Ett beswärligt åhr

- Per Olov Ganrot -

När man kämpat med svårlästa och kryptiska anteckningar i kyrkböcker och andra arkiv har man ibland önskat att de som skrev hade tänkt mer på oss, som skulle läsa. Snabbt har man insett att det inte var för oss de skrev, men det finns faktiskt anteckningar som skrivits för sentida läsare. En del präster kommenterade viktiga händelser, som måste ha varit välkända för alla under en mansålder, eftersom de själva upplevt dem eller hört äldre berätta därom. För bönder var extremt väder en sådan händelse. Präster på landet levde i bondemiljö och var delvis bönder själva. En del skrev därför om väderleken och jag har i kyrkböcker från olika håll i Skåne hittat notiser om året 1740. Eftersom vädret väl var likartat över hela landskapet, kan de nog sammantaget illustrera hur förfäderna hade det; det året, i Svalövsbygden och på annat håll. Jag har kompletterat med uppgifter ur andra källor och gjort ett par egna små utvikningar.

Kågeröds kyrkbok

I mars 1740 skrev prosten Petrus Reinhold Klerck följande:
”Uti detta år är detta till att märkia uti wäderleken, at strax i Juhl Helgen börjades en så stark köld, at Sjön mellan Skåne och Dannemark blef så tillfrusen, at man ifrån begge sider åkte till hwarandra, ja förde ifrån Landscrona till Seeland stora qwarnstenar på ijsen. Allmogen här i Skåne förde i flocktahls en myckenhet af weed öfwer. Hwilcket wägelag öfwer ijsen, som icke warit sedan 1708, continuerade till den 2. Martij, då det först med alfwar började at töö. Men dagen förut kommo några Sochen män af denna församling ifrån Kiöpenhamn, tillbaka dijt de farit med weed. Många deserteurer af Militien rÿmde hijt öfwer ifrån Kiöpenhamn, men medelst det emellan begge Rijken oprättade Cartel blefwo de återlefwererade”

Kävlinges kyrkbok

Hösten 1740 skrev prästen Petrus Stewenius denna sammanfattning av året:
”J blant andra beswärl. och besynnerl. Åhr förtjänar 1740 här införas såsom ett märkie åhr för efterkomanderne, för des 4. mÿcket beswärl. åhrs tijders skull. Aldraförst begyntes det med en owanlig stark winter, som uti Aviserne, af lärde män, beskrevs til 5 grader högre än den wintter, som inföll 1709, och allmänt iblandt folcket kallades den starka wintteren, och war denna wintter så stark, at Öster Siöen på en ganska kort tijd sammanfrös och låg till medium Martj, at bönderna här i Skåne, från alla orter, utom annat, till Kiöpenhamn förde 6000 las bränne. Eljest warade wintterkiölden ganska länge, hela April, ja uti Maj månad war kölden äfwen så stark, at inga creatur kunde på marken föda sig, eller få full bet, för än juni månad slut. Här af förordsakades en nästan osäijel. beswärl. wåhr, medan fodret tröt för creaturen och på marken fants intet gräs. Des utan blef åhret förut tämmel. misswäxt öfwer hela landet på säd så at then til folk och creatur wille litet förslå. Hwaraf hände, at många creatur af hunger bortdödde och de öfriga med mÿcken jämmer och beswär måste updraga jorden, at större wedermöda för Åkermän syntes näppel. gifwas. Den gode guden lagade thet lyckel. så at jorden war mÿcket god att tillreda, tÿ eljest hade wäl mehr än halfwa landet måst ligga öda och odÿrkat. Sommaren ifölje af detta, hade sina stora beswär, besynnerl. blef en dÿr tijd i landet på spannemål, att en tunna Råg, som wijd inhöstningen kostade 3 Dlr nu kostade 12 Dlr smt och 1 tn korn 9 Dlr smt, och det som beklagligast warde, kunde på sistone intet fås, utan fattigt folck nödgades äta bär i hagar och hwad de kunde få. Man wänttade dagl. på säden, men efter grödan kom sennt och kornet såddes sennt, så fick den och sennt sin mognad. Här på fölgde nu en beswärl. höst, så at man på många ställen måste föra sin säd hem på slädar under wintter och snö. Den fick och på sina ställen skada af en stark wintter, som påkom några dagar för Michelsmässo dagen, som war så stark att ijsen bar. Dock wälsignad ware gud at säden på marken wart tämel. god wäxt och framgång… öfwer hela landet, och besynnerl. må det sägas om denna tracten, fast 1 tn Rog nu redan giäller 8 Dlr och 1 tn korn 5 Dlr smt. Gud ware ewinnerl. ährad som hulpit oß alt hijt intil, han giör det och här efter för Jesu skull! Amen!!!

