Gästgivare Sandberg
och hans hustru i Åkarp

- Per Olov Ganrot -

Åkarp (nuv. Marieholm) fick 1772 en färgstark gästgivare, Johannes Sandberg hette han, vice corporal och 50 år. Senare kallas han omväxlande gästgivare och kvartermästare. Han var nygift och hustrun hette Catharina Westling, 23 år, från Stockholm. Skälet att skriva om dem är främst den 75 sidor tjocka bouppteckningen efter honom, som ger en fin bild av hans person och av gästgiveriet. Familjens tragikomiska äktenskapsproblem är också värda att relatera och ger inblick i hur rättsväsendet ibland kunde fungera, men mer om detta kommer i ett senare bidrag. Att problemen är en grund för min egen existens gör dem extra intressanta för mig.

Härkomst

Gästgivarparets öden före Åkarp är svårutredda. Genom bouppteckningen är det klart att Sandbergs föräldrar var Eskil Nilsson och Ingar Jönsdotter i gården Agnsholm i Hörja nordväst om Finjasjön. De hade gift sig 1722 i Brönnestad, där hon var född. Hon var bara 17 år och han knappt 21. Hon dröjde sedan ett halvår med att flytta till Hörja, där de övertog hans föräldragård. De fick tolv barn med 15-18 månaders intervall, inget av dem hette dock Johannes. Det finns ingen lucka mellan barnen, så han är inte borttappad. Överlevande syskon har följts, så ingen är felbenämnd vid dopet. Allt detta är helt klart och min gissning är att de mycket unga föräldrarna varit tvungna att gifta sig och att Johannes fötts i Brönnestad 1722. Han finns dock inte i födelseboken, möjligen trodde prästen att han bokförts i Hörja.

Catharina Westling var född i Stockholm 1749. Föräldrarna, skräddaremästare Johan Westling och hans hustru Hedwig, bodde troligen i S:ta Catharina församling på Söder. De hade gift sig 1745, hon som änka Hedwig Steen från Storkyrkoförsamlingen. Vigseln skedde i Amiralitetsförsamlingen på Skeppsholmen, där Johan troligen var uniformsskräddare vid flottan. Inga barn har påträffats, varken där eller i övriga Stockholmsförsamlingar. Dubbel församlingstillhörighet ledde kanske till att båda församlingarna missade notiser. Fadern dog av lungsot när Catharina var drygt ett år. Han begravdes i S:ta Catharina, men begravningsnotis finns i båda församlingarna. Om modern gifte om sig och i vilken miljö Catharina växte upp har inte klarlagts. Anmärkningsvärt är att hon var skrivkunnig, hon skrev åtminstone sitt namn riktigt elegant. När fadern begravdes angavs studenten Johan Kÿlander som ansvarig och möjligen var han en äldre halvbror.

Utbildning

Sandberg hade varit soldat och hade också fått gedigen civil utbildning, troligen vid universitet. Den senare slutsatsen drar jag av hans märkliga bibliotek (se nedan). I Lunds Universitets matrikel finns en jämnårig Johannes Sandberg som bevisligen var en annan person. Jag finner det också högst osannolikt att han börjat livet med universitetsstudier, för att sedan bli soldat och bara bli vicekorpral.

Troligast blev han soldat strax efter han blivit myndig, men ingenstans anges var han tjänstgjort. Han finns inte i rullorna från de skånska regementena under 1740-60-talen. Möjligen hette han inte Sandberg, utan något annat. Någon Johannes finns inte heller, men flera Joh. och många Johan. Möjligen var han vid N. Skånska Cavalleriregementet, för han hade senare affärer ihop med folk därifrån, som han knappast skulle ha känt annars. En 20 år yngre bror till honom blev 1764 ryttare där med namnet Sandberg. Troligen togs det efter en morbror Jöns Sannberg, inspektor på godset Hofdala, vars hustru varit hans gudmor.

