Linnés okända besök i Svalöv.

- Roland Lyhagen, Svalövsbotanist -

I några nyupptäckta dagboksblad, troligen utrivna ur originaldagboken som Linné förde under sin skånska resa 1749, har en sensationell upptäckt gjorts. De 8 funna bladen visar att Linné med sitt resesällskap helt enkelt valde fel väg strax norr om Landskrona och nådde efter drygt en timme fram till Svalövs norra by. Efter att ha konsulterat några av byns innevånare, som frälsemannen Anders Persson, prästänkan Dröscher och klockaren framgick det fatala misstaget. Nästan tre timmar försenade nådde sällskapet fram till Bälteberga som var dagens etappmål. Men reseberättelsen avslöjar ett antal intressanta iakttagelser om landskapet samt djur- och växtlivet i vår trakt. Jag har försökt att förtydliga och modernisera språket så att det blir mer lättillgängligt. Vissa partier har dock varit svårtydda och ibland oläsliga.

Morgonen den 8 juli 1749 blåste det halv storm. Himlen var mest täckt av moln men enstaka gluggar kunde skönjas genom de snabbt drivande molnen. Detta är den sannolika förklaringen till att det var något svårnavigerat denna julimorgon.

Stortrapp på Ylles hed.

Komna cirkus tre kvarts mil utbredde sig en stor öppen hed med några höga backar i bakgrunden. På denna hed fick vi syn på några fårliknande huvuden spatserande i det häftigt böljande gräset. Sand och jord skymde ibland sikten särskilt som vagnshjulen drog upp mycket damm i den hårda blåsten. Men de fem siluetterna mot horisonten visade sig i kikaren vara tillhörig en gåsliknande fågel med kort hals. Var det rentav inte den praktfulla stortrappen?Jo, sannerligen. Den var ofta omtalad som en skygg och svårjagad fågel hemmahörande på stora hedar främst längs kusterna i Skåne. Fåglarnas vaksamhet verkade mindre markant i stormen denna dag och vi kommo inom gott synhåll. Vi kunde med stor säkerhet avgöra att det var stortrapp som jag icke tillförne skådat uti landet. Av jägarna i Skåne benämns den stundom "pommersk kalkon".

Kommentar: Linnés sällskap trodde de hade Glumslövs backar till vänster om sig och hade ännu inte uppdagat att de höll en betydligt östligare kurs. Troligen befann de sig någonstans mellan Råga Hörstad och Billeberga och hade i stället Rönneberga backar till vänster om sig. På den stora heden , Ylles hed eller Tirups hed, hade ett stort slag mellan Karl XI armé och den danska hären stått den 14 juli 1677. Ett monument strax norr om Billeberga minner om denna batalj. På den storslagna heden lyckades alltså Linné turligt nog få se stortrappen. Fågeln är Europas tyngsta med en vikt uppåt 18 kg för hanfågeln. Halsen är ganska kort , gråskimrande medan ryggen är brunaktig med svarta tvärband eller fläckar. Näbben är kort omgiven av långa, vita, mustaschlika hårborstar. Stortrappen trivs på stora öppna, ensliga hedar. Genom att landskapet uppodlades i ökande omfattning under 1800-talets första hälft, trängdes stortrappen tillbaka. Utvecklingen var densamma i norra Tyskland. Senast den häckade i Skåne var på 1860-talet. Sedan dess har den bara observerats fem gånger i Skåne och senast 1939.

Vilken kyrka hade vi kommit till?

Väl framme vid den lilla kyrkan med sin fristående klockstapel stannade vårt sällskap och steg ur de täckta vagnarna. Bak kyrkan låg prästgården där vi sökte prästen. I byn fanns elva gårdar, några gathus och en liten vattenkvarn, som låg tätt tillsammans, e flesta halmtäckta korsvirkeshus. På förfrågan efter prästen därstädes replikerade frälsemannen Anders Persson att det visserligen kunde vara prästgården men samtidigt inte var det. Ja si det var egentligen en komplicerad historia. Det hade tvistats länge om det rättmätiga utnyttjandet av prästgården med följd att prästen bebodde det närliggande men betydligt mindre klockarbostället. Prästänkan hade mist sin käre make endast några månader tidigare och var förkrossad av både sorg och fattiga förhållanden.

