Omslaget
Släkt och Bygd 99:2

Kvävda barn, lönskalägen, brutna äktenskapslöften och hor.

Enstaka nedslag i kyrkböcker och domböcker

- Bengt Nordahl -

Så länge kvinnorna skötte sina sysslor, och så länge de födde barn inom äktenskapet, räckte det att omtala, vems hustru hon var. Som t.ex. 1719, då prästen i Kågeröd skriver: ”3die Söndagen efter Påsk Begrofs Tyke Swäns Hustru i Simmelsberga.” De flesta i socknen visste nog, att Tyke Svenssons saliga hustru på Gategården i Simmelsberga hade hetat Karin Trulsdotter, och de gamle, som överlevt pest och nödår, mindes kanske, när salige Tröls Perssons dotter från St. Trilered vigdes i Kågeröds kyrka 2:a söndagen i advent 1706.
Dödsfall genom förkvävning.

När barnen döptes eller begrovs, var de faderns barn. Att de också hade en mor, var ju en självklar sak. Därför tyckte väl prästen 1716, att det räckte att skriva: ”Dom Rogate begrofs Påhls barn ifrån Båhus”. Man kan dock misstänka, att han inte visste namnet på det döda barnet från det avlägset belägna torpet uppe på åsen. 1712 hade prästen inte uppgivit vems barn från Båhus, som hade blivit döpt. År 1717 skriver han: ”16 Juni begrofs Påhl Åkessons barn Karin”. Men det hade då kommit till prästens kännedom, att detta barn inte dött en fullt naturlig död, varför han tillägger: ”som blef af Modern Mätta Jäpsdotter förqwäfd d 13 Juni i Båhus.” Säkert blev modern även absolverad, dvs gavs syndaförlåtelse för sitt slarv. Det blev hon nämligen 4:e söndagen efter påsk 1715, när Påhl Åkessons barn från Båhus begravdes: ”Samma dag absolverades Påhl Åkessons hustru för dess barn som förqwäfd blef hos henne”. Så vanliga kunde dessa dödsfall genom förkvävning vara inom vissa familjer, och det är förståeligt, att myndigheterna ville försöka begränsa dem. I 1734 års lag står nämligen: ”Ligger moder ihiäl barn sitt å landet rannsakas af Presten och socknens äldste i sockenstufvan, ther Kronofogden el. Länsman bör närwara. Finnes thet af wåda skedt, blifwe hon tå warnad och ware för böter fri”. Det förekom nämligen ibland, att man på det sättet försökte ta livet av oönskade barn, vilket främst gällde s.k. oäkta barn.

Lönskaläge eller lägersmål.

Barn födda utom äktenskapet kallades ju förr oäkta, och dessa barn var vanligen resultatet av, vad som brukar benämnas lönskaläge. Enligt 1734 års lag (och även tidigare) var lönskaläge brottsligt också enligt världslig lag. Både man och kvinna fick böta, men med 1864 års strafflag blev det inte längre brottsligt. 1686 års kyrkolag stadgade, att den som begått lönskaläge, skulle ”stå uppenbar skrift”, dvs den skyldige skulle då stå på en speciell pliktpall för att sedan i församlingens närvaro bli avlöst, absolveras. Uppenbar skrift gällde ju även andra typer av brott, men 1741 avskaffades pliktpallen för sedlighetsbrott, och enskild skrift infördes. Den senare innebar, att det offentliga skriftersmålet ändrades till en enskild förrättning i sakristian, men inför församlingen kungjordes sedan, vilka som underkastats denna ceremoni.

Att kvinnan i äldre tid var skyldig att uppge barnafadern för prästen och inför domstol, är ju tacksamt för oss släktforskare. Vid ”äkta” barnafödslar under tidigt 1700-tal, krävs det inte sällan ingående detektivarbete för att få reda på moderns namn, men vid ”oäkta” uppges oftast båda föräldrarna i såväl födelselängd som dombok. Riktigt tillförlitliga är dock inte alltid uppgifterna, för mannen kunde neka, och ibland uppgav kvinnan någon okänd, för att den rätte fadern, som kunde vara bonden på gården, skulle slippa straff och vanära.

