Brännvinet
historik, hembränning, seder och lagstiftning
- Bengt Nordahl -
Från medicin till ”njutningsmedel”
Att supa betyder egentligen från början att intaga flytande föda med sked, och i äldre tider var det vanligt, att man förtärde brännvin med en speciell brännvinssked av ålderdomlig typ med runt skedblad och kort rakt skaft, som avslutades med en dekorativt utformad knopp. (Medicin intogs ju förr med sked.) Brännvinsskeden doppades i en gemensam skål, vid gillen ofta fylld med sirapsbrännvin. Det påstås dock, att karlarna föredrog rent brännvin, som de drack ur tumlare, kalkar eller små bägare.
I antikrundan från Falköping i år (2000) förevisades en supsked av silver från mitten av 1500-talet. Det påpekades dock, att den inte hade använts att supa brännvin med, eftersom denna dryck ännu inte var bruklig i landet. Medeltidens alkemister påstås ha lärt sig konsten att destillera vin till sprit av araberna (destillatet kallades aqua vitae på latin, d.v.s. livets vatten), och på 1400-talet drabbade brännvinet Norden. Det användes då vid kruttillverkning, men det var främst en medicin, som tilltroddes undergörande egenskaper, och det var en utländsk vara, vars införsel medgavs konungens apotekare. Dess nytta för invärtes bruk kan betvivlas, men det har förvisso varit oumbärligt som bedövningsmedel.
Det var av ryssarna vi lärde konsten att tillverka brännvin av säd. Om dessa heter det 1582, att ”de dricka bränt vin som kor dricka vatten, så att de ej mer likna människor”.
Under 1600-talet införskaffades brännvinspannor, men i början fanns det oftast endast en i varje socken. Den förvarades i prästgården och lånades ut till bröllop, barnsöl, begravningar och andra högtidliga tillfällen. Det var således i prästgården man lärde sig supa, och i prästgården lärde man också bränna. En del präster utgav även skrifter, där brännvinets dygder prisades.
|
|
Kort om hembränningen
Den vanligaste råvaran vid bränningen, innan potatisen var känd, var havre-, korn- eller rågmalt. I brist på spannmål kunde man nyttja rönnbär och diverse andra bär och frukter. Linné skriver i sin Skånska resa, att det användes ”fallfrukt, som fått ligga och ruttna med jäst”. Under 1800-talets första hälft började man dock göra brännvin av den konstiga knölen, som kallades potatis. Härigenom kunde man använda brödsäden till vad den var avsedd för, men genom brännvinsbränningen kom potatisen också in bakvägen i våra hushåll. Det gick ju faktiskt också att äta den, och den blev fattigt folks viktigaste föda och tillsammans med freden och vaccinet en bidragande orsak till folkökningen.
Använde man potatis, skulle den först tvättas, kokas och mosas eller malas, innan potatis och potatisvatten hoprördes med malt i mäskkaret, varefter jäst tillsattes. Locket lades över karet, varefter mäsken fick stå omkring två dygn, vanligen från lördags- till måndagsmorgonen, då man tidigt i ottan tog av locket och provade jäsningen med en brinnande trästicka, som hölls över karet. Om inte stickan slocknade, var jäsningen klar, och det gjordes upp eld, och brännvinspannan placerades i den öppna spisen på en stor ring av järn med tre ben. När mäsken östs över till pannan, påsattes hatten med de snett nedåtriktade långa kylpiporna, som träddes genom hålen i kylkaret. Detta ställdes på en låg pall och fylldes med is, snö eller vatten, och alla skarvar tätades väldigt noga. På golvet under ändan av piporna placerades ett mindre laggkärl, varifrån råspriten efter hand tömdes i ett större kärl. Efter den första förberedande bränningen upprepades proceduren, och det som då rann ur kylpiporna var det ”klarade”, destillerade, brännvinet.
