Anlagda bränder och ett hemmans historia

- Bengt Nordahl -

 

Här följer en berättelse, som visar vad tiggare och andra kringvandrande personer kunde ställa till med. Det var också med stor misstänksamhet man såg på dessa ofta okända människor. Man visste aldrig, om de hade något ont i sinnet, i synnerhet om man behandlade dem illa. Mest fruktade man nog, att de skulle släppa den röde hanen lös.

Branden av hemmanet Västerslöv 1818

Den kringvandrande drängen Joen Pehrsson

Joen Pehrsson var född den 30 dec 1768 på ett hemman i Torups socken i Halland. Kyrkoherden därstädes uppger, att han hade svårt för att tala, så att någon förstod det, och han ansågs ej ”äga sitt rätta förstånd”. Han fanns inte upptagen i någon husförhörslängd. Eftersom ingen i hemorten kunnat ha honom i sin tjänst, hade han i över 20 års tid mest uppehållit sig i Skåne och där nyttjats till, vad arbete han kunnat uträtta. Knappt en gång om året hade han under några dagar brukat visa sig i hemorten i ”Skånedräkt” och då bl.a. för att hälsa på en äldre bror, som var inhyseshjon.

Sent på aftonen den 29 juli hade Joen Pehrsson bankat på dörren till Jöns Erikssons hus, som låg på Englaberga grund i Stenestads socken. Efter enträgen begäran hade han fått tillåtelse att övenatta på logan, och utan att säga någonting hade han tidigt följande morgon begett sig iväg mot Stenestads by. Där hade han inkommit i Knut Jönssons stuga och begärt allmosor, varvid han fått lite bröd och en sup brännvin. När han senare skyndsamt gått vidare, hade han uppmanat Knut Jönsson att inte omtala för någon, att han varit där. Inför rätten uppgav han som orsak till detta önskemål, att ”han hade sig bekant, att alla tiggare eftersöktes och fasttoges, samt lefvererades till deras hemort, det han för sin del ville därigenom förekomma, att ei någon omtalade hans kringvandrande.”

Samma morgon hade Pehr Hansson påträffat Joen Pehrsson gående på Stenestads bys gata. Vid förfrågan om var han hörde hemma, hade han svarat Halland och förevisat medhavt pass och prästbevis, varför han hade fått fortsätta genom byn.

Joen Pehrsson var eftersökt

Han var nämligen misstänkt för att den 28 juli ha anlagt en brand på hemmanet Västerslöv i Kågeröds socken. Åbon Anders Andersson och drängen Bengt Olsson från Smörmöllan samt Sven Pehrsson från Killegården hade under sökandet efter Joen Pehrsson kommit till Stenestads by och sedan fortsatt mot Dragesholm. Där påträffade Bengt Ohlsson och Sven Pehrsson Jon i en hage vid Rörbäckshuset.

Sven Pehrsson var fjärdingsman i Stenestad i S Åsbo härad. På grund av tjänsten ansåg han sig förhindrad att infinna sig vid tinget i Glumslöv på utsatt dag, varför han lämnat en skriftlig redogörelse till rätten, vilken här återges. Den är intressant, eftersom Sven Pehrsson, som tydligen var dåligt skrivkunnig, skrev som han talade och stavade som han tyckte det lät. Språket är således genuint folkligt, fjärran från domböckernas kanslisvenska.

 