Åke Nilsson i Kvärk svär sig fri från faderskapet.

Fredagen d 5 nov 1779 kl 2 em blev Lusse Pärsdotter i Gryttinge i Torrlösa socken förlöst med en oäkta dotter, som vid dopet kallades Hanna. I födelsenotisen uppges ingen fader till barnet, men för jordgumman Hanna Jeppsdotter i Gryttinge, hade Lusse på förfrågan, om vem som var ”den rätte barnafadern”, svarat, att hon ”kunde eller hade ingen annan barnafader att uppgifwa än Åke Nilsson i Quärk”. Vid Onsjö härads vinterting berättade Lusse, att hon under sin tjänstetid hos Åke Nilssons fader i Kvärk blivit ”med barn rådd” av Åke Nilsson. Hon berättade, att de legat ensamma i samma rum, och att Åke ”allt som oftast gick till henne i sängen och öfwade sin kjöttsliga lusta”, men Åke menade, att Lusse gick till honom. Han berättade om ett tillfälle, när de vistats tillsammans i en annan av faderns gårdar ½ mil från Kvärk. Lusse hade då kommit till honom, när han redan lagt sig, men då hade han ”genast sprungit upp i bara lintyget och lagt sig i en annan säng”.
Eftersom Åke Nilsson nekade till faderskapet, uppsköts målet till andra rättegångsdagen vid nästa tingstillfälle. Då skulle Åke ges tillfälle att gå ed på, att han inte ”plägat kjöttsligt umgänge” med Lusse Pärsdotter eller var far till hennes barn. Under tiden skulle Åke undergå förhör i sin kristendomskunskap. I ett intyg daterat den 11 maj 1780, skriver kyrkoherde Regelson i Konga: ”At Åke Nilsson ifrån Quärk äger så mycken kundskap uti Christendomen at han wet hwad falsk Ed är, och hwad den åtföljer, samt borde kunna agta sig derföre, det kan jag med säkerhet intyga, men om han derefter, enligt et godt samwets wittnesbörd handlar, åtager jag mig icke at answara.”

Trots att Åke Nilsson varnades för att blottställa sin själ för evig förbannelse genom falsk ed ”framstod Åke och med hand å bok swor honom förelagd warje måls Ed.”

Böterna en inkomstkälla för jordägaren.

Drängen Tyke Svensson i Simmelsberga och kvinnfolket Hanna Holgersdotter dömdes 1704 för att första gången ha ”giort Lägersmåhl” till böter och uppenbar kyrkoplikt. ”Ty har han förlikat sig med quinfolket och willja de bägge clarera sina böter samt annor Kiörkioplikt undergå. Lefwererandes 1/3 af böterna till Ländsman Wickman, de 2/3 tillfalla Knudstorp Herskap”. (Luggude AIa:6)

I samband med ett lägersmål vid samma tid i Åkarp i Reslövs socken påpekas, att böterna bör tillfalla domkyrkan, eftersom ”lägersmåhlet skall wara skedt på Domkiörkians hemman”. (Flertalet av gårdarna i Åkarp var domkyrkohemman.)

Äktenskapslöfte.

Genom att hålla fast vid att hävdandet skett under äktenskapslöfte, kunde kvinnan tydligen slippa undan med enbart böter till kyrkan.

Kvinnfolket Boel Mickelsdotter från Konga socken hade oinstämd infunnit sig till vintertinget 1705, för att hon ”entel. måtte bli dömbd på dett hon kunde få bruka sina salighetsmedehl hwarifrån hon twenne åhr warit ifrånstengdh, berättar att hon är lägrad under Ektenskapslöfte af en ryttare wedh glasbruket Åke Mårtensson”.

För att kunna döma i målet måste även karlen vara instämd, så att han kunde konfronteras mot henne. Åke Mårtensson bodde nu i en ort tillhörig annat härad, och inte förrän till hösttinget samma år lyckades man få honom till tinget. Han nekade inte till att ha hävdat henne, men han påstod dock, att det varit under dryckenskap, som han lovat henne äktenskap.

