Slškt och Bygd 02:1
Omslaget

Ingmar letar i minnet

Del 2

- Ingmar Svensson -

Trädgården.

Runt huset där vi bodde fanns en stor trädgård. Det roligaste far visste var att få olika saker att växa, därför använde han all ledig tid till trädgårdsarbete. Eftersom platsen var gammal var alla fruktträden stora, där fanns Säfstaholmsäpple, Gravenstein och ett par andra som jag inte vet namnen på. Ute i hörnan mot söder var planterat en rad plommonträd, gula och blåa, dom blåa plommonen plockades för att läggas in i ättikslake som mor sedan serverade till olika sorters kötträtter.

En bit in i trädgårdslandet hade vi ett par rader av hallonbuskar, kring dessa kan jag skriva en speciell historia. Naturens enastående förmåga att återskapa sig själv i det eviga kretsloppet fick man lära sig genom att taga tillvara på vad som vi själva släpper ifrån oss till sist. När jag var liten fanns inget wc inne i huset, utan man fick gå ut, tvärs över gårdsplanen, i alla sorters väder och uträtta sina behov. Den gödsel som här uppstod använde vi till hallonlandet. Vi fick gräva en ränna mellan planteringsraderna, ett par spadtag djup, sedan tömdes latrinspannen i fåran varefter rännan höljdes igen. Buskarnas bladverk blev alldeles blågröna, detta berodde på det stora näringsvärdet i latrinen. Hallonen skulle ni sett, dom blev stora som plommon. Hade vi i dag i vårt moderna samhälle gjort likadant skulle inte våra vattendrag varit så förorenade och övergödda.

Vidare runt trädgården växte med ett par meters mellanrum, enormt höga popplar. Deras uppgift var att skydda mot blåsten. Dom skuggade även mot solen på sommaren. I några av trädkronorna hade ett skatpar sitt bo. För far var dom inga välkomna hyresgäster, han påstod att dom stal kycklingar för honom. I dag tror jag inte detta är riktig sant, för skator är mycket förståndiga fåglar. För det mesta rör dom ingenting i närheten av sin egen boplats, men jag kom ihåg hur han sneglade snett på dom varje gång dom visade sig, men eftersom dom hade sitt bo så högt uppe i trädkronan fick skatorna bo ostört kvar.

Suggans rymning.

En annan episod som klamrat sig fast på näthinnan var när Mona från Göteborg var nere på sommarlov hos oss. Det var Majvi, Mona och jag som fick för oss att suggan skulle ut på en liten vallningstur. Far brukade släppa ut henne i rastgården. Det hör till saken att stänget var ganska dåligt, så därför tog vi ganska lätt bort några slanor så att hon kunde komma ut till oss. Det måste ha varit på försommaren för brännässlorna var ganska höga. I närheten av rastplatsen fanns ett gammalt märgelhål, detta var till största delen igenfyllt av bråte. Suggan som antagligen hade lokaliserat detta med sitt goda luktsinne, satte omedelbart sin kurs mot detta. Vi följde själva intresserade efter, det vi inte hade klart för oss vid det tillfället var hur vi skulle få henne därifrån, men samtidigt tyckte vi det var roligt att se henne rulla sig i dyngan. Att hon njöt av detta var det ingen som helst tvekan om, men eftersom vårt tålamod inte var lika långt som suggans så ville vi att hon skulle gå upp ur sitt gyttjebad, men si det gick hon inte med på frivilligt. Då blev vi oroliga för vi började förstå att snart skulle Henning komma tillbaka från stallen till middagen, efter att han hade utfodrat korna. Suggan begrep inte svenska språket så vi fick tag i några störar och började peta på henne med dessa. Hon skrek kraftigt under denna behandling, samtidigt flydde suggan undan sina plågoandar rakt upp i bland dom höga färska nällorna. Ljudet hon åstadkom däruppe fick far att skyndsamt komma sin sugga till undsättning, som tur var väntade han med sina bannor över oss till senare, det var viktigast att få in suggan i sin kätte, för vi förstod inte att det var farligt för henne att vistas i stekande sol. Vad som också gjorde henne dålig var naturligtvis kontakten med nässlorna, då vi med gemensamma ansträngningar fick fram henne till stian, började far att massera henne med jord och vi fick hämta vatten att svalka av suggan med. Att hon hade feber av den omilda behandlingen syntes. Dagen efter var hon uppe på benen igen och uppträdde som om ingenting hade hänt.

