Bian i Tågarp

- Ingmar Svensson -

Då vi hade flyttat till Norrlycke och man skulle utvidga sitt erfarenhetsområde och kanske följa med någon kompis hem hände det att man hamnade i ett närliggande samhälle som heter Tågarp.

Tidpunkten för mitt första besök där kan jag inte minnas, men i Tågarp fanns allt som man behövde. Där fanns järnvägsstation, Lage Nilssons järnhandel och massor med olika bensinstationer. Alla dessa olika inrättningar för ortens välbefinnande kräver en berättelse var för sig. Men den som fört mig ut på dom flesta pågaresorna var Bian.

Uppe längs med dåvarande Riksväg 6, mitt i uppförsbacken i byn, låg Bian. En smal gata förde ner till huset. Man kunde även komma ner till Grandalen, en nerlagd utedansbana. Några rester av byggnaderna fanns kvar vid den tiden.
Vilka filmer som skulle framföras annonserades på en affischtavla som var fäst i nätstängslet som omgav trädgården till biografsalongen. Huset där bian var utgjorde även bostad åt paret som ägde bian. Han, en liten satt gubbe som åkte till jobbet på en gammal svart Husqvarna 125 cc. Hustrun uppfattades som barsk och sträng.

Jag frågade mor och far om jag fick cykla ned och se bio. Kan inte komma ihåg att man någon gång nekades denna utsvävning. Pengar till biljetten fick man alltid av mossan.

I skolan fick man tips av kompisarna om kommande repertoar. På vår och höstar var det bäst att se bio, för då var det inte så kallt när man skulle cykla hem.

Tider för visning var mellan 19.00 och 21.00, ibland visades någon långfilm och tiden utsträcktes till ytterligare en timme.
När man parkerat cykeln, eller längre fram mopeden, vid gaveln på baksidan av biografen var det att ställa sig i kö för biljettköp. När man står där i kön ser man ortens övriga biobesökare komma ner för den branta grusgatan, tuffingarna satsar rejält uppifrån för att få så hög fart att man med en slingersladd far in bakom gaveln till cykelstallet. Detta var det bara dom stora grabbarna som vågade göra, för dom brydde sig inte om vad gubben Nilsson tyckte om spåren.

Men alla stod sedan prydligt och väntade tills paret öppnade dom båda halvdörrarna in till fru Nilssons biljettförsäljning. Var det barnförbjudet så var det inte lönt att försöka ens bluffa några månader, för fru Nilsson hade på något outgrundligt sätt fått reda på alla besökarnas rättmätiga ålder.

Hon satt i ett litet bås knappast så stort att den välväxta kvinnan ens fick plats. Hon hade även lyckats få in kartonger med godis som man fick köpa om morsan varit lite rundhänt med biopengar. Dom som kom först fick naturligtvis dom bästa platserna, och dom var i mitten längst bak i lokalen.

Reklamen började. En och en annan eftersläntrare släpptes in, men man såg för det mesta inte vem det var som kom. Samma sak var det med fru Nilsson, hon smög in och satte sig längst fram någonstans. Var det sedan någon som störade i lokalen kom fru Nilsson ner som en uggla, för hur hon kunde se vem det var, var alltid en gåta. Ut åkte vederbörande, för ordning skulle det vara.

Efter bian tog man sin cykel och åkte upp till Hildur i korvakiosken, alla kom upp där och man pratade och lade upp nya planer för kvällens eskapader.

Hildur var en pärla, var man extra hungrig så sparade hon aldrig på mosen. Var det riktig fest så skulle man ha en special. Två korvar på ett korvabrette, mos i mitten och lite hackad gurka ovanpå. Detta var fest. Man var alltid noga med att spara en och tjugofem, för det var vad en portion kostade.

Var det på vintern så stod man inte så länge vid kiosken, för det svalnade fort av efter värmen i bigraflokalen, utan det var bara att sadla cykeln och åka uppför backarna och ta sig hem så fort som möjligt.