Omslaget

Slškt och Bygd 01:1

Kalendrar och almanackor

- Bengt Nordahl -

Med kalendrar avser jag ”sammanfattande regler för tidsindelningar” och med almanackor de små häften, som under de senaste seklerna lämnat upplysningar om det kommande året, men som vi ska se även mycket annat av intresse.

Det finns två viktiga årtal inom vår moderna tideräkning, 46 f Kr respektive 1753 e Kr. Det förstnämnda året, som inföll 708 efter Roms grundläggning, införde Julius Caesar sin kalender, som var i bruk till 1753 i vårt land, då vi övergick till den gregorianska kalendern. Självklart hade folk här upp i Norden ingen kännedom om den julianska kalendern under vår förkristna tid, utan den infördes först med kristendomen.

Den julianska kalendern eller den gamla stilen innebar ju, för att fatta sig kort, att vart fjärde år var skottår och fick en extra dag. Felet med denna kalender var, att det julianska året blev 11 minuter 14 sekunder längre än det naturliga solåret. Denna till synes obetydliga avvikelse medförde dock en skillnad på ett dygn efter 128 år. Redan vid det nicaeanska kyrkmötet år 325 uppmärksammades felet. Experterna hade nämligen observerat, att vårdagjämningen inföll den 21 mars, tre dagar före den tidpunkt, som Julius Caesar fastlagt Detta ställde till problem för fastställandet av tiden för påsk. Man beslöt att i fortsättningen förlägga vårdagjämningen till den 21 mars, men den kom i fortsättningen att avlägsna sig från detta datum med en dag för vart 128:e år.

Den gregorianska kalendern eller den nya stilen. Påven Gregorius XIII har gett namn åt den gregorianska kalendern, som innebär, att endast de sekelskiften, som är delbara med 400, skall vara skottår. Härigenom blir felet så litet, att det dröjer 3600 år, innan det växt till ett helt dygn. Denna kalender infördes genom en påvlig bulla av den 24/2 1582 i alla katolska länder, men i protestantiska länder ville man ”hellre låta tiden gå ur led än att ta diktat av påven”.

Den unika ”Svenska stilen” 1/3 1700 - 30/2 1712.

Den nya stilen infördes i flertalet protestantiska länder, däribland Danmark och Norge, vid sekelskiftet år 1700. I Sverige var motståndet för stort mot denna reform, som skulle innebära, att man strök 11 dagar ur kalendern. Det lär ha funnits människor, som därigenom trodde sig förlora 11 dagar av sitt liv. Enligt den nya stilen skulle ju år 1700 inte vara skottår, och i Sverige (och Finland) uteslöt man visserligen skottdagen, men man företog inga ingrepp i kalendern. Troligen var tanken, att man skulle göra en ”mjuk” övergång genom att successivt utesluta skottdagar, ända tills den svenska kalendern kom jämsides med den gregorianska. Detta skulle ha inträffat år 1740.

Tanken kom av sig på grund av den rådande krigiska tiden. Både 1704 och 1708 firades som skottår, och den svenska kalendern fortsatte att ligga en dag före den julianska och tio dagar efter den gregorianska. Tydligen fann Karl XII under sin vistelse ute i Europa det opraktiskt med en egen svensk kalender, varför det i god tid före utgivandet av 1712 års almanacka anlände ett kungligt brev från Bender innehållande en kunglig befallning att återinföra den gamla stilen. Detta skedde på så sätt, att februari 1712 kom att innehålla 30 dagar och hela året följaktligen 367.

Det unika förhållandet, att Sverige under början av 1700-talet haft en egen privat tideräkning, är nog föga känt. Dessutom firade vi även vår privata lilla påsk här under åren 1705, 1709 och 1711, då den svenska påsken låg en vecka efter den julianska kalenderns påsk. Liknande förhållande gällde under tiden 1740-1752, då man beräknade påsken efter astronomiska metoder. 1742 firade man t.ex. i vårt land påsken redan den 14 mars, medan den enligt den julianska kalendern inföll den 18 april och den gregorianska den 25 mars. Det året var det faktiskt fastlagssöndag redan den 24 januari här i landet.

