Slškt och Bygd 02:2
Omslaget

Gästgivargårdar kring Svalöv

- deras tillkomst och äldre historia -
- samt kort historik om gästgivarrörelsen -

- Bengt Nordahl -

Den svenska anordningen med gästgiverier och skjutsstationer efter de större vägarna med högst två mils avstånd väckte utländska diplomaters uppmärksamhet. Man byggde på en medeltida tradition, enligt vilken vägfarande mot betalning skulle få härbärge och skjuts. Uppgiften sköttes till en början av bönder, som turades om, men efter 1649 års förordning blev det ett yrke.

I vårt gamla fädernesland Danmark, fanns liknande förordningar. Kung Christian IV utfärdade den 1 juni 1615 en förordning om skjutslega och färje-penningar, samt pris på bröd och vin, och en ny förordning utfärdades 1632. Anledningen var att åkare, färjmän och pråmkarlar vid denna tid börjat skörta upp de resande. Någon organiserad skjutshållning fanns dock inte i Skåne under den danska tiden. Vägarna var även urusla, om vi ska tro Christer Bonde, som efter fredsslutet i Roskilde genomreste Skåne på uppdrag av Karl X Gustav. De som ledde till Malmö var ”för det feta landets skull djupa”, och Bonde förordade, att de viktigaste vägarna skulle byggas om ”på svenskt vis”, dvs med fastare material.

När Skåne blev svenskt ordnades vägväsende, jordrevning, mantalssättning, gästgiveri och skjutshåll på svenskt sätt, fast det skånska kriget 1676-1679 försenade genomförandet till efter krigets slut. Guvernementets landshövdingar skulle ”tillse, att allestädes i landet äro förordnade gästgivare, som de vägfarande för penningar vill förfordra, och tillse att de med husrum, sängar, mat och öl äro nödtorftigt försörjda och förordna formän som skjutsar, så att den vägfarande kan med gods och varor bliva förfordrad”. Gårdarna uppfördes vanligen på kronojord och skulle bekostas av häradet. Gästgivar-gårdarna skulle här i Skåne även tjänstgöra som svenska stödjepunkter på landsbygden, och därför utsågs gästgivarna med stor omsorg av landshövdingen eller guvernören på förslag av häradsrätterna. Vi ska se exempel på att gästgivare även var länsmän eller hade ett militärt förflutet.

Vi sentida bilburna resenärer grubblar väl föga över de skånska gästgivargårdarnas kulturella och sociala uppgifter i forna tider. Här höll ofta traktens folk sina bröllop, begravningar och andra stora gästabud. Gästgivargårdarna var poststationer, och för kronan, häradet och socknen blev de naturliga samlingsplatser vid ting och stämmor. Under ofredstider och fredliga manövrar gick kanske de uttröttade trupperna i bivack utanför dem, medan det högre befälet förlade stabsplatsen inne i husen

Några namngivna gästgivargårdar

Inom nuvarande Svalövs kommun har i gamla tider funnits tre gästgivargårdar, varav väl alla känner till Röstånga och Tågarp, medan Felestad är mindre känd. Åkarp (senare Marieholm) liksom Annelöv ligger däremot utanför kommunens gränser. Att bestämma en skånsk gästgivargårds ålder kan vara vanskligt, och även om det påstås, att vissa skånska gästgiverier har anor från den danska tiden, har dock de flesta kommit till efter Roskildefreden eller på 1690-talet.

Min utgångspunkt är ett brev till generalguvernören daterat den 24 oktober 1694, i vilket det ges upplysningar om vissa gästgivargårdar. Där omtalas, att det fanns tvenne gästgivargårdar i Onsjö härad, nämligen Röstånga och Annelöf, vilka förestods av Påhl Nilsson respektive Peter De la Ry.”Uti Rönnebergs Härad är Een Gästgifwaregård benämd Fehlestad, som förestås af åboen Åke Nilsson dher sammastädes. Här hoos är i ödmiukhet att påminna, att emillan Annelöfs och Mörarps gästgifwaregård är Tre Mijhl och när upblött är, mycket diupt och beswerligit icke allenast för dhe resande uthan och för skiutsbönderna, emedan dheras Hästar på een pahr resor blifwa förderfwade, synes alltså oförgripeligen wara nödigt att dher emillan en gäst-gifwaregård blefwe anlagd, och dhet uti Tågarpe by, som ligger nästan mitt emillan dessa gästgifware-gårdar dock lite närmare Annelöf, så nära belägen wid Landswägen att dhet är föga mehr ähn ett musquet skott till Krooks.” Mellan gästgivargårdarna i Kävlinge och Röstånga var det också tre mil, vilket var något för långt, innan byte kunde ske, varför det ansågs ”högnödigt att dher emillan anlägges een gästgifwaregård och dhet uti Åkarpe by”. (Som framgår av den återgivna miltavlan var avståndet mellan Kävlinge och Röstånga ungefär 2,8 mil)

Enligt uppgifter som jag erhållit fick Annelöv och Kävlinge fullmakter 1661, Saxtorp 1665, Åby 1668 och Åstorp 1672. Om den ovan nämnda Mörarps gästgivargård skriver Alf Åberg, att den byggdes år 1668 på generalguvernörens order, och hela Luggude härad fick stå för kostnaden. En majkväll tre år senare stack bonden Olof i Önnesäte inne i stugan ihjäl den uppsvenske ryttaren Johan Knatting och flydde sedan till skogs, en av de många tragedier, som förebådade snapphanefejden. Gäst-givargården brann 1681, och eftersom eldsvådan ansågs bero på gästgivaren Jöns Truedssons slarv, ålades han att själv uppbygga gården igen. I en supplik till guvernören daterad den 18 juni 1682 tar han Gud till vittne på att varken han eller någon av hans folk varit skyldig till den olycka, varigenom han kommit uti största ”dekadans”. Därför fick tydligen Jöns Truedsson på sedvanligt sätt bidrag till återupp-förandet av gästgivargården.