Enligt vittnet Asser Olsson hade Åke för två år sedan varit i hans hus, där Boel varit inhyst. De hade kommit överens om äktenskap. ”Åke hade förut giort ett oäkta barn och Boel hade fått ett, derföre skall ingen förkasta den andre”. Trolovningen skedde genom att de tog varandra i hand, och på begäran lade Assar Olsson och hans hustru sina händer där på som vittnen. Sedan hämtades en kanna öl, och de drack ”jaöl”. Om natten låg de i samma säng, och om måndagen hade Boel följt med Assar till Landskrona. Åke hade väntat, till dess de kom hem igen. Fyra dagar senare hade han emellertid gått bort, och de såg honom aldrig mer, men Boel blev havande och födde ett barn.

Åke hade sedan gift sig vid glasbruket, och ”Boel påstår icke widare att willia Åke Mårtensson äga, när hon allenast måtte för Böter förskonas”. Åke, som erkände, att han felat, dömdes att plikta 10 daler smt och att stå uppenbar skrift, och orkade han inte med böterna, skulle han löpa gatlopp. Boel befriades emellertid från böter och kyrkoplikt och skulle endast betala två daler till kyrkan för otidigt sängelag.

Enligt ett annat fall omnämnt i Kågeröds kyrkobok, födde Lucia Assersdotter ett barn d 28 maj 1727, vilket kallades Sven. Det står om henne, att hon var ”besofwen under äcktenskapslöfte af förrymde drängen Rasmus Jönsson på Kongaö”, och att häradsrättens dom uppvistes vid dopet. I denna står det, att tingsrätten ”pröfwade henne som en under äktenskapslöfte bedragen qwinspersonen, och i följe däraf att njuta jämte barnet Kyrkians wanl. ceremonier”.

Åbon Pehr Bengtsson på Kongaö hade vittnat inför rätten, drängen Rasmus Jönsson i närvaro av honom och Lucias far Assar Olsson i L. Åkarp på deras fråga hade tillstått, att han ville ha Lucia och svurit dyrt däruppå. Saken bestyrktes ytterligare av drängen Nils Gudmunsson, som tjänat med honom på samma gård samt i en attest från gamle mannen Tue Nilsson på Kongaö. Vid frågan, om ingen visste, var drängen uppehöll sig, svarades nej, men de trodde, att han var gången till Danmark.

För barnet var det även senare i livet viktigt, om det kallades utomäktenskapligt eller ej. Före 1866 hade dessa barn ingen arvsrätt efter modern eller hennes familj, men däremot ärvde modern barnet, om det dog. Efter fadern fick barn utom äktenskapet icke arvsrätt förrän 1917.

Ingen preskriptionstid?

En domsak från vintertinget 1746 förvånar något. Där omtalas nämligen, att ”kopparbolaren gamle mannen Ohla Pärsson i Konga för 23 åhr tillbaka föröfwat lägersmåhl med quinfolket Kirstine Nilsdotter i Konga”. Hon hade fött ett flickebarn, som fortfarande levde och var gift med ryttaren Nils Pärsson Möller. Ohla Pärsson hade ej ”lidit något straff, då han wid tillfället war i andra delar af Riket för att tjäna födan”. Han fick plikta 10 daler och betala 4 daler till kyrkan.

Mannen fick böta 10 daler och kvinnan 5 daler, om det var första resan. Vid samma ting som det tidigare från 1705 dömdes reservryttaren Anders Knutsson vid Eriksholm att böta 10 daler för första gången, men Hanna Mårtensdotter fick också böta 10 daler för andra gången, för att de ”hwar annan hefdat”. Följdriktigt skulle ryttaren sitta en söndag och Hanna två söndagar på pliktpallen. Det är antecknat, att ”qwinfolket pliktat me kroppen”.

