Skarpskyttar

- Henrik Wranér -

I

”Ja. Mor, nu har jag också låtit skrifva in mig!” sa nämndemannen, när han kom hem på eftermiddagen en söndag på 1860-talet.
”Var då?”
”I skarpskytteföreningen, du!”
”Bevars väl! Ska du också ränna bygden runt som ett spektakel för folk?”
”En ä väl inte ett spektakel, för det man vill lära sig försvara land och kung! Både ”Mäster” och prostens son och häradsskrivaren och inspektören på gården ha skrivit in sig. Och där var en redaktör för en tidning: han talte så om fosterlandet och våra tappra förfäder, så jag grät som en ”glött”. Hin vete hvar somliga ta ord ifrån! Och ”Mäster” talte om Karl den tolfte, så där fanns inte ett öga torrt! Fast det tyckte jag då var för galet, för efter vad jag kan läsa i Fryxell, så satte han landet så på bakbenen, så vi har inte kommit än efter den betan. Han grät själf, och han lockade till och med den tjocke häradsdomaren att böla.
Vi skall ha ”schersanten ” till instruktör, och vi får gevär från kongl. Majestät till billigt pris. Och sen skall Karl den XV själf komma ner till sommaren och se på en stor mönstring och uppvisning som vi skall ha på Herrevadskloster från alla delar af Skåne.”
”Och där ska du vara med, Far”?
”Jo du, man rår inte för att man kommit sig upp i smöret på gamla dar. Umgås med K. m:t och kronan på lediga stunder, du.”
”Åh du min skapare! En får väl niga för sin gubbe snart, om en vill säga till honom, att han ska komma in och ta sin merafton.”

II

”Nå Far! Hur tycker du om din första dag i krig?”
”Mja, inte var det riktigt som jag hade tänkt mig. Solen stekte o en svettades svårligen – men det är en ju van vid, när man går och slår råg. Men så var den där sercheanten - så hundingens nosig - vi va olika klädda, kantänka – och det tog sig inte riktigt ut som en trupp riktigt. Så lät han oss göra en halv timmes exercis – bara traska fram och tillbaka och stampa, så det rök och dammade. Och han svor så det osa svavel - är det att helga sabbaten, om det så också ska vara för fosterlandet? Och så var där en kapten som skulle gå och glo på – åh jag blef så arg när jag hörde på honom. ”De gå som fänad! Är detmarschtakt?” Vi ä väl inte skarpstampare – vi är skarpskyttar! ”Och där går en i grå tröja! För f-n! Den skulle en fiende ta till skottafla, för han bryter mot alla de andra.” Men då blef jag arg. ”Skulle det gälla lif och död,” sa jag, ”så kan en väl likaväl stupa i sina sämsta – eller endaste – tröja som i en som där är sexton knappar på” sa jag. ”Desto mindre får det att plundra på slagfältet!” sa jag. ”Och Norregårds Ola, som har den tröjan på sig, kan lyfta tre sprätthökar på rak arm,” sa jag, ”om de så har aldrig så mycket glitter och galoner!”
”Är du galen far!”
”Jag krusar väl ingen. Men vet du, kapten blef så ”slög”, så han gick bums. Och nu ska jag säga dig en sak, Mor, jag ska gå med ett par gånger till, men är det så, att vi ska ha chikaner från knektarna, för det vi vilja göra så godt vi kunna, så ger jag dem blankt hundingen. Skarpskytteriet ska inte vara prål – det har man Gudi nog med på regementena. Men om de skulle bli utkommenderade till rikets försvar, voro det ju bra, om vi bönder kunde värna om våra kvinnor och barn – fast det ser inte ut, som om den tanken skulle falla alla i smaken. Jag ska gå med i sommar – så får jag se.”