Karta 1. Denna karta är avritad från 1752 års ”Charta öfwer Skåne”, vars härads-, länsgränser och landsvägar återges. Förutom de 1718 befintliga gästgivargårdarna medtages endast namn på en del kyrkbyar, herrgårdar samt städerna Helsingborg och Landskrona (namnen huvudsakligen med modern stavning). Ylleshed eller Tirups hed är platsen för det s.k. slaget vid Landskrona den 14 juli 1677.

Felestads och Röstånga gästgivargårdar

Niels Ibsen (1590-1671) var gästgivare i Röstånga, och hans dotter Bengta Nilsdotter var gift med bonden Årad Andersson på Felestad 1. Hon var född ungefär 1635 och gifte sig den 6/7 1656. Årad Andersson dog 1677, och troligen hade han varit gästgivare liksom svågern Påhl Nilsson i Röstånga (se nedan). Årad Anderssons efterträdare svärsonen Jon Månsson, gift med dottern Bengta Åradsdotter, var även nämndeman, och efter makens död gifte Bengta om sig med Åke Nilsson, som ju omnämnes som gästgivare i dokumentet från 1694. Övriga gästgivare var Måns Jönsson, Anders Persson och Håkan Olsson. Anders Jönsson gifte sig den 22 januari 1739 med den 18-åriga pigan Metta Jönsdotter, som var dotter till gästgivaren Jöns Pallesson i Åkarp. Metta blev endast 34 år, och som dödsorsak anges ”moder passioner och ett slag blandat som förorsakades af fylleri”, hur nu dessa ord av prästen ska tolkas.

Håkan Olsson var således den siste gästgivaren i Felestad, och i 1775 års mantalslängd kallas han fortfarande gästgivare. Vid storskiftet 1777 kallas han däremot endast rusthållare, men det står, att hemmanet ”tillförne derjämte varit Gästgifvare Gård”. På ”Charta öfwer Skåne” från 1752 finns märkligt nog inte gästgivargården i Felestad utmärkt, och i 1718 års förteckning över ”Påsthåld” (poststationer) i Skåne saknas Felestad bland de uppräknade gästgivargårdarna, vilket beror på att det inte var poststation. Felestad låg nämligen inte vid någon av de större landsvägarna (se karta 1). I samband med 1718 års postordning, varvid en noggrann besiktning av gästgivargårdar och vägar gjordes, tillkom även en karta över de skjutstrafikerade vägarna i Skåne (se karta 2). Inte heller här finner vi Felestads gästgivargård eller vägen mellan Landskrona och Röstånga, vid vilken Felestad låg. (Vägnätet på 1700-talets kartor är dåligt utritat, vilket säges bero på militära skäl.) Lägg märke till koncentrationen av gästgivargårdar söder om Landskrona. Skjutsrouten Hörby – Höör – Röstånga fanns som synes inte 1718. Höör liksom Lomma tillhörde de 13 nytillkomna gästgivargårdarna i början av 1740-talet. Då hade bl.a. Borgeby upphört men ersattes senare av Löddeköpinge, och mellan Röstånga och Blekemåsa tillkom Spångens välkända gästgivargård. (1855 fanns det 65 gästgiverier på landsbygden, och i nio av de dåvarande tio städerna fanns det fullständiga gästgiverier.)

På skånekartan av 1742, som är en renoverad upplaga av en karta av 1731, letar man också förgäves efter landsvägen mellan Landskrona och Röstånga, men till kartan hörde ”Förteckning på Giästgifwaregårdarne och Miletalet dem emellan.” Där finner man under rubriken Korsvägar och andra biwägar som dock äro Landswägar
Wäg ifrån Landscrona til Röstånga giästgif.gård
Ifrån Landscrona til Filesta 1 hel 2¼ fjäringswäg
derifrån til Röstånga 1¾ Mil

Karta 2. De skjutstrafikerade vägarna med gästgiverier (fylld ring) och skjutsstationer (ofylld ring) i början av år 1718, före Karl XII:s postala reform s.å. (Vid en skjutsstation kunde man beställa skjuts och byta häst men inte logera.)

Alla känner självklart till var Röstånga Gästis ligger. Det finns dock en tradition på orten, att gästgivargården ursprungligen legat nere i kyrkbyn, på gamla stamhemmanet nr 2. Redan på en karta från 1808, alltså före enskiftet 1832, ligger gästgivargården på sin nuvarande plats. Någon gång tidigare har delning av Röstånga nr 2 skett. Georg Welin uppger, att Niels Nielsen, som kallas gästgivare i kyrkoboken 1648 (går ej att verifiera), kan förmodas ha haft en hållstuga för de vägfarande nere på gamla nr 2.

Nils Jeppesson (Niels Ibsen på danska) och Påhl Nillsson (far och son) upptas i 1671 års jordebok på det ”Halfwe Cronohemman” som motsvarar Röstånga 2, och de benämnes gästgivare. Niels Ibsen kallas länsman i kyrkoboken från den danska tiden och hade även varit skogvaktare. Sonen Pål Nilsson var gästgivare i Röstånga 1671-1698 och lär även ha varit länsman. Enligt uppgift fick han sin fullmakt den 24 okt 1671, och den 7 okt 1674 beviljade landshövding Leijonschiöld honom skattefrihet att ”njuta så länge han är gästgifware, begynnandes wid ingången af detta åhr1674”. I frihetsbrevet påpekas, att enligt gästgivarordningen ska häradet uppbygga hemmanet och gästgivaren ska dessutom ”niuta en liten ½ Gårdh frij för all Skatt för sitt beswär och omak, som denne dock intet deraf har till Dato åtniutit, Men sielfwer utan någon af allmogens tilhielp upbygdt och hållit hemmanet af egna medel wid like”.