När särskilt brygghus saknades, förrättades bränningen i boningsrummet. Man kan lätt föreställa sig, vilket obehag detta medförde, och av den kokheta dranken blev rummet uppfyllt av os och imma.
|
|
En
kvinnosyssla
Att bränna brännvin och brygga öl i hemmet var kvinnosysslor, liksom annan beredning av mat och dryck. Oftast var det de, som skötte både bränningen och försäljningen. De utmärkte sig dock för en oklanderlig dryckesmoral, för även om de gärna förtärde något glas, lär de sällan eller aldrig ha berusat sig.
Det var ofta pigorna i huset, som brände, och åbon Jöns Johansson i L. Ebbarp i Konga socken intygar i vidstående orlovssedel daterad den 29 sept 1806, att tjänstehjonet pigan Hanna Påhlsdotter sysslat med följande slöjd: Bränna, Brygga och Spinna m.m.
Olyckor hände så lätt
Eftersom bränningen skedde över öppen eld, var sysslan förvisso inte helt riskfri, vilket framgår av följande dödsnotis från Skärsnär i Vånga socken 1732: ”Denna sl hustru (Karna Olasdotter) råkade i olycka då hon hade Brenne Wijn at brenna som tog eld och hon teraf blef för brend d 7 Junij och teraf dagen efter blef död, af hwilken olycka des man fått skada och är illa krank.” Mannen klarade sig och levde som änkling i 15 år. Huset klarade sig och tydligen även brännvinspannan, för vid bouppteckningen något senare upptas: ”En brännwins redskap med piper och thes behov wäger 24 marker för 20 öre mark 15 Daler.”
Brännvinspannor med tillbehör upptas ju ofta under rubriken Koppar i bouppteckningar. I Skipadrätten såldes på auktion den 16 juli 1772 ”en Brännwins panna med Hatt”, som inropades av en av sönerna för 13 daler16 öre. Även en ”Brännwinstunna och 2ne pipor” och annan utrustning, som kan hänföras till brännvinstillverkningen, finns med i förteckningen.
Brännvinet flödade
Brännvinet flödade som värst i vårt land från 1700-talets slut fram till 1800-talets mitt. Till livets nödtorft räknades brännvinet, och det var vanligt, att bonden och hans drängar började dagen med en sup och en brödbit. Vid hårda arbeten knusslades varken på mat eller brännvin. Från slåtterarbete i Västergötland berättas, att det bjöds på rikligt med mat, dricka och brännvin till varenda en av dagens fem måltider.
Mat, öl och brännvin skulle finnas i överflöd vid alla kalas. Ett bröllop, gravöl eller barnsöl med ett rejält fylleslagsmål var ett bevis på att värdfolket inte snålat med drickat. Det berättas, att i Finnveden i Småland var det vanligt, att kvinnorna till gästabuden medförde svepning för sina män, för på den tiden var det ej sällsynt, att mannen blev dräpt under gästabudet, och att hustrun fick föra hans lik med sig hem.
Nåja, ovanstående låter kanske mest som en nertecknad skröna, där verkligheten överdrivits. I domboken för Onsjö härad kan man emellertid läsa om efterspelet till ett barnsöl hos Nils Christensson i Vittskövle i Torrlösa 1698, där det säkert inte heller sparats på mat och dryck, troligen både öl och brännvin. Efter att flertalet gäster redan lämnat gästabudsgården, uppstod det slagsmål, där det inte bara förekom örfilar och hårdragning. Stolar började användas som tillhyggen, och rätt som det var låg tre män avsvimmade på golvet, av vilka den ene inte reste sig igen. Han hade varit så drucken, att rätten fann det troligt, att han fick ett dödligt sår, när han ramlade omkull och slog sig i huvudet mot ett ölkar innanför stugdörren. Något besvär att bära hem hans lik blev det dock inte, eftersom han var bror till värden och bodde på gården.