Att plikta med kroppen är ett vanligt uttryck, när bötesstraffet i brist på bötespengar ersätts med kroppsstraff. Drängen Pär Pärsson och Tyra Ottesdotter i Urtahuset i Kågeröd hade tidigare blivit dömda för lägersmål med varandra men inte betalat böterna, som de blivit ådömda. Onsjö häradsrätt dömde nu Pär Pärsson att böta 20 daler och Tyra Ottesdotter 10 daler eller ”i brist af bötum pligta med Kroppen”. Göta hovrätt fann det skäligt ”Tings Rättens dom gilla han med 4 gatelopp emellan 50 par Spöö och hon med 6 par rijs 3 slag af hwart paret och sedan bägge undergå twå Söndagars Kyrkiopligt”. Det är antecknat: ”Ställt i Execution med drengen och quinfolket wed ordinarie Sommartinget i Annelöf d 6 Maj 1713”.

I 1734 års lag avskaffas gatlopp som straff för civila brott. (Det tillgick så, att ett stort antal karlar uti tingsallmogen uppställdes på två led, alla försedda med käpp. Därefter fick delinkventen löpa mellan leden, varvid de uppställda skulle slå honom på hans bara rygg.) Gatlopp bibehölls som straff för militära brott till 1812.

Spöpåle (med spöknippe) från Skåne (Kulturhistoriska museet Lund)

”Quinfolket” eller ”Kånen”.

Att kvinnans anseende var sämre efter att ha fött ett oäkta barn, antyds bl.a. av att hon inte längre kallades piga utan ”quinfolk”. Kirstina Jönsdotter, som tjänade som piga i Magleröd i Stenestad, utpekade vid S. Åsbo härads vinterting 1739 en ”Borås dräng vid namn Lars Jönsson” som barnets far. Han hade farit omkring och sålt tobak, men hade senare inte synts till. Om han någonsin blev rannsakad är okänt, men Kirstina fick böta fem daler smt till treskifte och därefter sitta en söndag på pliktpallen, bli skriftad och avlöst. (Detta var ju före 1741.) Kirstina Jönsdotter födde sedan sitt barn i hemmet, och hon hade därefter tur att få tjänstgöra som amma åt ”fru Grefvinnan Regina Catharina Cronhielms fröken dotter Gustava Sophia” på Knutstorp. Därmed var hennes heder delvis återställd, och medan hon tidigare kallats ”Quinfolkspersonen Kirstina Jönsdotter” av kyrkoherden, benämnes hon enbart Kirstina Jönsdotter vid lysning och vigsel 1742.

I ett fall, som tas upp vid Onsjö höstting 1785, ställdes drängen Lars Olsson i Kvärk och pigan Elisabeth Olsdotter i Kollebergahus i Riseberga socken till ansvar för lägersmål med varandra. Elisabeth var emellertid inte närvarande utan anmäldes vara antagen som amma i överste Coyets tjänst på Herrevadskloster, varför hon inte kunnat infinna sig ”att swarmål afgifwa samt fosterlönen påstående aflämna”.

I protokollet för nästa ting är antecknat, att förlikning ingåtts. Det uppges, att lägersmålet var gjort under äktenskapslöfte. Lars Olsson skulle betala 10 rdr 40 sk specie eller 65 daler smt till Lisbeth Ohlsdotter samt alla böterna till kyrkan, och de skulle vara betalda till ”instundande” 1 maj 1787.

Det är att lägga märke till, att Lisbeth kallas piga och inte kvinnfolk, om det nu berodde på hennes tjänst som amma, det brutna äktenskapslöftet eller Gustaf III:s brev från 1778 (som återges längre fram).

Kvinnan i föregående fall och drängen Lars Olsson i det sistnänmda är båda anor till mig. Lars Olsson var inte från Kvärk i Konga utan från det närbelägna Båhus i Kågeröd, och att jag fann denna uppgift om honom, var tack vare inflyttningsattesten, när han för en kort tid återvände till Båhus. I den omtalar kyrkoherde Angelin i Konga följande: ”Förmedelst begånget Lägersmål har han en tid bort åt icke warit wid den Hel. Nattwarden. Men sedan han utstådt sitt straff och böter, samt i dag undergådt hemlig skrift och aflösen, wed jag icke dermed hinder”.

