Slškt och Bygd 03:1
Omslaget

Nils Svenssons hittebarn Ewa i Trää

- Per Olov Ganrot -

Som barn fick jag lära mig att morfars farmor varit hittebarn och hittats av morfars farfar i Trää i Norrvidinge när han var 45 år. Trettio år senare hade de gift sig och innan första barnet föddes hade mannen avlidit. Historien lät spännande, men när jag blev äldre fann jag den alltför fantastisk för att vara sann. Anfädernas namn fick jag aldrig höra och jag bestämde mig tidigt för att ta reda på hur det faktiskt förhöll sig. När jag började släktforska för åtta år sedan var det första jag tog reda på att hittebarnet hette Ewa och upphittaren Nils Svensson. Skälen att beskriva dem här är dels att historien är rätt udda och dels att den troligen löser problemet med det hemlighållna oäkta barnet i gästgivargården i Åkarp, som jag nyligen skrev om.

Hittebarnet

Historien inträffade sommaren 1788, Nils Svensson var då 44 år och hustrun 36. De hade varit gifta i 17 år, men inte fått några barn och deras två fosterbarn hade ett par år tidigare avlidit av koppor och mässling. Nils var rusthållare på det ena av två hemman Trää by n:o 2. Byn bestod av åtta gårdar med lika många rusthållare, säkert ganska välbärgade. Totalt höll de fyra ryttare.

Den tredje juni hittades en nästan nyfödd flicka vid Nils Svenssons gård. Ting hade just hållits, men fyndet föranledde urtima ting 15/6. Protokollet finns bevarat och sändes även till hovrätten. Ur detsamma citeras först Nils Svenssons och hustrun Kerstinas berättelse:
”den 3dje i sistlidna månad bittida om morgonen hafwa theras begge Pigor Sissa och Marna då the woro stadde i ärende at utbreda linwäf till blekning på Södra sidan om Stugu längan nära vid en åt Ån löpande gångstig funnit omnämnda Barn. The hafde therom genast underrättadt sitt husbondefolk hwilka utgingo för att aftarfa(?) huru härmed förewette (förhöll sig) då the likaledes funnit berörda Barn som icke på annat sätt war förwaradt än i sin svepning inlagdt med några linnelappar lindade om Hufwudet och syntes då wara av ungefärligen fjorton dagars ålder”.

Nils Svensson hade kallat samman byborna för att utreda vad de visste och han och hustrun hade sedan sett till att barnet döpts till Ewa, troligen efter den enda anmoder man var säker på att hon hade. Prästen hade sedan ordnat så att husmannen Anders Nilsson i Håstenslöv tog hand om henne ”till dess någon annan åtgjärd blir av wederbörande widtagen till thetta Barns omvårdnad och Uppfostran”. Pigorna instämde i husbondfolkets berättelse och övriga bybor visste ingenting om saken. Kronolänsmannen Bergman ”förmälte at han oagtadt all använd möda och gjord efterforskning icke skall kunnat ärhålla någon tillförlitlig kunskap om thetta Barns födelse och föräldrar, kunnandes Härads Rätten icke heller, sedan misstankar emot någon i Orten icke förefunnits eller anmälda blifwit, för sin del meddela annor upplysning än nu redan skjedt”. Ärendet var därmed avslutat.

Pigorna Sissa och Marna finner det lilla barnet vid gångstigen mellan gården och ån.

Den ”kona” som lade ut sitt barn för att bli hittebarn dömdes till långt fängelsestraff. Tog barnet skada fick hon även spöstraff och dog det blev straffet halshuggning med bränning på bål. Det var därför sällsynt att barn placerades ut så. Att det ändå skett, borde tala för att omständigheterna var speciella och att det ovälkomna barnet innebar större skandal än vanligt hor och lönskaläge. Att barnet placerats just hos Nils Svensson var lätt att förstå. Han ville ha barn och var känd som ganska förmögen. Kanske var placeringen alltför genomskinlig och det började gå rykten (se nedan). Man ansåg sig veta vilka hittebarnets föräldrar var och trodde att Nils Svensson också känt till detta och lovat ta hand om barnet. Nils Svensson var just då påtänkt som nämndeman och blev det året därefter. Han ville väl inte bli inblandad i något skumt och avstod kanske därför från barnet, som kom att stanna hos husmannen i Håstenslöv.