Som jag genom Stämning är kalt at mig infina wed Glomslöf tingrät för at höras uti saken rörande halänske drängen Jöns Pärsson som är mes tänkt at hafwa sat ild på Västerslöfs hemanet så får jag härmäd gifwa til känna wad som sig händt då wi träfte Jon Pärsson. Då jag tilfrågte honom war han hade hema sade han i halen (Halland). Jag frågte war han skulle gå då sade han at han wille gå åt halen. Då frågte jag honom om det ente war dän som hade sat ild på Wästerslöfs heman då swarade han jag har slät icke sat ild på dät. Män då wi hade fölt honom et stöke wäg då sade han för os at han hade sat ild på dät och så frågte jag honom om han hade giort så oftare. Ja swarte han. För et års tid til baka sate jag ild på et heman som hete Räfwatofta. Då frågte jag honom om han brukade ock siäla. Då swarte han jag har inte stulit mer än en liten räka lin wäf dän war 10 alnar lång. Dät köpte Swän Jonas son å mig – Han gaf mig 6 daler där före – och så stal jag en siorta och sålde til … dän fek jag 14 styver för - Däta är wad jag har mig bekant i däna sak warför jag beder lofl dom stolen förlåter mit uteblifwande för jag är genom Krono göre mål hindrat jag ike kan infina mig dän utsate dagen. Killegården den 6 September 1818 Swen Pärsson

Hade även anlagt en brand i Rävatofta by

Under rannsakningen vid Rönnebergs häradsrätt erkände Joen Pehrsson, att han antänt såväl Västerslövs hemmanet som en gård i Rävatofta by i Torrlösa socken. Han sade sig också ha stulit och sålt en 10 alnar lång linnevävnad och en skjorta, och han gav olika förklaringar till sitt handlande. Han uppgav hela tiden att han under sitt vandrande haft sällskap med en föravskedad soldat vid namn Johannes Lundberg, av vilken han mot utlovad betalning blivit lockad att antända Västerslövs gård, men denne persons dåvarande hemvist kunde man inte spåra. Vid gripandet hade han uppgivit som orsak, att han varit ”något väl plågad af brännvin och att han när så inträffar han alltid hade ett djerft och ifrigt sinne”. Han påstod också, att han tänt på som hämnd efter att ha blivit nekad bröd av en piga på gården, när han bettlat. Denna uppgift återkallade han dock efter pigans vittnesmål.
Under vandring från Bälinge mot Landskrona

Vid gripandet bar Joen Pehrsson på ett prästbetyg utfärdat den 20 april 1817 av kyrkoherden i Torup, samt ett bevis utgivet av handlanden Stimmer i Bälinge i Oderljunga socken. Hos honom hade Joen arbetat under kortare perioder i fyra års tid. Vid det senaste tillfället hade han hjälpt till med att gräva en jordkällare, men han hade sedan begivit sig på vandring med förevändning att söka ”höstarbete” i Landskrona. Under denna vandring hade han på eftermiddagen den 28 juli kommit till Västerslövs gård. Ingen var hemma utom åbon Johan Pehrssons tre barn, av vilka det äldsta var 9 år. Allt övrigt folk på gården var sysselsatt med höskörd ute på fälten.

6-årig gosse var åsyna vittne

Joen Pehrsson hade vid framkomsten till gården gått in i köket, troligen för att förse sig med mat. I köket hade han kommit åt ”eldtyg”, varmed han gjorde upp eld och eldade i spisen med bränntorv. Vid utgången hade han tagit glöder ”uti en dess medhafvande Trädsko” och uppkastat desamma på fähuslängans halmtak. Som åsyna vittne var tydligen den 6-årige gossen Petter Lindwall, son till snickaren Carl Lindwall i det s.k. Pinehuset beläget vid vägen mellan Axelvold och Risagården. Han hade under eftermiddagen roat sig ”med ett och annat” tillsammans med Västerslövsfolkets 4-åriga dotter Olu. (Som en intressant parentes kan nämnas, att denne Petter Lindwall var en äldre bror till snickaren Jöns Lindwall, som mördades av sin svåger Johannes Månsson den 7/1 1852 i det av mig tidigare omskrivna s.k. Vindfällemordet.)

Joen Pehrsson hade därefter lämnat gården

När han en halvtimme senare befann sig i höjd med Assartorp, ungefär 1/8 mil från Västerslöv, ”blev han varse eldens utbrott”. Uppgiften stämmer bra med vittnesmålet från undantagsmannen Jöran Påhlsson på Assartorp. Denne hade vid ungefär femtiden på eftermiddagen genom stugfönstret iakttagit Joen Pehrsson komma gående över markerna från Västerslövshållet och sedan avlägsnat sig. Mindre än en timme senare såg han, att hela Västerslövsgården stod i ljusan låga.