Jag omnämner det sistnämnda för att visa värdet av att söka efter flyttningsattester, om man eftersträvar lite ”fylligare” uppgifter om förfäderna, medan persondata fortfarande så sent som 1785 kunde vara ganska knapphändiga. Det står endast om honom ”24 år född i Bååhus, Kågeröds fg”, varvid ålders uppgiften inte är korrekt.

Uppgifterna i en dödsnotis från 1740 i Kågeröds kyrkobok förvånar. Det omtalas, att Åke Tufvessons 7-åriga styvson Anders ifrån Hultahuset begrovs, ”som dess hustru uti oäckta säng aflat med drängen Jacob Ericksson i Stenestad”. Barnet föddes enligt Stenestads kyrkobok i Stubbaröd 1732 av ”Qwinfolket Gunnela Pärsdotter”. Man undrar, varför kyrkoherden Klerck finner anledning att lämna dessa uppgifter om Åke Tufvessons styvson, som dött i koppor.

Någon gång förekommer, att kvinnan benämnes kona. Från hösttinget 1689 i Luggude härad finns ett fall, där befallningsmannen Christoffer Benedixon berättar, att ett lägersmål är skett i Kågeröds socken av drängen Jeppe Jeppeson i Olstorp och ”Kånen Johanna i Böketofta, hwilken tredie gången är besåfwen”. Ingen av personerna var emellertid närvarande, för drängen var borta på en resa till Malmö, ”och Kånen man emellan gående”. De förelades därför att infinna sig till nästa ting.

I ett kungligt brev från 1778 står det, att en hävdad kvinna i t.ex. lysningar till giftermål ”icke må utmärkas såsom mindre ärlig och kallas Kona, Qwins-Person eller Fäste-Qwinna utan må hon nämnas för Deja, Piga eller Hushållerska”. Detta är i överenskommelse med, vad man finner i kyrkoböckerna och mantalslängderna, och vid 1800-talets början är benämningen dejan vanligt förekommande.

Stort ansvar att vara amma.

Ammorna, som omnämnes i kyrkoböckerna, är nästan alltid ogifta mödrar, som fått s.k. oäkta barn. Att även andra fattiga kvinnor, som oftast förlorat sitt eget barn, kunde åtaga sig denna syssla, framgår av ett domfall från Luggude härads vinterting 1712.

Ryttarhustrun Bengta Svensdotter hade varit antagen hos prosten Troelius i Fjärestad att uppamma hans späda barn. En kväll under julhelgen hade de inte kommit att lägga sig förrän efter klockan 12, varvid prostinnan befallt henne att ha barnet hos sig istället för att låta det ligga i vaggan. När hon ”om ottemåhl waknade, förnam hon sitt bröst wara fallet öfwer barnets näsa, och det således wara förqwäfdt”. Herr prosten krävde endast, att Bengta Svensdotter af hiertat ångrar sig för sit förseende”, men tingsrätten måste döma efter kyrkolagens kap. 3 § 13, som stadgade, att när andras ammade barn blir förkvävt, ska amman förutom kyrkoplikt beläggas med hårt straff, ”androm till warnagel”. Då detta hårda straff inte var utsatt, lämnade tingsrätten fallet till Göta Hovrätt, som den 7 maj 1712 dömde ”Amman Bengta Swensdotter för detta sitt begångna fehl botha Tiugo mark silvermynt och undergå uppenbar Kyrkioplicht”.

Det är noterat ”Betalt 5 Dlr 10 maj 1712”. (1 daler = 4 mark) Vem som betalat böterna är inte nämnt, men nog var det lika mycket prostinnans fel.

Barnafadern en okänd person.

Att domstolen inte alltid genast trodde på kvinnan, när hon utpekade en för henne okänd person som barnafader, framgår av ett fall vid Onsjö härads höstting 1732. Där uppges det, att ogifta kvinnfolket Karna i Stockholmshuset i Kågeröds socken, som för någon tid sedan blivit angiven för att ha avlat och framfött ett oäkta foster ”ej kunnat förmåss till att bekänna och utlägga någon annan barnafader än en främmande person som hoos dem öfwer natten låhnt huus”. Karna fick böta fem daler.

