Kvärk och dess inbyggare
- Bengt Nordahl -
Namnet kommer av det forndanska ordet ’kvaerk’, som betyder ’svalg, strupe’, i ortnamn ’förträngning’ eller liknande.Tydligen åsyftas de raviner, som utgöres av Dejebäckens och Kvärkabäckens (i rågångsbeskrivning även kallad Odinsbäcken) dalgångar i norr, söder och öster, vilka i Korsskär övergår till Skäralid. Namnet förekommer under medeltiden i sammansättningen Kvärkaskogen, som även kallades ’Släboskoven’ (Slättboskogen), eftersom den hörde till slättborna i Gissleberga by. De äldsta källorna upptar gatehuset Qwerkehus, som ursprungligen var ett frälsegatehus under Fulltofta, men fr.o.m. 1656 fanns det två åboar. Den ene skulle skatta till kronan och den andre till Fulltofta. Den förra fastigheten benämnd Kvärk 1 eller Stora Kvärk utgjorde från 1759 1/8 mtl skatte och var den enda del av Kvärk, som varit mantalssatt. Den andra hemmansdelen, Kvärkahus nr 2, lydde sedan 1765 under Rönneholm, liksom Kvärkaskogen. Dessa delar såldes därifrån i slutet av 1800-talet.
Väster om det egentliga Kvärk ligger skogsmarken Svinalejet, som troligen sedan 1546 tillhörde Knutstorp och Kågeröds socken, då Otto Brahe till Knutstorp på Kågeröds sockenstämma efterlyste ägare till Knutstorps ”svinaleit”. Inom Lejet fanns ett torp kallat Lejeshus, som låg vid en liten bäck, som här kastar sig utför sluttningen mot Kvärkabäckens dalgång, Området blev 1888 överfört till Konga socken, och den siste brukaren lämnade Lejeshus 1921. Därefter raserades husen, och liksom av flertalet hus och torp inom Kvärk återstår det endast ruiner.
Bebyggelsen inom området Kvärk. |
Sägnen förtäljer ...
Det finns många sägner och skrönor från Söderåsen. Flera är nertecknade av klockaren Nils Lilja i Billinge, som på mödernet hade sina rötter i Kvärk. En av dessa sägner återges också av Kurt Månsson i kapitlet ”När man talar om trollen” i den förnämliga boken ”Gränsbygd Söderåsen”.
Sägnen förtäljer, att flickan, som hette Inger och var från Debäckshusen, var ute och letade efter sina kor. Hon överraskades då av en man, som troligen var stråtrövare men fick heta snapphanen i Korsaskär. Han tvingade henne att vid ravinens rand ta av sig kläderna. Men innan sista plagget föll, bad hon honom att se bort. Det var ju ändå kläderna han behövde ... Motvilligt gjorde han som flickan bad. Det blev hans död. Med en kraftig knuff i ryggen föll han ned i Korsaskär.
Inger gifte sig sedermera med Jöns Nilsson, son till bondehövdingen Nils Jönsson. Inger och Jöns bodde på gården Kvärk och under den oroliga tiden, då Karl XII regerade, måste de gräva ned sina värdefullaste ägodelar (bl.a. silver) i Skäralid. Skatten återfanns i mitten av 1800-talet av deras fosterson, kronoskogvaktaren Nils Åkesson Cronholm, som med hjälp av skatten kunde köpa sig och sina barn flera gårdar i trakten av Kvärk.
Ragnar Persson nämner inte episoden om rövaren och flickan i sitt häfte ”Konga, en sockenbeskrivning”, kanske därför att den tilldrog sig i Riseberga socken, men han berättar ungefär detsamma om skatten och Nils Åkesson. Han skriver t.o.m., att äldre personer än i dag kan utpeka den sten, varunder skatten återfanns. Fast dessa personer liksom Ragnar själv lever ju dessvärre inte längre. Ragnar nämner Jöns Nilsson som snapphaneanförare men uppger inte hustruns namn, som i verkligheten inte var Inger utan Sissa. Hon var troligen syster till Åke Nilsson, och bägge kom från gården St Åkarp i Konga socken. Inger Nilsdotter var istället syster till Jöns Nilsson, och hon var med säkerhet gift med Åke Nilsson. Om sonen Nils Åkesson Cronholm fann någon skatt, så var det förvisso inte i mitten av 1800-talet, vilket framgår i fortsättningen.
Nils Lilja skriver följande om skatten.
Och det är denne Jöns Nilsson, som i närheten av sitt
hem under Karl XII:s tid nergrävde sina redbarheter, matskedar och
silvermynt, vilket allt en dag i mitten av vårt århundrade
(1800-talet) hittades av Kvärks dåvarande ägare, så
att dessa Jöns Nilssons ringar och silverskedar numera förvaras
å Sveriges nationalmuseum.
Jöns Nilsson och hans hustru Inger från Däbäckshusen voro barnlösa, upptog som fosterson en ung gosse från Småland, som sedan ärvde deras hemman och förmögenhet.
