Ingmar letar i minnet

Del 1

- Ingmar Svensson -

I detta ögonblick, hade jag tänkt att plocka lite minnesbitar ur huvudet. Man kan ofta fråga sig, varför frågor om ens barndom och därtill hörande minnesbilder sitter så starkt kvar på vår näthinna. Att sätta dem i exakt rätt tidsordning är naturligtvis totalt omöjligt. Därför vill jag försöka att berätta om några.

Vid det tillfället bodde familjen på en avstyckad bondgård i Gryttinge. Far innehade en anställning som djurskötare på ett mindre lantbruk, mor var delaktig i hans arbete genom att utföra mjölkningen av korna för hand. Det hörde till att gå upp tidigt om morgnarna. Vi hade inte centralvärme, i dom olika rummen stod lösa spisar som enda värmekälla, på vintern brukade man inför natten slå i så mycket koks man kunde, denna inläggning av bränsle varade inte mer än några timmar in på efternatten, sedan började det att kyla ner. Här kommer jag ihåg att jag ibland vaknade på natten och kände hur kallt det var om näsan, det hände även att man väcktes av att någon av föräldrarna klev upp ur den varma goda sängen för att lägga in i spisarna. Den inför natten välfyllda koksaspannen förde ett särskilt oljud då den lyftes upp till inläggningsluckan, denna föll ner på framsidan av spisen med en duns, den koniskt formade inläggningsspannen fick lämna ifrån sig sitt innehåll med ett rasslande ljud som kan liknas vid stenkastning på ett plåttak. Luckan åkte tillbaka med sin lilla duns och spannen ställdes ner på golvet. Denna sista procedur var väl inte helt ljudlös den heller, för koksen som inte fick plats i spisen och var kvar längst upp i halsen på koksaspannen skulle naturligtvis tillbaka till botten igen.

Sätta fyr

När mor kom hem från stallen, var det första hon gjorde att rensa ut askan ur spisarna och sedan sätta fyr igen, jag hade inte något tidsbegrepp om detta, låg endast snällt kvar tills mor tyckte att där var lagom varmt för att hon skulle våga plocka upp mig ur sängen.

Jag kommer särskilt ihåg hur uppfrusna fönstren var, isrosornas mönster förstod man inte, först efter några timmar blev det möjligt att se ut på gården. Jag kommer även ihåg hur mor ibland fick slå hål på isen i vattenspannen i köket innan vi kunde få vatten för att tvätta oss i. Vattnet slogs i en gryta och värmdes på köksspisen. Det som sedan skulle komma glömmer jag aldrig.

Morgontvättning

Mor hade ett emaljerat tvättfat, gult, med en smal grön kant i kring, tvål och tvättlapp höll hon vid sidan om, handduken kommer jag inte ihåg var hon hade men torkad blev jag.

Hur sängen såg ut kommer jag inte ihåg, men jag fick stå på en stol vid sidan om sängen medan mor torkade mig med tvättlappen. Efter torkning med den varma goda handduken gosade vi och mor pussade mig över hela kroppen. sedan var det tid med kläderna, här kommer jag ihåg det tjocka livstycket, dom tjocka långkalsongerna hade vi tagit på först, skjorta och långbyxor till sist, sedan var det bara att sätta igång med att leka.

Min syster som var sex år äldre var redan uppe, för hon skulle iväg till skolan uppe i Gryttinge, detta har jag inga starka minne ikring.

Sedan kom far hem från stallen, spisen i köket började bli riktigt varm och mor satte igång att göra frukost åt honom. Jag kommer ihåg att vi för det mesta satt i köket. När sedan far var klar skulle han gå ut till hönsen och ge dom mat. Vi hade också gris. När det var sträng vinter hade far tagit hem rejält med halmbalar och lagt in i svinstian, ibland när jag följde med ut såg jag hur grisen hade gjort gångar in i halmbalarna, mådde han riktigt bra fick far locka på honom med slaskspannen. När jag klappade grisen kändes han ångande varm.