Alf Åberg skriver i ”Gästgivargårdar i Skåne”(STF) apropå snapphanarna: ”De hade ett gott öga till gästgivaren Pål Nilsson, som var svenskarnas handgångne man och rapporterade deras förehavanden. Han klarade sig märkvärdigt nog med livet i behåll genom kriget och belönades efteråt med skattefrihet för allt han ’lidit utaf snapphanarna, särskilt som han var länsman’.”

I en supplik till generalguvernören uppger Påhl Nilsson själv i april 1681, att han blev antagen anno 1674 (felskrivning?) Han omnämner frihetsbrevet, som han erhållit av landshövding Leijonschiold och skriver vidare, att han ”effter min Underdånig Anhollande hoss Hans Excellts. S. Hr Johan Gyldenstiern, iligemåter dherpå niutet Hans Confirmation på samma frihet, men effter den S. Herris döed er Jagh betynget med Ryttarhold i förleden Åhr:” Han klagar således på inkvartering av ryttare, vilka han ber att få slippa, eftersom det ”folder mig fattig Man för tungt at udste”, och ryttarna var störande för hans gäster på gästgivargården.

Karta 3. Röstånga by 1808. Efter samtida karta. Gästis återfinnes uppe till vänster liksom länsstenen från 1768.

Det är osäkert när gästgivargården förlades vid vägen, som motsvarar nuvarande väg 108, men tänkbart är, att den gård som Påhl Nilsson själv uppbyggde utan allmogens hjälp, kan ha haft detta läge. Efter uppbyggandet av Röstånga gästgivargård utanför byn, kom den även att ligga nära den dåvarande läns- och häradsgränsen, vilken delade socknen i två delar. Den gamla länsgränsstenen från 1768 finns fortfarande på sin plats, trots att en gränsreglering skedde 1885 (se Släkt och Bygd 1998 nr 2 s 5). Detta förhållande var inte helt besvärsfritt för gästgivaren. Efter en långvarig process fick gästgivargården sig omsider anslagen lämpliga reservhemman ifrån Kristianstads län. Indelningen av dessa gick dock trögt, ”allt en följd deraf att gästgifvaregården lyder under en och reservhemmanen under en annan länsstyrelse och kronobetjent, hvilka olägenheter icke inträffade, derest Röstånga socken icke vore delad emellan tvenne län.” (Liknande olägenheter hade Tranås gästgivargård att dras med.)

Åkarps gästgivargård

Den med säkerhet förste gästgivaren i Åkarp var Nils Knutsson, som innehade domkyrkohemmanet nr 1 Åkarp 7/8 mantal i Reslövs socken. I 1696 års kate-kismilängd kallas Nils Knutsson på Åkarp 1 endast bonde, men gästgivargården fanns bevisligen 1697, och 1699 står det gästgivaren Nils Knudsson.

Blev Nils Knutsson ett offer för tidens dåliga vägar, där stjälpning eller liknande inte var ovanligt, eller vad var orsaken till den olycka, som återges i dödsnotisen från 1703 i Reslövs kyrkobok: ”Af Ågarp. Gästgifwaren Niels Knutsson reste d 23 Febr frisk och sund från sitt hem, sädan han skiutsade någre resande Personer till Kiäflinge; Men i återresan har han fallit af wagnen, och fans om aftonen på Kiäflinge wång liggiande under sin wagn dödh och af Hästarne illa slagen. Aetas 60 år.”

Nils Knutsson efterlämnade änkan Karna Persdotter och flera barn. Äldste sonen Knut född 1686 gifte sig 1710 med Tora Svensdotter i Felestad, dotter till Sven Wifvesson (död 7/11 1694 enl gravstenen på Felestads kyrkogård) och änka efter Anders Jönsson på rusthållshemmanet Felestad 2, son till gästgivare Jon Månsson i Felestad. Nils Knutssons änka gifte emellertid om sig med Hans Andersson, som var gästgivare till sin död 1712, då både han och hustrun tillsammans med Karnas yngsta dotter Bengta gick bort i någon icke namngiven farsot (pesten?). Den nye gästgivaren hette Jöns Pallesson, som med sin hustru Hanna Andersdotter ”ankom ifrån Åsum 1713”.

I en rapport till guvernören år 1718 uppges, att ”huvudvarelserna” var tämligen få och dåliga ”så att nödvändigt flera upptagas måste”. Gästgivaren hade tillhållits att ”med det forderligaste meed förlust af dess hemman och gästgifwerijet skickeligen uplaga alla Huuswarelserne och Stallrummen”.

Under Jöns Pallessons tid förekom en hel del bråk och slagsmål i Åkarps by, där både byamännen och gästgivaren var inblandade. Vid hösttinget 1726 fick Jöns Pallesson böta för att han utan skälig orsak överfallit Bengt Månsson vid hans egen gård, samt för att han emot Per Ohlsson och Sven Siunnesson i Åkarp ”utgjutit i sin egen stuga oqwädens ord” och påmint dem om att de för några år sedan ”som några skällmar och snapphanar” överfallit honom med störar, för vilket de för länge sedan var förlikta.Vid samma ting anklagades Per Olsson av Jöns Pallesson för överfall på dennes styvson Lars Nilsson i samband med timmerkörning till Saxtorp. Per Olsson fick böta för överfallet, som förorsakat ”5 blodviten och 4 blånader”. Dessutom varnades Åkarps byamän för att de levde i mycken oenighet, och för att de förde ett för ”Christel. grannar oanständigt lefwerne” mot 40 mark silvermynts vite för den som hädanefter först bryter mot enigheten och ger anledning till oenighet och slagsmål.