Johannes nämns inte vid syskonbarnens dop på 1750-60-talen, men samma år han kom till Åkarp deltog han i bouppteckning efter brodern Påhl, som haft föräldrahemmet. Sandberg förblev också ogift tills han var 50 år. Sammantaget tycker jag detta kan tala för att han varit utomlands och inte varit indelt soldat utan värvad och heltidstjänstgörande. I så fall var han troligast i Pommern, som var svenskt 1648-1815. Där förde Sverige krig 1757-63, det s.k. Pommerska kriget. Ett värvat husarregemente hade satts upp där och kallades senare Mörnerska regementet. Inte heller i dess rullor finns dock någon Johannes Sandberg. Möjligen bytte han namn när han tog avsked, eftersom han tyckte att Sandberg lät bättre för en gästgivare än det namn han tidigare haft.

Mörnerska regementet var under senare delen av 1760-talet förlagt i Greifswald. Efter Pommerska krigets slut 1763 hade Sverige fred i 25 år. Regementet hade väl inte så mycket att göra då och statskassan hade kronisk brist på pengar. Mössorna, som fick makten 1764, snålade på allt. Om Sandberg – eller vad han hette – var i Pommern, så använde han kanske tiden till att studera. Han var senare en mycket aktiv person och behövde väl något att göra. I Greifswald fanns universitet, där det fanns två Sandberg, men inte Johannes. Möjligen var han inte inskriven, eftersom han var ca 40 år och inte tänkt studera länge. Möjligen skrevs han in under annat namn. Mörnerska regementet flyttades till Sverige 1772, några månader innan Sandberg kom till Åkarp. Större delen hamnade i Malmö och blev senare Kronprinsens husarer. Några skvadroner spriddes ut, bl.a. kom en till Kristianstad och två till Stockholm, där de slogs samman med finska lätta dragoner och bildade Livgardet till häst.

Familjen

Giftermålet skedde 1772, enligt Catharinas begravningsnotis. Vigseln tycks varken ha skett i Reslöv eller någon av Stockholmsförsamlingarna, men troligast är väl att de träffats i Stockholm. Om han tillhörde Mörnerska regementet finns två möjligheter. Antingen följde han skvadronerna som skickades till Stockholm eller kom han till Kristianstad. Gustav III gjorde en statskupp 1772. för att stärka kungamakten. Den skulle börja med uppror av garnisonerna i Kristianstad och Sveaborg, som skulle gå mot Stockholm. I Kristianstad var det överjägmästare Johan Christopher Toll och garnisonschefen kapten Abraham Hellichius (farbror till torrlösaprosten) som konspirerat med kungen. Båda hade varit i Pommern och Hellichius hade tillhört Mörnerska regementet. Upproret började 12 augusti i Kristianstad och några dagar senare i Sveaborg. Allt gick så fort att kungen blev tvungen att 19 augusti själv göra en kupp i Stockholm. Den gick lättare än väntat, Sekreta utskottet och delar av Rådet häktades och inte en droppe blod spilldes. Några dagar senare lade kungen fram en ny författning.

De som hjälpt honom blev rikt belönade. Hellichius adlades, blev överste och fick rekrytera och leda Hans Majestät Konungens Eget Wärfwade Regemente, en främlingslegion förlagd till Kristianstad och Malmö. Delar av Sveaborggarnisonen kom till Stockholm som skydd mot motkupper, möjligen for också folk från Kristianstad dit. Det hade de eget intresse av och de ville väl också inhösta belöning. Om Sandberg hört till dem eller bara haft anknytning, så följde han kanske med till Stockholm.

Kanske arbetade Catharina på ett värdshus och det var där de träffades. Om hon kunde hanteringen på stockholmsvis och han hade löfte om en gästgivargård kan man förstå att de fann varandra. Kanske for Sandberg till Stockholm just i rekryteringsavsikt; hushållsarbete kunde han väl inget om.

Gästgivarfamiljen fick nio barn på elva år, vilket möjligen blev för mycket för Catharina. 35 år gammal ville hon väl inte fortsätta så i elva år till, och hon hade kanske också tröttnat på sin gubbe, 62 år gammal. Det äktenskapliga samlivet upphörde och detta ledde några år senare till mer förvecklingar och skilsmässa.