Vi som var inblandade i tilltaget fick en grundlig avhyvling av far, men vi hade också fått en fin lärdom i hur man kurerade en solbränd och nällad sugga.

När Rut lärde mig att cykla.

Jag tror att det var denna sommar som jag också lärde mig cykla på Rut Forsbergs rostiga damcykel. Rut var Majvis skolkamrat och hade följt med henne hem för att leka. Varför jag fick infallet att prova på att cykla kommer jag inte ihåg. Det bör berättas att vi hade en folkilsken tocke i hönsgården. Den där gossen hade kommit ut på gården och stod där rak i nacken och visade sitt majestät, precis som om han ville säga; att kom inte hit för då får ni er en omgång av mig.

Då töserna släppte taget i cykeln och jag för första gången i mitt liv lyckades att köra utan hjälp var det första som hypnotiserade min blick fars folkilskne tocke. Utan någon som helst möjlighet bar det rakt emot tuppen, kavat som han var så flyttade han sig inte, jag var förlamad att styra undan så det bar rakt över tocken Båda hjulen rullade över honom, ett konstigt kacklande gurglade ut genom strupen, han raglade bort över gårdsplanen haltande och flaxande som en berusad fyllehund. Efter den betan kunde mor gå ut i hönshuset och plocka ägg utan att han flög på henne. Sensmoralen av detta blev att Ingmar glömmer aldrig när han lärde sig att cykla och tocken blev snäll.

Renovering av vår bostad.

Gården Vistorp var ett arrendeställe under Trolleholms gods, det var därför arrendatorns skyldighet att underhålla alla byggnaderna så att dom skulle vara i samma skick när han lämnade gården som den dagen han mottog den. Arbetarbostaden där vi bodde stod i tur att renoveras. Familjen och Birger Olsson diskuterade hur det skulle se ut. Jag har också för mig att greven på Trolleholm, som ägde Vistorp, var inblandad, för det var han som bestämde vilken byggmästare som skulle anlitas.

När byggnadsarbetarna kom till platsen var det första man gjorde att gräva en kalkgrav, där man sedan skulle släcka bränd kalk i. Kalken kom i svarta plåt tunnor med ett litet lock påslaget längst upp. Gropen fylldes med vatten och kalken slogs ner i graven. Den osläckta kalken var fruktansvärt skarp, andades man in lite av den torra kalkröken hostade man så att man trodde lungorna skulle följa med upp. Mor och far hade förmanat mig för kalkgravens stora fasor. Detta naturligtvis för att jag skulle hålla mig därifrån, men att stå där och titta på när gubbarna hällde i kalken och se hur den kokade under sin kemiska förvandling var oemotståndlig för mig. Naturligtvis predikade gubbarna samma litania som mor och far gjort, men ack vad dom kunde bedra sig på mig. När dom slutat för dagen och kört därifrån, var det Ingmar som skulle pröva om den fina vita massan höll att trampa på, som tur var hade den efter gubbarnas ihärdiga omrörning svalnat till ofarlig temperatur.

Döm om min förvåning, skinnet bar inte uppe, utan den där lille gubben sjönk ner till midjan i kalkgropen. Att försöka flytta sig i sörjan var omöjligt. Det bittra konstaterandet återstod; här var det bara att gallskrika på morsan. Som buren på vingar kom hon, högg tag i grabben och halade upp mig ur graven. Hur många spannar vatten hon fick pumpa upp ur brunnen vet jag inte, men vitt tvättvatten sågs rinna nedför vägen. Far frågade aldrig vad som hänt, spåren från kalkgraven talade sitt eget språk. Tänk vad som kunde hänt om graven varit lite djupare och mossan inte varit inom hörhåll!!!.

En mindre farlig lekplats fick jag gratis när gubbarna grävde ut källarutrymme under huset. Leran som dom här fick ut och kärrade opp i en stor hög vid den södra gaveln av huset blev en perfekt rutschkana. Troligtvis var det här som jag fick vanan att bära overall, detta har sedan följt mig igenom hela livet.

Roligast blev det när det hade regnat under natten för då blev leran mjuk och fin, man kunde bygga gubbar och olika figurer av den. Det var tur att vi bodde som vi gjorde för om någon hade kommit och sett mig efter en sådan dags lek då undrar jag vad dom skulle sagt. Det första som mor fick göra var att plocka av mig overallen, den hängde hon upp någonstans så att den kunde torka till dagen efter. Lerpansaret var det bara att bryta av framme och bak.