Senare under 1700-talet hette gästgivaren Bengt Malmberg. Han liksom flera andra benämnes kvartermästare, vilket väl tyder på militärt förflutet, och Malmberg hade mycket riktigt deltagit i Pom-merska kriget. Han dog efter en längre sjukdomstid den 26/10 1774 men hade då redan efterträtts av Johannes Sandberg. När denne tillträder som gästgivare 1772 kallas han ”vice Corporal” och senare tituleras han ”Qwartermästare” omväxlande med gästgivare. Om gästgivarparet Johannes Sandberg och Catharina Westling i Åkarp finns emellertid stoff till en egen berättelse benämnd ”Gästgivaren Sandberg och hans hustru i Åkarp”.

Tågarps gästgivargård

Det var främst skjutsbönderna i Annelöv, som besvärade sig över den långa vägen till Mörarp, men att upprätta den föreslagna gästgivargården i Tågarps by drog ut på tiden. Gårdarna i byn var frälse under Sireköpinge, som ägdes av Hans Ramel, och han hade inkommit med besvär hos guvernören mot att det skulle bli gästgiveri i Tågarp. Man utredde då möjligheten att istället uppsätta gästgiveri i någon av de närbelägna byarna Rönnarp, Gluggstorp eller Alfastorp. I Gluggstorp fanns en stor kronogård, som ansågs lämplig till gästgivargård, men byn låg ”en half ¼ weg ifrån Landswegen”, vilket avstånd väl ansågs för långt. Alfastorps by bestod av ”trenne små Cronans hemman, straxt uth medh landswegen belägne”. Här skulle man dock bli tvungen att lägga ihop de tre hemmanen, och istället blev det ju Tågarp.

År 1699 fanns det dock fortfarande ingen gästgivargård i Tågarp. Enligt nya mätningar var avståndet mellan Mörarp och Annelöv endast 2½ mil, men i ett brev till guvernören anser befallningsmannen Nils Bergman denna väg vara ”den wersta weg som kan finnas i Landet, oansedt man åhrl. låter lagan och förbätran”. På många ställen var den belägen på sank- och lermark, och det saknades sand att reparera den med. Bergman fann det vara nödvändigt att trots Hans Ramels motstånd anlägga en gästgivargård i Tågarp, om inte allmogens hästar skulle bli fördärvade och de resande bli lika uppehållna och hindrade i framtiden. Bergman hänvisar till första paragrafen i 1664 års gästgivarordning, enligt vilken jordägaren är förpliktad upplåta jorden till Kronan, om han inte själv vill anlägga gästgiveriet och begär därför ”I Jemblijk Ödmiukhedt de techtes Eders Excellens Obligera Herskapet till berörde by, en gästgifware gårdh dher sammastedes anläggies”.

Tågarps gästgivargård uppfördes av allmogen i Luggude härad på byns utmark i Rönnebergs härad. Det exakta året för uppbyggandet har dock inte lyckats få fram. Den äldsta anteckningen i Sireköpinge kyrkobok om gästgivare i Tågarp finner jag vara från 1702: ”Dom 2 Adv blef Gästgifware Nils Jönssons barn av Togerups Gästgifware Hus döpt”. I ett brev till guvernören i januari 1705 kallas Nils Jönsson Crono Ländsman och Krögare, vars villkor föreslås förbättras, genom att det ograverade hemmanet N:o 2 ¼ Jöns Källson i Glugstorp anslås till länsmanstjänsten. Halva delen av hemmanets ägor, vilka var Nils Jönsson nära belägna, skulle brukas av honom, så att han skulle kunna tillgodose de resande med foder till deras hästar samt ha foder till de hästar, som han ”efter Gästgifware ordningen sielf hålla böör”.

Karta 4. På ovanstående utdrag från 1812-1820 års rekognos-ceringskarta finner vi Tågarps gästgivargård belägen vid lands-vägen nästan mitt emellan de fyra byarna Tågarp, Rönnarp, Gluggstorp och Alfastorp. Den sistnämnda lilla byn låg tydligen där gården Alfahill ligger i våra dagar.

1707 klagade tre bönder i Norraby på sockenmännens i Sireköpinge vägnar över att gästgivargården i Tågarp var uppbyggd på ”inhängd mark”, där alla och en var tidigare hade fritt bete för sina kreatur, samt att gästgivarens hästar betade på deras gräsmarker. De klagade också över att de varje dag skulle stå vid gästgivargården med sju hästar till de resandes ”tarf”, men att de endast fick göra korta skjutsningar och fick därför lite penningar i ersättning.

I sin rapport till guvernören 1718 i samband med ”postväsendets och gästgiveriets sammanfogande” skriver befallningsmannen Hellman: Hwad Tågerup giästgifwerij angår så hörer dett alldeles under Luggude Härad, fast sielfwa Huuset är bygdt inom Härads Skillnaden. Jag tolkar denna uppgift som bevis på att gästgivargården från början låg på den plats, där vi finner den på 1812 års rekognosceringskarta, och som den också haft under senare tid. Hellman skriver vidare, att samtliga nämnda gästgivare (undantagandes Tågarps som svarade till Luggude härad) har iag alfwarl. tillhållet att wed Martij månads slut hafwa i beredskap de i Eders Ex. order befallde och upnemde poikar till Postilloner, Klippare (snabba hästar), Postwagnar, Sehltyg, Sadlar etc.