Denne fosterson, kronoskogvaktaren Nils Åkesson Cronholm, gifte sig med Måns Perssons dotter i Esperöd af Hallaröd socken, bodde först i Blinkarp och sedan i Kvärk och är på mödernet stamfader till upptecknaren av dessa skånska historier. Han blev en mäkta rik man och köpte ett hemman till varje av sina barn samt sades hava hittat en stor silverskatt, som av snapphanarna blivit undangömd i klyftorna av Skäralid.
Två skatter, en eller ingen.
Som synes berättar Lilja om två skatter, och han uppger den ena vara funnen i mitten av 1800-talet, men inte av Nils Cronholm, som dog 17/9 1788 (enligt bevarad bouppteckning), och nog vill man tro, att detta är sant, eftersom Lilja var dotterdotterson till Nils Åkesson Cronholm i Kvärk. Nils Lilja levde 1808-1870, och från 1843 var han klockare i Billinge, så nog borde han veta, vad som tilldrog sig i bygden vid denna tid. Däremot kan man väl knappast med säkerhet veta, vem som en gång grävde ner denna skatt. Det lär ju ha varit vanligt i orostider. Om Nils Cronholm hittat någon snapphaneskatt eller ej, går inte att uttala sig om. Det var troligen ett sätt att förklara, att han faktiskt kunde köpa hemman till sig själv och sina barn, men pengarna kan han ju ha skaffat på annat sätt.
Nedanstående släkttavla visar, att Inger Nilsdotter, som av Nils Lilja utpekas som flickan från Debäckshusen, var hans mormors farmor. Hans uppgifter om denna generation, vilka självklart enbart bygger på hörsägner, verkar mindre trovärdiga. Inger Nilsdotter var säkerligen Nils Cronholms mor och inte hans fostermor, och det verkar inte troligt, att Nils Åkesson var ”en ung gosse från Småland”. Det kan nämnas, att även Ragnar Odhnoff i sin ”genealogiska samling” uppger, att Nils Cronholm kom från Småland och blivit omhändertagen som fosterson hos Jöns Nilsson i Kvärk. Han hänvisar därvid till, vad fru Birte Lilja berättat, men i ett tillägg redogör han för i stort sett samma släktskapsförhållande, som jag kommit fram till, vilket visar, att han ifrågasatte den gamla traditionen. Släktskapen och alla data i släkttablån måste betraktas som säkra. Nils Lilja uppger även i sina fantasifulla snapphaneskildringar, att Jöns Nilsson var son till en snapphaneledare, som han kallar Nils Jönsson i Kvärk, men det går inte att finna någon med det namnet i Kvärk, vilket inte utesluter, att han levat där eller troligare på någon annan plats. Det är inte särskilt troligt, att Jöns Nilsson var född under snapphanetiden, dvs under 1670-talet. Hans ålder uppges ingenstans, men han levde fortfarande 1766, då det i Quärkahus 1 upptas:
Nils Åkesson, son Åke, piga Hanna, dot. Kiersti
Modern Ingar. Ihs soldat hustrun Appelona
Dito bräckl. Jöns Nilsson. H, son Nils.
Jöns Nilsson skulle kunna vara son till Nils Olsson som 1696 upptas med hustru Kjerstina Pålsdotter på Qwerk Huuset, men det är inte troligt, att han är född i Kvärk. Enligt samma längd bodde nämligen samtidigt en annan Nils Olsson på Konga nr 5. Dennes hustru hette Tyre Jönsdotter, och de hade sonen Jöns Nilsson. Nils var tydligen skomakare, för i 1699 års katekismilängd liksom i mantalslängden för år 1700, upptas på Konga 5: ”Nils Skomakare, Hustru Tyre, sonen Jöns.”
I en katekismilängd från omkring 1710 upptas i Konga by (nummer saknas):
Nils skomakare
Hust Tyre
Sonen Jöns
sonen Ola
doteren Inger.
1711 är Jöns gift med Sissa, som bör vara dotter till Nils Åkesson på St Åkarp. I 1719 års katekismilängd står på Konga 13:
Jöns Nilsson
H Sissa
Moderen Tyra.
Cronoskytten Ohla.
Den sistnämnde är Jöns bror Ola Nilsson. Jöns uppges kuna läsa, och alla, även modern, kan katekesen på svenska. 1696 kunde Tyra och hennes man den naturligtvis på danska.
Jöns Nilsson och Inger Nilsdotter var bevisligen syskon. Att modern hette Tyra Jönsdotter passar bra in. Jöns Nilsson har säkert fått sitt namn efter morfar, och Jöns Nilsson och Sissa Nilsdotter hade en dotter, som således kallades Tyra efter sin farmor. Även Nils Åkesson kallade en dotter för Tyra (se släkttavlan ovan).
