Brännvinet
historik, hembränning, seder och lagstiftning
- Bengt Nordahl -
Från medicin till njutningsmedel
Att supa betyder egentligen från början att intaga flytande
föda med sked, och i äldre tider var det vanligt, att man förtärde
brännvin med en speciell brännvinssked av ålderdomlig
typ med runt skedblad och kort rakt skaft, som avslutades med en dekorativt
utformad knopp. (Medicin intogs ju förr med sked.) Brännvinsskeden
doppades i en gemensam skål, vid gillen ofta fylld med sirapsbrännvin.
Det påstås dock, att karlarna föredrog rent brännvin,
som de drack ur tumlare, kalkar eller små bägare.
I antikrundan från Falköping i år (2000) förevisades
en supsked av silver från mitten av 1500-talet. Det påpekades
dock, att den inte hade använts att supa brännvin med, eftersom
denna dryck ännu inte var bruklig i landet. Medeltidens alkemister
påstås ha lärt sig konsten att destillera vin till sprit
av araberna (destillatet kallades aqua vitae på latin, d.v.s. livets
vatten), och på 1400-talet drabbade brännvinet Norden. Det
användes då vid kruttillverkning, men det var främst en
medicin, som tilltroddes undergörande egenskaper, och det var en
utländsk vara, vars införsel medgavs konungens apotekare. Dess
nytta för invärtes bruk kan betvivlas, men det har förvisso
varit oumbärligt som bedövningsmedel.
Det var av ryssarna vi lärde konsten att tillverka brännvin
av säd. Om dessa heter det 1582, att de dricka bränt vin
som kor dricka vatten, så att de ej mer likna människor.
Under 1600-talet införskaffades brännvinspannor, men i början
fanns det oftast endast en i varje socken. Den förvarades i prästgården
och lånades ut till bröllop, barnsöl, begravningar och
andra högtidliga tillfällen. Det var således i prästgården
man lärde sig supa, och i prästgården lärde man också
bränna. En del präster utgav även skrifter, där brännvinets
dygder prisades.
Hembränning på 1700-talet. Från
den på en järnring över elden stående brännvinspannan
leder de två kylpiporna genom det med is och vatten fyllda
karet för kylning av ångan. Genom piporna rinner brännvinet
ned i träbyttan på golvet. (Bilden är arrangerad
på ett museum, och gumman är en docka klädd som
man kunde vara på den tiden.)
(Från Svensk allmogekost s. 89.)
|
Kort om hembränningen
Den vanligaste råvaran vid bränningen, innan potatisen var
känd, var havre-, korn- eller rågmalt. I brist på spannmål
kunde man nyttja rönnbär och diverse andra bär och frukter.
Linné skriver i sin Skånska resa, att det användes fallfrukt,
som fått ligga och ruttna med jäst. Under 1800-talets
första hälft började man dock göra brännvin av
den konstiga knölen, som kallades potatis. Härigenom kunde man
använda brödsäden till vad den var avsedd för, men
genom brännvinsbränningen kom potatisen också in bakvägen
i våra hushåll. Det gick ju faktiskt också att äta
den, och den blev fattigt folks viktigaste föda och tillsammans med
freden och vaccinet en bidragande orsak till folkökningen.
Använde man potatis, skulle den först tvättas, kokas och
mosas eller malas, innan potatis och potatisvatten hoprördes med
malt i mäskkaret, varefter jäst tillsattes. Locket lades över
karet, varefter mäsken fick stå omkring två dygn, vanligen
från lördags- till måndagsmorgonen, då man tidigt
i ottan tog av locket och provade jäsningen med en brinnande trästicka,
som hölls över karet. Om inte stickan slocknade, var jäsningen
klar, och det gjordes upp eld, och brännvinspannan placerades i den
öppna spisen på en stor ring av järn med tre ben. När
mäsken östs över till pannan, påsattes hatten med
de snett nedåtriktade långa kylpiporna, som träddes genom
hålen i kylkaret. Detta ställdes på en låg pall
och fylldes med is, snö eller vatten, och alla skarvar tätades
väldigt noga. På golvet under ändan av piporna placerades
ett mindre laggkärl, varifrån råspriten efter hand tömdes
i ett större kärl. Efter den första förberedande bränningen
upprepades proceduren, och det som då rann ur kylpiporna var det
klarade, destillerade, brännvinet.