Kommentar: Svalövs nuvarande kyrka stod färdig 1877. Den ersatte den gamla kyrkan som låg på andra sidan vägen och vars grundmurar från 1100-talet ännu minner om dess plats. Den beskrivna stridigheten om den rätta prästgården kan nog ha sin riktighet då den segslitna konflikten också finns beskriven i Svalövs historia av Erik Forslid. Nästan hela byn tillhörde godsägaren på Axelvold och prästgården var utarrenderad. Denna tvist med rötter i 1500-talet bilades inte förrän 1881. Svalövs norra by låg före skiftena med sina elva gårdar på ömse sidor om bäcken bakom nuvarande prästgården . Hela byn skiftades 1834-40 och endast två gårdar flyttade ut medan övriga gårdar slogs samman för uppbyggandet av Svalövsgården.

Tresäde, humle och boskapspest.

Höskörden hade heller inte blivit den bästa föregående sommar. Men eftersom antalet nötkreatur blivit starkt decimerat genom boskapspesten, så hade höet nödigt räckt sistlidna vinter. Men prästänkan beklagade sig ändå över de fattiga förhållandena och den brist på mat och foder som drabbat byn. Över trehundra nötkreatur hade dött i pesten sedan 1746. Det hade i sin tur minskat stallgödseln som skulle försörja de små åkerlapparna med näring. Mest odlades råg som brödsäd, korn som fodersäd samt något ärter och havre. Vanligen tillämpades tresädet där råg odlades första året, korn det andra och därefter låg åkern i träda det tredje året. I blygsam omfattning men till husbehov odlades också ett trettiotal humleplantor på långa störar samt några tobaksplantor. Det var en gård som hette Humlegården, nr 5. Runt några av gårdarna växte också vallörten. Vid bäcken täcktes en strandbrink helt av pestskråpet.

Kommentar: Berättelsen är spektakulär men äger säkert sin riktighet då boskapspestens härjningar finns beskrivna på ungefär motsvarande sätt i Erik Forslids Svalövs historia. Boskapspesten utbröt i Svalövs socken 1746 och många hundra djur dog under några år. Pesten orsakas av ett virus inom familjen paramyxovirus. Sjukdomen ger feber, flytningar från ögon, näsa, mun och ger också diarré. Oftast dör de smittade djuren. Sjukdomen härjade svårt på 1700-talet men är sedan länge helt utrotad från Sverige och Europa. Den finns dock kvar i Asien och Afrika. Humle odlades för att användas vid ölbryggningen. Humlen gav ölet beska samt hade god konserverande effekt. Enligt Kristoffers landslag från 1442 skulle varje hemman hålla 40 störar med humle. Denna lag avskaffades inte förrän 1860. Tobak infördes till Sverige på 1600-talet och odlades i husbehovsskala på olika håll. Linné nämner den också från fälten strax utanför Landskrona. Vallörten (Symphytum officinale) var både medicinalväxt och foderväxt.

Gullusern eller Swenskt Höfrö.

Jag proposerade ett gott förslag att prova Swenskt Höfrö eller gullusern (Medicago falcata) som är det profitableste för lantdmannen att så i Sverige. Den kunde ge ett gott och gifande hö. Gullusernen fanns vildväxande på vägkanter särskilt på de lite lättare jordarna närmare Landskrona. Det gäller bara att insamla dess fröer. Ett dock så bevärligt arbete ty de mogna ojämnt, äro hårda i fröskalet och inte helt lätta att få att gro. Men väl etablerade behöva de icke gödas såsom andra gräs utan växer av egen kraft på de flesta jordar dock inte för blött. Jag har provat densamma såväl på Gotland som i Uppsala i experimenter som fallit väl ut. Tror detta vore en lämplig plats i trakten att starte motsvarande experimenter för att förbättra försörjningen. Jag har skrivit om densamma i Kongliga Svenska wetenskaps academins handlingar 1742.