Hanna Åkesdotter, som var gift med Ola Lassesson på Båhus i Kågeröds socken uppges vara född i St Åkarp i Konga socken den 22 nov. 1712. Hennes fader bör vara Åke Nilsson och modern var Inger Nilsdotter. I 1696 års katekismilängd upptas på gården St Ågerup förutom Offe Ohlsson med familj även Nils Åkesson med hustru Bente Andersdotter, sönerna Åge och Anders samt döttrarna Hanna och Sidsa. Det fanns även sonen Lars Nilsson, och 1711 upptas på St Åkarp de bägge ogifta bröderna Åke och Lars Nilsson. Sidsa saknas, men troligen var det hon, som då var gift med Jöns Nilsson på Konga 13. År 1719 är Lars Nilsson åbo på St Åkarp, medan det finns en Åke Nilsson med hustru Inger på Konga 12, men 1727 och 1728 upptas på Quärkahus:
Jöns Nilsson, H
Ihs Åke Nilsson,H.
Åke Nilsson upppges vara fattig, och det är inte så
underligt, att han bodde inhyses hos sin svåger Jöns Nilsson.
Att det överhuvudtaget gått att utreda släktskapsförhållandet
hos inbyggarna i Kvärk, trots avsaknad av kyrkobok, beror dels på
utförliga katekismilängder för Konga socken, men kanske
främst på två andra orsaker. Människorna där,
i synnerhet Nils Åkesson och hans son Åke, förekommer
väldigt ofta vid tinget, antingen som kärande, svarande eller
vittne. Dessutom bodde Nils Åkesson under en tid i Röstånga
socken, där sedan dottern Kierstina också kom att bo. Nils
Åkessons syster Hanna var ju gift och bodde i Kågeröds
socken, dit även deras mor flyttade enligt flyttningsattest för
att ”bo hos sin dotter i Båhus”. Drängen Nils Åkesson
liksom pigan Appellona Åkesdotter upptas som faddrar till systerns
barn, och även morbrodern Jöns Nilsson i Kvärk nämnes.
När sedan Hanna 1752 dör i barnsängsfeber, skriver prästen
i dödsnotisen, att hon var född i St Åkarp i Konga socken
den 22 nov 1712.
Nils Åkesson Cronholm bodde från 1746 som nygift i Blinkarpshus i Röstånga socken, innan han i början av april 1753 flyttade till Kvärk, där han då bodde i samma hus som Nils Jönsson och Marna Jönsdotter. Mannen var son till Jöns Nilsson, som enligt Nils Lilja var barnlös.
Anklagad för hustrumisshandel.
Mindre än ett halvår efter att Nils Åkesson flyttat till Kvärk, dog hans första hustru Elna Månsdotter i samband med barnsbörd, och ryktet gick, att Nils Åkesson varit vållande till hustruns död.
I ett brev till häradshövdingen daterat 27/9 1753 skriver kyrkoherde Mathias Weibull i Konga, att på tredje dagen efter Cronholms hustrus död kom hustruns broder Jöns Månsson i Gillastig till honom. ”Med häftig hiärtans sorg och grämelse” beklagade han sig. Av sin avlidna systers barn hade han hört, att deras fader om söndagsmorgonen före avresa tvenne gånger slagit deras moder och till slut tagit en stol och velat med den ”drifwa till hustrun”, vilket dock förhindrades av hans moder. Kyrkoherden skriver, att kort efter kom Nils Jönssons hustru Tyra Jönsdotter i Kongaö med Cronholms barn för att låta döpa det, och i följe hade hon Kirstina Påhlsdotter. På Jöns Månssons begäran förhörde kyrkoherden dem, och Kirstina, som varit hos Elna Månsdotter vid hennes död, svarade på tillfrågan ”med många tårar och stor sinnesrörelse”, att Cronholms hustru uti sitt yttersta ”klagat skulden” till sin död på sin man. ”Boel uti Öna” skulle även ha hört detsamma.
Vid följande rannsakan vid Onsjö häradsrätt omvittnades, att den avlidna hustrun vid olika tillfällen klagat över, att Cronholm slagit och hårdragit henne. Det hade hörts rykten om ”osämja och okärlighet”, men någon menade, att de därtill varit lika vållande.
Lars Andersson vittnade, att han för 6 à 7 år sedan hört Elna säga, att Cronholm slagit henne, för att hon inte velat binda korn under tid, då hon ”legat innom Kyrkio” efter överstånden barns- börd. Hon var tydligen inte kyrktagen, och det passar någorlunda in på sonen Åkes födelse den 9 juli 1747.
Sex dagar innan Elnas barnsbörd och död red hon med pigan Kierstina Hansdotter 1/2 mil från hemmet i Kvärk till Blinkarp för att hösta hö på ängar tillhöriga Cronholm. Hon hade därtill själv erbjudit sig, om hon fick en häst att rida på. Då de höll på att stacka höet hade Elna emellertid drabbats av svåra blödningar, varpå hon inte förmådde rida hem igen förrän dagen efter.
Följande söndag skulle Cronholm köra till ”furuskogen”- Han hade därvid lånat en extra vagn och hästar, men han hade inget annat tjänstehjon än pigan Kjerstina, som kunde köra.hästarna. Hustrun hade dock velat ha henne kvar hemma och hade därför tidigt på morgonen skickat henne ”till Öna at lega en gåsse som den ena wagnen åt fuuruskogen kiöra skulle”. Eftersom ingen så hastigt kunde fås därtill, fick pigan likväl köra.