Även för prästen blev barnet en het potatis. Doplängden är i övrigt exemplariskt skött, men han dröjde till årets slut med att skriva in hittebarnet med datering 3 juni, antagligen ville han gardera sig och avvakta utvecklingen:
”Uptogs vid Rusth. Nils Swenssons gård i Trää et flickebarn, som fants derstäde lagt, utan at man fådt spörja af hwem och hwarifrån. Döptes d. 12. Ej. (Ejusdem, ung. samma månad) och kallades Ewa. Frambars till dopet af Nils Swenssons hust. Kerstina. Faddrar woro Kÿrkevärd Hans Christophersson och Rusthåll. Anders Jeppsson”.

Trolig bakgrund

Hittebarnet dök upp i Trää just vid den tid man kan misstänka att gästgivarhustrun i Åkarp, fyra km därifrån, fött ett oäkta barn, som inte blivit registrerat (se tidigare bidrag). Det går inte att bevisa att det var samma barn, men det är svårt att tro något annat, speciellt som det fanns klara personliga kontakter.

Varför man försökt hemlighålla barnet går bara att spekulera över. Rimligen var det gästgivaren Sandberg, som ville ha det så. Om nedkomsten rapporterats skulle barnet automatiskt bokförts som gästgivarens eget. Det kunde han kanske inte acceptera, ifall hustrun förskjutit honom och varit otrogen. Han krävde därför att barnet skulle bort, men för det fanns nog ingen enkel, acceptabel lösning. Möjligen tänkte han från början fortsätta äktenskapet – för barnens skull – men i så fall kunde han inte ta avstånd från barnet och anklaga hustrun för otrohet. Möjligen var kravet att barnet skulle bort bara en påtryckning på henne, för att hon skulle avslöja vem fadern var. Sandberg kände Nils Svensson och föreslog kanske att barnet skulle bli fosterbarn hos honom. Möjligen hade de också diskuterat saken och möjligen hade Nils Svensson lovat ta hand om det ovälkomna barnet. För att ingen skulle kunna spåra henne måste dock allt arrangeras som en hittebarnshistoria. Gästgivarhustrun blev väl tvungen att gå med på detta, hon ville nog också bevara äktenskapet och sin kontakt med barnen. Hur gästgivaren kunde tro att han skulle kunna hemlighålla allt är dock ett mysterium. Om hustrun höll sig dold, så att ingen kunde se att hon var gravid, så kunde det förstås inte passera obemärkt, ifall hon inte syntes till på flera månader.

Släkttraditionen

Att det gått rykten om barnets bakgrund blev klart för mig sedan jag följt upp hittebarnets alla barn, barnbarn osv. och träffat en ”nästnästkusin” i en annan gren av släkten. Han är nu snart 90 år och har släktforskat i 25 år. Även för honom var skälet att forska från början familjetradition om ett hittebarn. Hans information skilde sig dock något från min och enligt hans släktkälla hade det gått rykten att hittebarnets far var en vikarierande präst och modern en kvinna eller piga från orten. Traditionen angav även att prästen några år senare gift sig i trakten. När brudparet kom ut ur kyrkan hade hittebarnets fostermor skickat fram henne för att lämna en blombukett och säga ”Vassego far”. Ryktet hade förmedlats av frändens morföräldrar, båda barnbarn till Eva och födda omkring 1850. Mycket annat som de fört vidare har verifierats genom släktforskning.

Möjlige fadern

Möjligheten att fadern var präst var intressant, den uppfyllde kravet att göra barnet till en större skandal än vanligt hor och lönskaläge. Jag började därför leta efter en möjlig prästvikarie, men hittade ingen. I stället hittade jag en annan person med prästanknytning, som av många skäl passar in som fader och som kan vara den ryktet handlat om. Hans namn är Anders Nobelius, prästson, född 1748 i V. Tommarp vid Trelleborg. Efter tolv års universitetsstudier – han började när han var tretton – hade han varit notarie vid rådhusrätten i Skanör och 1782 hade han blivit landsfiskal över hela Malmöhus läns landsbygd.

Ämbetet var fristående från de olika häradstingen och lydde under landshövdingen. Vid tingen fungerade han som extra åklagare, speciellt i kyrkomål, såsom sabbatsbrott, svordomar, dryckenskap, fylleri, olaga spritförsäljning, okvädanden, förtal, ryktesspridning, förargelse m.m. Kronolänsmännen var kvar och skötte grövre brott. Han var inte chef över dem, men kunde ibland förordnas av landshövdingen att som ”Actor” utreda brottsmisstankar mot länsmän. I övrigt for han runt mellan häradstingen och var nog sällan hemma i Vanstad, där han bodde. Präster beskrev förbrytelserna och notarier instämde misstänkta och vittnen. På så sätt kunde han klara mer än tio mål i följd på en dag och totalt drev han uppskattningsvis 500 mål om året.