När särskilt brygghus saknades, förrättades bränningen
i boningsrummet. Man kan lätt föreställa sig, vilket obehag
detta medförde, och av den kokheta dranken blev rummet uppfyllt av
os och imma.
Dranken silas före destillationen i brännvinspannan
genom den med halm fyllda, stora trätratten. Den avtagna hatten
med pipor syns i förgrunden. (Pannans hatt, för mannen
har ju sin på huvudet. Väntar han månntro på
att få avsmaka?) På väggen t.h. hänger en
ring av träbitar avsedd att sätta den sotiga brännvinspannan
på, då denna flyttades ned på golvet. (Även
halmringar kunde användas för detta ändamål.)
(Från Svensk allmogekost s. 93.)
|
En
kvinnosyssla
Att bränna brännvin och brygga öl i hemmet var kvinnosysslor,
liksom annan beredning av mat och dryck. Oftast var det de, som skötte
både bränningen och försäljningen. De utmärkte
sig dock för en oklanderlig dryckesmoral, för även om de
gärna förtärde något glas, lär de sällan
eller aldrig ha berusat sig.
Det var ofta pigorna i huset, som brände, och åbon Jöns
Johansson i L. Ebbarp i Konga socken intygar i vidstående orlovssedel
daterad den 29 sept 1806, att tjänstehjonet pigan Hanna Påhlsdotter
sysslat med följande slöjd: Bränna, Brygga och Spinna
m.m.
Olyckor hände så lätt
Eftersom bränningen skedde över öppen eld, var sysslan
förvisso inte helt riskfri, vilket framgår av följande
dödsnotis från Skärsnär i Vånga socken 1732:
Denna sl hustru (Karna Olasdotter) råkade i olycka då
hon hade Brenne Wijn at brenna som tog eld och hon teraf blef för
brend d 7 Junij och teraf dagen efter blef död, af hwilken olycka
des man fått skada och är illa krank. Mannen klarade
sig och levde som änkling i 15 år. Huset klarade sig och tydligen
även brännvinspannan, för vid bouppteckningen något
senare upptas: En brännwins redskap med piper och thes behov
wäger 24 marker för 20 öre mark 15 Daler.
Brännvinspannor med tillbehör upptas ju ofta under rubriken
Koppar i bouppteckningar. I Skipadrätten såldes på auktion
den 16 juli 1772 en Brännwins panna med Hatt, som inropades
av en av sönerna för 13 daler16 öre. Även en Brännwinstunna
och 2ne pipor och annan utrustning, som kan hänföras till
brännvinstillverkningen, finns med i förteckningen.
Brännvinet flödade
Brännvinet flödade som värst i vårt land från
1700-talets slut fram till 1800-talets mitt. Till livets nödtorft
räknades brännvinet, och det var vanligt, att bonden och hans
drängar började dagen med en sup och en brödbit. Vid hårda
arbeten knusslades varken på mat eller brännvin. Från
slåtterarbete i Västergötland berättas, att det bjöds
på rikligt med mat, dricka och brännvin till varenda en av
dagens fem måltider.
Mat, öl och brännvin skulle finnas i överflöd vid
alla kalas. Ett bröllop, gravöl eller barnsöl med ett rejält
fylleslagsmål var ett bevis på att värdfolket inte snålat
med drickat. Det berättas, att i Finnveden i Småland var det
vanligt, att kvinnorna till gästabuden medförde svepning för
sina män, för på den tiden var det ej sällsynt, att
mannen blev dräpt under gästabudet, och att hustrun fick föra
hans lik med sig hem.
Nåja, ovanstående låter kanske mest som en nertecknad
skröna, där verkligheten överdrivits. I domboken för
Onsjö härad kan man emellertid läsa om efterspelet till
ett barnsöl hos Nils Christensson i Vittskövle i Torrlösa
1698, där det säkert inte heller sparats på mat och dryck,
troligen både öl och brännvin. Efter att flertalet gäster
redan lämnat gästabudsgården, uppstod det slagsmål,
där det inte bara förekom örfilar och hårdragning.
