Slškt och Bygd 02:1
Omslaget

Tiggare, landstrykare och brottfällingar

- Bengt Nordahl -

Under medeltiden var det en gudi behaglig gärning både att tigga och att ge allmosor. Det fanns ju tiggarmunkar. Med reformationen kom det emellertid i de nordiska länderna att lagstiftas för att begränsa tiggeriet. Således ålades fogdarna i Sverige att ”taga vara på ståtare och tiggare samt icke tillstädja dem gå och ljuga”.Under 30-åriga krigets dagar föreskrevs, att tiggare och landstrykare, som blott av lättja drev land och rike kring och tiggde, skulle ”föras till nästa slott att där arbeta uti ”järnen”. För tiggande kvinnor och barn var straffet i både Danmark och Sverige hudstrykning. Tiggeriet förbjöds generellt men tilläts för fattiga som hade tiggarpass utfärdat av församlingens kyrkoherde.

 

Brottfällingar och tiggare

På sina håll var det inte bara förbjudet att tigga utan även att ge något åt tiggare. Detta framgår också av följande händelse, som tilldrog sig 1733. Kronouppbördsman Dahlman hade till Onsjö härads vinterting 1734 låtit inkalla Olof Nillson i Konga för att han emot förbud hyst en vandrande tiggare ”förleden Juhle natt”. Denne hade sedan följande dag under juldagens gudstjänst suttit på kyrkogården i både Konga och Ask ”och fallit uti brott”. Han hade därvid förskräckt åtskillliga havande hustrur och med sitt bettlande varit besvärande.

Någon undrar nog, vilken hemsk brottslig gärning mannen begick på kyrkogården, men de flesta känner förhoppningsvis till ordet ”brottfällig”, vilket här åsyftas. Fallandesjuka, fallandesot och epilepsi är exempel på andra namn på denna sjukdom, som förr satte skräck i människorna. Ordet ”brottfällig” förekommer ofta i marginalen på gamla mantalslängder, vilket tyder på, att sjukdomen var ganska allmän förr, och vissa former av sjukdomen lär ha starkt samband med inavel, t.ex. på Listerlandet i Blekinge. Brottfälling användes stundom som okvädingsord, och detta tillsammans med ordets tvetydighet var kanske anledningen till att det försvann ur språket.

Olof Nillson slapp böter

Olof Nillson bad att få slippa påföljd, och rätten ansåg inte heller kunna belägga honom med böter. Han berättade, att tiggaren under hans bortavaro på julaftonen kommit till hans hustru och ”tagit sig sielf huus”, vilket hustrun inte kunde hindra. ”Utaf redhåga för den swåra siukdom” tog hon då sin tillflykt till gårdbon Anders Jönsson med sina små barn, och när Olof Nillson senare kom hem, låg tiggaren som en död människa på golvet och hade fallandesjuka, varför han inte heller kunde bli kvitt honom. Det hade åtminstone ålegat Olof att föra mannen till närmaste kronobetjänt, men Olof förklarade, att mannen ”lopp om mårgonen bittida ifrån honom” till Asks kyrka och sedan tillbaka till Konga. Det framhölls, att tiggaren dessutom var en stark karl. Dahlman fick frågan, ”hwad medel han brukade när slika Landstrykare fördes till honom”.
Han svarade, att ”han sände dhem ifrån sig till Hr Befallningsmannen, som sedan skaffade dem antingen fort till Mallmö, eller ock till dheras hemwister; tå dhe genast strax kommo åter på frija fötter, och stryka å nyå kring landet.”

Vem Olof Nilsson var kan inte med säkerhet avgöras, eftersom det saknas mantalslängder från 1730-talet. Det står endast, att han var från Konga. Hustrun var visserligen närvarande vid tinget och tillstod makens berättelse, men hon namnges inte. En Ola Nilsson med hustru Nilla, som 1742 upptas på Konga 3, kan dock vara den instämde Olof Nillson. På Konga 3 upptas även 1696 Jöns Ebbessons son Anders Jönsson, vilken kanske motsvarar den omnämnde gårdbon Anders Jönsson.

