Hästtjuven Per Jönsson i Vindfälle.

- Bengt Nordahl -

Följande fall intresserade mig allra först, därför att den ene hästägaren var en förfader till mig, men det som föranledde mig att skriva berättelsen om rusthållsåbon Per Jönsson i Vindfälle var nog det enligt mitt tycke ovanliga och generösa villkoret i lejdebrevet. Man har nästan svårt att fatta, att det handlar om rättskipning på 1700- och inte 2000-talet. En annan skillnad är dock, att de bestulna hästägarna själva fick göra alla efterforskningar för att få tillbaka sin egendom. Mårten Mårtensson, som likaledes omnämnes i artikeln, är också en av mina förfäder i Ask, och Per Jönssons process mot änkan är det enda jag lyckats finna om denna anfader i domböckerna, förutom uppgiften om en registrerad men icke bevarad bouppteckning efter honom.

Två svarta hästar är försvunna

Nils Staffensson på Sonarp 7 och möllaren Sven Persson i Ask mölla hade sedan slutet av juli månad 1771 saknat två stycken svarta hästar på fjärde året, vilka gått på bete ute i markerna. De hade först på flera ställen på orten utan resultat efterfrågat hästarna. Därefter hade de i augusti månad tänkt bege sig till Varbergs marknad för att där höra sig för om hästarna.

Hästarna återfanns i Halland

Efterfrågningarna under vägen ledde till en bonde vid namn Per Andersson i Gårdstorp vid Kvibille i Halland. Han hade i juli månad tillhandlat sig två sådana hästar av en man från Skåne. De kunde hos honom igenkänna hästarna, och han berättade, att han den 25 juli köpt dem av en bonde i Skåne, som föregav sig heta Per Bengtsson och vara hemmahörande i Riseberga socken. Nils och Sven misstänkte, att det var Per Jönsson på Vindfälle 3, som hade sålt hästarna till Per Andersson, eftersom han varit borta några dagar, samtidigt som stölden begicks.

Per Jönsson rymde till Danmark

Pehr Andersson följde med Nils och Sven på återresan och lämnade tillbaka hästarna. Vid ankomsten till Vindfälle och när Per Andersson fick se Per Jönsson, kände han genast igen honom och utpekade honom som den som sålt hästarna. Nils Staffensson inlämnade den 24 augusti en skriftlig begäran hos kronolänsman Hultberg att Per Jönsson skulle bli häktad, vilket också verkställdes. Under fängelsetiden fick emellertid Per Jönsson ”tillfälle att bege sig på flykten” och rymde till Danmark men återkom.

Fri lejd att återvända till rättegången

Till rättegången den 15 februari vid Onsjö härads ordinarie vinterting i Annelöv hade Per Jönsson infunnit sig. Han hade nämligen erhållit ”Kongl. Majts allernådigste Lejde Bref under den 30 Octob sistl år hwarigenom honom är tillåtet, att wid Domstohlen uti förewarande mot honom angifna mål, få sig förklara och wisa sin oskuld, samt förelägges att sex weckors dag efter thet laga dom utfallit, i fall han thermed är missnöjd åter begifwa sig utur Riket i sin förra säkerhet.”

Per Jönsson inte bara infann sig vid tinget, utan han stämde också Nils Staffensson för ”ogrundad gjord beskyllning och angivande” och begärde ersättning för lidandet ”medelst arresteringen och flyktandet utur Riket af fruktan för hämd”.

Till tinget var kallade flera vittnen från Halland, vilka hade sammanträffat med Pehr Jönsson i samband med försäljningen av hästarna till Per Andersson. Denne var också närvarande och gjorde tillägget, att när Per Jönsson sålt hästarna till honom, hade han kallat sig Per Bengtsson från Riseberga i Åsbo härad och visat upp ett slarvigt skrivet intyg undertecknat av kronolänsman Björkman. Han sade sig ha köpt hästarna där och uppgav, att han hade en son, dräng och husman som skötte höstarbetet på gården under hans bortavaro. Samtliga vitttnen kände igen såväl Per Jönsson som de bägge hästarna som hade sålts och nu fanns i Annelövs by under pågående ting.