Från år 1714 finns en skrivelse från Nils Jönsson, där han av häradets medel begär betalt för nybyggnad och reparationer som han gjort vid Tågarps gästgivargård under den tid han varit kronolänsman och gästgivare där. Han hade enligt en attesterad specifikation från den 25 september 1713 byggt en ny länga på den östra sidan med stall till de resandes hästar och en ”luda” vid den norra gaveln med stall för hållhästarna. Nybyggnaden var ett ”9 binningar huus” av ektimmer och lerväggar, halmtäckt med 30 travar halm.
Nils Jönssons efterträdare var gästgivaren Jöns Eriksson Bergh, men denne dog redan i februari 1718. Han uppges då ha varit 35 år, ”född i Närked” och varit gift i tre år med Brita Trägård. Hon kallas dock ”Bengta Trägår, en bedrövad änka”, när länsmannen Hans Krook besökte henne den 1/3 1718. Redan den 15 augusti samma år vigdes ”ärborne wälförfarne Hr Fältskiären Gabriel Heisler och Madame Brithe Tregård i Tågerup gästgifwaregård”.

Efter Gabriel Heisler kom Wilhelm Wessman, som enligt protokollet vid Onsjö häradsrätts höstting 1726 först hade varit gästgivare i Annelöv. Efter att gästgivargården där samma år lagts i aska, sades att förre gästgivaren och ”förafskedade Qwartermästaren Willhelm Wessman därigenom råkat i ett så medellöst tillstånd” att han inte trodde sig kunna bygga upp gästgivargården igen. Han hade i stället ingått en överenskommelse om byte med gästgivaren i Tågarp, ”fältskären mäster Gabriel Höijsler”. År 1729 finner vi således på Tågarps gästgivargård i Rönnebergs härad gästgivaren Welam (Wilhelm) Wessman. Han tituleras kvartermästare, och hans hustru hette Anna Hollm. Hon dog 53 år gammal den 2/4 1744, varpå Wessman gifte om sig med Cicilia Höijer. Han dog tydligen 1774 i Gluggstorp i 74 års ålder och kallas därvid ”föravskedade kvartermästaren Wilhelm Wessman.

Det är frestande att tro, att hustrun Cicilia Höijer var dotter till Gabriel Höijsler, som övertog gästgiveriet i Annelöv. Dennes namn är svårtolkat och skrives olika. Han tjänstgjorde tydligen som fältskär samtidigt som han var gästgivare i Annelöv, och det var han som 1745 hämtades till Felestad för att undersöka skadorna på Årad Wifvessons hustru efter missshandeln, och som även besiktigade liket. Några år tidigare hade han varit kallad att hjälpa Årad i hans ”sjukdom” och hade därvid slagit åder på honom.

Milstolpar och vägvisarstenar

I §7 av 1649 års gästgiveriordning heter det: När wägarna således äre rödde och lagade skola the ock mätas med snören, så at alla mijler blifwa lika långa; och skal sex tusend fampnar (18000 alnar) göra en mijl, och widh hwar mijl upsättia wisse stenar och kännemärcken, den resande man til rättelse.

Milstolparnas funktion sammanhänger med gästgiveri- och skjutsväsendet sådant det var utformat i 1649 års gästgiveriordning. För att ämbetsmännen skulle kunna skriva sina reseräkningar, var det viktigt för kronan att få vägarna mätta och milstolpar utsatta. Varje resenär kunde dock genom att hålla räkning på de stolpar som passerades, kontrollera att skjutskarlen inte tog för mycket betalt.

Vid utsättandet av milstolparna var länshuvudstaden utgångspunkt, och i Malmö står utanför hotell Tunneln vid Adelgatan (generalguvernörens residens fram till 1733) en helmilsten från 1676. (Skånes äldsta är från 1663 och finns i Ystad, och Sveriges äldsta milstolpe av trä daterad 1704 finns på Kulturen i Lund.) 1697 upplyser befallningsman Nils Bergman i Luggude, Rönnebergs och Onsjö vidsträckta fögderi om att där endast finns ”3 hela stenar i behåll”. Han begärde därför bl.a. 12 milstenar av olika slag för vardera sträckan mellan Landskrona - Röstånga, Annelöv - Mörarp samt Röstånga – Kävlinge, dvs 3 ”hela”, 3 ”fjärdedels”, 3 ”halva” och 3 ”tredjefjärdedels” milstenar. Eftersom inga stenar med markeringen 3/4 mil är kända, bör det väl avses 3 st fjärdedels mil även där.

Ovanstående miltavla finns fortfarande väl synlig på väggen till Marieholms (Åkarps) gästgivargård. Den är troligen från början av 1900-talet och anger som synes avstånden i nymil, som infördes år 1879. En gammal svensk mil var 689 meter längre. (foto: Stig Pettersson)
De infällda bilderna är de östra och västra sidorna av stenen. (foto: Stig Pettersson)

På Lantmäteriet i Malmö har jag påträffat en skrivelse från 1726, där också vägen mellan Landskrona och Röstånga omnämnes. Det står, att ”ifrån stora landswägen wid Torpet Gryderup neml. Åkarp och Röstånga, och til LandsCrona är ungefärl. och så noga som utom ordentl. mätning wetas kan 2¼ Mil.” På sträckan föreslås att sättas upp 2 helmils-, 2 halvmils- och 5 fjärdedels milstenar. Vidare finns följande anmärkning i marginalen: ”Denna wäg löper emellan giästgifwaregården Frillestad och till LandsCrona , har för detta allena warit uprödjat och tildelt Onsiö Härad at wid makthålla ifrån Gryderup och til Torlösa som är ½ Mihl, men är likwähl för wägfarande allmogen och andra resande emot LandsCrona Högnödig, för den skull underställes ompröfwande huruwida den framdeles bör uprödjas lika til LandsCrona, och med Pålar försees.” Inte oväntat är Felestad (Fillestad) som synes här förväxlat med Frillestad.

Utsättandet av planerade milstolpar drog tydligen ut på tiden, vilket inte är märkligt med tanke på det långvariga kriget. Många milstolpar kom upp efter 1728 och är av 1728 års typ. En typisk sådan är helmilstenen i Källs Nöbbelöv, vars placering dock är svår att förklara. Enligt Burmans karta upprättad 1684 tycks ”Nöbbelöf” dock ha varit en knutpunkt med fem vägar. I enskifteshandlingarna från 1811 uppges dessa vägar gå till ”Tirup, Wermö, Gissleberga, Felestad och Teckommatorp”.