Våldtagen av en tokig karl

”Kvinnfolket” Ellsa Gustafsdotter, som uppehöll sig i Långaröd hos svågern smeden Hack Hindrichsson och systern Ingar Gustafsdotter, hade före jultid 1734 framfött ett ”oäkta” barn. Som barnafader hade hon uppgivit ”en tokig karl som löper omkring i landet”. Mannen hade kommit till hennes matfader Måns Påhlsson i L Hjortaröd, där Elsa då tjänade. Han hade där ”lånat hus”, och Elsa hade av oförstånd blivit liggande ensam i stugan. När han en stund på natten gick ner från ugnen, där han lagt sig, och börjat kasta saker omkring sig, frågade hon varför han bar sig åt på det sättet. Så snart han fick höra, att hon låg i sängen, sprang han till henne och kastade dynan över hennes huvud. Med dyra eder, att om hon ej låg stilla, skulle han skära halsen av henne, fick han sin vilja igenom, eftersom hon inte tordes ge sin nöd till känna. Hon blev därvid med barn, som hon framfödde fem veckor före jul, vilket senare dött.

Elsas matfader (Måns Påhlsson) hade inkallats till följande ting som vittne, men han kunde inte komma, då herrskapet på glasbruket ”budit en öka till Helsingborg”. (L Hjortaröd var frälsehemman under ”sal landshövding Adlersteen”, ägare till Skånska glasbruket.) I en attest av den 31 maj 1735, omvittnade han istället, att den så kallade store Nils strax efter nyårstiden förledet år legat ”jämte Elsa allena i den stuga”. Morgonen efter hade det övriga tjänstefolket förebrått henne för att hon legat ensam med honom. Därtill hade hon svarat, att om han åter skulle komma och vilja ligga där, skulle ”den andre och inte hon ligga inne, ty han hade varit så skamlös att hon inte kunde bärga sig för honom, derför vil hon häldre på slik händelsle gå ut i Kammaren och lägga sig på des Kista”. Attesten var även underskriven av gårdbon Måns Killberg och nämndemannen Anders Bengtsson.

Trots uppgiven våldtäkt dömdes Elsa att böta 20 mark smt till treskifte och att undergå en söndag vanlig kyrkoplikt, skrift och avlösning i kyrkan. Tingsrätten ansåg tydligen, att det var obetänksamt av Elsa att bli liggande i samma rum som starke Nils, som visat ”ofta begiärlihet efter quinfolk”. Om den tokige karlen, som kallades ”Starke Nils”, är densamme som den fallandesjuke tiggaren är ovisst. (Här nämnes inget om den brottsliga gärningen att hysa en tiggare, fast händelserna tilldrog sig nästan samtidigt.)

 

Förevändning för att bryta förlovning

Fallandesjukan var en fruktad sjukdom, och enbart ryktet därom kunde vara förevändning för att bryta en förlovning. Detta kan vi läsa om i ett domfall från den 11 oktober 1731. Hans Jepson i Rögahus i Asks socken stämde nämligen Nils Ingeson, dess hustru Boel Assarsdotter och deras dotter Hanna i Hjortaröd ”för dhet dhe skohla tillwijtat dess sohn Jeppe Hanson att hafwa fallande siukan”. Nils Ingesson gjorde gällande, att drängen Jeppe hade drabbats av sjukdomen två nätter, medan han bodde i Nils Ingessons hus i Hjortaröd, varvid inga andra vittnen var närvarande. Efter det hade Jeppe alltid gått hem och sovit hos sina föräldrar.

Nils Ingesson och Jeppe Hansson höll först hushåll ihop i L Hjortaröd och därefter skilda hushåll, tills Måns Kihlberg övertog hemmansbruket. Möjligen är det denne Jeppe Hansson, som 1742 upptas som åbo i Röka med hustru Bengta.

Källor: Lars Levander, Fattigt folk och tiggare
Onsjö häradsrätt AIa:15, 16

Omslaget