Kommentar: Under många århundraden hade slåtter bedrivits i ängsmarker som inte betades. Den starka befolkningsökningen under 1700-talet ställde landskapets produktionsförmåga på stora prov. Markerna sögs ut, dvs de lättillgängliga näringskapitalet i marken förbrukades i allt snabbare takt. Alltmer mark fick ligga i längre träda och ny odlingsmark bröts allt längre från byarna. Under 1700-talet började man experimentera med insådd eller isådd av vallväxter i ängen varav Linné tillhörde pionjärerna. Men det var först under senare delen av 1800-talet som vallodling på åkermark tog fart och ersatte de naturliga ängarna som höproducenter. Hur rätt skulle inte Linné få om Svalövs lämplighet som experimentort fast först 137 år senare när växtförädlingen vid Sveriges Utsädesförening startades härstädes 1886.

Linogräsen som försvann.

Ett mindre skifte med lin blommade som vackrast denna högsommardag och böljade som ett hav i den starka blåsten. Men då det icke ogräsrensats, som i Barsebäck den 7 juli, färgades det brokigt av en myckenhet ogräs, flera av dem typiska för linåkrar. Det om rajgräs påminnande linrepet återfanns flerstädes. Även den gulblommiga lindådran syntes på några ställen. Den parasi terande linsnärjan med sina slingrande , blekgula , trådlika stjälkar uppträdde ymnigt på några fläckar. Med sina sugorgan fäster den på linplantorna och suger näring så till den grad att värdväxten stundom dör. Den är icke nådig att hysa i sitt linstycke då den är nästan omöjlig att rensa bort. I en icke ringa myckenhet uppträdde också måran (=linmåran), som trasslade ihop de arma linstjälkarna så man verkligen förundras att linplantorna tåla den omilda behandlingen vid ogräsrensningen. Det allmännaste ogräset i linet liksom uti övriga kornet var åkersenapen.

Kommentar: Ogräset linrepe (Lolium remotum) var i stor utsträckning knuten till linåkrar. Den minskade kraftigt i början på seklet då effektiv utsädesrensning började tillämpas. Senaste skånska fynd noterades i Bjärred 1932. Även lindådra (Camelina alyssum) och linsnärja (Cuscuta epilinum) uppträdde uteslutande i linodlingen. Liksom för linrepet gick de starkt tillbaka i början av seklet och av samma orsak. Av lindådran fanns två underarter varav den ena samlades senast 1918 i Svalöv! och den andra så sent som 1945 i Eslöv. Linsnärjan sågs senaste gången 1920 i Svalöv! och Eslöv. Slutligen linmåran (Galium spurium) observerades senast 1919 i Simrishamn. Alla dessa till linodlingen knutna ogräsen är sannolikt borta för gott i vårt land. Lin har odlats i Sverige med säkerhet sedan järnåldern (700-800 f Kr). Det har varit en mycket viktig fiberväxt för både textilier och andra ändamål.

Ont om träd, virke och bränsle.

Längs bäcken fanns ett stort antal hamlade askar men också en del hassel var beskattade genom lövtäkt. En ensam lind var också beskuren liksom ett par större sälgträd. Längs bäcken genom byn fanns en rikligare trädväxt än som hade präglad landskapet från Landskrona och över hedarna fram till Svalöv. Att landskapet var så trädfattigt och öppet beskyldes de många krigshärjningarna mellan svenskar och danskar.

Kommentar: Hamlingen var ett viktigt komplement av vinterfoder till djuren. Genom att ta de relativt späda årsskotten erhölls ett någorlunda smakligt foder. Träden hade i slåtterängarna förmåga att dra upp näring från djupare jordlager som sedan gödslade gräs- och örtvegetationen vid lövfällningen. Att krigen medfört skövlingar och nedbränning av många byar behöver inte betvivlas. Det hade tärt hårt på virkesresurserna att återuppbygga byarna. Dessutom behövde man ständigt försörja sig med brännved.

Stor sällsynthet funnen i Svalöv.