1753 infördes äntligen den nya stilen i Sverige, vilket tillgick så, att de 11 sista dagarna i februari månad uteslöts, så att den 1 mars 1753 kom att följa på den 17 februari. Nu inföll inte längre vårdagjämning kring den 10 mars, och natten till Lucia var inte längre årets längsta.


Bild 1. Februarisidan ur en svensk almanacka av år 1753. Båda stilarna löper parallellt. På sidans vänstra kant står ”gamla stylens” datum och i dess högra ”nya stylens”, men den gamla slutar tvärt vid den 17:e. Texten under kalendariet ger anvisningar beträffande omdisponeringen av de helgdagar, som berörs av omläggningen.

Gamla almanackor, en fascinerande läsning.

Före pappersalmanackorna använde man sig av runstavar här i Norden, och de lär ha varit i bruk in på 1700-talet. Den äldsta tryckta almanackan utgavs av Gutenberg för året 1448, men av den lär endast finnas några pappersflisor i behåll. Den första almanackan i Sverige utkom år 1540 och var översatt från tyskan. Senare utarbetades emellertid egna almanackor i Sverige.

Ungefär likadan som 1753 såg almanackan ut 100 år senare, och jag har i min ägo bevarade exemplar från 1851, 1856, 1860, 1888 osv. Studiet av dessa gamla almanackor är en fascinerande läsning, och den har föranlett mig att göra, inte bara den återgivna korta resumén av tideräkningens historia, utan även ett försök att delge läsaren, vilka upplysningar dåtidens människor kunde hämta ur en almanacka. Det gäller främst almanackan för 1856, vars februariuppslag återges på bild 2. Denna almanacka tycks ha varit flitigt använd, är ganska nerfläckad och saknar omslag samt bladen i början och slutet. Det har varit vanligt, att man fick en almanacka från sitt födelseår, och det fick även den person, som nederst på uppslaget med nybörjarstil skrivit Sven Johannesson Byröd År 1856. Sven var nämligen född den 7 februari 1856. Det kan ju vara han, som rivit ut de saknade bladen, men säkerligen har almanackan varit flitigt använd, innan Sven fick den i sin hand, vilket vi längre fram ska se, att dess innehåll tyder på.


Bild 2. Februarisidan i 1856 års almanacka. Jämför 1753 års almanacka, bild 1. Även här löper stilarna parallellt, men den gamla stilen står till höger.

Väderleksutsikter.

Förutom den ålderdomliga namnlängden, tecknen för stjärnbilderna, månens faser, tidsangivelser för solen och månen, söndagarnas namn och predikotexter, finner man bl.a. den överraskande rubriken Väderleken. För vissa dagar står det mulet, för andra regn eller dimma. För ingen dag i februari förutspås snö, men så sent som den 9 april väntade man snö.

I 1753 års almanacka står det lite allmänt formulerat för februari (se bild 1): Wäderleken wacker och blid. Något snö hjelper åkföret. Men et långwarigt sunnan wäder hotar med tö och regn, samt ständigt mulit wäder. Dessa väderleksförutsägelser utmönstrades inte förrän 1870. De får väl antas ha varit betydligt mindre tillförlitliga än vår tids långtidsprognoser. Det är inte alltid klart, vad man grundade sina förutsägelser på, men troligen ansåg man vädret vara beroende av månen och planeternas ställning i djurkretsen. Var det månntro någon som trodde på förutsägelserna, trots att de aldrig eller sällan slog in?

Månadernas namn anges som synes både med de latinska och de gamla folkliga nordiska namnen. Januari kallades Torsmånad och februari Göjemånad. Vad dessa namn ursprungligen betydde, är något osäkert, men göjemånad brukar oftast översättas med snömånad. De övriga månaderna kallades i tur och ordning vårmånad, gräsmånad, blomstermånad, sommarmånad, hömånad, skördemånad, höstmånad, slaktmånad, vintermånad och julmånad. Dessa gamla namn fanns kvar till 1901. Säkert förekom också andra lokala namn på månaderna. I något sammanhang har jag sett, att man kallat september för fiskemånaden.

Dubbel kalender.