Hög d: 23. oktr 1740.

Petr. Stewenius

Ett gott och nytt åhr Jesu gif för ditt namns skull allena jämwäl ett nytt och andligt lijf, at wi tåhligt må tiäna, så skola wi i frijd och ro med lust och glädje sammanbo, ej något gott skall fehla”.

Redan i första meningen riktar han sig direkt till oss efterkommande, men det verkar finnas en adressat till. Slutet har karaktär av bön eller – om man så vill – den lokale jordiske företrädarens rapport till honom där uppe, som bestämde över väderleken. Budskapet till oss och honom är: Se så besvärligt vi haft det! Att landet skulle blivit odyrkat, om inte den gode guden ordnat till våren, ska dock inte tolkas religiöst. Dyrka är helt enkelt danska för odla.

Västra Tommarps kyrkbok

Min anfader, prästen Lars Andersson Nobelius, farfar till landsfiskalen jag tidigare berättat om, kommenterade ofta vädret på Söderslätt. Våren 1740 skrev han följande notiser:
”1739 företog Fäboskapen at upäta det utbredda hörelinet, icke allenast då det war grönt utan ock då det war tort till at intaga. Hwarpå fölgde en winter, som tog sin begynnelse i Oktober strax före allhelgonadag och continuerade med snöfåck, frost och kiöld intill Påsk och kiöld intill Pings öfwer d. 28 april. Hwarmedelst en stor brist på Foder för Creaturen blefe och mycken Boskap och Öck dels med willje ödelades dels af foderbrist wansmäktade och bortdödde fast med taken av husen och mÿcken säd man söckte dem at understödja och rädda.

1740 d. 21 Maj märkte jag den större klockan i Tommerups Kÿrkietorn wara sprucken så at utaf henne intet kunde ringas Pingesdagen d. 25 ejusdem. Samma åhr begyntes intet at såås korn förän d. 29 Maj för kiöld skuld här i orten och blef intet tilsåd förän d. 11 el. 12 Junij”.

Att kreaturen två gånger kommit åt att äta upp linskörden var förstås illa, men hade nog inte med vädret att göra. Om kyrkklockan hade det är väl ovisst, men möjligen hade kölden gjort den spröd. Klockan blev ”omstöpt” 1743. Formuleringen att djuren ”med willje ödelades” uttrycker nog den bistra realiteten att de offrades till nästan ingen nytta, avlivades eller bara svältes ihjäl. Man kunde ju inte själv äta upp ett par oxar, några kor och en häst. Ingen ville köpa djuren levande och när massor av djur slaktades ut blev det nog ”wanpris” på kött och hudar.

Norra Vrams kyrkbok

I september 1740 skrev gamle prästen Magnus Darin en lång betraktelse över de missväxt- och nödår han upplevt. Början handlar mest om 1727/28, som även Klerck i Kågeröd kommenterat i sin kyrkbok, samt om 1711 och 1718. Han satt och filosoferade över en bit nödbröd, som han sparat från 1728, och fick även in en bön att Gud skulle låta ”thetta rijs tiena till Tina wanartige barns bättring”. Slutet handlar om hårda vintrar och året 1739/40 och denna del citeras:
”Emellan åhr 1708 och 1709 war en owanl sträng winter i Swerige och annor land, som alt till denna dag kallas then stränge wintren, gorde doch Gudi lof! ingen särdeles skada, utan att ganska många träd gingo ut: och blef fölljande sommar en härl. åhrsväxt öfweralt. Men NB mellan åhr 1739 och 1740 war winteren wäll så stark ja tå vegtad till några grader starkare, så e.g. d. 30 och 31 Januar 1740 d. 7. 11. 12. 13. febr. ja hele månaden, war ock icke ringa köld i Martio och Aprili, så att landtmannen med största möda kunde bruka åkeren. Till all olycka tog fodret ände, tå hästar och fänad plågades av stor hunger, så att man måste taga halmen af taken i Skåne till hackelse och blanda med säd, hwaraf förorsakades en ohörd brist på bröd för manniskiorna så på slätten som här i skogsbygden, och war omsider ingen rog …... äller annan säd, eij heller hade the fattige att köpa för, som af the förr dyre äfen woro af sig komne: Näpel. någon war som icke miste sina creatur, hwar af blef en stor swårighet att bruka och besåå åkeren, som på många ställen blef öde: Doch förbarmade sig Gud öfwer oß wid slutet och gaf en så härl. wäderlek efter ett ganska ymnigt rägn, att jorden bar sin frucht, men blef ganska sennt inhöstad, så att d. 2 Sept. då iag thetta noterar, äro fåå som hafer fått in sin rog, men alt kornet ännu under bar himmel jemte annor wåhrsäd af Böner, wecker och ärter ännu står på roten, Gud förläna oß till then härl. grödans inbärjande en torftig wäderlek! Pro memorum är ock thet märkel. att först i thenna septembris månad ser man ännu hylleblomster här och ther och kirsebären först wid then tiden rätt mogne.”

