Slškt och Bygd 02:1
Omslaget

Branden av Konga prästgård 1820

- Bengt Nordahl -

När jag för fem år sedan skrev en artikel om ovanstående olycksaliga brand, kunde jag inte finna någon annan skildring än en nerteckning gjord nästan 100 år senare. När jag sökte i Onsjö härads dombok, fann jag ingenting, vilket senare fick sin förklaring. Det var vid studiet av branden i Västerslöv i Rönnebergs härad jag fick syn på ett vid fel häradsrätt arkiverat protokoll från 1820 upprättat vid ”Onsjö härads urtima ting uti Konga at verkställa behörig undersökning öfver den elden som natten till den 26 sistlidna April timat i Konga Prästgård.” Undersökningen påbörjades redan dagen efter i Konga by, och rätten fortsatte sedan den 24/5 sina sammanträden på häradets vanliga tingsställe i Åkarp.

För att utröna brandens orsak hördes prästgårdens tjänstefolk ”jemte de personer som elden först åsynat”. Det kan vara intressant att ”lyssna till” dessa personer, hur de upplevde denna dramatiska händelse, då deras egna liv stod i fara. En av dem som först uppmärksammade branden var ryktaren Ola Håkansson 65 år. Han hade ett hus i Asks by, hade tidigare varit i tjänst på prästgården, och från sistlidna Mikaeli hade han åter trätt i tjänst där. Vid 1-tiden på natten väcktes han av en sugga, som hade smågrisar och var instängd i södra längans loga. Själv låg han i drängkammaren i västra längan. När han öppnade dörren till sovrummet såg han, att brygghuslängan redan var antänd, och den kraftigaste elden syntes mellan två av längans skorstenar. Han ropade då: ”Elden är lös!” och väckte därvid de bägge drängarna. Ett försök att bege sig till hovpredikanten Schyttens och dennes frus sovrum misslyckades på grund av eldens hastiga förlopp. Han såväl som drängarna fick istället tänka på att rädda sina egna liv genom att barfota i blotta lintyget flykta ur lågorna utan att kunna bärga det minsta. Eric Svensson, den ene drängen, som såg att elden var stark på södra längan, när han sprang ut på gården, skyndade sig dock genast in i stallet, där han försökte lössläppa kreaturen.

41-åriga brygghuspigan Bengta Ohlsdotter berättade, att Schytten kom ut i bryggeriet och ”eftersåg elden” både efter att hon spisat kvällsmat mellan 8-9 om aftonen och senare även kl 12 på natten.

Hon och pigan Elna Jeppsdotter hade legat och sovit i folkstugan, och när de vaknade, brann det redan i loftet över deras säng. De hade genast sprungit in till Schyttens rum och väckt dem. När de sedan öppnade dörren till gården, slog lågorna dem i ansiktet. Icke desto mindre sprang Elna ut på gården. Hon ådrog sig svåra brännsår, hjälptes sedan hem till sin moder änkan Hanna men dog påföljande dag. Pigan Bengta gick istället genom köket och och tog sig ut i blotta lintyget, men när hon kommit ut, föll taket ner efter henne.

Pigan Hanna Andersdotter låg i gästrummet i östra längan tillsammans med Schyttens 82-åriga moder. Hon hade vaknat av att någon skrikit. Efter att hon hade rusat ut och sett, att elden brann över dem, hade hon återvänt till rummet och slagit ut fönstret, varigenom hon fick ut Schyttens moder och tog sig även själv ut. Hon hade därefter hjälpt Schyttens fru, som låg i trädgården, in i närmaste hus hos pastorskan Angelin.

Varken Schytten eller hans fru kunde ju avge något vittnesmål. Kyrkoherden omkom, och hans hustru fru Magdalena Sophia Bergman dog tre dagar senare. Kyrkoherde Christian Roos bodde tillfälligt i prästgården med sin familj i väntan på att tillträda Bosarps pastorat den 1 maj. Både han och hustrun ger sina vittnesmål i brev skrivna den 6 juni. Breven återges här:

Natten mellan d 25 och 26 sistl. April väcktes jag förmodligen af lågorna där och blef varse en förferlig vådeld. Jag gaf genast till ett rop: Här är eldsvåda! Och sprang först till dörren åt förstugan till det stora rummet, den jag öppnade, men straxt tillslöt, då jag såg eld och rök, derefter till fönstret åt gården, dit jag inte ansåg det så rådeligt att gå, emedan alla byggnaderna voro i full låga, och sist genom fönstret åt köksgården. Min hustru räckte mig genom fönstret min lille gosse Alfred 2½ år gammal. Jag förmodade, att Pigan, som gick ut genom fönstret i samma rum, hwarest jag legat, skulle taga min yngsta flicka Amalia Carolina 4½ år gammal med sig samt att mina svärföräldrar skulle rädda min äldsta flicka Lovisa 6½ år gammal, och skyndade öfver den nära byggnaden liggande Risgärdes gården, hvilka några alnar ifrån mig redan brann. Med mitt barn på armen i blotta skjortan vandrade jag till byn. Om eldens orsak vet jag ej det ringaste. Dock vill jag nämna, att innan jag hunnit genom trägården, hör jag en mans röst, som sade: Tåla er, vår Herre kan väl hjälpa oss. Jag ropade: Hvem är det, men fick intet svar. En stund derefter, innan något folk ännu blifvit samladt, råkade jag en karl, som tillböd sig att visa mig vägen. Jag frågade, hvem han var, hvarest han bodde.Härpå fick jag ej något svar. Anledningen till min fråga var den, att han medförde stank af brännvin.