Våld mot kvinnor.

Det är således ofta som ryttare och kringvandrande personer anges som barnafäder, men varför omnämnes så sällan våldtäkter i domstolsprotokollen. Ska man tolka det som, att våld mot kvinnor var mindre förekommande förr än nu, om det inte gällde våld mot hustrun. Våld av det senare slaget blir dock sällan känt, om det inte fick allvarliga konsekvenser, som t.ex. hustrumordet i Felestad 1745. Ett annat dokumenterat fall finns från Björkebacken i Kågeröd år 1769. Prosten Klerck hade fått kännedom om, att Jon Jönsson skulle ha slagit sin unga hustru Hanna Hansdotter med ett spö, när hon inte orkat sprida ut gödseln, som han befallt henne göra. Hustrun befanns vara svag och sjuklig och dog strax efter endast 21 år gammal (dödsorsak ”långsam siukdom”). Inte oväntat var svärmodern också inblandad, och hon ”förmentes mest wara wållande till hennes lidande”.

Jag kan endast komma på ett enda fall, där uttrycket våldtagen förekommer. I en notis i Kågeröds kyrkobok omtalas för annandag pingst 1762, att kvinnfolket Sara Pärsdotters barn Pär, född i Böckarehuset den 23 maj, blivit döpt efter predikan. Bengt Jönssons hustru i Böckarehuset Elna Jönsdotter, som höll barnet vid dopet, gjorde samma berättelse, som Sara förut gjort om barnafadern, ”neml. at hon af en obekant person blifwit wåldtagen i Hägnadsmarken öster om Knutstorp, hwarom den lofl Tings Rätten har at widare ransaka och döma”.

I tingsrättens utslag står det, att Sara skulle böta, ”medan hon ej efter lag angifwit wåldtagandet”.

Enfalt hor.

Man skilde på två slags hor, nämligen enfalt (enkelt) hor och tvefalt (dubbelt) hor. Det förra var benämningen, då bara den ena av kontrahenterna var gift, och vanligen gällde det en gift man och en piga (ett ogift kvinnfolk).

Enligt Karl IX:s appendix till kung Kristoffers landslag från 1442 ansågs både enkelt och dubbelt hor vara så allvarliga brott, att de skulle bestraffas med döden. Hovrätten upphävde dock alltid dödsdomen för enkelt hor och dömde den gifta parten till 80 daler och den ogifta till 40 dalers böter. Det senare kom också att föreskrivas i 1653 års nya straffordning, vilket gjorde slut på ”apespelet” med illusoriska domar. Denna lag kom ju också att gälla för skåningarna, men vad som gällde under den danska tiden har inte efterforskats.

Vid vintertinget 1705 erkände bonden Nils Persson i Gissleberga, att han hävdat ogifta kvinnfolket Tora Svensdotter. För detta enkla hor dömdes bonden efter 1653 års straffordning att plikta 80 daler och kvinnan 40 daler. ”Förmår icke Bonden att böta då löper 6 gånger gatelopp men qwinfolket Hudstryks wid Tingsdörren och skohla de des uthom sittia 3 Söndagar efter annan på plichte pallen och stå uppenbar skrift. Böterna tillfaller Fulltofta Härskap 2/3 och Häradet 1/3”.

Ett fall 50 år senare förekommer vid Onsjö härads vinterting 1756, varvid frälsebonden Bengt Åkesson i Bökarp i Kågeröds socken tilltalas för att med sitt tjänstehjon Anna Mickelsdotter från torpet Fårahuset ha begått enfalt hor. Bengt Åkesson, som lagsöktes andra gången för enfalt hor, dömdes att plikta 120 daler och Anna Mickelsdotter 40 daler. Då ingen av dem mäktade betala dessa dryga böter, och bägge ansågs för svaga för att klara kroppsstraff (Anna var ”krumplig och swag”), omvandlades straffet för Bengt Åkesson till 28 dagars och för Anna Mickelsdotter till 12 dagars fängelse på vatten och bröd i Landskrona fästning. Dessutom skulle han betala fyra och hon två daler smt till Kågeröds kyrka, och bägge dömdes till skriftermål.