Flygplanen från Ljungbyhed

Ett år landade flygplan från krigsflygskolan i Ljungbyhed utanför på ängen, piloterna hoppade ut och pratade med mig och mor. Dom kunde ligga där i gröngräset en bra stund och prata innan dom sedan hoppade upp i sina dubbeldäckare och gav sig åstadhem till flottiljen. Planen var målade i sådan där militärgrön färg, dom svenska tre kronorna satt i en gul ring med blå botten. Grabbarna hade svarta läderställ och på huvudet hade dom läderhjälmar. När dom kom ensamma i planen satt piloten alltid i bakersta utrymmet. När dom skulle svänga ut planet drog man på gas, jag kan se framför mig hur gräset trycktes platt med marken. Halsduken, som han lindat runt halsen, fladdrade rakt bakåt i vindraget från propellern. Ofta vinkade dom på mig precis innan dom lyfte. Varför man gick ner på våran äng har jag aldrig fått reda på.

Höns , ankor och gäss

På sommaren hade far till fritidsysselsättning att föda upp gåsar och kycklingar, dessa sålde han till dom olika hotellen i trakten. När det var tid att lämna äggen till kläckning satt han om kvällarna och kontrollerade äggen med en nål som var upphängd i en sytråd. Snurrade nålen över ägget sade han att det blev en honkyckling, slog nålen fram och tillbaka betydde detta att det blev en tuppkyckling.

Samma låda som vi använde när vi cyklade upp till affären för att sälja ägg, använde vi och packade ner utkläckningsäggen. Lådan var tillverkad i mått så det fick plats med två äggbrette i rad och på höjden gick där nog en fem till sex stycken. Ägglådan var tillverkad av tunna brädor, på sidan hade man bränt in bokstäverna; ÄGG. Locket träddes in i en ståltrådsbygel i ena sidan, i andra gaveln satt ett plåtspänne där man till sist trädde in en lädersleif som låsning. Färgen på lådan var härligt gul.

För att kläcka äggen brukade vi cykla ner till en ungkarl i Reslöv, som far kände sedan dom var pojkar. Han hade ett stort skåp där dom lade in äggen. Skåpet hade nätkorgar, i dessa lades äggen in. Nils Billberg som han hette kallade buren för ”kyllingamoren”. När man kom in i uthuset där han hade sina grejer luktade där alldeles surt, antagligen av gamla sönderslagna ägg. Jag kom även ihåg att där var en farlig röra, kartonger och bråte om vart annat.

När dom var färdiga med inläggningen skulle Nils bjuda på kaffegök, och sitta och prata. Nils bodde tillsammans med sin syster. Det var av honom som far lärde sig att taga ut vatten på olika sätt. Det enda problemet där var med Billberg var att han hade lite problem med spriten. Han hade också en gammal lastbil som han åkte ikring med och gjorde affärer, bland annat sålde han kycklingar som han själv kläckte i sin kläckningsmaskin.

Jag kommer ihåg en sommar när vi fått hem kycklingarna och där kanske var lite trångt i hönshuset, så började kyllingarna att hacka på varandra, dom plockade av varandra all fjädern. Var det riktigt illa så hackade dom så skinnet blödde, för att råda bot på detta körde far ner till slaktaren i Vittskövle och köpte slaktblod, när vi sedan gav kycklingarna av detta så slutade dom att hacka på varandra.

Min ”Tocke”

En gång var där en tuppkyckling som var riktigt illa däran, far skulle slå ihjäl den, men då jag bad om att få den, kom den undan med livhanken för det tillfället. Jag stoppade den i en öppen papplåda och hade den inne under spisen i köket, mycket av den sommarens tid gick åt att gräva mask, mors havregryn strök också med. Den tuppen blev ett praktexemplar, han följde mig vart jag gick. Jag förstod inte varför han blev så stor, men då far kom till mig och sade att den där granne tocken gör vi till livtocke, då stod det helt klart för mig att han skulle få leva ett bra tag till.

Slakten

När det var tid med slakten på hösten kom alltid mormor, morfar samt mors syster Emmy med sin make Bror för att hjälpa till med plockning och urtagning. I huset där vi bodde fanns två lägenheter. För att skilja dessa från varandra hade man lagt tvättstugan emellan. Där inne fanns en inmurad tvättgryta, här eldade man upp vatten för att skålla fjäderfäna. Man började med gäss och ankor, för här skulle man taga vara på dunet. Dunet stoppade dom ner i stora påsar som mor hade tillverkat av gamla kasserade sänglakan, när påsarna blev fulla knöt dom dem, varefter påsarna hängdes upp på loftet i någon av takspärrarna. När sedan mor tyckte att sängkuddarna blev för platta, togs fjädern ner och kuddarna fick nytt innehåll. Det var därför viktigt att fjädern inte blev våt för då misste den sin spänst. Ankdun var var mjukast och därför bäst, vi har väl alla hört talas om ejderdun, ankdun är det närmaste man kan komma ejderdun.