Åbon Nils Nilsson var torsdag eftermiddag den 25 juli och höstade med sin fader Nils Thorsson på en äng nära landsvägen, som leder förbi Qvibille by. Då hade Per Jönsson kommit ridande på en svartbrun häst och hade två svarta hästar med sig. Sedan Per Jönsson hälsat på dem frågade han efter vägen till Gårdstorp, där han ämnade sälja de två medföljande hästfålarna, vilka nämndeman Håkan Assarsson beställt men inte hade haft penningar till att betala. Han hade då blivit visad vägen genom gästgivargården i Qvibille, och Per Jönsson fortsattte på vägen till Gårdstorp.

Samuel Håkansson 63 år gammal berättade, att han en torsdag eftermiddag i juli månad kommit hem till åbon Per Andersson i Gårdstorp, medan Per Jönsson från Vindfälle var där och höll på med hästhandeln. Den ena hästen var redan såld, och Per Jönsson försökte förmå Per Andersson att även köpa den andra, men han vägrade först, eftersom hästen hade ”spatt” (obotlig hälta). Per Jönsson sade: ”Min broder bli vid den med så blir jag så snart kvitt den och kan resa hem.” Per hade även begärt att få ett bröd, då han kommit att resa hemifrån i sådan hast, att han inte kunnat få med sig så mycket för uppehället. Per Andersson hade köpt även den andra hästen och fick betala tillsammans 70 daler smt i bankosedlar. Per Jönson fick också ett halvt bröd, som han förvarade i en grå kappsäck bunden vid sadeln tillsamman med en grå kappa. Vid solens nedgång hade sedan Per Jönsson begivit sig på återresa samma väg varifrån han kommit.

Uppskov till urtima ting

Per Jönsson förhördes och bedyrade sin oskuld. Han sade sig aldrig tidigare ha sett Per Andersson och uppgav, att han 24-26 juli varit nere på slätten för att låna pengar hos diverse namngivna personer. Flera av dessa hade blivit tillsagda att infinna sig, men bara en hade kommit till utsatt dag. Eftersom tinget led mot sitt slut, varefter ordinarie ting för Rönnebergs härad skulle börja, uppsköts målet till ett urtima ting den 15 april, då det laga tinget var slut. Per Andersson förbehöll sig att av Per Jönsson återfå vad han betalt för hästarna, som återlämnats till ägarna, samt ersättning för resor till rätten.

Process mot Mårten Mårtenssons änka

Här slutar tyvärr historien om häststölden, eftersom det aktuella protokollet liksom åtskilliga andra från urtima ting saknas. Trots det ska vi inte lämna Per Jönssons och hans familjs vidare öden. Det kan bl.a. omnämnas, att Per Jönsson vid 1772 års vinterting även processade mot änkan Hanna Joensdotter i Boarp, vars man Mårten Mårtensson avlidit under sommaren 1771 (bouppteckning upprättad 12/8 1771). Per Jönsson hade utverkat stämning mot ”änkan Hanna Jönsdotter uti Boarp med påstående det hon måtte betala Femtjo åtta dahler 3 öre för innestående Kyrkiotijonde” från den tid som de tillsammans varit kyrkovärdar. På änkans vägnar framträdde svågern Per Mårtensson från Djurup och meddelade, att Mårten betalt allt utom 11 daler 9½ öre enligt en sedel, som Per Jönsson själv skrivit. Utslaget är något ovisst, men troligen fick änkan rätt, eftersom Per Jönsson inte kunde bevisa sin fordran.