Spalten längst till höger på bägge sidorna för februari 1856 har rubriken G.st. (gamla stilen), medan det 1753 var tvärtom. Det tog tid, innan man allmänt accepterade förskjutningen, och särskilt bönderna ansåg den gamla stilen vara ”riktigast”, varför man på sina håll fäste större vikt vid detta datum än almanackans nymodigheter. Jag tror dock, att anledningen till den dubbla kalendern främst var, att vårt östra grannland Ryssland hade kvar den gamla stilen, som man inte övergav förrän 1919. Det är väl bekant, att den s.k. oktoberrevolutionen enligt den nya stilen egentligen ägde rum natten mellan den 6 och 7 november.

Namnsdagarna var ursprungligen helgondagar, men för ungefär 400 år sedan lär man ha börjat fira namnsdag i Sverige. Det var rika som började, men för drygt 100 år sedan var det vanligt hos de flesta människor. Då klagade man på att namnen i almanackan var gammalmodiga, för vem hette Euphrofyne eller Tertullianus (se den 11 och 23 februari). Troligen var inte heller namnet Agabus särskilt vanligt (13 februari). Jag kan inte minnas, att jag träffat på det i min forskning. Man bytte därför ut många namn 1901, och en del latinska namn förenklades, varvid Ansgarius blev Ansgar och kvinnonamnet Maximiliana blev mansnamnet Max. (2001 står det både Max och Maximilian). Agabus togs bort och ersattes med det betydligt vanligare Agne, som i den senaste namnlängden delar dag med Ove. När nu Agabus försvann, var det kanske inte längre så lätt att förstå innebörden av det skånska talesättet: Vid Agabus skall vintern börja aga (åka bort). Men varför i all sin dar står MAXIMILIANA liksom EUGENIA och ALEXANDRA tryckta med latinska versaler? Jo, de var kungliga namn, och Oscar I:s gemål hette Josephina Maximiliana Eugenia.

Mellan 1901 och 1986 var namnlängden i stort sett oförändrad, men därefter gjordes ett flertal försök till ”anpassning efter tidens behov”. Det senaste försöket därtill finner vi i 2001 års almanacka. Namnskicket har förvisso skiftat genom tiderna. År 1900 var de vanligaste namnen Karl och Maria, men i dagens Malmö är det namnet Muhammed, som ges till de flesta nyfödda gossebarn. Skall månntro detta namn tagas med i nästa namnreform?

Maria- och Petrusdagarna.

En del av namnkalendern upptas av Maria- och Petrusdagarna. Fortfarande kallas 2/2 kyndelsmässodagen (Marie kyrkogångsdag) och 25/3 Jungfru Marie bebådelsedag, fast de firas på söndagen närmast respektive dag. Marie besökelsedag 2/7 samt Marie Afl (obefläckade avelse) 8/12 kan vi också finna i 1856 års almanacka. Två av den romersk katolska kyrkans Mariadagar kallas vårfrudagar, nämligen Marie bebådelsedag 25/3 och Marie himmelfärdsdag 15/8. I almanackan före 1901 anges endast den 15/8, men i den folkliga traditionen var dock den 25 mars, numera även kallad våffeldag, den mest framträdande märkesdagen. Då skulle vintern och dess sysslor vara förbi, och vårarbetet började. Förvirrande är, att Maria då liksom nu har namnsdag den 28 februari.

Petrus intager en av de främsta platserna i den romersk katolska festkalendern. I de gamla almanackorna finner vi Petri fäng 1/8 (till minne av Petrus fängslande och befrielse), Petri cathedra 22/2 (i folkmun Petter katt) samt Petrus dödsdag 29/6 (Persmäss). Den sistnämnda dagen har nu namnet Peter (och Petra), och på den 1/8 står det Per.

Andra uppgifter i almanackan.

I 1851 års almanacka står det bla, att detta år, 1851, hålles före vara det 5853 ifrån Verdens Skapelse. Vi får även veta, att året är det 52 efter Hans Maj:t Konung Oscar I:s Födelse, den 4 Juli 1799, mfl uppgifter om det dåvarande svenska kungahuset. Det ges även uppgifter om förmörkelser. En solförmörkelse skulle äga rum den 28 juli, varvid bla i nordöstra delen af Skåne samt Blekinge hela solskivan vid detta tillfälle blifver förmörkade. Vi får även kännedom om De större planeternas Gång och Lysande År 1851.