Dubbelt hor.

Straffet för dubbelt hor var halshuggning, vilket verkar groteskt. Därmed straffades ju inte bara de inblandade utan även deras familjer hårt. Dödsstraffet stod kvar ännu i 1734 års lag, men i praktiken gick det sällan i verkställighet.

Hur ofta dödsstraff för dubbelt hor tidigare verkställts, finns det motsägande uppgifter om. Herman Lindqvist skriver i sin bok Historien om Sverige, Storhet och fall, att den unge Karl XII var orubbligt intolerant mot äktenskapsbrott. ”Där ville han döma enligt Gamla Testamentets bud, till döden. Rättens ledamöter påpekade att lagen dömer visserligen så i Sverige, men ingen dödsdom har verkställts för hor på många generationer. Hans dom i sådana mål blev ändå alltid den strängaste möjliga”. Vilket slags ”hor” åsyftas här?

Det var av nyfikenhet att se utgången, som jag ansträngt mig att följa ett fall från 1699 vid Onsjö häradsrätt. De som rannsakades var gifte mannen Nils Bengtsson från Östraby i Torrlösa och Pehr Trullssons hustru Kirstina Jacobsdotter i Kongaö. Här handlar det om två familjer, som haft gårdsbruk i Östraby men som genom fattigdom måst överge dessa och bege sig ut för att tjäna och bo inhysta. Hustrun Kirstina medgav, att Nils Bengtsson två gånger kommit till henne om nätterna uti ryttare Lars Lövgrens hus i Widsköfle, då hon var där ensam med tre små barn, medan ryttaren befann sig i arrest, ”då han begge dhe sidste nätterna hafft sin willia med henne”.

Nils Bengtsson sade, att det skett förleden vår, och att de sedan inte haft med varandra att göra. Han nekar emellertid till att ha haft ”naturlig beblandelse med Kirstina Jacobsdotter, så att dher kunnat blifwa barn”. (Om Kirstina fött något barn, går inte att kontrollera, eftersom det i så fall bör ha skett i Konga socken.)

Det står i protokollet, att Nils Bengtssons hustru i Östraby, Johanna Arvidsdotter, och Kirstin Jacobsdotters man Pehr Truedsson i Kongaö ”framställte sig för Rätten beklagande med stoor ängslan dhet olyckeliga tillstånd, dhe nu träffat sina makar uthi, bedyrande på dhet aldra högsta, att dhe måtte blifwa för lifs straff förskonta”.

Trots detta dömde Onsjö häradsrätt första gången den 2 juni 1699 bägge för att ha bedrivit dubbelt hor med varandra att mista sina liv, men ”dock warda sådant Höglofl Kongl Hofrättens Högrättwijsa mogna omdömme aller ödmjukligt underställt och henskutet”.

Enligt hovrättens order hölls ytterligare en rannsakning, varefter den prövade rättvist att gilla Onsjö tingsrätts dom över gifta personerna Nils Bengtsson i Östraby och hustrun Kerstina Jacobsdotter i Kongaö ”Tillföllie deraf dhe begge sig till wälförtient straff, och androm till warnagel, skola justificeras och halshuggas. Jönköping den 10 Octob. A:o 1699”. Några fler uppgifter om dem har inte påträffats, varför de tydligen inte benådades.

Det förekom även ”trefalt hor”, då båda var gifta och dessutom förenade genom släktskap i förbjudet led. Det var nog mycket sällsynt, och det ansågs vara ett så svårt brott, att det i motsats till övriga horsbrott ej kunde bli föremål till benådning.

Källor:
Skurkar och vanligt folk (Sveriges släktforskarförbund).
Lars Levander, Brottsling och bödel.
Kågeröds kyrkobok C:1 och C:2.
Onsjö häradsrätt AIa:5 och 6, 13, 15 och 41.
Luggude häradsrätt AIa:6 och 14.
Skånska guvernementskansliet DIIaa:1.