Där var alltid ett tjo och tjim när man slaktade. Jag kommer ihåg hur man berättade historier och vitsar. En och annan slaktsup åkte också ner tillsammans med kaffet. Brännvinet fick man på den tiden sig tilldelat på någonting som hette motbok, man kunde inte köpa hur mycket som man ville på spritbolaget. Man fick någonting som hette tilldelning, denna var baserad på din inkomst, så därför hade en kaffekask ett mycket stort värde för den som blev bjuden, med andra ord; det var fest.

Motboken

Bonden som mina föräldrar arbetade hos var en riktig festprisse, för det mesta var det han som lånade farsans motbok. Eftersom man fick ny tilldelning varje månad var det helgerån om en liter brännvin brände inne på boken, därför var det han som för det mesta passade boken.

När det var tid med större kalas där man kunde tänka sig att det skulle gå åt lite mera vätska fick man planera detta under en längre tid och spara ihop litrarna så man var säker på att där blev över även sedan den värste gästen gått hem. För om brännvinet tog slut innan den siste hade gått hem då fick man sedan höra detta som små gliringar, även om maten varit av yttersta klass. Hur det nu kunde slinka in på motboken kan man fråga sig, men det beror nog på att det sitter så långt inne i själen, en del av min spritkultur sitter väl där?

Tillbaka till slakten, gåsar och ankor bedövades med ett slag i pannan, sedan stack man dom i halsenstrupen, skulle man göra svartsoppa samlades blodet upp i en spann och vispades till det blev kallt. Detta var inget vi brukade laga, så för det mesta kastades blodet.

Mycket av dessa minnen är nog orsaken till att jag tycker mårtensfirandet är en fin tradition, den är slutpunkten på skörden och ett bra tillfälle att träffas samt att få en god måltid.

När gåsarna luftade Morsans cykel

En annan episod som även berör fjäderfäna var när gåsarna luftade mossans cykel. Gåsar är förståndiga fåglar, livgässen som fick röra sig fritt inom tomten var ”skaliga”, dom var överallt och petade med näbbarna. Såg dom någonting som var löst eller hängde och slängde så nog var dom framme och petade på detta.

På damcyklar monterade man kjolskydd, detta var tillverkat av bomullstyg och hade formen av en solfjäder. För att fästa skyddet hade man fäst små krokar liknande gem i falsen på stänkskärmen. Dom var nästan intill omöjliga att få av. Nere vid bakhjulsmuttern satt en båge med små fjädrar som hade till uppgift att hålla nätet sträckt. När då gåsarna såg hur det rörde sig i nätet kunde dom inte motstå frestelsen att pilla på detta, och tro det om ni vill men dom knepiga häktorna åkte av och nätet bakefter, när där sedan inte var mera kvar att plocka av så hittade man ventilen till slangen. Vi förundrade oss över hur starka dom måste vara i sin näbb för att orka skruva av muttern, det vi aldrig fick se var när luften flög ut och hur dom reagerade då.

Doftminne och vedhantering.

Ett annat minne är ett doftminne. Veden som köptes i metersposter fick man hem på gården under vintern. När sedan våren kom och det började bli lite varmt, var det tid att såga upp det. Ibland sågade far upp veden för hand med bågsåg, men detta med att såga och hugga bränne var en av de sysselsättningar som far inte tyckte om. Därför tog han kontakt med Nils Billberg så kom han med sin lille bil där han hade monterat en kapsåg där bak och sedan var brännesbunken snart avklarad. Doften av nysågat bokebränne gav en föraning om vårens ankomst, att sedan höra veden huggas upp mot huggepacken var vårens musik.

När det var tid med huggandet pratade far vackert med morfar August, för detta var en sysselsättning som August tyckte var roligt. När han cyklade hem från gjuteriet i Svalöv, stannade han till ett par timmar och högg ved. Det smakade naturligtvis extra gott med en kaffegök serverad av dottern.

När morfar högg ved lärde han mig att lava brännesstack. Att känna denna speciella doft av torkande ved glömmer jag inte, den påminner mig alltid om att nu är det vår igen!!!!