Slškt och Bygd 01:2
Omslaget

Olivedal nr.1

- Marika Jardert -

År 1991 köpte jag en fastighet strax utanför Teckomatorp. Jag kommer från Lundatrakten, men ville gärna ha ett litet ställe med stall och lite mark, och sådana är inte lösliga i närheten av Lund; inte om man som jag är ensam mamma med en högst ordinär inkomst.

Jag hittade mitt lilla ställe, en förfallen gammal gård som såldes som rivningsobjekt, och där man slitit ut allt som gick från boningshuset. Jag frågade vad det var för en stenhög som låg omgiven av stora nässelstånd på gårdsplanen. “Det är bakugnen”. fick jag till svar. Ett sådant helgerån!
Sedan dess har det gått 10 år, och med blod, svett och tårar - ja, mycket glädje också - har jag fått mitt lilla drömställe i stånd (tyvärr utan bakugn, men det kommer kanske).

Redan som nybliven “hemmansägare”, blev jag intresserad av gårdens historia. Jag åkte in till Lantmäteriet i Malmö, och fick där en hel del hjälp med att leta fram gamla kartor och papper. Bland annat fann jag det köpebrev som bifogats ansökan om lagfart, då jordbiten för första gången blev ett eget litet hemman: ”Till Torparen Jöns Åkesson och dess hustru Anna Månsdotter härstädes försäljer jag med min hustrus bifall, de tvenne till vårt egande kronoskatte Rusthållshemman No 6 ¼ mantal Gissleberga i byns samfällda torfmosse, “gårkonan” kallad hörande torfmosseskiften, cirka två tunnland jord, för en öfverenskommen och med förbindelser betalt samt härmed qvitterad köpeskilling Femhundra Kronor...”. Säljare var Jöns Persson, och året var 1879. Senare tillkom ytterligare ett tunnland.

Det här gjorde mig glad! På något konstigt sätt kändes gården mycket mera som min; tryggare på något sätt, när jag kände till en del av dess historia.

Att jag bodde på en före detta torvmosse förklarade varför vattnet ibland var mer eller mindre gulbrunt (jag blev så småningom tvungen att skaffa vattenreningsfilter...) och att markerna ibland på vårarna blir så översvämmade från ån/diket i tomtgränsen, att det känns som om jag har sjötomt! (Men det har aldrig varit någon fara för huset, som ligger aningen högre än omgivande marker. Det har min granne intygat, som är barnfödd på sin gård.).

Men jag hittade fler intressanta papper; bland annat en resolution från 1915: "I anledning av en utav förste lantmätaren ... gjord framställning... måtte åsättas en ... i Norra Skrävlinge socken och Onsjö härad avsöndrad, enligt uppgift den 8 september 1886 första gången lag faren lägenhet ... som för närvarande ägdes av Anders Christensson och hans hustru Olu Jönsdotter, prövar Kungl. Maj:ts Befallningshavande skäligt bestämma, att ifrågavarande lägenhet skall i kronans handlingar upptagas under benämningen Olivedal nr. 1."

Min gård hade hetat Olivedal! Vilket fint, fint namn! Själv är jag född på en gård som heter Karlstorp, och som finns med på kartor från 1600-talet. Jag tycker en gård ska ha ett namn. Det är inte roligt att ha adress “Postlåda 1341”. Jag bor väl inte i postlådan!

Tyvärr hade namnet Olivedal försvunnit någon gång på mitten av 1900-talet. Men det här kunde jag inte bara låta vara! Jag skrev till Lantmäterienheten på Länsstyrelsen; Fastighetsregistreringsmyndigheten, och efter att de inhämtat synpunkter från Ortnamsarkivet i Uppsala, fick gården tillbaka namnet Olivedal som särskilt namn, så småningom även i adressen!
Historien kunde vara slut här. Men när jag bott på gården några år, kom det en dag en bil på vägen. Ut steg två damer, en kvinna i 80-årsåldern och hennes tio år yngre syster. De berättade att den äldre kvinnan vuxit upp här på gården hos sina morföräldrar, eftersom hon var sjuk i polio.

Jag visade runt, berättade vad jag planerade, och också om mina efterforskningar på Landsarkivet. Då utropade Elsa, som den äldre kvinnan hette:”Men Olu Jönsdotter och Anders Christensson - det var ju våra morföräldrar!” Vi blev alldeles uppjagade, både hon och jag. Och när hon klev in i bilen för att åka hem, hörde jag henne säga: ”Det här var roligt!”

Sedan höll vi kontakten via vykort och brev några år; bland annat fick hon en ritning av mig på byggnaderna, där hon ritade in var kaminen, vävstolen, skänken och soffan var placerade samt var kossan stod.

Plötsligt en dag stod en karl och ringde på min dörr. Det var en systerson till Elsa. Han hade ett paket med från henne till mig. ”Elsa ville du skulle ha det här.” I paketet låg ett foto av Olu Jönsdotter och Anders Christensson. en vävsked som varit Olus samt en liten linneduk, som Olu vävt av lin som vuxit på Olivedal. Jag blev mycket glad!

Senare fick jag veta av Elsas syster, att Elsa dött en vecka efter att jag fatt sakerna. “Hon måste känt på sig all det var dags.”

Jag blev både sorgsen och rörd. Att det var så viktigt för henne att jag fick de här sakerna; att hon tänkt på det strax innan hon dog! Och samtidigt kände jag att jag kanske också gjort henne glad, genom att hennes barndomshem fick leva vidare.


Olivedals egen hemsida

Omslaget