Dom dagar när jag inte var ute i lerhögen och lekte fördrev jag tiden inne hos byggnadsarbetarna. Jag fick spikrensa bräder och springa att hämta verktyg som dom behövde. Särskilt kommer jag ihåg att det var mitt arbete att hålla fyr i den nyinstallerade pannan, detta för att uttorkningen av bygget skulle bli bra. All gammal tretex som dom hade plockat ner från väggarna bröt jag sönder och stoppade in i värmepannan. Detta var bra för annars hade dom själva fått göra detta. Belöningen kom ibland av att byggmästare Sjögren från Torrlösa tog upp sin stora sillabörs och gav mig en peng. Detta var särskilt märkbart när far eller mor hade bjudit en kaffegök på honom eller gubbarna.

För mig var Sjögren en jätte, han var murare till yrket men antagligen efter många års arbete på Trolleholms alla arrendegårdar blev hans yrkeserfarenhet så stor att titeln byggmästare blev ett måste. Det mest iögonenfallande hos honom var, förutom hans ståtliga längd, en stor kraftigt rödsprängd kaffegöksnäsa. Strax vid sidan om näsan satt en stor röd vårta, stor som en halv hasselnöt. Han verkade också ha stort inflytande på hur saker och ting skulle utföras. En gång när far inte fick rätt på bonden om hur placeringen av trappräcket på ovanvåningen skulle sitta, fixade Sjögren detta med greven. Kanske var det farsans goda kaffegökar som hjälpte upp det hela.

Stickig glasull

En annan grej som jag kommer ihåg var när jag kom i kontakt med dåtidens isolering. Det kom mattor av svart papp och mellan pappen var insytt ett vitt material. Råkade man att få detta på sig så kliade det på kroppen så man blev alldeles tossig, det hjälpte inte att man tvättade sig. Far tröstade mig med att det växer du ifrån. Han hade väl kommit på att man inte kunde få bort dom där mikroskopiska små glasstavarna som isoleringen var gjord av. Jag gick inte i närheten av dom där mjuka goda paketen nån mer gång. Hur man kunde få gubbarna att då jobba med den sortens isolering, begriper jag inte i dag. Den var så obehaglig att far använde den till att stoppa i råtthål så att råttorna höll sig borta.

Gå till affären.

Annat minne som finns på lager är när jag blev så pass stor att mor vågade sända mig upp till affären i Gryttinge. I byn fanns några affärer. Det var Wolmers, ett kafé och konditori, cykelhandlaren, som far var bekant med, där låg även skolan som jag senare skulle börja i. Vår nya fina brandstation, där man nere i källaren hade skapat möjlighet för traktens folk att bada bastu och tvätta sig på vissa veckodagar, telefonstationen som jag tror sköttes av två religiösa systrar. I samma hus var ”koperativan” inrymd, det var ju här som morsan sänt mig upp för att handla lite småsaker. Här kommer jag ihåg att mor fortfarande fick klippa ransoneringskuponger på vissa varor. Antagligen hade väl landet inte hämtat sig på alla punkter efter världskriget än.

När man kom in i affären plingade en klocka vid dörren. Detta för att föreståndaren skulle höra att där kom kunder i affären. Allan Brandt, som han hette, kom ut i affären och frågade vad som önskades. Jag räckte fram lappen som låg i börsen tillsammans med ransoneringskupongerna. Vad mitt första ärende var har jag glömt. Antagligen hade mor avpassat tiden för inköpet så det skulle passa med tiden när Majvi slutade skolan, så fick vi följe hem.

Storasyster som är sex år äldre än mig visade hur man gick på stora vägen. Då vi kom ner till ett ställe på denna stannade vi. Majvi pekade ut dom olika samhällena i horisonten, samt berättade vad dom hade för namn. Utsiktspunkten där vi stannat hade namnet Glanarp. Detta hade det fått av att där i äldre tider alltid stod en gubbe uppe vid husgaveln och spanade ut över nejden.

På samma ställe där vi stod, och till höger om vägen, var ett stort stengärde beläget. Det var här som vi hjälpte far att plocka frostnupna slånbär på hösten. Av slånbären gjorde sedan mor den absolut underbaraste saft som går att uppbringa.