De två första barnen dog nästan genast. Två andra dog som vuxna men ganska unga, Gustaf, som studerat vid universitetet i Lund, och Hedvig, som var utvecklingsstörd. Sonen Christian var 1816 kvartermästare just vid Mörnerska husarregementet och övriga barn spriddes över landet och har följts bara till 1818.

Gästgivargården

Gästgiveriet hörde till gården Åkarp n:o 1, den största av byns elva domkyrkohemman, med 7/8 mantal eller 75 tunnland vid storskiftet 1768. Gästgivaren var samtidigt bonde och gården låg exakt där Marieholms gästgivargård nu ligger. Häradena tillsåg att det fanns gästgivargårdar, utsåg gästgivare och skulle vid varje ting värdera hur de skött sig. Själva gästgivargårdarna ägdes ibland av häradet och hyrdes ut till gästgivarna, som var egna företagare, måste hålla personal och utrustning, underhålla gästgivargårdarna samt erbjuda skjutstjänst, inkvartering och kost till resande. Detta har nyligen beskrivits av Bengt Nordahl. I Åkarp hade gästgivaren att betala en avgift till domkyrkan, men ägde i övrigt gården och kunde sälja den till vem som helst som hade gästgivarrät-tighet. Rätten kunde även gå i arv, förutsatt att uppdraget sköttes väl. De årliga avgifterna specificeras i bouppteckningen 1798. Domkyrkoavgiften var 16 Rd 3 S och kronoskatten, kyrkoskatten och ”Präste Tiondet” uppgick totalt till 29 Rd.

Gästgivare hade rättigheter och skyldigheter. De hade ensamrätt att mot betalning erbjuda skjutslega, inkvartering och kost till traktens resande. Den som gjorde det utan tillstånd dömdes till böter. Vid anhopning av resande kunde de rekvirera hjälp med skjutstjänsten av traktens bönder. De hade skyldighet att tillhandahålla specificerade tjänster till av häradet fastställd taxa, som vid vite inte fick överskridas. För Åkarps gästgivargård hade vintertinget 1785 fastställt följande taxa:

Bouppteckningen efter Sandberg ger en aning om verksamhetens omfattning. Det fanns ett tiotal klaffbord och några tiotal stolar samt några länstolar och ”cannapéer”. Det fanns 18 mönstrade ”överdynor”. Kanske fanns lika många rum och sängar och det fanns sju kakelugnar. Man hade tio hästar, troligen mest för skjutstjänsten. I övrigt fanns djur som på ett större hemman och speciellt kan nämnas ett 15-tal bikupor. Köksutrustning och servis var omfattande. Åtta anställda hade lön innestående: En skjutsrättare, en hållkarl, två husmän vid gården, två drängar och två pigor. Dessutom hade han ju tre döttrar, 17-23 år gamla och tre hemmavarande söner, 14-20 år. Några tillfälligt anställda hade också funnits och möjligen hade någon fått ut hela sin lön.

Taxan anger inte att gästgivaren tillhandahöll brännvin, men det gjorde han säkert. Brännvinspannan specificeras och värderades till 128 Rd, nästan tio gånger så mycket som vanliga bönders pannor. Det fanns också ett par uppsättningar brännvinsmått, från tvåkannor (5,2 L) till halvqwarter (knappt 10 cL). Enligt mantalslängden fanns samtidigt vid gården en separat krog med krögaren Jonas Arfwidsson och hustrun Anna Månsdotter. Kanske var det bäst att skilja gäster som drack brännvin från dem som skulle ha tre rätter med vin. Krögaren var förmodligen arrendator och brännvinet tillverkades av gästgivaren.