Den 13-åriga tjänsteflickan Anna Jönsdotter hade vid halvfemtiden blivit hemskickad av hustrun Karna Gunnarsdotter för att mjölka två kor stående i fähuset. Flickan hade efter mjölkningen återvänt och berättat för hustrun, att hon mött en okänd karl, senare igenkänd som Joen Pehrsson. Han hade kommit ut från fähuset och gått och pratat för sig själv, medan han tittade upp mot taket. Hustrun hade blivit förskräckt, när hon fick höra detta, och skyndat sig hem, och inkommen i stugan började fähuslängan att brinna. Anna, som under tiden begivit sig mot de s.k. Axelvoldshusen för att tinga räfserska för nästa dag, fick under vägen dit se, att fähuslängan var antänd. Hon såg därvid, hur elden tilltog och spred sig till övriga åbyggnader.

Dårhushjon eller ”illparig” brottsling

Var Joen Pehrsson sinnesfärvirrad eller spelade han bara? Anders Andersson och Bengt Olsson intygade,att Joen vid gripandet och avförandet till Knutstorp berättat ganska redigt. Vid de fortsatta förhören på Knutstorp hade Joen Pehrsson ”sökt att genom visad sinnessvaghet göra sin bekännelse någon gång osammanhängande och därigenom oklar.” Detta skriver Alarik (Aleric) Wachtmeister i ett intyg daterat Knutstorp den 30 juli 1818 och anser därför, att hans visade sinnessvaghet inte kunde vara annat än förställning

Intressant är att jämföra detta med följande utlåtande av provinsialläkaren Wellander:

Utseende och klädsel

Joen Pehrsson beskrives till utseendet vara medelmåttligt lång och smal till växten med ljust hår och magert ansikte. Han var klädd uti sönderslitna och trasiga kläder, bestående av en kort skinntröja utan knappar, 2 randiga ”värkensvästar” uppslitet livstycke med släta gula mässingsknappar, linnelångbyxor, blå ullstrumpor och träskor samt en gammal utsliten skjorta och lika beskaffat blått halskläde.

Joen Pehrsson fantiserade en del

Att den avskedade soldaten Johannes Lundberg skulle ha intalat honom att antända Västerslöv var troligen bara påhittat. Stölden och försäljningen av linneväven verkar också mindre trolig. Man kunde inte finna någon, som saknade en sådan, och de av Joen Pehrsson uppgivna köparna gick ed på, att de aldrig tidigare hade sett honom. Han hade också berättat, både för folk i hemorten och för handlanden Stimmer, att han hade en fästmö, som han ville gifta sig med. För att förmå Joen till flit och villighet i arbetet, hade Stimmer vid något tillfälle t.o.m. lovat honom vara behjälplig att ordna giftermålet. Den tilltänkta fästmön, änkan Olu Nilsdotter i ”jordhyttan” Räfvehus i Bälinge, förnekade dock bestämt, att hon hade haft sällskap med Joen, och hon kände inte till något om honom.

Brandsyn och värdering

Brandsyn och värdering av det till grunden nerbrunna frälsehemmanet nr 1¼ mantal Västerslöv förrättades den 11 augusti av åboarna Lars Andersson i Benarp och Ola Persson i Risagården. Bägge var grannar och hade snart sagt dagligen umgåtts med Johan Persson och Karna Gunnarsdotter. Byggnaderna värderades till 693 Rdr och 20 skillling, och dessutom uppgav Johan Persson förlorade kontanter och persedlar enligt förteckning.

Summa summarum 994 rdr 35 sk. De enda ”kreatur” som blivit innebrända, tycks ha varit två stycken gäss, som man värderade till 1 rdr 5sk 4 rst. Även tjänstedrängen Pehr Pehrsson inlämnade en förteckning på förlorade persedlar. Att han förutom en furukista ägde ett skåp, är inte så underligt, men man blir lite förvånad, när man läser, att han hade 25 bättre och sämre skjortor i sin garderob.