Stolar började användas som tillhyggen, och rätt som det
var låg tre män avsvimmade på golvet, av vilka den ene
inte reste sig igen. Han hade varit så drucken, att rätten
fann det troligt, att han fick ett dödligt sår, när han
ramlade omkull och slog sig i huvudet mot ett ölkar innanför
stugdörren. Något besvär att bära hem hans lik blev
det dock inte, eftersom han var bror till värden och bodde på
gården.
Brännvinsbord
Redan på 1700-talet noterade främlingar svenskarnas vana att
på ryssars vis börja måltiden med ett brännvinsbord,
som tydligen var föregångare till det svenska smörgåsbordet..
Det bestod av några sorters tilltugg till de snapsar, med vilka
man i borgerliga kretsar inledde måltiden.
Förbud och förordningar avlöste varandra.
Redan på 1600-talet började man införa mer eller mindre
tillfälliga förbud och begränsningar av brännvinsbränningen
i samband med missväxt. 1696 förbjöds bränning av
råg, det hittills vanligaste bränningsämnet. År
1709 förbjöd Karl XII all bränning av säd, men denna
lag fick året efter vila, för att man under pesten skulle ha
tillgång till brännvin och vitlök. Förbudet kom att
träda i kraft först år 1718, men efter Karl XII:s död
upphävdes förbudet, och bonden gavs rätt att ur kyrktornet
återhämta sin brännvinspanna.
Under frihetstiden var det Hattarna, som mest förespråkade
förbud, medan Mössorna, som hade sina flesta anhängare
bland bönderna, ville behålla husbehovsbränningen. Enligt
en brännvinsförordning av år 1731 berövades småbönder
och torpare rättigheten att bränna. Däremot blev det dem
tillstatt att köpa så mycket de förmådde. Efter
1740 års missväxt utfärdade Kungl. Maj:t ett tillfälligt
förbud mot bränning. Husbehovsbränningens motståndare
ville få detta förbud att bli permanent med motiveringen: När
brännvinspannan blev igensluten förspordes strax ett angenämt
lugn och sedlig tysthet över landet, och det intygades, att
man iakttagit anständighet vid bröllop och begravningar.
Samma erfarenhet gjordes efter förbudet 1756, som kom att bestå
till 1760. Då förbjöds inte endast tillverkning utan också
försäljning av såväl svenskt som utländskt brännvin.
Tidigare hade myndigheterna endast förseglat pannorna, men nu togs
de i offentligt förvar. Ur protokollet från Onsjö häradsrätt
av den 10 mars 1757 är följande utdrag hämtat: Kronolänsman
Hans Meijer tilltalar genom stemning afskedade Ryttaren Jöns Stångberg
uti Röstånga för thet han mot Kungl. Maj:ts utfärdade
förbud d 26 nov 1756 hafwer undandölgt sin Brännwinspanna
och tillwerkat brännwin ...
Jöns Stångberg kunde inte inställa sig själv, eftersom
han uppgavs vara gammal och gick i barndomen, och hustrun var sjuk och
sängliggande.
1772 var det åter spannmålsbrist, och en av Gustaf III:s första
åtgärder efter kuppen, var att utfärda förbud mot
brännvinsbränning. Den statsfinansiella situationen var bekymmersam,
och genom införande av kronobrännerier trodde han sig både
kunna reglera brännvinsbränningen och skaffa inkomster till
kronan. Så blev det nu inte. Lönnbränningen ökade
för varje år. Bönderna ville bränna själva vid
bra skördar för att förhindra vanpris på
spannmålen, och de ansåg sig behöva brännvin till
sitt arbetsfolk och drank till sina kreatur. I goda år brändes
mycket, och allt var lust och nöje; men när det liknade till
knapp skörd, så klagades: I år få vi icke
bränna mycket, hvad skola vi ge kreaturen? Det blir att sälja
dem för lågt pris.
Domar vid Onsjö häradsrätt
§ 22 3/6 1774: Ryttaren Pehr Winberg och rusthållaren Gustaf
Bengtsson från Ask ställdes till ansvar för att ha sålt
brännvin. Gustaf medgav, att han något före Ask marknad
(18/4) av Pehr Winberg fått tvänne Pottor Swänskt
Brännewin emot tre daler, varav han under marknaden till okända
personer sålde 4 supar och fick 2 öre för varje i betalning,
men det övriga blev senare förtärt av honom och folket
hemma i huset. Ryttaren nekade och menade, att sådant skulle bevisas,
och det fanns inga vittnen. Rusthållaren Gustaf Bengtsson dömdes
att böta 200 daler smt.