Andra källor

Av aviser från den tiden har jag på UB i Lund bara funnit Stockholms Post-Tidningar, en varannandagstidning med nästan enbart utrikesnotiser. Vädret i provinsen hade nog inte så stort intresse, men strax efter jul började det i tidningen förekomma ursäkter för att man inte fått in rapporter på grund av vintern.

12 januari angavs: ”Genom Utlandske Postens uteblifwande i mer än 2:ne dygn öfwer wanligheten , af Is och deraf följande hinder i Belten wid denne Winter-tiden, hafwa desse eljest på sistlidne torsdag tillärnade Post-tidningar eij kunnat för än i dag utfärdas”. För samma dag finns en liten notis från Christianstad: ”I desse dagar har uti detta Landet fallit ganska mycket Snö, så at des like, på många åhrs tid, eij warit: Hafwandes både Posterne och de Resande på Wägarne, desmedelst stort hinder och beswär”.

15 januari anges: ”Medelst Tyska Postens uteblifwande mer än 3:ne Dygn öfwer rätta tiden, kunde desse Post-Tidningar eij för än i dag, hinna genom Trycket at utgifwas”. Samma dag meddelas från Helsingborg: ”I dag klockan 12. har Utrikes Posten, som bordt sistl. Fredag hitkomma, intet ännu sig infunnit, hwilket förmodligen lärer skiedt af den i Siöarne warande myckna Is”.

Strax därefter rapporteras att flera svenska fartyg på väg mot Stockholm med salt, vin eller annat inte kommit längre än till tullkontrollen i Helsingör, där de blivit liggande på grund av isen. Senare berättas att ett danskt fartyg på väg till Köpenhamn frusit fast i isen i höjd med Göteborg. Fartyget ansågs förlorat och hela besättningen hade gått över isen till Sverige, men 7 april hade fartyget drivit iland i Laarvig i Norge. 5 april hade tre av Ostindiska kompaniets fartyg äntligen lyckats ta sig till sjöss, sedan de legat infrusna i Göteborg.

I Nordtyskland rådde samma väder. 10 februari meddelades från Dansig: ”Beständigt widhängande starka kölden har förorsakat ganska hög stegring i priset på åtskilligt slags spannmål här i Länderne, hwartill kommer, at befallning är kungjord i hela Konungariket Pohlen, det ansenlige Magasiner skall i alla Städer och Castellanier inrättas och uppfyllas, til förekommande af allmän dyrhet”.

I Skånska Resan 1749 nämner Linné den svåra vintern 1739-40 mer än 20 gånger och skriver att den efterföljande vintern också varit svår. Han var intresserad av odling i Skåne av valnöt, mandel, aprikos och mullbär och vanligaste kommentaren är att alla sådana träd frusit bort den vintern, med undantag för några enstaka träd i kuststäderna Malmö och Simrishamn. I något fall anger Linné också stamomfånget på de träd som dött. De kan nog ha varit över hundra år gamla och hade i så fall överlevt den svåra vintern 1658, då svenska armén tågat över isen.

Värre än våra ”krigsvintrar”

Bilden av året 1740 och allt dess elände blir ganska fyllig. Både Stewenius och Nobelius var bondsöner och visste vad de skrev om. Året före hade givit klen skörd och dåligt höstbete. Frost och vinter kom i början av november, enligt nuvarande Gregorianska kalendern. Boskapen borde klarat sig ute på visset gräs ett tag till, men man fick börja att ta av vinterfodret i stället. Öresund och Bälten frös till i trettondedagshelgen, södra Östersjön i mitten av januari och till och med Göteborg tycks ha varit infruset i två månader.