I den lilla ängsmarken som vätte nedåt bäcken växte ett mindre bestånd av en besynnerlig ört som jag icke tidigare sett utanför den botaniska trädgården. Minsann, detta är bladrosetter och kommande stjälkar av läkebetonikan. En enstaka blomma visade också den mörkt purpurröda blomman. Upptäckt vidväxande i Stehag av min käre kollega naturalhistorikern Johan Leche och publicerad av densamme i Primitias Florae Scanicae 1744, har jag infogat henne i min Flora Suecica. Också sådd i botaniska trädgården i Uppsala varför jag känner hennes utseende. Har medicinsk användning och jag rekommendera henne därtill såsom mycket kraftfull och botar bäst sjukdomar hos kvinnfolk. Den kan också vara användbar till färgning av ull. Kokes vismutbetad ylle i tre timmar med läkebetonikan erhålles en vacker mustig färg.

Kommentar: Läkebetonikan eller humlesugan (Stachys officinalis eller Betonica officinalis) har tidigare förekommit på ett stort antal platser i Skåne på 1700- och 1800-talet, många av dem i östra delen av Svalövs kommun. Under senare decennier har den i stort sett trängts tillbaka till ett par lokaler. I Stehag har den lyckats hålla sig kvar och lär nu finnas på fyra ställen i den ursprungliga fyndorten. Därtill har den hållit sig kvar på Kungsmarken utanför Lund. Svalövsbotanisten Henrik Johansson har vid inventering för "Skånes flora" något sensationellt funnit 16 exemplar av humlesugan vid Axelvold 1994, alltså endast ett par kilometer från Linnés fynd 1749 i Svalöv.

Humlesugan har använts som universalmedel mot diverse sjukdomar som magstörningar, njursten, utgjutningar i ögonen m. m.Linné nämner den i sin örtabok 1725 som verksam mot 27 sjukdomar. Nils Lilja skriver Skånes Flora 1838 att "växten är bitter och något kryddaktig. Den har varit berömd mot gikt, förslemmningar i bröstet och hjernan..."

I C. F. Nymans Svenska Växternas Naturhistoria 1867-68 beskives dess verkan sålunda: Roten tagen invärtes uppväcker äckel, kräkning och laxerar. Min barndoms fisklevertran ter sig vid en sådan jämförelse närmast som godis. Humlesugans andra stora användning var för färgning av ull.

Sireköpinge ingick i ett godsimperium.

I en av de skönaste och lummigaste dälder låg en herrgård en knapp mil från Svalöv. En imponerande gråstenslänga var temmeligen nybyggd , enligt inskriptionen på gaveln 1741. Vid herrgården löpte fyra vägar samman kantade av alléer.Ett flertal korsvirkeshus omgav gårdsplanen. Gården var tillhörig en av de mäktigaste godsägarna i Skåne nämligen Malte Ramel, tillika innehavare av Hviderup, Löberöd, Maltesholm och Västerstad. Godsegaren bodde dock icke på Sireköpinge utan residerade i huvudsak på övriga gods. Det förklararde att mangårdsbyggnaden var synnerligen anspråkslös. Enligt de uppgifter vi tillhandahölls skulle en mer ståndsmässig huvudbyggnad uppföras. Efter upplysning om att det återstod trekvarts mil till Bälteberga begåvo vi oss av utan vidare inspektioner.

Kommentar: Sireköpinge saknade enligt uppgift större huvudbyggnad vid Linnés besök. Nuvarande corps de logi byggdes sannolikt på 1770-talet och då med en våning och med fristående flyglar. Hyvudbyggnaden användes under flera decennier mest som brygghus medan ägaren bodde i flyglarna. Inte förrän1868 påbyggdes den andra våningen på huvudbyggnaden som då fick sitt nuvarande utseende.

Dessa brottstycken ur Linnés reseberättelse som av slump kommit till min kännedom men vars äkthet jag inte med säkerhet vågar garantera. De ger emellertid en glimt av förhållandena i Svalöv vid mitten av 1700-talet. Därtill ger de underlag för ett kommande 250 års jubileum 1999 till minne av den store naturforskarens besök här. Om det nu bara inte är ett falsifikat....