Brännvinsbord
Redan på 1700-talet noterade främlingar svenskarnas vana att ”på ryssars vis” börja måltiden med ett ”brännvinsbord”, som tydligen var föregångare till det svenska smörgåsbordet.. Det bestod av några sorters tilltugg till de snapsar, med vilka man i borgerliga kretsar inledde måltiden.
Förbud och förordningar avlöste varandra.
Redan på 1600-talet började man införa mer eller mindre tillfälliga förbud och begränsningar av brännvinsbränningen i samband med missväxt. 1696 förbjöds bränning av råg, det hittills vanligaste bränningsämnet. År 1709 förbjöd Karl XII all bränning av säd, men denna lag fick året efter vila, för att man under pesten skulle ha tillgång till brännvin och vitlök. Förbudet kom att träda i kraft först år 1718, men efter Karl XII:s död upphävdes förbudet, och bonden gavs rätt att ur kyrktornet återhämta sin brännvinspanna.
Under frihetstiden var det Hattarna, som mest förespråkade förbud, medan Mössorna, som hade sina flesta anhängare bland bönderna, ville behålla husbehovsbränningen. Enligt en brännvinsförordning av år 1731 berövades småbönder och torpare rättigheten att bränna. Däremot blev det dem tillstatt att köpa så mycket de förmådde. Efter 1740 års missväxt utfärdade Kungl. Maj:t ett tillfälligt förbud mot bränning. Husbehovsbränningens motståndare ville få detta förbud att bli permanent med motiveringen: ”När brännvinspannan blev igensluten förspordes strax ett angenämt lugn och sedlig tysthet över landet”, och det intygades, att man iakttagit anständighet vid bröllop och begravningar.
Samma erfarenhet gjordes efter förbudet 1756, som kom att bestå
till 1760. Då förbjöds inte endast tillverkning utan också
försäljning av såväl svenskt som utländskt brännvin.
Tidigare hade myndigheterna endast förseglat pannorna, men nu togs
de i offentligt förvar. Ur protokollet från Onsjö häradsrätt
av den 10 mars 1757 är följande utdrag hämtat: ”Kronolänsman
Hans Meijer tilltalar genom stemning afskedade Ryttaren Jöns Stångberg
uti Röstånga för thet han mot Kungl. Maj:ts utfärdade
förbud d 26 nov 1756 hafwer undandölgt sin Brännwinspanna
och tillwerkat brännwin ...”
Jöns Stångberg kunde inte inställa sig själv, eftersom
han uppgavs vara gammal och gick i barndomen, och hustrun var sjuk och
sängliggande.
1772 var det åter spannmålsbrist, och en av Gustaf III:s första åtgärder efter kuppen, var att utfärda förbud mot brännvinsbränning. Den statsfinansiella situationen var bekymmersam, och genom införande av kronobrännerier trodde han sig både kunna reglera brännvinsbränningen och skaffa inkomster till kronan. Så blev det nu inte. Lönnbränningen ökade för varje år. Bönderna ville bränna själva vid bra skördar för att förhindra ”vanpris” på spannmålen, och de ansåg sig behöva brännvin till sitt arbetsfolk och drank till sina kreatur. I goda år brändes mycket, och allt var lust och nöje; men när det liknade till knapp skörd, så klagades: ’I år få vi icke bränna mycket, hvad skola vi ge kreaturen? Det blir att sälja dem för lågt pris.’
Domar vid Onsjö häradsrätt
§ 22 3/6 1774: Ryttaren Pehr Winberg och rusthållaren Gustaf Bengtsson från Ask ställdes till ansvar för att ha sålt brännvin. Gustaf medgav, att han något före Ask marknad (18/4) av Pehr Winberg fått ”tvänne Pottor Swänskt Brännewin” emot tre daler, varav han under marknaden till okända personer sålde 4 supar och fick 2 öre för varje i betalning, men det övriga blev senare förtärt av honom och folket hemma i huset. Ryttaren nekade och menade, att sådant skulle bevisas, och det fanns inga vittnen. Rusthållaren Gustaf Bengtsson dömdes att böta 200 daler smt.