Bosarp d. 6 juni 1820
Christ. Roos

Natten mellan d 25 och 26 April väcktes jag ur sömnen genom min Mans rop: Här är eldsvåda. Sedan min Man först öppnat dörren åt förstugan till det stora rummet, i hvilket jag, min Man, mina 2ne yngsta barn och piga lågo och funnit utgången der omöjlig i anseeende till den honom der mötande eld och rök och sedan funnit lika farligt att gå ut genom fönstret åt gården samt derefter sprungit genom fönstret åt köksgården under det han ropade: Herre Gud! Barnen; så skyndade jag mig genast till sängen för att frälsa mina älskade barn, dem jag ock släppte ut genom fönstret. Derpå sprang jag genom folkstugan(?) in i mina Föräldrars säng kammare för att rädda min äldsta flicka, som der låg. Jag fann henne icke i sängen och min Sal. Mor kom ej ihåg annat än hon redan var ute. Emellertid hjelpte jag min Sal Mor kasta min systerdotter Hilda Sylvander genom fönstret. Nu tog lågorna överhanden, och jag kom icke utan fara och brännsår derifrån genom fönstret. Om vådeldens orsak vet jag icke det ringaste.

Bosarp d 6 juni 1820
Jennet Roos

Jag ska bara något beröra vittnesmålen från några av de personer som bodde närmast prästgården eller nere i byn, och som av olika anledningar var inkallade som vittnen. Åke Svensson 57 år hade sysslat med att riva ned risgärdsgården, som ledde åt byn. Han berättade, att när han kom fram var branden allmän och höll sig länge genom skorstenspipan från bränneriet och steg till 5 a 6 alnars höjd över skorstenen.

Ett annat vittne var byåldermannen Sven Andersson, som genom rop och klämtningar såg till att folk samlades. För åtta år sedan hade han tjänat dräng i prästgården och hade sedan ofta vistats där. Han kunde intyga, att eldstäderna och i synnerhet bränneri- och bakugnsskorstenarna var i dåligt skick. Man kunde också vid inspektion efter branden konstatera, att skorsten och bakugn var belägna inpå en bålevägg och hade stora revor, som bar tydliga märken efter nyligen genomträngd rök.

Frågan var, om eldsvådan tillkommit ”af upsåteligt tillgörande eller af wårds löshet”. Efter dessa vittnesmål, verkar brandorsaken vara ganska självklar, om det inte vore för rykten om hämnd och omnämnande av personer, som uppträtt mystiskt vid brandtillfället och även tidigare. Bengta Ohlsdotter berättade följande: ”En natt efter klockan slagit 12 om natten ungefär 3 veckor före jul hade vittnet som då låg ihop med pigan Hanna blivit väckt av ett rop och hörde då 2ne gånger ropas av en och samma röst, Innan ni vet av det skall detta ligga i aska; men varken vittnet eller Hanna vågade stiga upp emedan drängarna voro borta och även Schytten.”


Karta över Konga by 1783-84. Den dåvarande prästgården låg närmare 300 m norr om kyrkan, där prästlönebostället nu ligger. Den senaste prästgårdsbyggnaden ligger söder om kyrkan och byggdes 1923. Röd färg, dagens väg.

Det ryktades i bygden, att en murare skulle ha anlagt branden. Det bör väl vara muraren Jöns Holmstedt som åsyftas. Denne bodde i ett hus 40-50 alnar (30 meter) från prästgården. Han var missnöjd med Schytten, dels för att han fordrade dagsverken för huset, som var uppfört på ”prästgårds grund”, dels därför att Schytten inte tillät honom att sälja huset till vem han ville. Det var han som kontrollerade prästgårdens eldstäder, och han hade under efterhösten inmurat brännvinspannan. Vid branden hade han stannat hemma, ”tagit på sig en rock och gått ut, skaffat sig en stege och gått upp på taket på sitt hus för at rädda det”.

Kontraktsprosten i Onsjö härad kyrkoherde mag. J Almfelt anmäler, att vid eldssvådan förlorats åtskilliga kontanta medel, silver m.m. tillhörigt Konga och Asks kyrka samt dessa församlingars såväl som Onsjö härads prästerskaps ”Pupill- och Fattig Cassor”. Ingenstans nämnes något om det förlorade kyrkoarkivet, men förståelsen för betydelsen av denna förlust saknades tydligen, och det hade ju inget ekonomiskt värde.


Återgivning av den skiss över prästgården som finns i domboken.

(1) Här sov drängarna och ryktaren Ola Håkansson. Pigorna Bengta Ohlsdotter och Elna Jeppsdotter sov i folkstugan. Efter att ha väckt kyrkoherden och hans fru i sängkammaren (2), tog sig Elna ut genom dörren mot gården (3) och omkom, medan Bengta räddade sig genom köksdörren (4). Pigan Hanna Andersdotter och Schyttens mor låg i ett gästrum (5) och tog sig ut genom ett fönster mot trädgården. Var kyrkoherde Roos med familj sov är svårt att avgöra på grund av olika benämningar på rummen i vittnesmålen och på planteckningen.

Ordförklaringar:
Folkstuga = samlingsrum för tjänstefolk (matrum och ibland sovrum för kvinnliga tjänare)
Kölna = byggnad för torkning av malt
Som synes finns loge och loggolv i både norra och södra längan, varigenom man kunde tröska råg och t ex korn samtidigt. I loggolven förvarades nekerna och i logan (loen) skedde tröskningen med slaga (plejel) under vinterhalvåret.

Omslaget