Familjens öde känt

Även om vi inte får veta domen i målet om häststölden, bör det vara klart att han var skyldig, och det kan konstateras, att han åter avvek från gård och familj. 1771 och 72 står han upptagen på Vindfälle 3 med hustru och dotter Hanna, men från 1773 har Per Turesson övertagit. Hustrun Karna upptas på ett onumrerat hus under hemmanet, men från 1780 står hon som inhyses änkan Karna hos Sven Tufvesson på samma hemman.

Rusthållsförändringsförteckningarna ger tydligare upplysningar. Per Jönsson hade övertagit hemmanet redan 1748 efter fadern Jöns Holm, som avstod det på grund av sjuklighet. Per hade dock tre syskon som han skulle betala till efter faderns död. Det måste vara ekonomiska svårigheter och skulder, som fick Per att begå häststölden. Kanske gav han slaget förlorat redan efter det första rättegångstillfället, och han begav sig på flykten till ”sin förra säkerhet” antingen genast eller efter den följande domen. Detta framgår av att det den 1 maj samma år hölls offentlig auktion ”efter Hannas avvikne fader Per Jönsson”, som det senare uppges vid dotterns giftermål, varvid hemmanet inropades av Per Turesson för 1007 daler. I lagmansrättens dom under den 26/9 1774 meddelas, att pigan Hanna Persdotter ”såsom börd återtagit detta hemman” efter att försäljningssumman återbetalats till Per Turesson. Hannas förmyndare jämte änkan Karna Persdotter hade givit skriftligt tillstånd av den 4/3 1775 till drängen Sven Tufvesson från Ask att träda i giftermål med pigan Hanna Persdotter. Samtidigt antas Sven Tufvesson som åbo.

Karna Persdotter omgift med Anders Lönbom

Tydligen måste Per Jönsson vara avliden på sin uppehållsort 1780, eftersom Karna då upptages som änka. I ett mål från den 13/2 vid vintertinget 1783 omtalas, att Sven Tufvessons svärmor Karna Persdotter trätt i nytt giftermål. Hennes nuvarande man var Anders Lönbom, och Sven Tufvesson undandrar sig icke, att ”efter styvsvärfaderns död i fall then timar före svärmodrens, hon i sin öfriga lifstid underhålla och försörja.”

Någon minnesgod läsare erinrar sig kanske, att Anders Lönbom (Lundbom) var morfar till den olyckliga Hanna Svensdotter, som tillsammans med sonen Johannes Månsson avrättades den 21/12 1853. Anders Lönbom, som varit ryttare, borgare och skärslipare i Malmö och därpå rusthållare i Ask, bodde som änkling och senare omgift med Karna Persdotter på undantag på Ask 8. Att han hade svårt att komma överens med sin svärson Sven Jönsson, framkommer vid flera rättegångar.

Källor:
Domböcker vid Onsjö häradsrätt (AIa)
Rusthållsförändringsförteckningar (GIab vid M-läns landskontor)
Mantalslängder

Bråk på barnsöl i Ask

Från Onsjö vinterting 1781.
(Vittnesmål av änkan Hanna Olofsd i Ask)
Sven Jönsson i Ask och brodern Anders Jönsson i Kloveröd hade 1:a sö i fastan (4/3) överfallit skärslipare Lönbom från Lund (bör vara Malmö), då boende i Ask, då Sven Jönsson hade till dop dess lilla dotter i Asks kyrka. När vi varit i kyrkan till nämnda dop, kom Lönbom en stund därefter hem och sade: ”Din tjufknecht, du har fordrat som en tjuf och en skjälm och gifvit min häst stubb och höö åt din!” och tog Svens bror Anders med sig till stallet för att han skulle se, att det var så.

När Anders kom in igen sa han till sin bror: ”Du har gjort orätt med att du gett stubb till din svärfars kreatur och höö till dina egna hästkreatur.” Strax därefter kom Lönbom in i stugan sägandes, att Sven Jönssons mor hade uppfött barn som en tjuvkona eller en tjuvmora. Han yttrade mycket mer ovett, okvädingsord och svordomar, varpå Svens bror Anders steg upp från bordet för att å sin egen och moderns vägnar tilltala skärslipare Lönbom för hans ovett. Anders sade sig vara lika god som en dålig skärslipare, varpå de tog tag i varandra och ”skoffades” tills de kom till köksdörrren, som de stötte till så hårt, att den gick upp, och de for ut. (Svens och Anders mor hette Karna Lassesdotter och är omvittnad som en besvärlig svärmor.)