Catharina hade nog upplevt den muntra stämning, som Bellman beskriver från Stockholms krogar. Arbetade hon på en sådan, så kände hon nog honom. Han var från grannförsamlingen Maria, flitig kroggäst, ogift och nio år äldre än Catharina. Kanske spelade även Sandberg för sina gäster, liksom fader Berg i Fredmans epistel n:o 9. Bouppteckningen upptar ”2 wioliner”. Han hade många kontakter med en trumpetarfamilj Grunditz i Torrlösa och två av hans döttrar gifte sig 1799 med två trumpetarbröder Stede från S Skånska Cavalleriregementet. De bodde på Linderödsåsen resp. i Vellinge och hade väl varit i Åkarp flera gånger innan det blev något gifte. Trumpetare betydde blåsare i en militärorkester, men de måste förstås även kunna blåsa revelj och signaler vid strid. Möjligen brukade musiker samlas för att lära av varandra och spela tillsammans och möjligen skedde det i gästgivargården, de måste förstås övernatta.

Behållningen vid bouppteckningen var 6.239 Rd, sedan man räknat bort lån och obetalda räkningar på 2.563 Rd. Uppenbart hade Sandberg haft lätt att få kredit och ta lån. Största lånet, av greve Axel Hamilton på Husaby bruk i Småland, var mot inteckning i rörelsen. Behållningen motsvarade minst fyra bra rusthållshemman med alla tillbehör. Rörelsen hade nog vuxit betydligt under Sandbergs 26 år, men hur han haft råd att skaffa gästgiveriet när han kom är ett mysterium. Hur han fick sitt förordnande är också okänt, varken i tinget eller i landskansliet tycks det finnas någon förklaring. Möjligen fick han stöd från högre ort.

Företrädaren Bengt Malmberg var också korpral och hade under tiden som gästgivare stått i rullan för N Skånska Cavalleriregementet. Han hade varit med i hela Pommerska kriget och hade möjligen fått gästgivarrätten som belöning. Han var sex år yngre än Sandberg och att han byttes ut berodde möjligen på missnöje med honom. Vid varje ting skulle man enligt Bygninga Balken värdera hur gästgivarna skött sig. Vid tinget före bytet hade Malmberg varit åtalad av landsfiskalen Krook för ”elak sammanlevnad” med sin andra hustru. Han frikändes visserligen, men bakom åtalet låg prosten Weibull i Reslöv. Att värderingen av gästgivaren inte protokollfördes berodde kanske på att frågan var delikat, men man får väl utgå från att rätten följde lagen.

Inget talar för att Sandberg haft kontakter i Reslöv innan han kom dit, men möjligen kan han ha känt prosten. Han var rådmansson från Kristianstad och de var nästan lika gamla. Om även Sandberg gått i skola där kan de ha varit skolkamrater. Medlemmar av prostfamiljen var faddrar vid nästan alla Sandbergs dop.

Biblioteket

Sandberg hade ett mycket märkligt bibliotek. Bl. a. Ingick ”Ciceronis Orationer” (Marcus Tullius Cicero: De Oratore, ”Om talaren”, skriven i tre band) och ”Ovidii Metamorphoci” (skalden Publius Ovidius Naso: Metamorphoses, en samling av 250 sagor). Båda verken var säkert på latin och från första århundradet f.Kr, men han hade också en bok med svenska kommentarer till Ciceros verk. Böckerna har i många sekler lästs och beundrats av klassiskt bildade. Cicero var konsul år 63 f.Kr, d.v.s. Roms högste ämbetsman, och han brukar även beskrivas som skapare av det litterära latinet. Böckerna behandlar talekonsten, för att förstå dem krävdes ordentlig kunskap i latin, det räckte nog inte med det utarmade medeltidslatinet. I övrigt nämns ospecificerat ”36 gamla latinska böcker” samt läroböcker i tyska, franska, latin, historia, geografi och matematik samt flera teologiska verk, inkluderande en fransk bibel. Det fanns även böcker i praktiska ämnen som brännvinstillverkning, en lagbok, två ordböcker och slutligen en slaskpost, ”en del gamla böcker”. Det förefaller helt orimligt att han skulle haft dessa böcker utan att kunna läsa dem. Biblioteket talar därför starkt för en gedigen universitetsutbildning.