Andra uppgifter är Posternas afgång ifrån Lund, jemte den förnyade Bref-Taxan samt Posternas ankomst till Lund. En förteckning över 1851 Års Marknader samt Förteckning på de marknader som hålles i Norrska till Sverige gränsande orter 1851 upptar flera sidor. Populärvetenskapliga artiklar med anknytning till det praktiska livet var ett viktigt inslag i almanackorna, och 1851 behandlades ett på 1800-talet aktuellt ämne i artikeln: Kort framställning om de hufvudsakligaste kroppsliga sjukdomar, hvilka härleder sig från ett omåttligt brännvinsbruk. Dessutom lämnades upplysningar Om vården af lemningar från forntiden.

Små klisterlappar med taggar på.

Beträffande postbefordran kan nämnas, att de nordiska länderna var ganska sena med att införa gummerade frimärken. I juli 1855 gav Kongl Generalpoststyrelsen ut fem små bleka klisterlappar med taggar på. Det var våra första frimärken. Nu ersatte enhetsportot de invecklade miltaxorna, och det kostade 4 skilling banko att skicka ett brev vart som helst inom landet, om det inte var lokalporto, för då kostade det enbart 3 skilling. (Det dyraste svenska frimärket är ju ett gult tre skilling banco).1860 upplyses, att frimärken påsättes brefs adress-sida till så stort antal eller med den valör, som brefvets vigt fordrar, varande frimärkena å baksidan bestrukna med lim, som lätt fuktade fäster märkena vid brefven. 1860 var portot Tolf Öre Riksmynt för brev vars vikt inte uppgick till 1 1/4 lod, och 1906 var portot 10 öre för vikt af högst 15 gram, medan lokalportot för motsvarande vikt var 5 öre.


Bild 3. Underrättelser om de nya längdmåtten i 1856 års almanacka.

Decimalsystemet infördes 1856.

Det som gör 1856 års almanacka särskilt intressant, är Underrättelser om det nya Mått- Vikt och Mynt-Systemet. Härmed avses decimalsystemet, som infördes fr.o.m 1856. Genom 1855 års myntordning infördes nämligen som räkneenhet 1 rdr riksmynt = 1 rdr riksgälds = 100 öre. Grundenheten förblev den dittills gällande riksdalern riksgälds (motsvarande 1/4 riksdaler silver eller specie) men den skulle kallas riksdaler riksmynt. Tidigare indelade man riksdalern i 48 skilling (1 skilling = 12 runstycken). 1 öre blev således i det närmaste lika med ½ skilling (eller 2 styver). Det nya myntet 25-öringen motsvarade den tidigare tolvskillingen, och fortfarande i min barndom levde denna benämning kvar. Dagens barn har väl knappt ens sett en 25-öring. (Från 1873 infördes kronan istället för riksdalern.)

Ett svenskt icke metriskt enhetssystem infördes samtidigt genom en förordning 1855. Tidigare hade man haft både 1 fot = 12 verktum och 1 fot = 10 decimaltum, som brukades jämsides, men nu gällde: 1 rev (26,69 m) = 10 stänger = 100 fot = 1000 tum, och 1 tum (29,69 mm) var = 10 linjer. Det enda gamla längdmåttet, som bibehölls oförändrat, var milen (= 10689 m).

Motsvarande ändringar infördes beträffande ytmått, rymdmått och vikter. Detta nya decimalsystem blev dock kortlivat, för det avlöstes 1879, med tio års övergångstid, av metersystemet. Samtidigt ersattes den gamla svenska milen med nymilen, som alltså var 689 meter kortare. Decimalsystemet från 1856 har väl därför fallit i glömska och är en ganska okänd historisk parentes, bortsett från myntsystemet, som i princip är detsamma i våra dagar.


Bild 4. I 1888 års almanacka finns bl.a. denna tabell för att kunna jämföra 1856 års längdmått med de nya längdmåtten (i våra dagar gällande).