Slånplockning

Ett av fars roligaste sysselsättningar var att plocka bär. Han tittade alltid på hur blomningen såg ut, noterade att inga frostnätter inträffade under den här tiden. Bestånden hade olika storlek på bären, detta kom han ihåg från år till år.
När all annan frukt var plockad, var det slånbären som var till sist. För att bären skulle få rätt smak att avge till saften, var det viktig att bären först fått frysa på buskarna några nätter.

Far tog oss med ut i naturen till sina bästa ställen, där bären var som störst. Trots att bären var stora, tog det lång tid att få ihop några spannar av dem. Ingen kan ana hur arbetskrävande slånplockning är. Dom sitter där i små klasar, inne väl skyddade bland grenar och långa taggar. Det går inte att repa av dem med fulla händer, utan varje bär måste tass var för sig. Ofta på hösten var det dimmigt, buskarna blev våta av dimman och på taggarna hängde droppar av vatten. Så därför gick det inte att ha vantar på sig, jag kommer därför ihåg att man ofta frös om händerna när vi plockade slån. Det är därför jag alltid dricker slånbärsvin under stor andakt, och tänker på plockarens undbärande.

Gården.

När jag skulle bege mig till fars arbetsplats eller för att leka med närmaste lekkamrat, var jag tvungen att gå hemifrån. På andra sidan stora vägen, vilken delade gårdsarealen i två ungefär lika delar, låg arrendegården Visstorp. Ner till stora vägen var ett par hundra meter. Här nere stod vår postlåda och gårdens. En stor och välväxt kastanj hade också fått sin placering där, denna är numera ur trafiksynpunkt bortagen.

Stora landsvägen var asfalterad, den kom ifrån Röstånga och gick till Marieholm. Detta var åt båda hållen långt avlägset för mig i min tankevärd.

På andra sidan landsvägen fortsatte grusvägen ner mot gården. Det första som mötte dig innan du kom in på gårdsplanen var en stor plockestenshög till vänster om infarten. Man hade försökt att lägga den så långt in under dom höga kastanjerna som man kunnat, för att det inte skulle se fult ut. Vid sidan om låg några vagnslaster krossad makadam, som inte gått åt vid höstens lagning av dom olika vångavägarna på gårdens ägor. Sedan passerade man den stora bokhäcken. Den var så mäktig att vi kunde springa inuti den, det var här inne som Ingegärd och jag gömde oss när vi hittat på hyss och Birger Olsson skulle ge oss ett rapp med pisken.

Till vänster på gårdsplanen låg gårdens boningshus, söder om huset, och kringgärdat av den stora bokhäcken låg en stor trädgård. Mot väster låg stallbyggnaderna, längst bort låg grisstallen, sedan häststall med sammanbygd kostall, i vinkel med denna kom sedan logen. Mot öster fanns sedan några olika lägre hus. Där var traktorgarage, duvslag, ungdjursstall och närmast mangårdsbyggnaden slakthus med tillhörande tvättstuga.

Något som var dominerande för mitt gårdsminne var naturligtvis gårdens hund. Hon hade en koja som var så stor att Ingegärd och jag kunde sitta inne i boet och där var likväl gott om plats över.

Hunden

Bella, en stor St Bernhardshund, var mycket snäll. Vi använde henne att rida på och hon drog oss i pinnvagnen när vi fick följa med Elina, Ingegärds mamma, ner i ängarna för att titta på djuren.

Naturligtvis var hon gårdens oinskränkta vakthund. Jag minns även när Bella fick sina valpar. Då var det ingen av oss barn som fick gå i närheten av henne och hennes valpar. Far och Birger förmanade oss grundligt, men det behövdes inte, för Bella behövde bara morra lite så sprang vi benen av oss.

Seldonen.

Far skötte båda stallarna. Hur många djur av olika slag där var kommer jag inte ihåg. När det var dåligt väder så att man inte kunde vara ute och leka var vi för det mesta i stallen och körde med våra trehjulingar.
I stallbyggnaden fans även en drängkammare som inte användes, här inne hade man vård av seltyg, när drängarna inte hade något att göra fick man putsa och laga seldon.

Jag kommer ihåg hur man bar ut varma tegelstenar för att ställa burkarna med selsmörja på. Ibland var stenarna så varma att innehållet nästan kokade. När man höll på med detta arbete luktade det så gott i stallen, jag tror att där var någon form av trätjära inblandad i selsmörjan.

Omslaget