Änkan Karna Persdotter i Vindfälle hade sett Anders fatta Lönbom i kragen, varefter de fallit i en där bredvid stående soffa, varvid Lönbom fått ett större och två mindre sår i huvudet. (Karna och Lönbom gifte sig senare.) Lönbom vidgick och frikallade därjämte helt och hållet sin svärson från allt ansvar i detta mål.
Sven Jönsson f 3/8 1748 i Björkebacken, Kågeröd.
Anders Jönsson f 4/2 1750 ” ”
(Sven Jönssons mor var syster till min förfader Ola Lassesson och min frus anfader Per Lassesson, vilket innebär, att den avrättade Hanna Svensdotter var nästkusin med min farmors far. Dottern som döptes 1781 var inte Hanna Svensdotter, eftersom hon var född 1792. Det är osäkert vad dottern hette, men kanske var det Helena, som dock senare uppges född 11/2 1780, men här kan eventuellt förväxling ha skett mellan en avliden och en överlevande dotter med samma namn.)

Okvädingsord mot föräldrar

Vid hösttinget 1793 förekommer den 17/9 (nr 3) ett fall, som belyser osämjan mellan Lönbom och hans dotter Anna Greta samt svärsonen Sven Jönsson.

Bråket uppstod i samband med tvisten om en gryta som enligt Lönbom tillhörde honom, medan Sven Jönsson menade, att den var hans. När hustrun inte lyckades få grytan, gick Lönbom nästa dag själv och ville ta den ”omrörda” grytan men blev då kastad ut genom dörren. Grannen Nils Olsson hade därvid hört starkt buller från Sven Jönssons stuga, och Lönbom hade ropat till Nils Olsson och bett om hjälp. Vittnet Anna Svensdotter omtalar, att hon hört Anna Greta fråga sin far, om han ville göra med henne på samma sätt som han gjort med en dess halvsyter. Efter ordväxlingen hade Lönbom spottat sin dotter i ansiktet. Anna Greta hade därefter gått ut i köket och ropat till sin man, att fadern ville ta grytan. Sven Jönsson hade svarat, att det hindrar vi och sagt: ”Nu skall djefwulen anfäckta dig.” Han hade därpå tagit Lönbom om livet och lyft honom utom dörren. När Lönbom sedan velat gå in igen, hade svärsonen svarat: ”Nej min själ får du ej lof at gå in!”

Ett vittne hade hört Anna Greta kalla sin styvmoder Karna Persdotter för en gammal skorpa.

Dagen efter oväsendet hade Anna Greta sagt till sin styvmor: ”Jag kallar Er aldrig för Mor, ty I har sådant ej förtjent.” Styvmodern hade då yttrat, att det var tacken för att hon hjälpt henne vid dess barnsängar. Hustrun Agnis Gustafsdotter hade hört Anna Greta yttra: ”De äro wäl onda och galna på oss fördet wij ej welat köra dit dem till furuskogen, men det skall fan göra, ty de kunna hjelpa sig sjelfwa på samma sätt som jag.”

I utslaget kallas Lönboms dotter för Anna Andersdotter, och hon och hennes man dömdes att böta 16 rdr 32 sk ”till treskifte” vardera för oanständigt uppförande emot sina svärföräldrar, dvs 11 rdr 10 sk 8 rst till vardera kronan, häradsrätten och målsägaren, sammanlagt 33 rdr 32 sk. Lönbom skulle enbart böta 16 sk för att han tvenne gånger spottat sin dotter i ansiktet. Domen skulle emellertid underställas Göta hovrätts skärskådande.