Rönnebergs häradsrätts utslag

Urtima ting och lagtima ting hade hållits i flera omgångar, och mellan tingen förvarades Joen Pehrsson omväxlande i Landskrona och Malmö. Han önskade få brottet försonat med spöslitning och att därefter få komma hem till sin födelseort, vilket tyder på att han inte fattade, vilket svårt brott han begått. Eftersom Joen Pehrsson även erkände sig ha anlagt branden av ett hemman i Rävatofta by för två år sedan, förvisade Rönnebergs härdsrätt i utslaget den 19 september honom till Onsjö häradsrätt för att rannsakas där och ”en gång där för bägge brottsligheterna blifwa dömd.”

Vilken dom fick Joen Pehrsson?

Hemmanet Rävatofta nr 1 hade brunnit om aftonen den 21 november 1815, och det tillhörde åboarna Anders Påhlsson och Måns Johansson. Hemmansåbyggnader jämte gröda och åtskilliga andra tillhörigheter uppskattades till ett uppgivet värde av 2066 rdr och 32 skillling. Onsjö häradsrätt kunde dock inte fälla Joen Pehrsson för detta brott, då det saknades bevis, och inga av de inkallade vittnena hade sett eller kände till något om den misstänkte mordbrännaren. Med anledning av Rönnebergs härads utslag dömde man emellertid den 20/11 1818 Joen Pehrsson, antingen brottet begåtts av ”en fullt wettande eller mindre wettande eller wanwettig person, Lif sitt mista och halshuggas” Detta utslag skulle dock underställas Göta hovrätts prövning, och i hovrättsdomen står det, att Joen Pehrsson är ”beröfwad sina sinnes rätta bruk, varför detta brott icke kan Joen Pehrsson tillräknas eller bestraffningdärför äga rum”. Joen Pehrsson, som saknade ”förswar” (möjlihet att försörja sig) skulle sändas till något ”allmänt arbetsställe”. I brevet till kommendanten i Landskrona innehållande hovrättens utslag står, att Joen Pehrsson skall insättas till allmänt arbete, ”såwida han därtill kan anwändas, hälst något arbets ställe inom länet der han emottagas icke finnes, och arbets stället i Carlscrona saknar utrymme, så att han icke kan ditsättas.”

Något om Västerslövsgården genom tiderna

Gården hade brunnit åtminstone en gång förut. Vid Rönnebergs härads sommarting 1692 tilldömdes smeden Hack Hindrichsson 120 daler för husen som brunnit ner tre år tidigare. Han fick dock ingen ersättning för i branden förlorat lösöre, av hans grannar värderat till 200 daler smts värde. Därmed blev Hack, som då var gammal, säkert helt utblottad, och gården brukades några år senare av en svärson och en styvson till ”Hack Smeed”.

Något direkt släktskap mellan denne ”Hack Smeed” och de av mordbranden drabbade Johan Persson eller hans hustru Karna Gunnarsdotter förelåg nog inte, men man kan se, hur gårdens olika släktled likväl bildar en sammanlänkad kedja. Johan Perssons moder Olu Påhlsdotter var dotter till Påhl Lassesson och Kirstina Olufsdotter. Den senare hade i ett tidigare äktenskap varit gift med Lars Jönsson, vars andra hustru hette Hanna Hindrichsdotter, sondotter till Hack Hindrichsson. En dotter till Lars Jönsson i hans första äktenskap var gift med åbon Per Lassesson på granngården Risagården. Denne i sin tur var bror till Johan Perssons morfar Påhl Lassesson i Västerslöv.