Vid en del gästgivargårdar uppsattes speciella vägvisarstenar. En sådan sten med kvadratisk tvärsektion finner man vid vägkorsningen strax norr om bankhuset i Röstånga. På den sida, som vänder mot vägarnas vinkelspets, står överst årtalet 1817 och därunder bokstäverna BM åsyftande gästgivargården i Blekemåsa. På östra sidan är inhugget Höör och därunder 1/4, vilket skulle kunna vara en kvartsmilmarkering mellan stenarna vid Uggleröd och Oregården. På västra sidan utgöres inhuggningen av ÅK och avser Åkarps gästgivargård.

Förutom milstenar och vägvisarstenar kunde även kartor vara till nytta för de resande. Kartor avsedda att vara resekartor trycktes på väv. I krigsarkivet förvaras sådana tryckta på gult siden, där de svarta strecken utmärkte vägarna, och endast städer och gästgivargårdar var utsatta. En dylik karta var praktisk, för den kunde vikas samman som en näsduk och stoppas i fickan eller väskan. Skrynklorna var lätta att utjämna med ett vanligt strykjärn eller liknande.

En karl spelande på nyckelharpa

Enligt 1664-års förbättrade gästgivarordning skulle vid alla gästgivargårdar finnas en tavla med ställets namn och uppgifter om de gästgivargårdar, till vilka skjuts utgick, avståndet dit liksom resekostnad. Den senare uppgiften saknas på miltavlan i Åkarp, men enl Kongl Maj:ts förnyade gästgivareordning av 1734 var skjutslegan på landet 8 öre silvermynt för häst och mil (1 daler = 32 öre), och under 1800-talet lär en häst ha kostat 16 skilling banko per mil (en riksdaler för 3 mil).

Som svar på en skrivelse från guvernören av den 8 februari 1697 angående ”Taflors uphängande wid Gästgifwargårdar”, svarar befallningsmannen Nils Bergman den 13 i samma månad: ”Men som iag af dhen medföljande specificationen intet finner Ågarp gästgifwaregård emellan Röstånga och Käflinge, och Fillestad gästgifwaregård emellan Landscrona och Röstånga, så wähl som Fleninge gästgifwaregård emellan Helsingborg och Engelholm, ty är min förfrågan, om icke wijdh dessa skall på lika sätt som widh dhe öfriga i denna befallning Taflor uphängas.” Bergman undrade också varifrån medel till arbetslön och annat skall anskaffas. Han krävde dessutom exakta miltal mellan gästgivargårdarna innan tavlorna uppsattes och påpekar, att mellan Kävlinge och Åkarp, mellan Åkarp och Röstånga, mellan Landskrona och Felestad samt mellan Felestad och Röstånga hade lantmätarna ännu inte gjort någon uppmätning.

Den skjutstavla som ursprungligen sattes upp vid Åkarps gästgivargård var tydligen helt annorlunda än den som finns i våra dagar. Det var en tavla med två sidor, som kanske satt på en stolpe eller var upphängd vid ingången till gästgivargården. I dokumentet från 1697 föreslås nämligen följande: ”På Ågerup Gästgifware Tafla måhlas på den eena sijdan Häradets wapn (Onsjös vapen: en vit duva i rött fält), och på den andra Sijdan een Hustru hållandes een Öhl Kanna i Handen.”

”På Fillesta Gästgifware Tafla måhlas på den eena sijdan jemwähl Häradets Wapen (Rönnebergs: en från ett grönt treberg uppväxande rönn med röda bär och en på treberget gående svart häst), och på andra sijdan een Karl som spehlar på eeen Nyckel Gijga.” (Fleninge i Luggude härad föreslås förutom häradsvapnet med andreaskorset få en bild av en karl, som blåser i en säckpipa.)

Tingsplats vid gästgivargård

Ett tingsställe utan gästgivargård var efter de senares tillkomst otänkbart. I det citerade brevet från 1694 omtalas, att en ”braf Tingstuga” för Luggude härad inrättats alldeles intill Mörarps gästgivargård, och domare, nämndemän och menighet kunde efter slutade förhandlingar söka sig till den varma gästabudssalen. Uti Onsjö och Rönnebergs härader var ännu inga tingshus uppbyggda, eftersom kostnaderna därför var alltför stora för dessa små härader. Istället höll allmogen i bägge dessa härader ting i Annelövs gästgivargård, som sades ligga mitt emellan dessa härader (egentligen i Onsjö) uti en stor by hwar kyrkia är och gott muhlbete om sommaren. Gästgivaren hade här inrättat en bra tingsstuga med olika avdelningar och kamrar samt stall och vagnsskjul. Som omtalas i samband med Tågarps gästgivargård, brann Annelövs gästgivargård 1726. ”Både i anseende till Tinget som här hålles, såsom och utskrifningar, General mönstringar och Regements samt Compagnie möten som esom oftast här anställes bör wara beqwämlige och ansenlige Huserum.” Därför beviljades gästgivaren Gabriel Höijsler dubbel brandstod, som i detta fallet utgjorde 240 Dlr smt.

I Annelöv delade nämnda härader på tingsplats t.o.m. 1746. Året efter flyttade Rönnebergs härad sitt ting till Glumslöv, och den 12 november 1776 flyttades tinget för Onsjö härad till Åkarp. Ingen av gästgivargårdarna i Rönnebergs härad ligger särskilt centralt belägna, och detta är väl förklaringen till att inte heller tingsplatsen hamnade mitt i häradet. Man kan tycka att Tågarp hade varit ett bättre läge, men det låg ju vid häradsgränsen och ganska långt från någon kyrka.