Före avfärden tycks det emellertid ha varit ett häftigt uppträde emellan Cronholm och hans hustru. Vittnet Troen Pålsdotter hade vid niotiden på söndagsförmiddagen varit i Cronholms hus, då hustrun genom ett av sina barn kallat henne ut till sig i en kammare, där hon låg i sängen och grät. Hon berättade, att mannen hårdragit henne och ”tvenne gånger stött henne ibland kistorna” och velat slå henne med en stol, vilket Cronholms moder förhindrat. Detta hade han gjort för att hon honom ovetande skickat tjänstepigan till Kongaö för att hämta en gosse att köra till furuskogen, och för att hon skickat efter sin mor, som hon velat tala med.
Under dagen hade Elna fött sitt barn, varvid hustrun Marna Månsdotter, som bodde i samma hus som Cronholm, samt dennes moder varit närvarande. Därefter hade Boel Andersdotter på Marnas begäran tillkommit, och på natten hade Elna avlidit.
Cronholm oskyldig till hustruns död.
Enligt fältskärn, som besiktigat hustruns döda kropp, berodde hennes död enbart på den stora blodförlusten. Tingsrättens utslag beträffande Cronholms vållande till sin hustrus död blev, att ”lämna saken till framtiden tå then kan wara uppenbar”. Däremot pliktfälldes Cronholm för sabbatsbrott till 10 dalers böter, för att han gjort körningen till furuskogen en söndag, och han fick även betala kostnaden för obduktionen.
Trots avsaknad av kyrkobok och trots att inga datum för händelserna
anges, kan man likväl komma fram till följande tidsschema:
Måndagen den 3 september var Elna och hennes piga i Blinkarp och
höstade hö, varvid Elna drabbades av blodgång. Hennes
barn föddes söndagen den 9 /9 efter att mannen kört till
furuskogen, då han efter egen utsago ”icke trodde dess hustrus
barnsbörd wara så nära föör handen”. Under
natten till måndagen dog hustrun, och barnet döptes i prästgården
onsdagen den 12/9. När begravningen ägde rum är ovisst,
men den måste ha varit efter obduktionen, som företogs den
18. Vad barnet kallades, om det var ett gosse- eller flickebarn, och om
det överlevde, omtalas inte. Ett av Nils Åkessons tre kända
barn hette Tyra, och hennes födelseår är tyvärr okänt.
Eftersom barnets gudmor tydligen var Jöns Nilssons dotter Tyra Jönsdotter
(kusin till Nils Åkesson), är det tänkbart, att barnet
kallades Tyra. Om barnet överlevde, måste det vara Tyra Nilsdotter,
som senare gifte sig med Lars Gudmunsson på Ask 17. (Tyvärr
är hennes ålder okänd.)
Rester av torpet Lejeshus.
Bonden Påhl Åkesson blev nerslagen.
Som ytterligare exempel på Nils Åkessons hårdhet och häftiga humör kan framföras ett par händelser, som förorsakade rättsligt efterspel. Vid vintertinget den 13 febr 1745 var skogvaktare Nils Åkesson Cronholm instämd för att ”förleden fredag överfallit bonden Påhl Åkesson i Konga på dess egen väg med hugg och slag samt honom afpantat dess yxa”. Cronholm, som kommit ridande, hade efter ordväxling med Påhl stigit av hästen och velat ta yxan från honom. Han hade stött Påhl för bröstet med bössan, så att bägge föll baklänges i backen. Då Påhl reste sig, gav Cronholm honom ett slag över huvudet, så att han dånade bort, och därvid tog han yxan och red sin väg.
Eftersom man inte visste, om Påhl Åkesson blivit lytt eller ej, fick målet anstå till nästa ting. Eftersom det då framgick, att Påhl Åkesson blivit något lomhörd, fick Cronholm plikta 50 daler i lytesbot till Påhl Åkesson, 30 daler i sårbot till treskifte, återlämna den fråntagna yxan samt betala åtta daler för Påhl Åkessons utgifter. Om han inte orkade betala, skulle böterna omvandlas till 24 dagar i fängelse på Landskrona fästning.
Som kuriosum kan nämnas, att den 13/2 1745 ”uppwiste Kronoskogwaktaren Nils Åkesson för rätten skinnen af 6 st gamla räfwar och hufwuden af 5 st Korpar som han utom allmän jagt med byssa ödelagt”. För varje räv fick han 16 öre och för varje korp 2 öre, som tillsammans gör 3 daler 10 öre smt.
Cronholms hundar dödade sugga.
Vid hösttinget 1755 krävde ryttare Per Liungberg ersättning av skogvaktare Nils Cronholm för en sugga, som dödats av dennes hundar. Kierstina Hansdotter i Svärtingstorp berättade, att en dag under hösten, när hon satt i Cronholms stuga och spann, hade hans moder Ingar Nilsdotter kommit in och bett barnen lösa hundarna, eftersom det gick några svin ute på åkern. Lite senare gick Kierstina ut och fick då se, att hundarna höll på och illa misshandlade Liungbergs bägge svin. Hon hade försökt att kalla på hundarna och köra bort svinen, av vilka det ena blev synnerligen illa medfaret av hundarna, som tog det om var sitt öra och släpade det över ån.