En speciell merit var nog att han troligen var prästutbildad, men inte lyckats få någon tjänst på grund av den ökända pastoratshandeln. Det kunde kosta ett par tusen Rd att få ett regalt pastorat och så mycket hade han inte. I stället hoppades han nog att hitta en prästänka i ett pastorat, där han kunde komma överens med patronus. Han förblev ogift tills han var 37 år och gifte sig då med en kvinna, som kunde innebära möjlighet för honom att bli häradshövding i Ingelstad. Efter ett par års äktenskap dog hon dock våren 1787.

När tanken kom att Anders Nobelius kunde vara fadern började jag kontrollera vad han haft för sig vid olika tidpunkter. Eftersom han mest varje vecka deltog i protokollförda ting, så går det att följa honom, nästan dag för dag. Det visade sig att han var i Åkarp i mitten av september 1787, där tinget hölls tidigare än vanligt. Hittebarnet bör ha blivit till vid den tiden och han var då änkling sedan ett halvår. När han kom tillbaka till vintertinget 1788 hände något, som fick honom att överlåta sina uppsatta mål på länsmännen. Möjligen träffade han den upprörde gästgivaren, som beskyllde honom för att vara far till det barn hans hustru väntade? Dagen innan hittebarnet hittades i Trää var han också i Åkarp. Det var måndagen 2 juni och sista tingsdagen. Onsdagen 4 juni började Torna häradsting i Dalby och han var där också. Han bör därmed ha åkt från Åkarp till Dalby den dag barnet hittades. Om han var fadern var det kanske han själv som lade dit henne.

Han var nära bekant med gästgivarfamiljen i Åkarp och hade varit fadder till ett av deras barn redan första året han var landsfiskal. Gästgivaren Sandberg och Nobelius hade båda akademisk utbildning och kunde nog se varandra som jämlikar. Sandberg hade en lönsam rörelse och var förmögen, Nobelius hade ett fint ämbete och var skuldsatt, eftersom han levde på för stor fot. Sandberg var 26 år äldre än Nobelius, som var ett år äldre än gästgivarhustrun.
Nils Svensson i Trää kände både Nobelius och Sandberg och även efter hittebarnshistorien hade de goda relationer och Nils Svensson lånade ut pengar till båda.

Nobelius gifte sig i trakten, sedan han 1799 gjort en officersdotter på Svenstorps slott med barn. Han var då 51 år och hon 25 och eftersom saken inte gick att dölja blev de tvungna att gifta sig sex veckor innan barnet kom. Vigseln skedde i Igelösa.

Husmannen i Håstenslöv, en knapp mil från Igelösa, som blivit fosterfar åt hittebarnet, hade goda personliga skäl att mobba Nobelius, som hårdhjärtat kört över hans försök att få ett arvsskifte ändrat. Husmannen hade blivit utan farsarv, sedan moderns fjärde man helt lagt sig till med gården. I stället för arv hade husmannen fått böter för ”domqwal”.

När hittebarnet var 25 år gammal och flyttade till V. Karaby fick hon efternamnet Andersdotter; tidigare hade hon inte haft något. Troligen begärde hon själv att få just det namnet och säkert hade hon hört rykten, som pekade ut hennes far. Rimligen ville hon ha namn efter honom och i så fall hette han nog Anders.

Gästgivarhustruns ståndaktiga vägran att peka ut älskaren är svår att förstå, den kostade henne kontakten med barnen. Rimligen skulle hon inte gjort så för att skona vem som helst från böter, men Nobelius skulle nog också förlorat ämbetet om han dömts för hor. Elva år senare döpte han första barnet till Catharina. Möjligen fanns även andra skäl, men säkert tänkte han på Catharina Westling, för vars olycka han haft så stor del av skulden och som offrat sig för honom.

Prästvikarie var han inte, men den benämningen fanns nog inte då och har kommit till under generationernas gång. Prästson var han däremot och hans utbildning hade nog först varit inriktad på att han skulle bli präst. Vid tingen företrädde eller ersatte han prästerna.