Eftersom det oftast var kvinnorna, som hade hand om bränningen, blev bägge instämda. Vid samma ting som i föregående fall var bonden Nils Åkesson och hans hustru Troen Pehrsdotter i Kvärk samt sonen Åke Nilsson anklagade för olovlig brännvinsbränning. Hustrun var inte närvarande och Nils Åkesson nekade alldeles. Det enda närvarande vittnet Måns Nilsson vittnade, att ”han aldrig märkt brännwins-tillwerkning hos Nils Åkesson eller något som dertill hör af Nils Åkesson blifwit företagit.”
Nils Åkessons brygghus
Målet uppsköts till morgondagen, och då vittnade soldaten Jöns Möllerström från Vindfälle och pigan Anna Andersdotter från Ask. Jöns Möllerström berättade, att när han under den sistlidna vintern kommit till Kvärk i något ärende, hade han gått till Nils Åkessons brygghus. Genom den öppna dörren hade han då sett brännvinsredskapet av koppar vara på elden, och Nils Åkessons flicka vid namn Hanna hade tillsyn över tillverkningen.
Pigan Anna Andersdotter vittnade, att under hennes tjänstetid i Kvärk, tillverkades brännvin med kopparredskap hos Nils Åkesson flera gånger efter julhelgen 1773. Såväl mannen som hustrun Troen Pehrsdotter hade varit överens om tillverkningen. Sonen Åke Nilsson uppgav däremot, att han inte visste något därom.
Häradsrätten sakfällde Nils Åkesson och hans hustru samfällt till 200 dalers böter, men sonen Åke frikändes ”ehuru han ock warit wetande af föräldrarnas brott, likwäl ej therföre kan till någon del blifwa answarig”. Nils Åkesson och Troen Pehrsdotter förelades vid 30 dalers vite att på andra tingsdagen av nästa i häradet infallande ting överlämna berörda redskap, varmed de tillverkat brännvin eller också lagligen styrka vart det tagit vägen.
Brännvinspannan blev en följetong. Vid nästa ting meddelas för den 29/10, att redskapet varken blivit inlämnat eller lagligen styrkts, vart det tagit vägen. Inte heller hade de själva infunnit sig. Därför fälldes de till 30 dalers böter. Vid vintertinget 1775 blev de sakfällda till ”försuttit wite 50 Dahler smt”.
Husbehovsbränningens slutliga upphörande.
Varken föreställningar, undersökningar eller böter kunde hämma den olovliga brännvinsbränningen. Därför förordnades 1774, att ogäldade böter skulle sonas med vatten och bröd m.m. Gustaf III:s kronobrännerier lades ner 1778, och hembränning blev i princip tillåten men beskattades.
På 1830-talet fanns det enligt statistiken inte mindre än 170000 brännvinspannor i landet. Vuxna mäns alkoholkonsumtion beräknades under första delen av 1800-talet ha uppgått till 107 liter per man och år, d.v.s. 0,3 l per dag. Samtidigt började flera läkare påvisa de faror för folkhälsan, som den enorma konsumtionen av brännvin medförde, och Peter Wieselgrens m.fl. nykterhetsförkämpars agitation för avhållsamhet från brännvin satte in. 1853-54 års riksdag lyckades genomdriva skärpt beskattning av brännvinsbränning. 1860 förbjöds husbehovsbränningen helt, men fortfarande 140 år senare förekommer ju olaglig lönnbränning. I våra grannländer Finland och Norge infördes totalt rusdrycksförbud vid tiden för 1:a världskriget, men i Sverige fick förbudets motståndare 51 % vid den allmänna folkomröstningen 1922.
Källor:
Nils Keyland, Svensk allmogekost.
Jane Fredlund, Stora boken om Livet förr.
Svenska Folket genom tiderna, VII.
Diverse uppslagsböcker.
Onsjö härads domböcker.
Vånga kyrkobok.
Kågeröds kyrkoarkiv.