Gifte sig Cronholm igen 1754?
Hade inte Cronholms moder hindrat honom att slå till hustrun med stolen, kunde det ha blivit ett parallellfall till hustrumordet i Felestad 1745. Fallet, som återgivits ovan, ger en inblick i den tragik, som inte sällan utspelades i samband med barnsbörd. Ofta dog barnet eller var dödfött, ibland dog modern eller t.o.m. bägge. Om Cronholms syster Hanna Åkesdotter på torpet Båhus är känt, att hon dog den 23 dec 1752 efter att ha fött ett dödfött ”piltebarn”, som begravdes med sin moder söndagen efter jul.
Julafton 1752 var ”pigan Marna Lassesdotter” gudmor till systern Karnas barn i Björkebacken, och den 5 april 1754 var ”Nils Åkessons hustru Marna Lassesdotter” gudmor till brodern Olas barn i Båhus. Eftersom Nils Åkesson blev änkling i september 1753, verkar det troligt, att han i början av 1754 gifte om sig med sin då avlidna systers svägerska. Vigseln finns visserligen inte omnämnd i Kågeröds kyrkobok, men den kan ha skett i Konga socken, eftersom Marna uppges vara piga i Klåveröd. I en annan dopnotis står det emellertid, att ”skräddare Nils Åkessons hustru Marna Lassesdotter” bar Påhl Lassessons son från Västerslöv vid dopet 25/11 1757, varför man kan undra, om det inte är en annnan Nils Åkesson. Men det är förstås inte uteslutet, att Nils Cronholm även var skräddare, och det finns uppgift om, att han 1755 var avsatt som kronosskogvaktare.
Ett olyckligt äktenskap.
Däremot är det säkert, att Nils Åkesson var gift med Troen Persdotter åtminstone från 1769, varvid det uppges, att hustrun har 5 skattskrivna barn. Om dessa två makars liv i Kvärk, finns ganska många upppgifter. Hon och hennes man dömdes för olovlig brännvinsbränning. Därom var de tydligen eniga, men för övrigt rådde det ”kif, träta och slagsmål” mellan makarna, vilket slutade med, att hustrun lämnade sin man och gick från ”hus och hemwist”.
Vittnet husmannen och grannen Måns Månsson i Kvärk berättade, att när han en gång var i Nils Åkessons hus, var mannen och hustrun ensamma i en kammare. Han hörde hustrun skrika, och hon kom in i stugan med blodigt ansikte. Han såg dock inte, att Nils Åkesson slog hustrun. En annan gång hade samma vittne frågat Nils Åkesson, vad det var för en käpp han hade, varpå han svarat, att han slagit den sönder på hustrun, och vittnet såg, att hustrun var blå på armen. Måns Månssons hustru Hanna Hermansdotter hade flera gånger hyst Troen nattetid, och en gång hade hon varit blå i huvudet såsom efter slag. Drängen Niclas Thorsson berättade, att Nils Åkesson en gång tog en bössa och en kniv och sade: ”Någon skall wäl dö för dessa rätt nu.”
Häradsrätten sakfällde Nils Åkesson att plikta 25 daler och dömde till skillnad mellan dessa makar ”till säng och säte” på ett års tid, varunder hustrun Troen av mannen skulle få sju daler för nödigt uppehälle. Dessutom fick hon av boet uttaga sin kista ”med nödiga sängkläder och käril till matlagning”.
Efter ett år stod de åter inför rätten den 8/6 1776, varvid det framkom, att ingen av dem önskade fortsätta äktenskapet. Troen förklarade bl.a., att hon ”aldrig lärer lefwa med hans svärson bonden Pehr Tufwesson, som hafwer hemmanet i Quärk under bruk”. Nils Åkesson anhöll om laglig boskillnad på deras egendom.
Följetongen fortsatte emellertid. Den 9 juni 1781 meddelades, att sedan häradsrätten under d 20 maj 1778 ytterligare dömt för osämja uti äktenskapet mellan dem samt lämnat tre år till försök om ”icke the therunder kunde åsämjas och sammanflytta”. Kyrkoherden Jacob Regelsson i Konga intygade, att ”ingen enighet och sämja emellan ofwan nämnde Pärsoner under dessa 3ne föflutne år kunnat winnas och lär icke heller framdeles stå till at winnas”. Tingsrätten dömde nu till ytterligare sex årsskillnad ”till säng och säte”.
Troens styvson Åke Nilsson.
Det var emellertid inte bara av mannen, som Troen Pehrsdotter blivit misshandlad. Hon hade för Paul Olsson i Vega och Nils Hansson i Blinkarp högeligen beklagat sig över styvsonen Åkes olydnad och berättat, att han en gång sparkat henne.
Komministern Asser Askulin hade kommit till Kvärk för att medla mellan dem. Därvid hade Åke förolämpat Askulin och sagt: ”Herr Magistern behöfwer ej löpa efter Kärringa sladder, då ingen skickat bud efter honom. Ej heller borde Magistern hålla med Mor.” Han hade förebrått Askulin för dennes ringa härkomst (son till nämndeman Pär Assarsson i Ask), och han var inte förmer än Åke Nilsson, vilken liksom Askulin förstod att läsa.
