Omslaget

Slškt och Bygd 00:2

Tankar kring några dödboksanteckningar.

- Caj Nilsson -

Om man sitter där och läser vad prästen med möda har präntat ner på dåligt papper med en penna som kanske inte var den mest lättanvända bland bläckpennor, så kanske man börjar fundera på vad som egentligen döljer sig bakom prästens kråkfötter i dödbokens kolumner.

Man får läsa om dem som blivit gamla och orkeslösa och dött av ålderdomssvaghet, med kommentaren, dog utfattig, som en summering av ett helt liv. Andra har drabbats av bröstsot som ändat deras liv. Ofta får man läsa att en hustru har dött i barnsäng, och kvar står en man ensam med en barnaskara i olika åldrar.

”Den 16 mars halv åtta om morgonen avsomnade under barnsbörd med två oförlösta barn kronoskattehemmansåbon Lars Svenssons hustru Estrid Jönsdotter 41 år 8 månader 6 dagar gammal. En tystlåten och beskedlig qvinna” (Nöbbelöv C:1 för 1790). Vad som kan ha inträffat kan vi bara ana oss till. Trots att Estrid tidigare fött sin man Lars tre söner och en dotter, blev den sista förlossningen för svår. Jordegumman, som förmodligen var den enda hjälp som fanns att tillgå, gjorde nog sitt yttersta med de små resurser som fanns att tillgå.

Begiven på dryckenskap

Om en annan kvinna har en präst i anteckningskolumnen skrivit följande:
”Hon var de senaste åren av sin levnad begiven på dryckenskap, vilken last man även tror påskyndade hennes död”. I en tid när det var mindre vanligt att kvinnor drack sprit ställer man sig frågan om vad som kan ligga bakom prästens skrivning?

Sissa, som kvinnan hette, var född 1787 och dog 1822 således 35 år gammal. Hon hade gift sig med sin Per omkring 1806 och fick en dotter 1807. Sedan dröjde det till september 1811 innan hon födde parets andra barn, en gosse som blev döpt till Hans. Han fick leva i tre månader. Tiden gick och först 1817 i juli föds nästa barn, även detta en gosse. Men glädjen blev kort. Efter blott fyra dagar dog också denna son.

Fyra år mellan barnen

Under denna tid födde kvinnorna ofta barn vart annat år. Samtidigt var barnadödligheten hög och att förlora ett barn var tragiskt men inte ovanligt. För Sissi dröjde det fyra år mellan första och andra barnet, inte så ovanligt kanske, men dom hade kanske väntat länge på en son och nu när han kom gladde man sig åt den lille. Sorgen blev därför tung när han dog, endast tre månader gammal.

Nu dröjde det sex år innan Sissa blev gravid igen och glädjen var stor när hon födde sin andra son, en arvinge. Men barnet var klent och dog efter fyra dagar. Om sorgen efter förra sonen var svår, måste denna sorg vara ännu tyngre. Började kanske Sissa att anklaga sig själv för misslyckandena? Hade Per, hennes man, sagt något oöverlagt till sin hustru och som gjorde att hon kände sig anklagad för det som inträffat. Eller var det grannkärringarna, med barnaskocken i kjortelfållen, som uttalade sig om Sissa, Pers hustru, som inte var ”nån redi qvinga” som inte kunde ge sin man barn?

Var spriten, då precis som nu, en tröst att ta till, när det var som svårast. Plågan kändes kanske mindre om man tog sig en skvätt. Att skvättarna togs oftare och oftare, för lindringen behövdes för sinnesron. Och dom blev större och större. Dom slutade i en anteckning av en präst i dödboken på 1700-talet.

Omslaget