III

”Seså, nu är det slut, Mor!”
”Har du gått ut nu?”
”Ja, du! Hela saken stannar i stöpet – och det är synd, för idén var god. Men ser du – den föll aldrig de store i smaken: den var inte stram, inte uppstyltad nog. Det var för lite exercis – de fingo inte ”gno” oss som på ”heden” förr i världen. Och då vilja inte officerarna vara med. Det var för lite: ”Takt tu!” och för lite ”tusan djäflar!” Kaptenen som i dag var och skulle inspektera oss, han sa till en löjtnant: ”Se hur de bondoxarne dra hasorna efter sig!” Då sa jag till klockaren, som stod bredvid mig: ”Och ändå har de inte dansat en hel natt med grefvinnor!” Han tystade på mig, förstås, men de hörde det nog.”
”Det var väl du gick ut, Far!”
”Åh! Ingen rädder här! Jag höll på att fråga: ”Gå två mil, se’n ni har arbetat 6 dar i veckan 14 timmar om da’n, och lef bara på en bit smör och bröd – kanske ibland utan smör – och så får Ni se, hur Ni drar Era hasor. Nu ska jag säga dig en sak, Mor, och det är: för den här gången trillar skarpskytteidén – det är inte folkets fel, utan militärernas, som inte kan godkänna någonting, om de inte själfva har gjort formen till det. Men jag ska också säga dig en annan sak, Mor, och den är, att en gång – vi få kanske aldrig upplefva den dagen – så få vi militärofficerare, som förstå folket och folket lär sig att värdera dem. Och då skall där komma upp en ny skarpskytterörelse, och en ska officerarna inte se snedt på utan de ska förstå dem. Och dem, som har slitit hela veckan, ska de inte håna för det de drar på hasorna – man kan skjuta lika säkert, fast man inte kan gå ”Takt tu!”
Det förargade nog kaptenen i dag, att vi sköto så många prickar – mer än de gjorde på lägret. Men det går bort – då ska du se – om vi få se det -, att där ska bli ett nytt skarpskyttelif! Jag skulle vilja vara med då! När man inte längre ser på tröjans färg eller stampningarna i takt, utan på det fosterländska hjärtat. Då vilja vi inte som Karl XII gå ut och slåss utan vi vilja försvara hem och härd. Och öfva oss i tide – utan att bli begrinade af dem, som aldrig brytt sig om att förstå Sveriges allmoge men väl hundsvotterat och skällt ned dem på heden”.
”Tror du vi få upplefva det, Far?”
”Hvem vet! Men då kan också Sverige bli ett folk, som kung Gustaf Vasa sa en gång.”

Skarpskytterörelsen

- Hans-Åke Jeppsson -

Vissa funderingar uppstår då man läser ovanstående skildring av ”Skarpskyttarna”.

Henrik Wranér var ”vår i särklass främste folklivsskildrare”, född 1853 och hade sin rot i den skånska myllan – på Österlen. Han var åren 1878-79 lärare på Fridhems folkhögskola i Ask, då endast 25 år gammal.

I boken ”En ulv i fårakläder” 1890, har Wranér författat några berättelser skrivna efter hans tid som lärare vid Fridhem, där vissa drag hämtats från förhållandena i Ask en gång; ”Sillamjölken till husförhör – en sann historia från 1859”, ”Sladden, Spelevinken eller Kladdsocken”.

Berättelsen ”Skarpskyttarna” har varit införd i en minnesskrift från en skyttefest i Eslöv den 14 augusti 1904 – kan vara hämtad just från Ask? Skarpskyttekåren i Ask var en av de mest aktiva i mellersta Skåne heter det. ”Den bildades av den kände folkskolläraren i Ask, Hans Persson, som i sin hemförsamling även grundade Fridhems folkhögskola 1873. Skarpskyttekåren bildades på1860-talet och väckte stort intresse i bygden, medlemmar kommo från grannsocknarna och man hade egen musikkår och sångkör”.

I skildringen av skarpskyttarna berättas om ”heden” och om ”Herrevadskloster” – där man tydligen haft övningar: ”Se huru bondoxarna dra hasorna efter sig!” Ja, militärofficerarna var tydligen inte så populära – man önskade att ”där ska bli ett nytt skarpskytteliv!” - ”Jag skulle vilja vara med då” – ”att man då ser på det fosterländska hjärtat”.

Ett nytt ”skarpskytteliv” uppstod förvisso under det andra världskriget 1939-45 då Hemvärnet bildades i Ask, Röstånga och Billinge. Ett gott förhållande rådde då mellan befäl och meniga – några som helst glåpord och hån förekom aldrig. Man övade då med tanke på olika situationer som kunde komma att uppstå vid ett överfall av en fiende. Inte så mycket exercis förekom, men man marscherade förstås till olika uppdrag.

Undertecknad var med som 15-åring 1940, men de flesta mannarna voro betydligt äldre och stodo s.a.s. med ”fötterna på jorden”. Någon riktig fiende fick vi ju som väl var aldrig uppleva – men det kom flygplan häröver från uppdrag i Tyskland. Då, var det hemvärnsmän som tog hand om besättningen. En sådan händelse inträffade den 20 juni 1944, då en amerikansk B-24 Liberator förirrat sig till Röstångatrakten efter att ha träffats av tyskt luftvärn och jaktflyg. Planet kraschade vid Knutshög, det hade tio mans besättning, varav två omkom. De åtta lyckades skjuta ut sig och med fallskärm landa runt byn inom en mils omkrets.

Inte hade vi några fina uniformer från början, rock och byxor av linne – ett hemvärnsmärke på ärmen, vi hade lottor som försörjde oss med ärtsoppa – förstås, vid större övningar, de stickade vantar försedda med ”pekfinger” för att kunna skjuta.

Vi hade ofta instruktörer från armén ute för att leda våra övningar. En sådan berättade en gång att han varit med i det Finska kriget. Då ett ryskt flygplan kommit över dem, gav sig en patrull iväg för att söka eventuella fallskärmshoppare. De träffade då på en äldre man med gevär – som de sporde om han sett något? Ja, sa han: ”Det kom åtta stycken dalande från skyn – de sju äro döda – men den åttonde lever – han kommer nog när han blir hungrig!” En riktig ”Skarpskytte” eller hur?