev indragen.

Omkring år 1908 började nyare tider med att arbetet på sommaren började klockan ½ 7 med middagsrast från klockan 12 till ½ 2. Andra frukost och ”meattan”, blev indraget. När termosflaskan blev allmän, blev det vanligt med förmiddagskaffe 9 eller ½ 9 f.m.

Omslaget