Denna rad av omständigheter, och några därtill, gör det ganska sannolikt att Nobelius är den ryktena pekade ut och att han också var far till barnet. Bevisa detta kan jag dock inte. Om det var så, går det lätt att förstå att så lite gjordes för att utreda frågan och att kronolänsmannen inte ”kunnat ärhålla någon tillförlitlig kunskap” om barnets härkomst, trots att han befann sig i gästgivargården, där skvaller och gissningar säkert redan surrade. Gästgivarens anklagelse om otrohet och begäran om skilsmässa bör ha kommit som bekräftelse på ryktena, men tinget valde än en gång att inget göra. Det skulle förstås varit mycket illa för domstolens anseende om högste åklagaren fälldes för hor, begånget nästan i domstolslokalen. Man bedömde väl också att ingen skulle vinna på att man rörde i saken. Att norrvidingeprästen och prosten Weibull inget gjorde hade väl liknande orsaker. Så här i efterhand är historien ganska pikant, men då hade den förstås varit en dunderskandal.

Vem lade dit henne?

Här blir det enbart spekulation. Om saken skulle vara hemlig kunde väl inte utomstående blandas in. Rimligen bör det därför vara antingen Sandberg eller Nobelius som lade dit henne, möjligen efter att först ha gjort upp detaljer med Nils Svensson. De uppträdde nog mot varandra som de bildade gentlemän de var. Båda ville hemlighålla saken och på något sätt lyckades de göra upp hur det skulle gå till.

Sandberg bör rimligen ha vägrat. Han var den förfördelade parten och vad man skulle göra var ett brott. Kanske hotade han att anmäla barnet till prästen och sedan stämma både hustrun och Nobelius för hor. Kanske visste han att hon under ed inte skulle våga förneka att Nobelius var far till barnet. Kanske var det hustrun, som fick honom att avstå från hotet, mot att Nobelius lovade sköta utplacerandet. Det kunde kanske ses som ett de facto erkännande, men han menade kanske att han bara hjälpte gästgivarfamiljen, liksom han uppenbart gjorde ett halvår senare när de begärde skilsmässa.

Platsen där flickan hittades beskrivs tydligt. Byn låg vid Saxån med alla ägor norr om ån; området mellan bygatan och ån var tomtmark. Nils Svenssons stuglänga vette mot ån 40-50 meter bort. Framför huset fanns en öppen yta, där linväven kunde läggas, men närmast ån var kanterna rätt branta och gissningsvis beväxta med albuskar och annat som brukar finnas vid åar. Sett från bygatan var det bakom gården flickan lagts. Det är inte troligt att den som gjort det gått runt gården och ut framför stugan med risk att bli sedd. Cirka hundra meter uppströms fanns en bro över ån till vägar mot Norrvidinge och Huvudstorp, men troligen användes inte den. De hade då hamnat mitt i byn bland de fyra gårdarna n:o 3.

 

I stället kom de nog rakt över ån. Mitt emot Nils Svenssons gård fanns mader och ängsmark, som tillhörde byn Huvudstorp. Förmodligen fanns där spridd träd- och buskvegetation. Det gick nog lätt att i de tidigaste morgontimmarna osedd ta sig genom ängsmarken och fram till ån vid Nils Svensson gård. Vattenståndet var kanske inte högre än att det gick att komma över utan att använda bron. Väl över gick det att smyga några meter uppför strandbrinken längs gångstigen, lägga barnet och försvinna samma väg. Allt var nog väl rekognoscerat. Om det var Nobelius som gjorde det, så fick han väl barnet med sig när han i gryningen for från Åkarp mot Dalby. Efter en halvtimme var han i Norrvidinge, kunde göra en avstickare på cirka en km mot Trää, ställa hästen vid ängen och sedan gå några hundra meter till ån.

Hittebarnets uppväxt

Eva växte upp hos husmannen och hans hustru i Håstenslöv, som var 52 och 38 år när hon kom dit. De hade två döttrar tre och nio år. Från 15 års ålder flyttade hon omkring hos olika familjer i Gissleberga och Trää, och tills hon var 17 år finns i husförhörslängden anteckningar av typen: ”fl: Ewa et hittebarn som njutit socknens fattigmedel vadsom i behof deraf”. Det är märkligt att hon som frisk 17-åring fortfarande fick fattigmedel. Lagligen var hon giftasvuxen sedan 15-årsdagen och massor av 17-åriga pigor försörjde sig själva. Man nästan anar att någon i bakgrunden såg till att hon fick vad hon behövde.