Eftersom det oftast var kvinnorna, som hade hand om bränningen, blev
bägge instämda. Vid samma ting som i föregående fall
var bonden Nils Åkesson och hans hustru Troen Pehrsdotter i Kvärk
samt sonen Åke Nilsson anklagade för olovlig brännvinsbränning.
Hustrun var inte närvarande och Nils Åkesson nekade alldeles.
Det enda närvarande vittnet Måns Nilsson vittnade, att han
aldrig märkt brännwins-tillwerkning hos Nils Åkesson eller
något som dertill hör af Nils Åkesson blifwit företagit.
Nils Åkessons brygghus
Målet uppsköts till morgondagen, och då vittnade soldaten
Jöns Möllerström från Vindfälle och pigan Anna
Andersdotter från Ask. Jöns Möllerström berättade,
att när han under den sistlidna vintern kommit till Kvärk i
något ärende, hade han gått till Nils Åkessons
brygghus. Genom den öppna dörren hade han då sett brännvinsredskapet
av koppar vara på elden, och Nils Åkessons flicka vid namn
Hanna hade tillsyn över tillverkningen.
Pigan Anna Andersdotter vittnade, att under hennes tjänstetid i Kvärk,
tillverkades brännvin med kopparredskap hos Nils Åkesson flera
gånger efter julhelgen 1773. Såväl mannen som hustrun
Troen Pehrsdotter hade varit överens om tillverkningen. Sonen Åke
Nilsson uppgav däremot, att han inte visste något därom.
Häradsrätten sakfällde Nils Åkesson och hans hustru
samfällt till 200 dalers böter, men sonen Åke frikändes
ehuru han ock warit wetande af föräldrarnas brott, likwäl
ej therföre kan till någon del blifwa answarig. Nils
Åkesson och Troen Pehrsdotter förelades vid 30 dalers vite
att på andra tingsdagen av nästa i häradet infallande
ting överlämna berörda redskap, varmed de tillverkat brännvin
eller också lagligen styrka vart det tagit vägen.
Brännvinspannan blev en följetong. Vid nästa ting meddelas
för den 29/10, att redskapet varken blivit inlämnat eller lagligen
styrkts, vart det tagit vägen. Inte heller hade de själva infunnit
sig. Därför fälldes de till 30 dalers böter. Vid vintertinget
1775 blev de sakfällda till försuttit wite 50 Dahler smt.
Husbehovsbränningens slutliga upphörande.
Varken föreställningar, undersökningar eller böter
kunde hämma den olovliga brännvinsbränningen. Därför
förordnades 1774, att ogäldade böter skulle sonas med vatten
och bröd m.m. Gustaf III:s kronobrännerier lades ner 1778, och
hembränning blev i princip tillåten men beskattades.
På 1830-talet fanns det enligt statistiken inte mindre än 170000
brännvinspannor i landet. Vuxna mäns alkoholkonsumtion beräknades
under första delen av 1800-talet ha uppgått till 107 liter
per man och år, d.v.s. 0,3 l per dag. Samtidigt började flera
läkare påvisa de faror för folkhälsan, som den enorma
konsumtionen av brännvin medförde, och Peter Wieselgrens m.fl.
nykterhetsförkämpars agitation för avhållsamhet från
brännvin satte in. 1853-54 års riksdag lyckades genomdriva
skärpt beskattning av brännvinsbränning. 1860 förbjöds
husbehovsbränningen helt, men fortfarande 140 år senare förekommer
ju olaglig lönnbränning. I våra grannländer Finland
och Norge infördes totalt rusdrycksförbud vid tiden för
1:a världskriget, men i Sverige fick förbudets motståndare
51 % vid den allmänna folkomröstningen 1922.
Källor:
Nils Keyland, Svensk allmogekost.
Jane Fredlund, Stora boken om Livet förr.
Svenska Folket genom tiderna, VII.
Diverse uppslagsböcker.
Onsjö härads domböcker.
Vånga kyrkobok.
Kågeröds kyrkoarkiv.
|