Åke dömdes till 100 daler smts böter och att inför rätten göra magister Askulin offentlig avbön. I brist på tillgångar till honom ådömda böter, skulle han avstraffas med 34 par spö, tre slag av paret. Åke Nilsson dömdes till ytterligare 10 dalers böter för ”rättegångsmissbruk”, då han stämde Askulin med påstående, att denne ”måtte i bewis leda, dett han werkligen warit i Embetes ärende stadd”, när han efter eget angivande blivit förolämpad. Åke fick även betala motpartens rättegångskostnad med fyra daler smt, och han dömdes dessutom att böta 13 daler för uppropsförsummelse och ”försuttet vite” vid hösttingen 1772 och 1773, således 123 daler i böter. Tydligen kunde han inte betala dessa dryga böter, eftersom han den 14 mars 1775 dömdes att istället avstraffas med 37 slag, 3 slag av paret.. (En man fick högst straffas med 40 par spö, d.v.s. 120 slag.)
Åke Nilsson blev nämndeman.
Liksom fadern dömdes Åke Nilsson för olovlig brännvinsbränning, och han var även instämd i ett faderskapsmål, där han dock svor sig fri medelst ed. Det är därför anmärkningsvärt, att han senare uppträder som nämndeman. Redan den 12 dec. 1779 uppger Nils Åkesson och Pehr Turesson i Qwärk m.fl. i en skrivelse ”Nemde-mannen wälförståndige Åke Nilsson i Qwärk” som deras befullmäktigade. Som nämndeman omnämnes han också tillsammans med Sven Nilsson i Tibbaröd, vilka bägge tjänstgjorde som värderingsmän vid en bouppteckning 10/7 1792, och 1804 kallas dessa för extra nämndemän. De hade bägge fått kallelse men uteblivit från tinget i Åkarp den 29 maj, varvid rätten förklarade dem skyldiga, att ”förlust wid af den rättighet och förmån att wara och bibehållas wid deras ärhållne förordnande, infinna sig till tjenstgöring nästa Torsdag klockan Nio f.m.” När detta beslut den 30 maj skulle uppläsas för Åke Nilsson i Kvärk, var han inte hemma. Hustrun berättade, att hennes man dagen förut hade rest till tinget i Åkarp. Vad som hänt får vi tyvärr inte veta, men Åke Nilsson var tydligen kvar som nämndeman till sin död 1811 enligt bouppteckningen efter honom.
Kvinnoöden med anknytning till Kvärk.
Vi har sett, hur Nils Cronholms första hustru och hans syster Hanna i Båhus bägge dog i barnsäng. Till dessa två dödsfall kan fogas ytterligare ett par. Cronholms ena dotter, Kerstina Nilsdotter, var gift med Pehr Thuesson i Blinkarp och hon blev endast 35 år gammal, efter att ha avlidit den 18 oktober 1785. Det står, att hon dog efter missfall.
En systerdotter till Nils Cronholm hette Hanna Hansdotter. Hennes bägge föräldrar hade tidigt gått bort, men omständigheterna kring deras död är okänd. Efter att ha växt upp hos sin morbror i Kvärk, blev hon 31/1 1769 gift med drängen och åbon Joen Jönsson i Björkebacken i Kågeröds socken, systerson till Ola Lassesson, som hade varit gift med Cronholms syster Hanna. Hon var endast drygt 20 år, när hon gifte sig, men hon dog redan den 21 augusti samma år.
Troligen förstod varken hennes man eller svärmor, att hon var allvarligt sjuk, för det hade kommit till prosten Klercks kännedom, att Joen Jönsson skulle ha slagit sin hustru. Vid besök på Björkebacken, befanns Hanna ligga till sängs i sommarstugan. Hon berättade då för komminister Falkengren, att hennes man en dag hade rest till herrgården Knutstorp för att utföra något arbete där. Då hade han befallt sin unga hustru, att hon under tiden skulle sprida ut en del gödsel på åkern, eftersom han snart ville köra upp jorden och så korn. Hustrun, som ju var svag och sjuklig, orkade inte med detta, utan fick gå och lägga sig och vila vid några buskar strax intill, och när Joen kom hem och fick se gödseln vara ospridd, hade han slagit henne med ett stort spö.
Det blev överenskommet, att Hanna en tid skulle flytta till sin morbror i Kvärk, tills hon blev frisk, men ett par veckor efter att hon hämtats dit, dog hon. Det hade upprättats ett testamente mellan Hanna och hennes make, enligt vilket Joen skulle ärva hela hennes kvarlåtenskap. Hennes morbor hade blivit ond på henne för detta testamente. I vittnens närvaro hade Hanna då bestämt, att hennes morbror skulle ha alla hennes tillhörigheter utom hennes kläder (bl.a. brudklänningen) och tvenne kistor, som hon redan givit till Cronholms dotter Kierstina. Nils Åkesson stämde senare Joen Jönsson, för att få ut arvet, och häradsrätten förklarade det först gjorda testamentet mellan Hanna och hennes man för kraftlöst.