När hon var 19 år bodde hon något år hos Nils Svensson i Trää. Initiativet till det var väl hennes eget, eftersom han inte brytt sig om att ta hand om henne tidigare. Gissningsvis sökte hon sina rötter. Hon hade väl hört hans beskrivning om hur hon hittats vid hans gård och också hört vad fosterföräldrarna trodde om saken och om de rykten som gick. Blev hon bekant med nämndemannen fick hon kanske veta sanningen.

Som 25-åring flyttade hon till V Karaby, där hon stannade i tre år. För första gången fick hon då namnet Andersdotter, men någon förklaring ges inte. Officiellt sågs hon hela livet som hittebarn med okänd härkomst, detta anges både när hon gifte sig andra gången och i bouppteckningen efter henne. När hon lämnade Karaby antecknade prästen i flyttningsbetyget att hon läste ”rent” innantill samt ”Dr Luthers Cateches” och ”något av O Swebelii Förklaringar” utantill, att hon förstod Salighets Läran ”i enfaldighet”, att hon varit ”oförsummeli” vid Catechismi Förhören samt att hon tagit Den Heliga Nattvarden ”siste söndag”. Vidare antecknades att hon Till Lefwernet var ”wälfrägdad” och Uti Äktenskaps Förbindelse ”icke stadd”, att hennes husbonde ansvarade för ”Kronoutskylden” samt att hon ”haft naturlige Koppor”. Trots allt hade hon nog fått en ganska hygglig fostran.

Giftermålet

Vid Michaeli 1816 flyttade hon, 28 år gammal, tillbaka till Trää som piga hos den 72-årige undantagsmannen och nyblivne änklingen Nils Svensson och i juni följande år gifte de sig. Rimligen handlade det mer om pengar än om kärlek. Eva visste säkert vad fattigdom betydde och Nils Svensson var förmögen. Giftermålet var hennes möjlighet att få del av förmögenheten, men skulle hon rädda alla pengarna måste hon också skaffa honom en arvinge. Nils Svenssons motiv för giftermålet är svårare att förstå.

Förmodligen var det omaka giftet ganska uppseendeväckande även då och Nils Svenssons brorsbarn, som räknat med att få arvet, gick säkert i taket. Det kan man ana av bouppteckningen efter honom. Min mycket fria tolkning är att Nils Svensson, när han blivit änkling och kände slutet nalkas, städslade Eva som piga, eftersom han hade dåligt samvete över att han gjort henne till hittebarn. Det är rimligt att han varit vidtalad innan hittebarnet placerades hos honom. Han kände både älskaren och den bedragne äkta mannen och hade även efteråt goda relationer med dem. Säkert hade också han hört vilka rykten som gått, vilka som pekades ut som föräldrar och att han själv tillskrevs en skumraskroll. Hans förmodade löfte att ta hand om barnet var kanske det som fick spelet med hittebarnet att sättas i verket. De inblandade var inga desperados, som kunde göra vad som helst, och vad en av dem gjorde skulle den andre känna till. På det sättet kan hans löfte att ta hand om barnet ha gjort att hon blev hittebarn. Att han sedan svek löftet och backade ur, när rykten kom igång, ökade hans skuld.

När de kom på tu man hand med varandra, som de nog aldrig tidigare gjort, erkände han kanske att det inte gått till så, som han tidigare sagt. Han bad henne kanske att förlåta honom och att han skulle få gottgöra henne. Men att skänka eller testamentera pengar till henne kunde setts som moraliskt skumt av dem båda och hade krävt en offentlig förklaring, som han ville slippa. Vem som kom med förslaget om giftermål är omöjligt att veta, men när hon nu kunde tänka sig något sådant, så löste det hans skuldproblem.

Äktenskapet blev inte långvarigt. Efter knappt ett år dog Nils Svensson. Eva var då ”fruktsam” och födde sex veckor senare en son, som döptes till Nils och är min anfader. Arvssituationen var knepig. När Nils Svensson dog hade han inga bröstarvingar; brorsbarnen var därför de närmaste arvingarna, bl.a. en brorsdotter som övertagit hans gård och fortfarande hade skuld till honom. Eva hade tagit hjälp av två nämndemän, den ene även riksdagsman; förmodligen hade Nils Svensson ordnat det innan han dog. Efter en del krumbukter kom man överens om att den vid bouppteckningen tolv dagar gamle sonen skulle få hela farsarvet, dvs 2/3 av boet, och att änkan som giftorätt skulle behålla resten.