De skånska skjutshållen ”värre än synden”

Till gästgiverierna på landet hörde alltid jordbruk, och flera var även rusthåll. För att gästgivarna skulle kunna påräkna god inkomst av sin rörelse var de befriade från vissa skatter och hade även ensamrätten till utskänkning av öl, vin och brännvin inom två mil närmast gästgiveriet. Förutom de lagliga krogarna i byarna fanns det emellertid flera lönnkrogar, och det ingick i befallningsmännens uppgift att ta reda på och anmäla dessa.

Efter en skumpig och obekväm resa var framkomsten till gästgivargården säkert efterlängtad. Tänk att få sätta sig i värmen från en sprakande brasa i stugan och vid långbordet få avnjuta den mat och dryck, som gästgivaren och hans hustru (ibland titulerad fru) serverade. Där samlades dock en brokig skara vägfarande, resande som färdats långt och folk från trakten, som kanske varit inne i stan i affärer och på hemvägen passade på att slinka in för att få sig en bit mat eller bara några supar. Här kunde bönder och drängar slå sig ner i skänkstugan och få en gemytlig pratstund med både grannar och främlingar och höra nyheter från när och fjärran. Krögare och gästgivare brände oftast själva sitt brännvin, vilket torde ha flutit i strida strömmar. Skrän, skrik och slagsmål hörde nog till ordningen, och att få en smula nattro var kanske inte alltid så lätt för de långväga resenärerna.

”Gudh beware os frå sådan oh all annan olycka”

Under märkliga händelser skriver prästen i V Karaby dessa ord i sin kyrkobok i samband med att annexgården i Saxtorp nerbrunnit den 9 juni 1714. Elden hade spritt sig från gästgivargården i Saxtorp, där Åke Nilsson höll bröllop för sin dotter Estrid, varunder gästgivare Gerlach med några andra ”brudefolket til heder sköt med bysse och pistoler.” Förladdning hade i stormen blåst upp på taket, som därvid antändes. Förutom gästgivargården och prästbondens gård brann några andra gårdar och gatehus upp. (Händelsen har vissa paralleller med eldsvådan i Billeberga by 1708, Släkt och bygd 2000 nr 2.)

Hållskjutssystemet betungande

Gästgivare på landet skulle hålla så många hästar, som landshövdingen för varje ort ”prövade nödiga”. Hur många hästar en gästgivare själv skulle hålla sig med till de resandes tjänst, var sålunda inte i lag bestämt. När gästgivarens resurser inte räckte till, skulle han få hjälp av närliggande gårdar och byar. En del skulle utgöra s.k. hållskjuts, dvs vara skyldiga att efter en viss turordning ”hålla” i 24 timmar vid gästgivargården med häst och vagn. Andra som bodde närmare gästgivargården, skulle kunna ställa upp med reservskjuts, när både hållskjutsar och gästgivar-skjutsar var utgångna.

På guvernörens order upprättades 1697 ”specificationer på skjutsningarna” vid gästgivargårdarna i hela fögderiet, varav ett exemplar för vart gästgiveri fanns vid kansliet, det andra hos gästgivaren och det tredje hos befallningsmannen. I skjutsordningen för Felestads gästgiveri står det: ”Först underlägges som kommer Gästgifwaren Åke Nils til hielp enär så är at hålts hästarne först till de resandes fortkombst. Då som och Gästgifwarens äro bortgångne i Skiuts, eller och nyligen hemkombne, utij Fillestadh N:o 1-11 och 13 hwilka skohla wara ferdige honom att understödja widh påfordran, medh ökar, wag-nar, zadlar och all behör, sedan och des utom underlägges medh holdhästar dagligen att hålla, Nembl. …” (Den något svårförståeliga texten innebär, att först skulle hållskjutsen från församlingarna utanför Felestad tagas i anspråk, och när dessa utgått skulle gästgivarens egna hästar användas. Behövdes fler hästar skulle det inkallas reservskjutsar från gästgiva-rens grannar i byn.)

I en förteckning upptas alla hemmanen med åbor och antalet hästar efter hemmanstalet i de närmaste församlingarna i Rönnebergs härad, dit ju även en del av Kågeröd hörde. Således skulle Knut Olsson i Skipadrätten ställa upp med en häst men Anders Gudmunsson i Risagården och ”Hack Smedh i Westerslöf” med vardera två hästar. Ingen bonde boende två mil från gästgivargården togs upp, men man kan likväl tänka sig, att böndernas hästar i Onsjö härad i östra delen av Kågeröd var uttröttade, redan när de kom fram till gästgivargården i Röstånga, som bönderna i den delen av Onsjö härad skulle bistå med hållskjutsar. Man menade dock att ingen skulle ha anledning att klaga över skjutsningen, då det högst rörde sig om 2 à 3 gånger om året.

- Hur långt ha vi till Löpare (Löberöd)?
- 3 fjärdingaväj liadant som ditta, å en hal mil litta värre.
(Skjutskarlen fick väl hoppa av för att öppna grinden, eftersom inga barn syns till)
Vid sitt besök hos Jacob de la Gardie på Löberöds slott 1852 utförde Fritz von Dardel denna humoristiska akvarell på temat ”I brist af Jernväg” i grevens gästbok. De första järnvägarna i Sverige invigdes 1856.
(Bengt Pamp: Löberöd har i förleden personbenämningen löpare eller löpa, löbe)

Gillastigsbonden Per Svensson berör i sin dagbok vid flera tillfällen hållskjutsarna. Således skriver han, att han den 12 januari 1817 var i Ask och överlade med bönderna i Rökarne och Hjortaröd om hållskjutsens utförande. Gillastig skulle först ställa upp med fyra hästar, och efter förrättad lottkastning tillföll det honom och Anders Olsson d y att inleda. När han två dagar senare var ”i hållskiuts vid Röstånga gästgivaregård” var han först kl 12 om natten till Blekemåsa. Kl 12 på dagen fick han tydligen byta till ett annat par hästar för att göra en ny resa till samma gästgivargård.