Nils Åkessons hemmansköp i Kvärk, Blinkarp och Gillastig.
Fann Nils Åkesson någon skatt, eller var han endast duktig på att förvalta sitt pund? Arvet som han fick efter systerdottern Hanna, hade han tidigare haft som barnagods efter Hannas föräldrar, vilket framgår av rättens förordnande av förmyndare till barnen. Dessutom finns en obligation så lydande:
Jag undertecknad tillstår hafwa till låns bekommit af Kronoskogwaktaren wälaktade Nills Cronholm 150 dahler smt uti gångbara mynt sorter, barnagods efter aflidne åboen Hans Pärsson och des Kära Hustru Apolonia Åkesdotter i Konga och emedan jag fått samma cap. till låns så förbinder jag deraf å hela betala 6 proc så länge ... och till säkerhet pantsätter jag min rusthållspart som är 1/8 bruk uti N:o 1 Blinkarp ...
Blinkarp 2/11 1752 Nills Nillsson
Två år senare transporterade Nils Nilsson denna rusthållsdel på ”bonden Nils Cronholm” emot 425 daler. År 1756 köpte Nils Cronholm ytterligare en rusthållsandel på 1/8 mantal i Blinkarp av Lars Andersson emot 320 daler. Som kautionister uppges Bengt Larsson och Jöns Månsson i Gillastig. Ett år senare meddelas emellertid, att konungens befallningshavare 27/7 1757 dömt Nils Cronholm från hemmanet, och att Johan Jönsson Askengren, som var gift med Lars Anderssons dotter, erhållit städdjebrev.
I ett domstolsprotokoll från den 25 mars 1755 omtalas, att Nils Cronholm uppvisade en den 30/10 hållen skattevärdering av ”det s.k. Qwärlahuset N:o 2”. I en till tingsrätten ställd skrift gjordes samtidigt protester mot detta skatteköp. ”1:mo Qwärkahuset hade ännu ej bliwit emellan Kronan och frälseägaren lagligen delat. 2:do som Cronholm medelst wist otrohet i sysslan derifrån afsatt, skall det wara betänkligt, att lämna denne lagbundne skogshatare tillfälle till framdeles befrämjande af hans olagliga uppsåt. 3:o anhåller de om en laglig delning på den med Kronan samfälta skogen tillika med huset innan den försiggådt, samt detta skatteköp genom offentelig auction å Predikestolarna uti häradet till den mäste bjudande blifwer utbudit.”
Nämndemannen Jöns Månsson framstod för rätten å kronoböndernas i Gissleberga vägnar och begärde, att om detta hus skulle ”till skatte försäljas”, måtte de som innehavare av skogen , där det är beläget, vara berättigade före Cronholm.
I ett annat fall från den 4/10 1755 kärar Jöns Cronholm i Kvärk till skogvaktare Nils Cronholm därstädes, för att han ej velat betala 100 daler, som återstod på köpeskillingen av Kvärkahuset. Det blev överenskommet, att Nils Cronholm skulle lämna till Jöns Cronholm ett lass hö och ett skeppeland jord att själv bruka, så länge han levde. Av den resterande köpeskillingen på 100 daler skulle Nils Cronholm årligen överlämna 20 daler vid påsktid.
Det är svårt att avgöra, vad som avses med Kvärkahuset, när det inte står något nummer, men troligen avses Kvärk nr 1, som enligt Ragnar Persson övergick till skattehemman 1759. Men vem är Jöns Cronholm? Kanske är det Jöns Nilsson, och kanske har Nils Åkesson övertagit både namnet och skogvaktarbefattningen efter honom.1745 förekommer nämligen avskedade skogvaktaren Jöns Kronholm i ett förmyndarskapsmål, fast det står inte, att han var från Kvärk. 1742-1745 kallas Nils Åkesson Cronholm för kronoskogvaktare och bodde inhyses i Kvärk.
Bengt Larsson, som nämnes som borgensman vid köpet av hemmanet i Blinkarp, hade själv en s.k. förskrivning på 558 daler till Nils Åkesson, som denne ville indriva. I brist på annan tillgång såldes Bengts rusthållshemman nr 1 Gillastig 3/8 mantal på offentlig auktion den 15 nov 1769, varvid Nils Åkesson som högstbjudande köpte hemmanet för 1013 daler. Vid auktionen undantogs det gatehus med åker och ängsbruk, som Bengt Larsson och hans hustru fick till ”lifsuppehälle och undantag i deras lifstid”. I 1772 års mantalslängd upptas Nils Åkesson Cronholm i Quärk som brukare av Gillastig 1, men året efter heter ägaren Ola Bengtsson. Vad hade hänt?
Ola Bengtsson var Bengt Larsson äldste son, som 1771 stämde Nils Åkesson till att ”uti Börd afstå Skatte Rusthållshemmanet N:o 1 3/8 Gillastig”, vilket Bengt Larsson efter sina föräldrar ärvt och erhållit. Ola Bengtsson fick avslag i häradsrätten, men i lagmansrättens dom i Lund d 14 oktober 1771 står det, att drängen Ola Bengtson Kolema genom börd återvunnit detta hemman.