Vintern blev ovanligt lång och hård med ordentligt bete först efter midsommar året efter. Inte konstigt att djuren for illa och dog, ifall de inte redan slaktats. När logen var tom behövdes inte heller halmtaket, så även det kunde offras för att rädda djuren. Vårbruket kom mycket sent igång och måste bedrivas med utmärglade kor, som knappt kunde gå själva. Oxarna hade väl slaktats, de kunde ju inte bidra till att återskapa besättningarna. Sådd gjordes på den tiden normalt senare än nu och Linné anger första maj som den tid man i Ystadtrakten brukade så kornet. Att sådden på Söderslätt – omräknat till vår kalender – inte var klar förrän midsommar och att fullgott bete inte fanns förrän i början av juli visar hur extremt året verkligen var.

Även folk började svälta. Spannmål gick inte att få tag på och man fick klara sig över sommaren på blåbär och vad man kunde hitta. Den sena våren gav sen skörd och nya problem, eftersom hösten och vintern kom tidigt än en gång. Att ”hösta in” säden med släde i snö är nog inte vanligt i Skåne och låter minst sagt besvärligt. Av och till händer det kanske i övre Norrland, men faktiskt minns jag något liknande från min fars gård i Halmstad en höst i början av 1950-talet. Det hade varit regnigt och marken var så blöt att den inte bar skördetröskan. Far hade nog givit upp hoppet om skörd på ett linfält, men då kom frosten och ett lager pudersnö. Vi tröskade och det gick faktiskt ganska bra, fast med ett stort moln av snö bak tröskan. Sådana hjälpmedel hade de dock inte 1740.

Tvåhundra år efter skildrade besvärligheter kom nya vargavintrar 1939-42. Direkt jämförelse är nog svår att göra, men enligt källor jag hittat från 1940-talet så frös Öresund till i slutet av januari, några veckor senare än 1740. Isläggningen varade nog också längre 1740, men inget nämns om isskruvning, som under åtminstone en av krigsvintrarna gav upp till tio meter höga isvallar i Öresund. Jag minns också att valnötsträd frös bort. När jag började skolan 1942 stod liket av ett sådant på skolgården i Halmstad. Foderproblemen blev säkert inte lika svåra på 1940-talet. Tog hö och halm slut kunde man köpa balar av pappersmassa att ge till korna, avspärrningen gjorde att de inte kunde exporteras. Med lite melass till åt korna gärna pappret och fick åtminstone kalorier i sig. För folk var livsmedelssituationen nog också bättre på 1900-talet än på 1700-talet, men att en massa bönder var beredskapsinkallade var ett problem man slapp 1740.

Temperatur, värme och köld

De lärdas åsikt att vintern varit ”fem grader högre” än den kallaste vintern man mindes, är förbryllande. Temperaturmätinstrument hade uppfunnits på 1600-talet, men man hade ingen överenskommen temperaturskala och jämförelser var nästan omöjliga. Anders Celsius hade just föreslagit en skala med vattnets fryspunkt och kokpunkt som referenspunkter.

Temperatur ser vi nu som grad av värme. På den tiden tänkte man hellre på grad av köld, som ju för människor, djur och växtlighet var ett större problem än värme. Linné, som var väl insatt i tidens naturvetenskap, skriver t.ex. i Skånska resan: ”Vattnet, som i det på tre sidor tillstötande havet omgiver landet, drager till sig kölden ifrån slätten, varföre vintren är här mycket stackug och svag…” Celsius satte också vattnets kokpunkt till 0 grad (av köld) och fryspunkten till 100 grader; en instrumentmakare vände sedan på skalan. Detta är nog förklaringen till de lärdes beskrivning och de menade i så fall att vinterns styrka eller kölden varit fem grader högre än 1709. 1600-talet hade varit kallt och kallas nu ofta lilla istiden. Om folk kallade vintern 1708-9 för ”den starka vintern” så var det nog rejält kallt då. Var det sedan fem grader kallare 1740, så rådde väl riktigt norrlandsklimat. Exakt hur kallt det var går troligen inte att räkna ut.

I Lund började man 1740 att göra dagliga väderobservationer och temperaturmätningar. Gissningsvis var skälet till detta det extrema vädret det året. Initiativtagare var Daniel Menlös (1698-1743), professor i matematik vid universitetet. Registreringarna började 12 september och liknande mätningar finns från Uppsala och Stockholm.