”14-öres almanackan”

Att almanackan fanns i de flesta familjer efter 1800-talets mitt är förståeligt med tanke på all nyttig upplysning, som man fick i detta lilla behändiga och billiga häfte i fickformat.

Läskunnigheten började ju nu bli mer eller mindre allmän, och priset var endast 4 skilling banko 1851. På näst sista sidan upplyses där, att Enligt Kongl Maj:ts Nådiga Förordning av den 10 augusti 1819 skola de små Almanackorna hädanefter försäljas häftade och skurne för 4 Sk. B:ko stycket. Den som tog mer betalt fick böta 33 R:dr 16 Sk B:ko för hvarje gång sådant öfverträdes. Som synes var priset 14 öre år 1860 (se bild 5). Almanackan var tryckt 1859 hos Lundblom i Landskrona och kunde köpas i J L Törnqvists Bok-Musik o Pappershandel i Landskrona, men almanackor såldes också på landets marknader. Senare fick almanackorna ett något större format och försågs så småningom även med styva pärmar. En almanacka från 1916 är såld av J Lundblad, och fortfarande var priset häftad och skuren 14 öre.


Bild 5. Titelbladet till 1860 års almanacka. Som synes utgavs almanackorna av Kungliga Vetenskapsakademin, som 1749 till 1972 hade uteslutande privilegium på dess utgivande.

Almanackan för släktforskare.

Många med mig har väl hjälpredan ALMANACKA 1600-1999 för att ta reda på, vilket datum en viss sön- eller helgdag inföll på. I nättidningen Rötter (http://www.genealogi.se) kan man även gratis hämta en datakalender för åren 1500-2100.

Vi ska alltså vara medvetna om, att det datum, som anges före den 1 mars 1753, inte överensstämmer med vår nuvarande kalender. Men ska vi för den skull räkna om datumet? Det kan enligt min mening endast förvirra. När var Carl von Linné född? Ibland uppges den 23/5 1707, men enligt den då gällande unika ”svenska stilen” var det faktiskt den 13/5.

Det är inte ofta, som de olika kalendrarna (eller stilarna) uppmärksammas av kyrkoböckernas författare, men vem skulle ha gjort det om inte vår gode Klerck i Kågeröd. Så här skriver han 1772: ”d 16 Julij begrofs åboen uti Giödstorpshus Jöns Henrichson, född uti Urtahuset 1726 d 28 Junij efter gla stilen. Han skriver också, att Jöns blivit vigd med dåvarande pigan, men nu dess efterlämnade änka Hanna Nilsdotter i Kågeröds kyrka 1754 dom 28 post Trin, men då gällde ju den nya stilen, varför ingen kommentar behövdes.

Klockan.

Jag har skrivit ”Kalendrar och almanackor” som rubrik och har också hittills endast uppehållit mig vid den tidsindelning, som almanackan anger, dvs årtal och datum. Sällan träffar släktforskare på, att klockslag uppges i äldre tider, och när detta förekommer i t.ex. en födelsenotis, förstår man, att det fanns en klocka i hemmet, antingen ett gammalt golvur eller ett fickur. Ibland kan man se gamla klockor, som endast har timvisare, och noggrannare tidsangivelse behövdes sällan före järnvägarnas tillkomst. Den tid, som då förekom i landet, var dessutom ortens lokala tid. Självklart var kockan tolv, då solen stod högst på himlen på den ort, där man vistades, vilket skilde 24 minuter mellan Göteborg och Stockholm. När Västra stambanan (Stockholm- Göteborg) var färdig 1862, infördes Göteborgstid som järnvägstid längs hela linjen. För att hålla reda på tidsskillnaden hade man särskilda tabeller, och på en del stationer lär det ha funnits klockor med olikfärgade minutvisare för ortstid resp. järnvägstid. Detta var krångligt för resenärerna, och den 1 januari 1879 infördes en nationell standardtid (borgerlig tid) i Sverige, vilken genom en mindre justering år 1900 anpassades till det internationella tidszonssystemet.

Källor:
Lars Olof Lodén: Tid, en bok om tideräkning och kalenderväsen.
Diverse uppslagsböcker.
Frimärket 125 år, en krönika av Jan Gabrielsson.
Gamla almanackor.

Omslaget