Nästa hållskjuts var den 6 maj, då Anders Olsson var vid Röstånga gästgivargård med två hästar. Den 3 juni var sedan Per Svensson och den äldre Anders Olssons dräng Anders i hållskjuts med var sin häst, varvid Per skjutsade lantmätare Swedenborg från Röstånga till Karlaby backe, medan Anders fick köra till Bjernarp. Han skriver, att den äldre Anders Olsson och Nils Andersson var i Ask den 3 januari 1818 och överlade om hållskjutsens utförande, och dagen efter körde Per och Anders Olsson, varvid de genast fick skjuts till Åkarp med vardera 3 st båtsmän, som skulle till Malmö.

Systemet med hållskjutsar visade sig vara en stor börda för allmogen, som fick ringa ersättning men förlorade många dagsverken, vilket ställde till problem i bråda tider. Vid Rönnebergs härads höstting år 1703 hade kronans befallningsman ”låtit citera uppå Gästgifwaren i Fillestad begieran åtskilliga Bönder som försummat att hålla Skiutz och war Gästgifware Åke Nilsson nerwarande, och swarande woro Bönder i Södra Swallöf, Munkagårde, Tirup och Tarstad.” De åklagade bad samtliga för sig, och eftersom det skett endast en gång, och detta var under den brådaste hösten, slapp de böta men fick en åtvarning.

Under 1800-talet försökte man pga de ständiga klagomålen slopa hållskjutsen, och i stället utvidga reservskjutsen, som inte var lika betungande. 1824 meddelas, att genom länsstyrelsens utslag hade hållskjutsen upphört vid Fleninge i Luggude, Tågarp i Rönnebergs härad samt Åkarp i Onsjö härad. Böndernas skjutsningsplikt avskaffades definitivt genom 1911 års skjutsstadga, men först 1933 upphörde gästgiveriernas skyldighet att hålla skjutshästar.

Det som från början var tänkt som ett försök att dokumentera tillkomsten av några gästgivargårdar i Svalövsbygden har även blivit en historisk översikt av gästgiverirörelsen i Skåne med tonvikt på den äldsta svenska tiden. Att finna säkra uppgifter om de enskilda gästgivargårdarnas första tid och de första gästgivarna visade sig inte särskilt enkelt, men förhoppningsvis ges här visa upplysningar om dessa gästgivargårdars ålder och bakgrunden till deras tillkomst, som nog inte tidigare varit välkända. Dessutom har det lyckats att finna flera dokument, som visar att Felestads föga kända gästivargård var en av de allra äldsta och utgjorde en rastplats mitt emellan Landskrona och Röstånga, längs en ”biväg” som inte bevärdigades att ritas ut på G Burmans1700-tals kartor. Att ge en bild av gästgiveriet i Skåne utan att samtidigt beröra de företeelser som den är beroende av och hör ihop med, vägar, tingsställen, postväsende m.m., är mer eller mindre otänkbart. Jag har dock härvid försökt att begränsa mig för att inte göra skildringen alltför omfångstrik. Sålunda har postföringen bara berörts perifert, trots att många uppgifter om de nämnda gästgivargårdarna inhämtats från den besiktning av vägar och gästgiverier som företogs 1718 och finns i den s.k. Skånska postakten i Lunds landsarkiv. De skånska gästgivargårdarnas samlade historia lär fortfarande vara oskriven och i det som är skrivet, är det svårt att hitta något om gästgivargårdarna i vår bygd, bortsett ifrån Röstånga. Svalövsbygden låg lite vid sidan om de stora allfarvägarna, och hit hittade ju inte heller Carl von Linné på sin skånska resa.

(De som vill veta mer om gästgivargården i Röstånga och dess historia genom tiderna uppmanas läsa Georg Welins artikel ”Röstånga gästgivaregård” s 48-61 i Onsjöbygden 1996-97.)

Otryckta källor:
Skånska guvernementskansliet D III f: 1, D III g: 3 mfl (LLA)
Guvernementskansliet E I: 1 (LLA)
Kyrkoböcker (LLA)
Tryckta källor:
Alf Åberg: Gästgivargårdar i Skåne (i Svenska Turistföreningens årsskrift 1961)
Skånes hembygdsförbunds årsbok 1967.
Karl Enghoff: De allmänna vägarna i Malmöhus län.
Bonde Bondeson: Onsjö härads milstolpar och andra stenmärken (Onsjöbygden 1955)
Georg Welin: Röstånga gästgivaregård I (Onsjöbygden 1996-97)

Ett tack till Torsten Nilsson i Lund, som varit behjälplig med vissa uppgifter!

Varning för Hallvard Tveitens ”Reslöv socken historia”
I kapitlet B. Åkarp Gästgivargårds historia skriver han på sidan 149, att den förste namngivne gästgivaren som han funnit är Joh. Sandberg under senare hälften av 1600-talet. Han skriver vidare, att efter Sandberg följde Nils Knutsson. Denna slutsats har Tveiten kommit fram till efter att ha förväxlat årtalet 1789 med 1689, trots att han på samma sida riktigt uppger, att Sandbergs förra hustru var född 1740. Om möjligt ännu mera felaktigt är hans omnämnande av ”det hemska brottet på Vindfälle på 1830-talet”, då en kvinna halshöggs för att ”hon dödat sin svärdotter i källaren och befordrat liket på hästryggen upp i Kongaskogen”.

Bland andra böcker av Hallvard Tveiten kan nämnas ”Billinge socken historia” samt ”Torrlösa och Skrävlinge prästers historia”.

Omslaget