Man undrar naturligtvis, om husen, som brann 1818, var de som byggdes upp efter branden i slutet av 1600-talet. Beskrivningen av gårdens byggnader ger intryck av att de delvis var gamla. Jag tänker då bla på uppgiften att boningslängan var försedd med ”2ne så kallade Herbergs hus”. Flertalet hus uppges dock ha varit i ganska gott tillstånd, och följande beskrivning ges av gårdens byggnader

Västerslövsgården ett minne blott

Varför Risagården finns kvar men inte Västerslövsgården, är något osäkert, men som synes låg den sistnämnda liksom Assartorp närmare sätesgården, som efter 1885 själv brukade de numera försvunna hemmanens åkrar, av vilka Västerslövs numera är skogsplanterade.

Var låg då Västerslöv, och finns det några lämningar efter gården? Finns den på någon karta? Den s.k. Skånska rekognosceringskartan från tiden 1812-20 är samtida med den olyckliga händelsen 1818. På den återgivna kartdetaljen finner vi gården strax norr om vägen mellan Axel-vold och Knutstorp, men medan Risagården (liksom i våra dagar) har en relativt lång utfärdsväg, ligger Västerslöv mycket nära landsvägen. Kartan saknar både en del mindre vägar, namn och kanske också hus, men det är mycket troligt, att det tidigare nämnda Pinehuset är antingen det hus, som tycks vara markerat vid kurvan väster om de bägge gårdarna, eller det hus, som är markerat vid sockengränsen nära Västerslöv. Det senare verkar kanske mest troligt, eftersom 6-årige Peter befann sig på gården.

Förutom på rekognosceringskartan kan jag finna Västerslöv utsatt på Karta till kalender öfver Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Härader utgifven af Fredrik Landén, vilken utkom 1893. Här liggergården dock placerad några hundra meter norr om vägen. Samma läge har ”Vesterlöf” på en annan karta från ungefär samma tid. På bägge kartorna har gården två tillfartsvägar, en från öster och en från söder. På den senare kartan är det tydligt markerat ett hus vid sockengränsen.

På 1911 års ekonomiska karta saknas Västerslöv liksom Assartorp helt. Inte ens namnen finns längre med. Man kan dock ana var tomten till gården ska vara, vilket överensstämmer med de två tidigare nämnda 1800-tals kartorna, och här kan man också i terrängen finna tecken på att det legat en gård. På en skifteskarta från 1912 står det, att ”N:o 1 Westarslöf ¼ mtl äges obebyggdt af grefve Claes Wachtmeister och har erhållit ett enda skifte”, och den totala arealen uppges vara 37,8360 hektar. Kartan som även återges här markerar en tomt med samma läge. Om inte rekognosceringskartan är felaktig, måste gården ha byggts upp på en annan plats efter branden 1818.

Branden av Hyttikehuset 1854

Som jämförelse med mordbranden av Västerslöv 1818 vill jag även i korthet beröra en anlagd brand av det sk Hyttikehuset 1854. Huset var beläget strax öster om Skaftarps by i Kågeröds socken, och vid brandtillfället var huset obebott. Branden innebar ingen fara för någons liv eller hälsa och åstadkom betydligt mindre skada än branden av Västerslövshemmanet. Likväl benämnes den mordbrand, och förövaren straffades som mordbrännare.

Per Jönsson var född 1830 och var yngsta barnet till Jöns Larsson på Knutstorp 5 (Bonde Knutstorp). Vid brandtillfället hade han drängtjänst på Smedjebacken men hade tidigare tjänat hos brodern Bengt Jönsson på Knutstorp 1. Denne hade blivit vräkt från sin bostad och istället blivit anvisad Hyttikehuset, dit Bengt dock inte ville flytta. Av medkänsla för sin broder och enligt Per Jönsson själv på uppmaning av brordottern Bengta, som han påstod hade givit honom svavelstickor, hade han antänt huset på väg från broderns bostad i Bonde Knutstorp till Smedjebacken. Broderns gamla bostad låg omkring 2000 alnar från Hyttikehuset, och på motsatt sida och samma avstånd låg Smedjebacken. Vid 8-tiden på aftonen onsdagen den 29 mars 1854 syntes Hyttikehuset vara i brand, och det blev så hastigt lagt i aska, att innan folk hann komma till stället, återstod endast grunden och några timmerstockar.