Trots namnet beskrivs Menlös som ”en orolig och bullersam Kollega”, ständigt i konflikt med omgivningen. Problemen hade nog börjat vid tillsättningen 1734, han ansågs nämligen ha ytterst bristfälliga akademiska meriter. Att han fick tjänsten berodde på att han erbjudit universitetet den ”Triewaldska samlingen” av fysikaliska apparater, som han köpt för 2000 daler silvermynt. Universitetet saknade sådan utrustning och skulle i så fall, i detta avseende, komma i nivå med de bästa universiteten i Europa.

Mårten Triewald (1691-1747) var en köpman och tekniker av tysk härkomst, som vuxit upp i Stockholm. Han hade 1716-26 vistats i England, där han bedrivit studier och liksom Celsius kommit i kontakt med kretsen kring Isaac Newton. När han återvände till Sverige hade han medfört en samling fysikaliska apparater, huvudsakligen inköpta i Holland. I Dannemora byggde han sedan Sveriges första ångmaskin och utsågs till Director mechanicus för gruvdriften och senare till Kapten mechanicus inom fortifikationen. Han var en av initiativtagarna när Kungl. Vetenskapsakademin bildades 1739. Apparatsamlingen finns kvar vid Lunds universitet.

Politiska läget och utrikes affärerna

Uppgifterna om den livliga handeln med Danmark förvånade mig och fick mig att slå i historieböckerna för att få en bild av den politiska situationen. Fredrik I var kung i Sverige, men ägnade sig mest åt utsvävningar. Arfwid Horn, kanslipresident och lantmarskalk, hade styrt landet i många år, men störtats i december 1738. I hans ställe hade Karl Gustaf Tessin kommit. Han ledde en grupp i Ständerna, som börjat kalla sig ”Hattar”, för att skilja sig från de ”nattmössor” de ansåg att Horn företrätt. Förhållandet till Danmark hade varit frostigt under de 20 år som gått sedan Karl XII:s krig i Norge. Desertörerna räknade nog med ett annat mottagande, men man hade tydligen utlämningsavtal. Tessin försökte med fransk förmedling få ett närmande till stånd, men kom ingen vart. Möjligen var det skälet till att man på svensk sida tillät eller kanske uppmuntrade handel med Danmark.

Skåningarna försökte förstås få ut något positivt av den hårda vintern och köpenhamnarna frös nog av brist på ved. Där det fanns skog i Skåne var det säkert välkommet med extra kontanter, bland annat för att köpa foder. Säkert var det inte små leksakskälkar man använde för vedtransport från Kågeröd till Köpenhamn utan ordentliga hästdragna slädar. Isen bar naturligtvis, den hade ju burit hela svenska armén med tross och allt 1658. Om uppgiften om antalet vedlass är någorlunda riktig, och transporten pågick i två månader under dygnets alla ljusa timmar, så blev det ett lass var femte minut. I verkligheten gjorde man troligen överfarten i små grupper av bönder från samma ort. Hur försäljningen gick till vet jag inte. Kanske på torgen, kanske körde man runt i gatorna och sålde direkt till hushållen?

Uppgiften om kvarnstenarna är också intressant, de kom gissningsvis från ett sandstensbrott i Höör. Linné nämner tillverkningen där som en binäring för traktens bönder. Han anger att de försåg såväl Skåne och Småland som delar av Danmark med kvarnstenar samt att Landskrona var utskeppningshamn. Eftersom stenarna var tunga, måste man nog invänta slädföre för att få dem till hamnen, drygt fem mil från Höör. Att det blev slädföre även de två sista milen till Danmark ökade nog förtjänsten och att isen låg så länge bör ha gett ett uppsving i Höör.

Olika kriser ledde till att Rådet i juli 1740 inkallade Ständerna, men innan de hunnit samlas dog i oktober både österrikiske kejsaren och ryska kejsarinnan. Ett helt nytt politiskt läge uppkom därmed och livsmedelskrisen här hemma såg också ut att lösas. Hattarna kunde därmed driva den politik de önskat och fick med kungens utslagsröst Sverige att förklara krig mot Ryssland i juli 1741. Kriget gick dåligt för Sverige, som höll på att förlora Finland. En statskupp i Ryssland räddade dock situationen för de svenske. Nya kejsarinnan Elisabet lät Sverige behålla Finland, om en släkting till henne, furstbiskop Adolf Fredrik i Lybeck, utsågs till svensk tronföljare. Så blev det också, fast bondeståndet och i synnerhet skåningarna hade önskat att danske kronprinsen Fredrik skulle utsetts, vilket skulle lett till personalunion mellan Sverige och Danmark-Norge.