Tingsstället

Tingsställen låg alltid vid en gästgivargård. I Onsjö härad hade ting hållits i Annelöv, men från hösten 1776 hölls det i Åkarp. Där fanns inget tingshus och tinget hölls därför i gästgivargården, där häradet hyrde lokaler. Planer fanns att bygga tingshus och 1777 kom landshövding Tage Thott på syn. Häradshövdingen hade beräknat kostnaderna till cirka 8.000 Rd, vilket ansågs alltför dyrt. 1780 kom landshövdingen tillbaka i samma ärende, men resultatet blev ett nytt uppskjutande. Man gjorde ett sexårigt avtal med Sandberg, som skulle få höjd hyra för lokalerna, 11 Rd och 32 S årligen.

Tretton år gick utan något bygge och utan att hyran räknades upp. Lokalerna förföll alltmer och 1793 meddelade Sandberg att de inte längre gick att reparera. Han kom med ett flera sidor långt erbjudande, skrivet av honom själv i jagform. Där erbjöd han sig att bygga tingshuset enligt befintliga ritningar, mot att häradet betalade honom och hans arvingar 1.000 Rd, som kunde fördelas på 30 år. Man löste de mest akuta problemen genom att uppföra ny häkteslokal, men hur det blev med tingshuset fordrar ytterligare utredning. Huset blev färdigt 1799. Sandberg dog året innan och bouppteckningen upptar skuld till häradet för medel han mottagit för byggandet av tingshuset, liksom skulder till Trolleholms tegelbruk och en murmästare i Lund. Det fanns också en fordran på en annan murmästare i Lund som fått förskott för nya tingshusets grund m.m. På något sätt blev det nog 76-årige Sandberg som fick hålla i byggandet. Han fick dock aldrig se huset färdigt och under nästan hela hans tid i gästgivargården hölls tinget där.

Skilsmässan

Vid vintertinget 1789 anhöll Sandberg att få skiljas från hustrun sedan hon varit otrogen. På bådas begäran framträdde de inför tinget och lämnade var sin skrivelse, som bevarats i original. Sandbergs hade lydelsen:

”Wälborne herr Assessor och Häradshöfding!
samt
Onsjö härads Lofl. Tingsrätt!
En ganska långsam tid har jag beklagligen dragits med ett olyckeligt Ägtenskap med min hustru Catharina Westling och är nu ändteligen nödsakad hos den wällofl. Härads Rätten anmäla det denna min Hustru under wårt ägtenskap warit otrogen och thet samma medelst köttsligt umgänge med andra förwärkadt hwarföre jag får ödmjukt anhålla at hon efter lag blifwa ansedd och wi uti wårt ägtenskap ärhålla skilljobref ifrån hwarandra.
Med vördnad framhärdar Wälborne herr Assessorn och Häradshöfdingens
samt
Lofl. Tings Rättens
Åkarp den 10 Martii 1789
Ödmjukaste Tjänare J Sandberg”

Hustruns skrivelse hade samma överskrift och följande text:
”Thet ägtenskap jag ingått med qwartermästaren och Gäst givaren J:Sandberg har warit för mig bekymmersamt, som jag icke här tilskrifwer annan orsak än wåra sinnens olikhet, jag får och tillika den äran tilkännagifwa, det jag icke kan frångå, at jag efter dess anmälan någon gång kunnat brutit ägtenskapet genom kjötsligt umgänge med någon annan, och att therföre underkastar mig lag och lofl. Domstolens lagelig. mätiga förfarande.
Med wördnad”… osv. ”Allerödmjukaste tjänarinna Catharina Westling”

Hon hade själv undertecknat skrivelsen, prydligt och inte ovant, men det övriga hade utan tvekan skrivits av landsfiskal Anders Nobelius, som var närvarande i tinget. Texten har jämförts med två andra skrivelser av honom till samma ting och det finns många exakta överensstämmelser. Sandberg hade själv skrivit sin inlaga, men de var uppenbart samordnade. Det gällde väl att trots allt göra ett värdigt intryck, men situationen bör ha varit pinsam och laddad. Rätten kom sig nog inte för med att ställa några frågor och notariens sammanfattning är hämtad direkt från de överlämnade skrivelserna.