Nils Åkesson utfattig vid sin död.
Det har framgått, att Nils Åkesson kunde köpa hemmansdelar till sig och sina barn. Han begärde hemskillnad från sin sista hustru, så att de bägge skulle kunna nyttja sin del av boet under återstående livstid, och ”efter timad dödsfall af dess arfwingar fritt få disponeras och erhållas uthan minsta klander och åtal af then andra eller thess arfwingar”. Men blev det något att dela? ”Inhyses afskiedade och afledna Skogwaktaren Nils Åkesson Cronholm utj Qwärck dödde den 17de Sept 1788.” Efter auktion var behållningen 55 rdr 17 sk 4 1/2 rst, men skulden utgjorde 53 rdr 17 rst. Merparten var fordringar från sonen Åke, bl.a. för ”giorda förskåtter till Processen om gräsbetet utj Qwärckaskogen”: Det var mot bönderna i Gissleberga, som han processat om skogsbetet, som ”ifrån Arilds tid tillhört bönderna utj Gissleberga by”. För avlidna dottern Kierstinas fem efterlevande barn blev det endast 28 skilling och 1 1/2 runstycke att dela.
Vid en torpruin På
trampad stig i skogens gömma Kring
stugan hördes stoj och glam, Okänd författare. |
Kvärk efter Åke Nilssons död.
Efter Åke Nilssons död 1811 uppges gården tillhöra Åke Nilssons arvingar och brukades först av äldste sonen Pehr Åkesson, men även sönerna Anders, Nils och Jöns är upptagna. Från 1826 står Nils Åkesson född 1799 för gården. Hans första hustru var Marna Svensdotter, dotter till Sven Persson i Gillastig. Denne Sven Persson liksom sonen Per Svensson är bl.a. kända för sina bevarade dagböcker, som Ragnar Persson har återgivit delar av i Släkt och bygd 1994 nr 1. Tyvärr har Ragnar felaktigt kallat honom Sven Olsson, men dagböckerna är intressanta samtida skildringar av händelserna inom familjen och i bygden för omkring 200 år sedan.
Nils Åkesson var nämndeman liksom fadern. Hustrun dog redan 1830 och två år senare dog även Nils Åkesson. 1832-1845 arrenderades gården av Per Svensson och hustrun Hanna Persdotter, varefter de flyttade åter till Gillastig. Sonen Sven Persson och hans hustru Elna Nilsdotter, dotter till avlidna Nils Åkesson och Marna Svensdotter. Eftersom Marna var syster till Per Svensson, var Sven Persson och Elna Nilsdotter kusiner. Kvärk 1 (Stora Kvärk) var kvar i samma släkt till 1929, då O. Perssson & Co i Kågeröd köpte det av Sven Perssons sterbhus.
Kvärkahus 2 eller Västra Kvärk (senare Callmers).
Vilka som ursprungligen bott i detta torp är något osäkert. I 1740-talets längder upptas Nils Jönsson med hustru, och man kan endast gissa, att därmed avses Jöns Nilssons son Nils. Åbon Nils Jönsson i Qwärkahuset och pigan Marina Månsdotter från Billinge socken och by vigdes d 29/11 1747. Det står i domstolsprotokollet från 1753, att hustrun Marna Månsdotter var närvarande, när Nils Cronholms hustru Elna Månsdotter födde sitt barn, och att Marna bodde i samma hus som Cronholm, men eftersom det inte finns några mantalslängder för åren 1749-1759, går det inte att avgöra, vilket hus som avses. Nils Jönsson försvinner, och möjligen är han senare död. Kanske är uppgiften, att Jöns Nilsson inte efterlämnade några bröstarvingar,inte helt osann. 1759 upptas Måns Månsson med hustru, som 1774 uppges heta Hanna Hermansdotter. Måns Månsson dog troligen 1790 och hustrun Hanna 1799. Från 1786 upptas istället Anders Andersson, troligen gift med en dotter till Måns Månsson.
1811 hette emellertid innehavaren Jöns Trulsson, som dog 1823. Han efterträddes av sonen Truls, om vilken det liksom många andra personer i Kvärk går många historier, som Ragnar persson återgett. Truls Jönsson överlämnade 1874 Kvärkahuss nr 2 till sonen Sven, som efter några år fick lämna detsamma. Johannes Callmer köpte egendomen 1886, och därmed kom även denna släkt till Kvärk.
Kvärk - en utplånad by - nationalpark.
I Onsjöbygden 1988-90 finns en artikel av Ragnar Persson, där han kallar Kvärk en utplånad by. Han skriver, att 1811 bodde det 46 personer fördelade på nio hushåll i Kvärk. Antalet steg sedan under 1800-talet, men 1971 fanns där tre och idag (1988) ingen fast boende. Perstorps AB genom medlemmar av familjen Wendt började omkring 1930 köpa in sig i Kvärk, och sedan har hus efter hus lagts öde och raserats. Även Stora Kvärk, som tillförts all åkerjord, har sedan 1984 stått öde, och Kvärkaskogen med omgivande raviner kommer att ingå i den nybildade Söderåsens nationalpark.