Per Jönsson tilltalades för mordbrand och dömdes av Luggude häradsrätt i Mörarp att mista livet genom halshuggning. Bengt Jönsson var först själv misstänkt, men det visade sig, att han inte varit hemma utan hade befunnit sig i Helsingborg, och han förnekade, att han haft med branden att göra, vilket även hustrun och dottern Bengta gjorde. Per Jönsson inlämnade en nådeansökan, och i ett kungligt brev daterat Stockholms slott den 21 februari 1855 förskonades han av nåd från dödsstraffet för att istället umgälla sitt brott med tjugoåtta dagaras fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt och fem års arbete å fästning. Han frigavs dock redanefter tre år den 29/6 1858 med pass till Kågeröds socken.

Hellre fria än fälla

Mycket i gamla tiders rättsväsende kan tyckas oss främmande och straffen grymma. Humanismen under 1800-talet satte dock sina spår i tillämpningen av lagarna, och efter att 1864 års strafflag börjat gälla, fälldes ganska få dödsdomar. Hovrätterna och kungen benådade, som vi kan se, tidigare ofta de dödsdömda. Redan 1818 tog man hänsyn till, att förövaren var sinnesförvirrad, varför även Joen Pehrsson slapp ifrån dödsstraffet.

Eftersom straffen var så hårda, gällde tydligen att hellre fria än fälla, om tillräckligt bindande bevis saknades, och den anklagade nekade. Detta framgår från ett fall vid Onsjö häradsrätt. Lösdrivaren Lars Larsson Hagel var anklagad för att ha varit vållande till en uppkommen eldsvåda i Strö by 1789. Vid såväl urtima som lagtima ting förnekade han hårdnackat sin skuld. Därför prövade häradsrätten rättvist ”at saken till framtiden utställa, tå then kan uppenbar warda.”, men hela ortens invånare hyste farhågor för hans lössläppande. Han var mycket argsint, och man fruktkade tydligen hans hämnd. Hovrättens dom har här inte efterforskats.

Brandstod och eldsvådor i domböcker

Redan under medeltiden utgick hjälp till den som lidit skada genom eldsvåda. Bönderna i häradet ersatte gemensamt den drabbade. Vi har sett, att Hack Hindrichsson i Västerslöv fick ersättning av häradsrätten 1692. Sonen Hindrich Hacksson i gatehuset Urtahuset eller Kalmarhuset, som ”igenom den honom bekomte öfergångne wådelden” råkat i ett mycket fattigt och uselt tillstånd, kunde däremot inte få någon brandstodsersättning 1726, eftersom huset inte ”stod uti hemmanstal”. Mellan 1734 och 1853 gällde brandstodstvång, en obligatorisk brandförsäkring. Samtliga bönder skulle erlägga en avgift i förhållande till mantalet, och ersättningen vid brand bestämdes av tinget. Därför kan man alltid i domböckerna hitta uppgift om gårdar, som man vet har brunnit. Med tiden bildades dock försäkringsbolag, först i städerna och så småningom även på landsbygden.

Eldsvådors omnämnande i kyrkoböcker

I kyrkoherde Klercks kyrkoböcker (Kågeröd C:2 och Stenestad C:1) kan vi mellan de vanliga kyrkliga notiserna läsa om olika dramatiska händelser som timat i hans pastorat, däribland även eldens härjningar. År 1741 noterar han t.ex., att ”d 17 Martij afbran kl 9 om morgonen hela Olstorps gården, elden kom lös uti Sterset”.

I flertalet andra församlingars kyrkoböcker omnämnes eldsvådor som regel enbart, när de skördat något mänskligt offer, som skulle begravas. I Torrlösa kyrkobok kan vi således läsa följande från 1747:

(Förutom egen forskning bygger artikeln på uppgifter från Sloff-medlemmarna Berty Persson och Sven-Inge Nilsson)