Dom meddelades en vecka senare: ”ad No 9 Utslag. Utlämn. Den 16. Martii. Enär Qwartermäs-taren och Gästgivaren Sandbergs hustru Catharina Westling icke kunnat förneka then henne af thes man gorda tillwitelse at förmedels otrohet och köttsligt umgänge med andra hafwa förbrutit thet them emellan ingångna Ägtenskap; utan hon likwäl kunnat förmås uppgifwa then person, med hwilken hon slikt brott föröfwadt; förty pröfwar Härads Rätten rättwist at i förmågo af 55. Cap: 1. § M.Bl (miss-gierningsbalken) pligtfälla bemälda Qwarter Mästerskan till Tjugosex Rd 32 S Specie treskiftesböter hwarförsom hon bör till Reslöv Kyrkia ärlägga 32 S SM samt therefter, at likmätigt Kongl. Förordn. Den 18. Nov 1741, sig anmäla hos wärd: Prästerskapet för undergående av enskild skrift och aflösning i Sacristian.”

Lagen stadgade 80 Rd böter för gift person som begått hor med ogift. Hon slapp således undan med en tredjedel, troligen för att hon villigt erkänt. Fortsättningen av utslaget löd:
”Hwad thernäst beträffar Qwarter Mästaren Sandbergs påstående, at från thenna sin hustru warda lagl. Skilld, så och då the bägge medgifwit thet the icke med hwarandra haft sängelag sedan brottet af henne föröfwades och thet honom kunnigt blef, finner Härads Rätten med stöd af XIII. Cap: 1. § G.Bl (giftermålsbalken) skäligt döma till skillnad i Ägtenskapet mellan bemälde Qwarter Mästare och thes hustru Catharina Westling; i fölgd hwaraf hon och hafwer förwärkadt till honom sin halfwa Giftorätt i theras gemensamma bo, jemte Morgongåfwan. Börandes de widare sig härmed anmäla hos högwördiga Dom Capitlet i Lund till wederbörligt Skilljobrefs undfående”.

Sandbergs skrivelse till domkapitlet citeras utan krusidulliga över- och underskrifter:
”Sedan Onsjö härads lofl. tings Rätt genom utslag af then 16. dennes resolverat till äktenskaps skillnad emellan mig och min hustru Catharina Westling förmedels af henne begången otrohet och köttsligt umgänge med andra som blifwit henne bewist och hon sjelf goodwilligt ärkändt såsom närlagda skillnadsdom och utslag utwisar; altså anhåller jag allra ödmjukast at lageligt och behörigt skilliobref ifrån ofwannämda min hustru måtte mig meddelas och at mig såsom obrottslig tillstånd måtte lemnas at träda i nytt gifte när Gud råd och wilja dertil förlänar hwarförutan jag mina siu minderåriga Barn ej lärer kunna uppfostra”.

Skiljebrev utfärdades, hustrun undergick det hemliga skriftemålet och flyttade sedan till Lund, troligen till bekanta. Där dog hon samma höst, 40 år gammal. Dödsorsaken anges som ”heftig feber”, hur det var med det är väl osäkert. Hon begravdes i Reslöv och det var väl Sandberg som ordnade det för barnens skull. Möjligen hade han till sist förlåtit henne. Gamle prosten Weibull antecknade i begravningsboken: ”warit i sitt lefwerne nog flyktig och ombytl”, vilken grund han hade för omdömet är omöjligt att veta.

En reflektion som måste göras är varför ingen tycks ha frågat Sandberg vilka bevis han hade på hustruns otrohet. Eftersom han inte visste vem hon varit i lag med kan hon inte ha tagits på bar gärning. Enda möjliga förklaringen är väl att hon blivit gravid utan Sandbergs medverkan. Något barn hade dock inte bokförts. Hur det förhöll sig med detta förklaras i ett kommande bidrag.

