Branden av Konga prästgård 1820

- Bengt Nordahl -

När jag för fem år sedan skrev en artikel om ovanstående olycksaliga brand, kunde jag inte finna någon annan skildring än en nerteckning gjord nästan 100 år senare. När jag sökte i Onsjö härads dombok, fann jag ingenting, vilket senare fick sin förklaring. Det var vid studiet av branden i Västerslöv i Rönnebergs härad jag fick syn på ett vid fel häradsrätt arkiverat protokoll från 1820 upprättat vid ”Onsjö härads urtima ting uti Konga at verkställa behörig undersökning öfver den elden som natten till den 26 sistlidna April timat i Konga Prästgård.” Undersökningen påbörjades redan dagen efter i Konga by, och rätten fortsatte sedan den 24/5 sina sammanträden på häradets vanliga tingsställe i Åkarp.

För att utröna brandens orsak hördes prästgårdens tjänstefolk ”jemte de personer som elden först åsynat”. Det kan vara intressant att ”lyssna till” dessa personer, hur de upplevde denna dramatiska händelse, då deras egna liv stod i fara. En av dem som först uppmärksammade branden var ryktaren Ola Håkansson 65 år. Han hade ett hus i Asks by, hade tidigare varit i tjänst på prästgården, och från sistlidna Mikaeli hade han åter trätt i tjänst där. Vid 1-tiden på natten väcktes han av en sugga, som hade smågrisar och var instängd i södra längans loga. Själv låg han i drängkammaren i västra längan. När han öppnade dörren till sovrummet såg han, att brygghuslängan redan var antänd, och den kraftigaste elden syntes mellan två av längans skorstenar. Han ropade då: ”Elden är lös!” och väckte därvid de bägge drängarna. Ett försök att bege sig till hovpredikanten Schyttens och dennes frus sovrum misslyckades på grund av eldens hastiga förlopp. Han såväl som drängarna fick istället tänka på att rädda sina egna liv genom att barfota i blotta lintyget flykta ur lågorna utan att kunna bärga det minsta. Eric Svensson, den ene drängen, som såg att elden var stark på södra längan, när han sprang ut på gården, skyndade sig dock genast in i stallet, där han försökte lössläppa kreaturen.

41-åriga brygghuspigan Bengta Ohlsdotter berättade, att Schytten kom ut i bryggeriet och ”eftersåg elden” både efter att hon spisat kvällsmat mellan 8-9 om aftonen och senare även kl 12 på natten.

Hon och pigan Elna Jeppsdotter hade legat och sovit i folkstugan, och när de vaknade, brann det redan i loftet över deras säng. De hade genast sprungit in till Schyttens rum och väckt dem. När de sedan öppnade dörren till gården, slog lågorna dem i ansiktet. Icke desto mindre sprang Elna ut på gården. Hon ådrog sig svåra brännsår, hjälptes sedan hem till sin moder änkan Hanna men dog påföljande dag. Pigan Bengta gick istället genom köket och och tog sig ut i blotta lintyget, men när hon kommit ut, föll taket ner efter henne.

Pigan Hanna Andersdotter låg i gästrummet i östra längan tillsammans med Schyttens 82-åriga moder. Hon hade vaknat av att någon skrikit. Efter att hon hade rusat ut och sett, att elden brann över dem, hade hon återvänt till rummet och slagit ut fönstret, varigenom hon fick ut Schyttens moder och tog sig även själv ut. Hon hade därefter hjälpt Schyttens fru, som låg i trädgården, in i närmaste hus hos pastorskan Angelin.

Varken Schytten eller hans fru kunde ju avge något vittnesmål. Kyrkoherden omkom, och hans hustru fru Magdalena Sophia Bergman dog tre dagar senare. Kyrkoherde Christian Roos bodde tillfälligt i prästgården med sin familj i väntan på att tillträda Bosarps pastorat den 1 maj. Både han och hustrun ger sina vittnesmål i brev skrivna den 6 juni. Breven återges här:

Jag ska bara något beröra vittnesmålen från några av de personer som bodde närmast prästgården eller nere i byn, och som av olika anledningar var inkallade som vittnen. Åke Svensson 57 år hade sysslat med att riva ned risgärdsgården, som ledde åt byn. Han berättade, att när han kom fram var branden allmän och höll sig länge genom skorstenspipan från bränneriet och steg till 5 a 6 alnars höjd över skorstenen.

Ett annat vittne var byåldermannen Sven Andersson, som genom rop och klämtningar såg till att folk samlades. För åtta år sedan hade han tjänat dräng i prästgården och hade sedan ofta vistats där. Han kunde intyga, att eldstäderna och i synnerhet bränneri- och bakugnsskorstenarna var i dåligt skick. Man kunde också vid inspektion efter branden konstatera, att skorsten och bakugn var belägna inpå en bålevägg och hade stora revor, som bar tydliga märken efter nyligen genomträngd rök.

Frågan var, om eldsvådan tillkommit ”af upsåteligt tillgörande eller af wårds löshet”. Efter dessa vittnesmål, verkar brandorsaken vara ganska självklar, om det inte vore för rykten om hämnd och omnämnande av personer, som uppträtt mystiskt vid brandtillfället och även tidigare. Bengta Ohlsdotter berättade följande: ”En natt efter klockan slagit 12 om natten ungefär 3 veckor före jul hade vittnet som då låg ihop med pigan Hanna blivit väckt av ett rop och hörde då 2ne gånger ropas av en och samma röst, Innan ni vet av det skall detta ligga i aska; men varken vittnet eller Hanna vågade stiga upp emedan drängarna voro borta och även Schytten.”

Det ryktades i bygden, att en murare skulle ha anlagt branden. Det bör väl vara muraren Jöns Holmstedt som åsyftas. Denne bodde i ett hus 40-50 alnar (30 meter) från prästgården. Han var missnöjd med Schytten, dels för att han fordrade dagsverken för huset, som var uppfört på ”prästgårds grund”, dels därför att Schytten inte tillät honom att sälja huset till vem han ville. Det var han som kontrollerade prästgårdens eldstäder, och han hade under efterhösten inmurat brännvinspannan. Vid branden hade han stannat hemma, ”tagit på sig en rock och gått ut, skaffat sig en stege och gått upp på taket på sitt hus för at rädda det”.

Kontraktsprosten i Onsjö härad kyrkoherde mag. J Almfelt anmäler, att vid eldssvådan förlorats åtskilliga kontanta medel, silver m.m. tillhörigt Konga och Asks kyrka samt dessa församlingars såväl som Onsjö härads prästerskaps ”Pupill- och Fattig Cassor”. Ingenstans nämnes något om det förlorade kyrkoarkivet, men förståelsen för betydelsen av denna förlust saknades tydligen, och det hade ju inget ekonomiskt värde.

Ordförklaringar:
Folkstuga = samlingsrum för tjänstefolk (matrum och ibland sovrum för kvinnliga tjänare)
Kölna = byggnad för torkning av malt
Som synes finns loge och loggolv i både norra och södra längan, varigenom man kunde tröska råg och t ex korn samtidigt. I loggolven förvarades nekerna och i logan (loen) skedde tröskningen med slaga (plejel) under vinterhalvåret.