Bouppteckningarna efter Nils Svensson och hans hustru visar att han varit mycket förmögen för att tillhöra allmogen. I minst fyra decennier hade han hållit på med att låna ut pengar mot 6 % ränta. Mest varje år fick han processa mot folk som inte skött sina betalningar. Allt redovisas noggrant med lånen ordnade alfabetiskt efter låntagarnas hemvist och årtal då lånen givits. Hela förmögenheten motsvarade cirka två bra hemman med alla tillbehör och av detta omplacerade han varje år cirka 1/3. Lånen gavs mot växlar och mindre säkra låntagare fick också lämna pant. Nästan alla låntagare var dock välbeställda och till dem hörde bl.a. både Sandberg i Åkarp och Nobelius, som senare bodde i St. Harrie (där han byggde upp den ganska stora gården Olivelugn, uppkallad efter hans andra hustru Jannicka Oliva Siwers).

Bouppteckningen ger också en trevlig bild av hur en gammal nämndeman levde. När han skulle ut och åka hade han en täckt vagn dragen av en brun hingst. På sig hade han kanske finaste pälsen, möjligen av vargskinn, med pälsmössa, och under hade han ”skinntröja” med 18 silverknappar, en blå eller grön väst med silverknappar och sämskskinnsbyxor. Han bodde i ett undantag, välutrustat med möbler och husgeråd. Brännvinspannan hörde till de största jag stött på i bouppteckningar från vanligt folk (”40 kannor rymd”, ca 112 L).

Evas andra gifte

Efter tre år som änka gifte Eva om sig med rusthållaren Anders Jönsson i Rävetofta i Torrlösa. Han var nio år yngre än hon och skulle just tillträda Rävetofta n:o 4. De fick sedan fyra barn av vilka ett dog. Sonen Nils från första giftet hade hon med sig. Laga skiftet 1830 medförde stor påfrestning för familjen, som hamnade längst bort från den gamla byn. Av de cirka hundra tunnland de fick hade endast tre varit odlade tidigare. De skulle också uppföra en ny gård, som finns kvar och nu kallas Lindhaga. Uppodlandet gick inte så bra och vissa saker gör också att man kan misstänka att Anders Jönsson drack lite för mycket.

Det blev nog också problem mellan honom och styvsonen, som genom arvet var mer förmögen än styvfadern. När styvsonen skulle bli myndig ville han gifta sig och överta gården, men styvfadern ville nog att den skulle gå till en av hans egna söner. De var dock bara 12 och 16 år. Styvsonen köpte då en annan gård. Eftersom han nog varit bästa arbetskraften på gården och kanske krävde tillbaka de pengar han lånat ut till styvfadern, så hotade detta att stjälpa familjen. Några dagar före hans myndighetsdag 1839 dog plötsligt Eva. Dödsorsaken är okänd eftersom kyrkboken förkommit. Det är nästan svårt att tro att det inte fanns något samband mellan hennes död och de stora problem familjen stod inför.

Efter Evas död sålde Anders Jönsson gården, flyttade med barnen till S Svalöv, där han blev dräng. Han var bara 41 år och ingalunda ruinerad och i bouppteckningen efter Eva uppger han sjuklighet som skäl. Något speciellt hade nog inträffat, som gjorde att han inte kunde stanna som undantagsman i Rävetofta, där hans förfäder bott i sex generationer. Vad går bara att gissa. Motsättningarna mellan honom och styvsonen kan ha lett till tvister också med Eva. Om han dessutom drack mer än vanligt, så fick det kanske Eva att ta sitt liv. Efter det kunde han känslomässigt inte stanna i gården. Alternativt kände grannarna till förhållandena och gav honom skulden, vilket gjorde det omöjligt för honom att stanna. Barnen flyttade snart från honom och några månader före sin 50-årsdag dog han. Begravningslängden anger: ”aflifvade sig lifvet genom halsens afskärande”.

Evas son Nils Nilsson blev sedan möllare, lantbrukare och vagnmakare i Rävetofta och fick tolv barn. Han var även framgångsrik affärsman med penningutlåning och försäljning av kronobrännvin i byn. Han dog 1906 och familjegraven är den största på Torrlösa kyrkogård, näst efter ätten Trolle-Bondes. Halvsyskonen blev fattiga och dem hade han ingen kontakt med.

Omslaget