Sandbergs slutliga öde

Sandberg gifte aldrig om sig och drunknade under en båtfärd till Danmark 10/6 1798, 76 år gammal, enligt uppgift i bouppteckningen. Han hade nog farit till Barsebäck och lejt två fiskare att segla honom till Danmark. Gissningsvis hade han varit i Köpenhamn för att handla vin eller något annat. Normalt borde han väl farit till Landskrona, där det säkert fanns handelsmän, som tog in vin med större fartyg direkt från södern. Möjligen var det dock billigare att handla i Köpenhamn, då liksom nu. Smugglade man in varorna slapp man den dyra svenska tullen.

I Barsebäcks begravningslängd anges för 10/6 1798 ”drunknade fiskaren David Nilsson i öpna siöen, hans igenfundna döda kropp begravs midsommardagen, 36 år” och direkt efter ”På samma dag och ställe drunknade fiskaren Gustaf Nilsson, begravs den 25. ejusdem, 31 år”. David och Gustaf var bröder och efterlämnade änkor och faderlösa barn. Troligen var de på återfärd med Sandberg och hans last. Kanske var den för stor för skutan eller hade de smakat av den. Onsjö sommarting hade hållits sista veckan i maj. Sandberg och flera andra i Åkarp hade instämts som vittnen av en handelsman i Landskrona, vars kusk av några ortsbor blivit fråntagen både vagn och last utanför gästgivargården. Alla vittnen hördes utom Sandberg och målet uppsköts. Antagligen var han redan iväg.

Att fiskarna kan misstänkas för smuggeltrafik antyds av att deras far, fiskaren Nils Davidsson, ett par år förut varit åtalad för att ha hjälpt en ”tjufkona” över till Danmark. Han försvarade sig med att han inte vetat vad hon hållit på med och att hon inte haft något olovligt med sig. De hade nämligen blivit visiterade av strandridaren. Tullen och kustbevakningen hade tydligen ögonen på fiskarna, men de kunde väl inte se allt.

Sandberg blev troligen aldrig återfunnen. Han saknas i Reslövs begravningslängd och finns inte heller i listan över avlidna, som prästerna skrev vid tinget. Hur prästen Hans Weibull (son till förre prosten) kunde glömma att gästgivaren omkommit är nästan obegripligt, men det var nog ren lättja. Tinget kände ju redan till det och därför behövde han inte skriva upp honom. Men det hade ju varit trevligt för eftervärlden ifall han preciserat åldern.

Lunds stifts herdaminnen beskriver prästen som det lataste man kan tänka sig. Han lär inte ha predikat mer än 30 gånger under sina 30 år som kyrkoherde. Han höll nästan inga husförhör, skötte aldrig begravningar och andra förrättningar och hade endast två gånger något befattat sig med konfirmandundervisningen. Allt sköttes av komministern Kjellman, som beskrivs som alkoholist och påstås ha vänsterprasslat med prästfrun. Inte heller det orkade prästen bry sig om. Vikarierandet fortsatte 1823 under efterträdaren Esaias Tegnér (skalden), som nästan aldrig visade sig i Reslöv. Han hade tagit tjänsten bara för att få en bra försörjning som professor i Lund och han lämnade den efter fyra år när han blev biskop i Växjö.

Efter Sandbergs död såldes allt på auktion, till vilken mycket folk kommit, allt väl dokumenterat i bouppteckningen. Prästen Weibull och en annan präst köpte det mesta av biblioteket och sonen Gustaf köpte fiolerna. Anbud hade lämnats på gästgiveriet och gästgivare Appelman i Annelöv hade kommit med högsta budet. Gode mannen krävde dock ”bördsförbehåll” för Sandbergs omyndiga barn och Appelman tog då tillbaka sitt bud. Hur det löstes är outrett, men så småningom övertogs gästgiveriet av Jacob Appelman, som nog var hans son.